Promenad bland strandgossar och vildapel!

Maj månad har inte bjudit på så många varma dagar och något högtryck är inte i sikte. Det är bara att hoppas att vi får lite varmare och soligare dagar framöver! En och annan solig dag har det ändå varit och så fort prognosen ser lite mer lovande ut, försöker maken och jag att förgylla dagen lite extra. Den här majdagen, styrde vi bilfärden mot Halland och besökte några pärlor mellan Tvååker och Getterön. Förutom skön promenad bland strandgossar och vildapel, så blev dagens höjdpunkt att inta en mycket god lunch vid Hattaviken, Getterön. Det var vår första lunch ute, sedan början av oktober. Det som vi gjorde lite då och då, innan pandemin, kändes nu som rena lyxen!

Tycker mycket om det där lite karga landskapet som finns i delar av Halland. Det karga, hårda och vilda, mot det mjuka, lena och färgrika. Det är Feng shui det, på ett naturligt sätt. Moder jord vet hur en palett skapas.

Maken, längst upp till höger i bild som inte fotograferar, 🙂 är på väg mot, Subbe fyr, som ligger längst upp på kullen.

Visst är det makalöst vackert!? Vi åker ofta hit, på våren, då jag vet att här blommar triften i mängd! Strandpromenaden längs Apelviken och kurorten som ligger där.

Ja, färgen mot de olika grå nyanserna och med havet som fond. I love it!

Strandgossar, eller strandtrift som är det korrekta namnet.

Trift (Armeria maritima) är en art i familjen triftväxter. Trift finns vildväxande i kustområden på norra halvklotet, framför allt i Europa. Den har spridits över hela världen som trädgårdsväxt och snittblomma. Den kallas även gräsnejlika och hylsnejlika men är alltså inte en nejlikväxt. Triften är en perenn som trivs på torra, sandiga och salthaltiga platser, såsom vid havet och numera även vid mittremsor och vägrenar. Blommorna är rosa, men det finns också varieteter med vita eller röda blommor, och blomningen börjar i slutet av maj eller början av juni. Har ganska lång blomningstid. För mig är den också mycket förknippad med Bohuslän.

Det är så man vill lägga sig ned bland blommorna och för att komma dem nära, låg jag ju mer eller mindre på mage! 🙂

Det vi också ville se och njuta av var apelträdens blomning nära viken med samma namn. Apelviken. Aplarna har en ganska kort blomningstid, men vi var väl där i ”grevens tid”!

Nu var det några år sedan vi sist lyckades komma till just blomningen!

De står där på rad längs den karga strandlinjen. Så magnifikt!

Vildapel är ett lövfällande träd som blir 3-8 m högt. Barken på unga träd är slät men blir senare grov, flagande och gråbrun. Kvistarna är grova och har ibland tornar. Bladen har långa bladskaft, de är runda eller elliptiska med kal undersida. Blommorna är doftande och sitter i kvastar. Foderbladen är kala. Kronbladen är rundade, vanligen vita med rödaktig utsida. Ståndarnas knappar är gula. Frukten sitter på ganska långa skaft, den är relativt liten och grönaktig som mogen, ibland röd på den solbelysta sidan. Smaken är mycket syrlig. Vildapel blommar i maj till juni i Sverige. (Wikipedia.)

Så vackert mot havet och landskapet. Tänk att de trivs här!?

Ja, vilken underbara dag bland strandgossar och vildapel och en del andra blommor…

Skogsstjärna mån tro?

Vet inte vad blomman heter, men kan det vara en ängsbräsma? Växte inte på någon äng, men i lite fuktigare mark, än där strandgossarna fanns.

Ja, en fin dag. Tänk så lite det behövs för att uppleva glädje och harmoni.

Kram Gunilla

+6

Rya skog – en oas mitt i staden!

