Det självklara är inte alltid så självklart!

Det finns mycket positivt i livet – det tror jag alla kan hålla med om som bor någonstans i vårt avlånga land. Livet innehåller både med – och motgångar. Något som vi alla måste förhålla oss till. Var och en på sitt sätt. Det kan vara tungt, frustrerande och ledsamt att ta sig igenom en motgång och så befriande och glädjefyllt det är när man lyckas! Jag tror alla kan känna igen sig i det. Den tunga känslan av smärta, sorg, vrede, besvikelse eller hopplöshet som byts ut mot ett enda stort glädjerus! I bästa fall blir det så, men inte alltid.

Det som för många är det mest naturliga i världen är glädjen över att få bli förälder! När längtan efter barn kommer och den önskade graviditeten uteblir… det är en realitet för många par! Att längta hett och innerligt och hoppas månad efter månad. Ibland år efter år. Det är en längtan så djup och svår att förstå för någon utomstående. Även för de allra närmaste. Frågor kommer med tiden… frågor som berör barnlösheten. Eller kanske undvikanden… det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig. Inte för någon.

Så händer det! Längtan efter ett litet barn… ett nytt litet liv som snart ska ska välkomnas till världen!

Vår sonsambo med en stor, rund och go mage! En kärleksgåva – så vacker och som den naturligaste saken i världen, men som inte alltid är det! Vi är många runtomkring dem som delar deras glädje – glädjen över att en djup och innerlig önskan snart är sann!

Vi hade en fin stund Tove och jag, då bilderna togs. Vi var ute på promenad och såg oss omkring i de vackra omgivningarna…

En lantlig idyll omgiven av sädesfält, gårdar, men också skog…

Och i skogen bor det ett troll! 🙂

Det målas och målas och grejas både på ut – och insida på deras fina boning! Men det bästa är förstås glädjen i att ett litet knyte snart ska få se världens ljus och få växa upp på landet.

Nej, det är ingen självklarhet att bli förälder eller att få barnbarn! Det är en gåva!

Vi kan inte styra och ställa över allt som sker. Vi kan bara önska, hoppas och tro!

Livet är förunderligt.

Kram Gunilla

0