För lite mer än en vecka sedan, besökte maken och jag Rya skog, beläget på Hisingen i Göteborg. Vi hade läst ett reportaget i GP om den ”dolda oasen mitt i staden!” Maken är uppväxt på Hisingen, och kände väl till platsen och vi har även varit där tillsammans, men det är säkert 20 år sedan! Så det var bra att vi blev påminda om den lilla oasen.

Rya skog ligger lite inklämd mellan mellan Gryaab och Skarvikshamnen på den forna gården Rödjans mark på Hisingen i Göteborg. Rya skog fridlystes redan 1928 och blev ett naturreservat 1965 och är det äldsta i Göteborgsområdet. I reservatets södra del finns historiska rester av bland annat en befästningsvall från 1600-talet som hör ihop med befästningsanläggningarna på Rya Nabbe. Det äldsta kända dokumentet där Rya skog förekommer är en teckning av utsikten från Göta älvs södra strand utförd 1678 av Erik Dahlberg. På den är skog markerad där Rya skog ligger. På en karta upprättad 1760 av lantmätare Carl Scharin finns skog och äng markerade i det område vi nu kallar Rya skog.

Ja, vilken tur att man har insett värdet av att bevara mångfalden av de olika lövträden, samt faunan för övrigt. Här växer bland annat ek, ask, alm, björk, lind, hägg, hassel och vildapel. Vid vårt besök blommade vitsippor och svalört i mängd. Senare kommer liljekonvalj, gullvivor, kaprifol och storrams.

Vid vårt besök, hade det regnat större delen av förmiddagen, men så blev det uppehåll och vi bestämde oss för att åka dit. Väl framme vid den lilla parkering insåg vi att vi var flera som hade läst samma reportage i GP. Många promenadsugna pensionärer på besök!

Att naturreservatet hade rustats upp kunde vi glatt konstatera. Inte kunde vi minnas de fina spänger som fanns här nu, som tog oss över de våta partierna! Här fanns till och med ”mötesplatser!” (Se den den sista bilden!).

Det har varit och är i skrivandets stund en kylig maj månad. Fördelen med det är den långa blomningstiden. Våren – har inte bråttom – grönskan kommer lite långsammare och jag och andra har fått njuta av en lång tid med vitsippor!

Våta, vitsippor som vänder ”andra kinden till” på grund av regnet, men doften fanns där ändå!

Även när vitsipporna ändrar sin färg är de vackra!

Ja, som synes – fullt med vitsippor i den vackra lövskogen!

Många riktigt gamla, knotiga träd!

Det som lyste upp, på vår vandring genom lövskogen var de många gula svalörten…

Ja, vilken fin och trevlig eftermiddag i Rya skog. Så fint att ha många olika oaser i vår närhet. Det lär snart bli återbesök!

Kram Gunilla

+3

Att vårda det man har – ett gammalt sybord!

Under tidig vår, fick jag så äntligen gjort slag i saken att lämna in mitt ärvda sybord till en möbeltapetsör. Sybordet har en gång stått i den gamla prästgården i Osby – min mormors föräldrahem och är ifrån slutet av 1800-talet. Det är en mycket vacker och annorlunda möbel som jag har vårdat ömt tillsammans med två gustavianska stolar i arvet efter min mormor och mamma. De två stolarna har min mamma låtit klä om, som är ifrån samma tid. Sybordet hade sin originalklädsel kvar, men efter alla dessa år, var jag tvungen att byta ut tyget.

Låt oss titta…

Vackert sybord – ja! Men se så trasigt och nött tyget är….det hjälper liksom inte att mormors vackra toalettaskar och smyckeskrin, står ovanpå! I den ”röda påsen” har det en gång funnits en handdriven lite symaskin.

Nej, det här trasiga tyget gjorde inte sybordet någon rättvisa!

Låt oss titta på resultatet här nedan…

Den nedersta lådan fick nytt foder på insidan, för övrigt fick det vara som det var inuti!

Visst är det en underbar vacker möbel och visst blev det fint med det nya tyget! Jag hade som ambition att hitta ett tyg som var så likt det gamla som möjligt och det lyckades jag med tycker jag! Ville absolut behålla den gamla känslan.

Lyfter jag på locket, så ser du alla de små facken för sybehören och drar man ut lådan, så fanns där en gång en liten handdriven symaskin.

Allt det som låg i sybordet av gamla sybehör, hör jag lagt tillbaka. Det tillhör sybordet tycker jag! Jag har även sparat det gamla nötta tyget, för att den som en gång tar över det ska få se hur det såg ut från början. Ska nog också lägga i ett dokument med bilder som berättar möbelns historia!

Och så lägger vi på locken över facken – dold förvaring!

Så nöjd med resultatet – värt varendaste krona!

Kram, Nilla

+5

Vitsippor – som jag har längtat!

Här i och runtomkring Göteborg, blommar nu vitsipporna som vackrast! Jag är som du kanske har märkt, inte så närvarande här på bloggen, men desto mer är jag det i naturen! Jag vill inte missa en endaste stund. Nej, inte en endaste sekund! Tiden är så kort – alltför kort.

Den här backen i ”min skog”, är som du ser kantad med vitsippor. Det är alldeles fullt!

Jag ”fångade ögonblicket” igår, då det var hyfsat varmt, lite soldis, bra förutsättning till att fotografera och njuta av stunden!

Tycker ju om att komma nära – att fånga de fina detaljerna i blommans enkelhet.

Att komma ned på marknivå… att se det lilla livet ur alla vinklar och vrår.

Kram Nilla

+3

Särö Nordanskog – en klar favorit!

En av de underbara vårdagarna som var nu i april, blev det återigen en utflykt till Särö Nordanskog! Platsen som är belägen, strax söder om Göteborg, i norra Halland, har blivit en klar favorit! Som jag säkert har skrivit förut, är det en kustremsa som påminner mig om ”mitt” älskade Italien! Här är det som att vandra längs någon av Italiens vackra vandringsleder. Varför inte Amalfikusten! 🙂 Det som möjligen saknas är pinjeträden och alla byarna med de underbara husen! Men här finns vacker tall – och ekskog och bokskog som växer vid Särö Västerskog. Vackra strandnära hus finns här också! Utsikten är oslagbar och benen får jobba! Det går mycket upp och ned. 🙂

Men vi tar det från början…

Alldeles början av slingan kommer man fram till det här lilla badhuset. Det måste vara med på bild!

Och från andra hållet ser vyn ut så här.

Nu börjar det gå uppför…

Visst är det vackert!?

Underbara vyer som man vill njuta av länge, länge! Lägg märke till Korta jeans, tunnare skor, vårjacka, INGEN MÖSSA! 🙂 Men i skrivandets stund, blåser ”isvindar!”

När vi kom fram till badviken, fortsatte vi att gå mot Västerskog. Det är lika vackert här, men på ett annat sätt. Små skogspartier finns och havet är nära, men det är inte riktigt lika brant på den här sidan.

Klipporna är så vackra längs Västerskog och lite upp och ned är det här också!

Och visst finns det utsiktspunkter här också.

Mot slutet av slingan kommer man fram till en mycket vacker och åldrad bok – och ekskog. En del träd är 300-400 år gamla här! Mäktigt! Tack och lov för naturreservat – att träden får lov att vara ifred!

Alltså vilka fötter – jag menar rötter! Bokskogen med dess silvriga stam är så vacker, men visst är det också vackert när löven spricker ut!

Men mäktigast av dem alla…

En enorm ek och mina armar räckte inte så långt, men det är gott att få vara en trädkramare! <3

På hemvägen passerade vi Sandsjöbackas naturreservat. Längs en vägsträcka såg jag något blått som lyste. ”STANNA” – ropade jag till maken! BLÅSIPPOR! Vi parkerade bilen lämpligt nog vid en parkering strax intill och promenerade tillbaka en kort bit. Jodå – det var blåsippor! Vilken lycka!

Vitsippor om våren är underbart, men att hitta blåsippor här runt Göteborg är inte helt enkelt! Nu har vi fått se dem två gånger i vår och på olika platser. Lycka!

Kram Gunilla

+2

De första blå – och vitsipporna! En vandring mellan Lilleby och Sillvik.

Det finns ett ställe på Björkö i Göteborgs norra skärgård som heter Bovik, ”Pjonken”, där det växer blåsippor. Du kan läsa om det här på bloggen! Den här gången ville vi gå på en ny ”skattjakt”, för att finna de älskade sipporna och då föll valet på Sillvik, beläget på Hisingen.

Sillvik är ett 30 hektar stort naturreservat och är ett skyddat område sedan 1980. Reservatet ligger norr om Tumlehed på norra Hisingen och i området finns en skalbank med mycket värdefull flora. Här växer bland annat: blåsippa, vitsippa, gullvivor, orkidéer bland annat Jungfru Marie nycklar. Sällsynta fjärilar har påträffats här som; mindre blåvinge, silversmygare och ängsnätfjäril. I den östra delen kan du träffa på den sällsynta hasselsnoken! Nu hoppades vi på att finna blåsippor och det gjorde vi!

Vy vid Lillebybadet.

Vår vandring startade vi Lillebybadet, för att vi ville gå den vackra kuststräckan mellan Lilleby och Sillvik, för att därefter promenera den sista biten till blåsipporna vid skalgrusbanken. Om du väljer att inte gå kustspromenaden, så finns det en parkering vid Sillviks badplats. Därifrån promenerar du rakt igenom kolonistugeområdet, upp för hela backen som leder genom området och följ sedan skylt som visar bland annat mot Sillviks naturreservat.

När du ser den här skylten, har du inte långt kvar till blåsipporna, eller till de övriga vackra blommor som växer här. Allt beroende på när du besöker området.

Innan vi tittar på blåsipporna, så några foton från sträckan mellan Lilleby och Sillvik.

Som kanske synes, så var vädret kallt och blåsigt, men soligt med lite molnskyar då och då! Många backar upp och ned med underbara vyer! En sträcka som jag inte hade velat missa!

Jag tror att maken instämmer i det!

Vi passerade Sillviks båthamn och då var det inte så långt kvar till Sillviks badplats.

Efter en kortare sträcka genom skogen kom vi fram till själva skalgrusbanken och till blåsipporna! Nu hade jag en bild framför mig av ett blått hav av blåsippor. Ha inte det för då blir du besviken! Nu har vintern varit kall och våren likaså. Så vad vi förstod på andra ”skattjaktsletare”, så var det nog färre blommor i år eller om vi var lite tidiga!? Men början av april låter ju inte så tidigt.

Du får leta längs ”sidorna”, bland träden och på slänterna, så finner du vad du söker!

Visst är de underbara! Jag har längtat så efter att få se dem!

Vi hade också turen att få se de första vitsipporna och deras tid är ju vanligtvis efter att blåsipporna har blommat ut. Men nu såg vi några sida vid sida…

Delar av Sillviks naturreservat består av skalbankar. En skalbank innehåller till exempel skal från musslor och snäckor. De samlades här då området låg under vatten. Här i Sillvik hämtade man länge skalgrus för att sälja som hönsfoder. Störst var uttaget under åren 1928-1933. Idag finns bara delar av skalbanken kvar. Återigen människans intrång i naturen!

En bit bort från Tumlehedsdalen finns det hällmålningar från stenåldern. I närheten ligger Prästgårdskilen med Bronsålderssundet. Det här är något som vi får återkomma till vid ett annat tillfälle.

När du är vid Skalbanken, så gå gärna uppför berget där du har en fantastisk vy över land och hav. Med hjälp av repanordningen, tar du dig upp!

Här uppe finns som synes en sittbänk med bord, men också fina avsatser direkt i berget. Vid vårt besök behövde vi söka skydd för den kalla vinden.

Vi promenerade tillbaka samma väg, men gjorde en liten avstickare mot Trolldalen. Var lite nyfiken på de där trollen och tomtarna…

Underbar skog att promenera i…

Knotiga, härliga träd och på några ställen grön inbjudande mossa…

Älskar sådan här skog. Tomtar och troll… fanns de? Jodå!


Många tomtar och troll såg vi. Ett paradis för alla julälskare! 🙂

Trevligt inslag och jag kan tänka mig att det har samlats tomtar och troll här länge genom åren. Men så kallt det måste vara på vintern! Särskilt den gångna vintern! Hur överlever de!? 🙂

Strax efter Trolldalen kom vi fram till en liten sjö med grillplats. (Glömde att fota här). Där vände vi, för vi ville inte komma ut på någon större väg, för att på så vis komma tillbaka till bilen vid Lillebybadet. Så vi vandrade tillbaka samma väg, hela vägen och det var inte så tråkigt precis med de vyerna mellan Sillvik och Lilleby!

Vi var mycket nöjda med vår dag, även om vi inte hann att se hällmålningarna! De ska vara väldigt fina här. Men den som spar hen har! Det fick räcka med 1,2 mil i benen! 🙂

Det finns flera vandringsleder och mindre stigar i hela området. Så det är bara att välja!

Kram Gunilla

+1

En tidig vårdag – vandring på Koön i Bohuslän!

En vacker marsdag, begav vi oss iväg med våra två ”vandringsvänner” till Koön, som är beläget mittemot den mer kända Marstrandsön. Den här dagen med dess upplevelser, blev för oss alla fyra, ett nytt fint minne att bevara i vår gemensamma minnesbank!

Det känns alltid spännande att komma till en ny plats – att känna den där känsla av förväntan! Marstrandsön, besökte vi i fjol i november och där och då bestämde vi också att besöka Koön. Två fantastiska pärlor i ”mitt Bohuslän!”

På Koön finns tre olika leder att följa i olika svårighetsgrad. Vi ville följa den led som låg närmast Marstrandsön, för att få just den utsikten. Nu hade vi lite bråttom vid parkeringen, där också informationstavlan finns, för vi hamnade först på den blå leden, (blå och svart är gemensam en liten bit) men det var den svarta som vi skulle följa. Den blå sträckan, som vi följde ett par kilometer, innan vi vände var strålande vacker! Först kom vi in i en skog, sedan mötte vi en underbar utsikt mot Älgöfjorden och på andra sidan fjorden skymtade Åstol. Säkerligen blir det ett återbesök, då det blir mer badvänligt, för det finns möjlighet till havsbad vid campingen, som vi hade kommit till om vi fullföljt den blå markeringen.

Ja, många vackra vyer ifrån den här sidan också på Koön.

Fakta

Längd:

Gröna leden är cirka 2,5 kilometer.
Blå leden är cirka 5 kilometer.
Svarta leden är cirka 5 kilometer.

Ungefärlig tid:

Gröna leden tar cirka 30 minuter att gå utan stopp.
Blå leden tar cirka 1,5 timme att gå utan stopp.
Svarta leden tar cirka 1,5 timme att gå utan stopp.

Svårighetsgrad:

Grön led: mycket lätt vandring/promenad.
Blå led: medelsvår vandring.
Svart led: svår vandring.

Start och mål:

Grön led: Du startar och avslutar den gröna leden vid en utav de två grusparkeringarna längs Rosenlundsvägen.

Blå och Svart led: Du startar och avslutar den blåa och svarta leden cirka 130 meter från grusparkeringen vid idrottsplatsen, som ligger en bit upp på Idrottsgatan. På parkeringen finns två parkeringsplatser för personer med funktionsnedsättning.

Vår vandring

När du kommer från parkeringen, så kan det vara lätt att missa stolpen med den svarta markeringen. Den sitter lite lågt och är därmed inte så synlig tyckte vi! Den svarta leden bjuder på utmanande bergsterräng. Vid särskilt svårframkomliga partier finns
trappor och spångar och nog fick vi använda all muskelkraft den här dagen för att ta oss upp, ned och framåt! 🙂 Belöningen är så klart de fantastiska vyerna! Även här passerade vi genom gröna partier och längs leden ligger också Batteriudden med militära lämningar från Kalla krigets dagar.

Vi passerade genom en lummig del med slingrande murgröna. Så vackert!

Vackra vyer följde in mot Marstrand…

Så fint att se Marstrands bebyggelse på håll. Det blir en annan dimension.

Tillbaka till Koön…

Nedan ett vackert hus och det lågt ju inte så dumt till…

Vem vill inte bo här? Tror att det var P G Gyllenhammar som har ägt och bott i huset. Säkert är i alla fall, att fyren vi ser i bakgrunden, är Skallens fyr på Marstrand.

Nedan ser vi återigen fyren och till vänster skymtar ståtliga Nidingen. En prick här på fotot, trots rejäl zoom med objektivet.

Nidingen på lite närmre håll…

Pater Noster kunde vi också se där ute vid horisonten…

Så zoomar vi lite till…

Ja, många utsiktsplatser och vid den högsta punkten, beläget på ett stort trädäck, får du en fantastisk vy på 360 grader!

Älskar de här gyllene klipporna!

Ja, vi vandrade över spångar…

Och upp och ned för trappor…

Mycket välordnat – allt för att underlätta och ge dig som vandrare så mycket behållning och motion som möjligt! 🙂 Lägg märke till höjdskillnaderna!

Två tappra själar, tillika barndomsvänner!

När man har kommit upp halvvägs och behöver en paus och samtidigt blickar ut…

Nu är det ju ”bara” några trappor kvar!

Uppe och belöningen pulserar genom hela kroppen!

Tankar och känslor i omlopp. Den här dagen fokuserade jag på det positiva och på tacksamhet, vilket är betydligt lättare än dag som den här!

Ja, utsikt och vyer fick vi inte nog av.

Vi lät turen ta den tid vi behövde. Inga måsten och inga tider att passa! Att kaffe o annat gott smakar bäst ute, tycker nog de flesta av oss. Gemenskapen, strapatserna, utsikten och pauserna, gjorde dagen till en minnesrik dag. Vi var trötta och nötta, men också påfyllda av Bohuslänsk energi!

Vad blir det nästa gång?

Kram Gunilla

+2

Från mörker till förhoppningsvis ljusare tider!

Länge trodde jag att jag skulle klara mig ifrån det som nästan alltid händer mig, då vi kommer in i vintermånaderna. Halva februari passerade utan att jag kände mig direkt påverkad av min reumatiska sjukdom eller utav artrosen. Smygande kom symtomen och tilltog alltmer. Jag vet inte vilket som är värst att ha ont eller den extrema tröttheten som infinner sig. Med symtomen och tröttheten kommer också nedstämdheten. I år har jag känt mig extra skör och sårbar och med tanke på pandemin med allt vad det har burit med sig och fortfarande gör, så är det inte så konstigt att kropp och själ reagerar mer än vanligtvis. Förutom den allmänna oron över covid-19, så har det funnits och finns annan oro, sorg och förluster runt omkring mig. Sådant som ligger utanför min kontroll, men som påverkar sinnesstämningen i ett redan skört tillstånd.

Jag har som alltid sökt kraft i naturen, i att vila, i att träna, i att läsa böcker och annat som ger kropp och själ återhämtning. Lusten att uttrycka mig finns där, men kanske inte så mycket här på bloggen. Jag fotograferar och skriver som alltid, och sparar det i en särskild mapp. Vad det kommer att mynna ut i vet jag inte – det får framtiden utvisa.

Vi människor är olika, men också lika. Att skriva om psykisk ohälsa är för någon något privat, för andra kan det vara en ventil att få berätta om sina tankar och känslor. Jag tänker att det är bra i vissa sammanhang att dela med sig – att våga visa sig skör och sårbar inför andra. Att vara personlig, men inte direkt privat. Hur jag hanterar det – hur jag går vidare – kan ju sedan hjälpa någon annan. Ingen är väl alltid glad, positiv, målmedveten, viljestark och okränkbar! Eller? Men oftast är det just det som de flesta vill visa utåt i umgänget med andra och genom sina olika sociala plattformar. Att visa sig skör och sårbar är istället en styrka i sig. Det krävs mod att vara den man är i alla sammanhang.

Min styrka har varit och är att jag låter mig vara skör och sårbar. Jag är där jag är i känslan. Jag pressar inte kroppen till någonting som inte känns bra, men försöker ändå att röra på mig varje dag. Att komma ut i naturen eller bara gå en kort promenad i närheten, höjer för det mesta sinnesstämningen och de flesta dagarna är det också gott för kroppen. Det är en balansgång mellan vila och rörelse.

Jag har levt med kronisk sjukdom i många år, med allt vad det kan innebära. Sjukdomen går i skov och det har för mig inneburit både bra och dåliga perioder. Det svåraste för mig med mitt sjukdomstillstånd är nog inte smärtan i sig, utan att ha blivit drabbad! En sorg, en stor förlust, av kroppens funktioner. Det ingick inte i mina planer att få en reumatisk diagnos och sedermera en förmodad artros. Jag har trots många andra förluster och motgångar, alltid sett mig själv som en stark och förhållandevis frisk människa. Alltid varit medveten om vad kropp och själ kan behöva för att känna mig just frisk och stark. Det spelar liksom ingen roll att var och annan person över 65 år får artros – för det var inget som jag trodde skulle kunna drabba mig! Det är en sorg att inte kunna göra det som jag vill, som att vandra obehindrat i naturen eller behöva säga nej till andra träningsformer som jag numera har svårt att klara av. I alla fall i perioder.

Det har varit mycket svårt för mig att acceptera det faktumet att ha blivit drabbad av sjukdom och att det därmed också påverkar min vardag. Det är något som jag har att förhålla mig till och mitt fokus ligger nu på att ändå tänka att kroppens nedsatta funktioner, går att påverka i viss mån åt det positiva hållet. Jag tänker också att ”jag är inte mina sjukdomar” och det är ändå mycket som jag fortfarande kan göra!

Något som jag har saknat mycket under coronapandemin är att inte kunna gå till gymmet. Jag saknar både yogaträningen, rörelseträningen och zumba. Nu när jag har blivit lite bättre, har jag börjat träna yoga och rörelseträning här hemma. Efter ett års uppehåll, märks det! Jag har lagt fokus helt på promenader och styrketräning, men kanske tappat det viktigaste med vad det den allsidiga träningen ger. Yoga har jag tränat i så många år, så att sätta ihop ett eget program, har inte varit svårt. Hoppas nu att yoga och rörelseträning hjälper mig att bli mer rörlig. Kanske jag nu går från mörker till ljusare tider!

Något som jag inte har tagit upp i det här inlägget är att också be om hjälp och stöd av någon professionell person som kan ge dig just det som du behöver! När man som jag vill mycket men, inte alltid kan, innebär det att säga nej i vissa situationer, men också att säga ja vid andra tillfällen. Att våga be om hjälp och att vara ärlig mot sin omgivning, är också en styrka!

En dag i taget!

Kram Gunilla

+3

Livets gång!

Livets gång…

Jag sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom fönstret. Ser att den nya familjen är på väg att flytta in i vår granne – vår väns hus efter hans bortgång. Barnen har tömt sitt barndomshem. Ett hem de haft i lite mer än fyrtio år! Ett hem där tre barn har vuxit upp med sin mamma och pappa. Ett hem där de har samlats för att fira födelsedagar och andra högtidsdagar. Alla personliga saker, husgeråd och möbler är borta. En del personliga minnessaker har de tagit tillvara på liksom en del möbler. Kvar är ett tomt skal. De nya grannarna är ivriga att sätta igång – de vill sätta sin prägel på bostaden. Vi ser hur de river ut mycket av det gamla.

Jag pratar med äldsta sonen och frågar hur han mår – hur det känns därinne i hjärtat? Han är tyst en liten stund och säger ”det känns konstigt.” Han fortsätter, ” men det är skönt att det är över, men hur blir det med jul och annat”, avslutar han meningen. Vi samtalar om att nya traditioner kanske kan skapas bland syskonen.

För två veckor sedan nådde mig ett nytt dödsbud. En vän och före detta kollega hade nu somnat in. Det tredje dödsbudet på ganska kort tid. Det är klart att man påverkas. Jag blir känslomässigt påverkad. Jag tänker på allt som vi har upplevt under tjugo år som kollegor och ännu många fler år som vänner. Vi har varit fyra kollegor som fortsatte att träffas genom alla åren. Den cirkeln är bruten, då en är avliden, en är dement och känner inte längre igen oss. Vi är två kvar i cirkeln.

”Livets gång, tidens tand”, tänker många. Ja, det gör jag också, men det går inte obemärkt förbi. Tryggheten rubbas på något sätt – det invanda förändras. Det väcker också tankar och känslor om min egen ofrånkomliga dödlighet. Det väcker i sin tur en insikt om förgänglighet, men också en tacksamhet och någon slags acceptans att allt går inte att påverka. Jag kan inte påverka gårdagen, men jag kan till viss del påverka nuet och de tankar och känslor som jag tänker om framtiden. Det känns gott att veta.

Tack för vänliga ord och kommentarer på mitt föregående inlägg! Det känns så gott i hjärtat!

Kram, Gunilla

+1

Vårkänslor, skrivprojekt och bloggpaus!

Ja, de underbara vinterdagarna som var, har nu bytts ut mot lika underbara vårdagar! Det som återstår av vintern här, är att isen på sjön fortfarande ligger kvar, men det är nog bara någon dag till innan allt är borta.

Nere vid vår sjö, var det så fint nu med all murgröna som tidigare låg väl skyddat under all snö.

Så vackert med murgröna och så tålig den är! Det är en favorit som är grön året runt och som lugnar ned på något sätt i samplanteringar med blommor som pelargonia.

Det har blivit lite vår inne och ute. Tycker om att ändra efter årstiden….

Lite vårligare färger, men ändå dämpade som jag tycker om. Får ofta frågor om ”tavlan” i bakgrunden, som är en bricka i laminat och inte i plåt. Köpte den för några år sedan på Artilleriet i Göteborg och tycker faktiskt att den är vacker som en tavla!

Något som jag också tycker mycket om är det marmorerade lilla fatet som harmonierar så fint med tavlan. På fatet har jag en gräddkanna och sockerskål i silver. Ett kärt minne efter min svärmor. Ser du den lilla murgrönan… plockade med mig en liten kvist ifrån promenaden. 🙂

Ute i vår lilla täppa är allt granris, mossa och höstväxter borta. Kvar är lite lärkkvistar och kottar och några små nyinköpta penséer i en kruka på symaskinsbordet vid entrén. De är ju frosttåliga och så söta och ger vårfeeling! 🙂

Ja, att omge sig med blommor, grönska och ”vackra ting”, är alltid viktigt och särskilt nu, då så mycket känns oroligt och dystert! Jag känner mig faktiskt rätt så ”låg” och ägnar en del av min tid till olika ”skrivprojekt”, (som jag inte vet vad det ska leda till) och jag läser mycket. Jag är ute i naturen förstås och tar mina dagliga promenader och maken och jag gör våra utflykter som jag då och då återger här på bloggen. Men nu får bloggen vila ett tag, tills lusten kommer tillbaka. Det blir kanske något sporadiskt inlägg så där i all hast…. jag vet faktiskt inte…

Det är så viktigt att lyssna på kroppen och på de signaler som kropp och själ sänder ut. Jag har all tid i världen, för att göra olika saker som jag tycker om. Men nu är det inte ”aktiviteter” som jag är i behov av, utan vila och tid för eftertanke.

Ta väl hand om dig!

Kram Gunilla

+4