Utflykt till Dyrön och Åstol!

Del 1-2.

För knappt en vecka sedan åkte maken och jag på en bussresa till Rönnäng, för att där fara vidare med färja till Dyrön och efter en trevlig förmiddag, vidare till Åstol. Den här dagen var en av de blötaste den här sommaren, (som annars har varit så torr och solig) med svåra översvämningar på bland annat Tjörn och Orust, som ligger nära. Men vi hade vädergudarna på vår sida. Knappt en droppe regn, under tiden som vi vandrade runt på respektive ö med de två olika lokalguiderna. Solen visade sig till och med! Däremot vräkte regnet ned stundtals då vi var ombord på bussen, färjan eller då vi åt våra måltider! Nog om väderprat, som ändå var av stor betydelse för helheten.

I november 2020, vandrade vi runt på Marstrandsön med våra ”promenadkompisar.” Några månader senare, närmare bestämt i mars 2021, vandrade vi på den ”svarta slingan” på grannön Koön. (Du kan läsa om det här på bloggen!) Därifrån kunde vi blicka ut mot Åstol och där och då bestämde vi oss för att också besöka Dyrön och Åstol, vid ett senare tillfälle. Nu har maken och jag som sagt varit där och vi vill mer än gärna göra återbesök till båda öarna, men främst Dyrön som lär ha en fantastisk naturslinga. Den är ”bara” 5 km lång, men är mycket kuperad. Har vi klarat de andra så…

Hela sommaren har jag längtat till ”mitt Bohuslän” och nu var vi här! Så mysigt att vandra runt bland sjöbodar, husen och höra till lokalguidens intressanta berättelser om Dyrön.

I korthet om Dyrön.

Den första bosättningen skedde för mer än 3 000 år sedan. På öns västra del har man lokaliserat en stenåldersby i en hög dalgång mellan kala berg. Resterna efter ett bronsåldersröse på ett högt berg i väster visar att människor tidigt varit bosatta här. All den åkermark som senare utnyttjades av öns fiskebönder, låg vid denna tid under vatten.

Den förste brukaren av Dyrön, som nämns i gamla dokument, var Engelbrekt år 1566. Dyrön var vid denna tid kronogods vars brukare betalade skatt till ”Pastor och Kronolänsman”. Dyrön friköptes av Kronan den 2 september år 1743 av två bönder. Anders Nilsson och Jon Jonsson Green. De betalade 43 daler silvermynt för Dyrön och den obebodda holmen Norra Åstol.

Som på många andra öar och kustsamhällen i Bohuslän inleddes den mest omfattande sillperioden i Bohusläns historia, år 1747. Den kom att vara till 1808. Fisket fick under denna tid stor betydelse och Åstol befolkades snabbt av fiskare och strandsittare. Ön hade en enastående naturhamn och fjorden var full av sillstim. Trankokerier, salterier och tunnbinderier växte upp som svampar ur jorden. Landvadar lånades eller inköptes, båtar byggdes och välståndet ökade. Dyrön hade emellertid ingen hamn utan jordbruk och boskapsskötsel var fortfarande huvudnäring på ön. När sillen försvann från Bohuslän bredde armodet ut sig. Så småningom blev det dock en hamn – Nordhamnen som invigdes av Oscar 11 i september 1902. Det lär vara den första hamnen som har byggts med statsunderstöd. Sillperioder har kommit och gått, idag finns endast ett fåtal fiskare kvar med Dyrön som hemmahamn.

Mörka hotande moln, men regnet höll sig borta!

Vår upplevelse på Dyrön.

Bägge våra guider berättade om den sammanhållning som råder på de båda öarna. Det finns alltid en hjälpande hand, när så behövs, samt en vilja om att bevara det genuina, men också göra öarna attraktiva för både åretruntboende och för att locka dit turister. På Dyrön finns en silversmed Tintin Hallding och en ICA-handlare, René som har öppet året runt. Fantastiskt! Dyröboden är en naturlig mötesplats fick vi veta och här kan du handla ditt lunchpaket. Eller så går du till Trålverket och äter din lunch som vi gjorde! Det huset hade sin historia, men den får du ta reda på själv, om du kommer dit! 🙂

Vår guide tog oss till utomhusteatern – en scen för alla som har fått namnet Dialogbacken, nära Bockeberget. Här bjuds det både till dans och konserter och vem som helst får gå upp på scenen och ”tala till församlingen!” 🙂 Ortsborna samlades här förr, långt före scenbygget och här pratades det om allt som var aktuellt då.

Vår guide berättade om den prisbelönta bastun på ön som år 2008 utnämndes till Sveriges finaste! Priset delades ut från vårt grannland Finland! Den ligger på sydsidan och har en otrolig utsikt över Marstrands – och Hakefjorden. Den får användas av alla, men bör bokas i förtid, då den som oftast är upptagen. Vi såg bastun på håll.

Det gäller att vara snabb med kameran, för att hinna fånga fina vyer samtidigt som guiden berättar! Ville mest fånga den vackra himlen!

Det andra kanske tycker är ”en röra” eller ”skräp”, tycker jag blir fint på bild! Men bara det inte hamnar i havet! 🙁

Om jag minns rätt, var den här röda stugan den äldsta på ön. Hursomhelst, så är den charmerande.

Ett annat mycket fint skärgårdshus som vi passerade under vår guidning.

Här står en nöjd och ”urblåst” bloggerska på Dyrön med Åstol i bakgrunden och är så nöjd över att vara här, samt att vädergudarna för övrigt var snälla!

Vackra Åstol ligger, där och väntar på oss!

En mycket dramatisk och vacker himmel!

Efter en mycket god lunch på Trålverket, var det dags att kliva på ”Gunnars båtturer”, för att ta sig via det vackra sundet och till mer öppet vatten mot Åstol. Här ute gungade det rejält vill jag lova!

Ja, nu ser jag fram emot att vandra den vackra naturleden och förhoppningsvis få se de vilda mufflonfåren och stenåldersbyn.

Vår eftermiddag på Åstol, får du läsa om en annan dag!

På återseende!

Kram Gunilla

Samma vackra vik, men vid olika tillfällen!

Det finns en plats nere vid vår sjö som kallas för Prästviken. En plats för alla småbåtar. Att viken heter så, beror helt enkelt på att kyrkan och prästgården ligger alldeles intill. Den här platsen är en favorit. Här tar jag många av mina foton, eftersom viken är så vacker i sig, samt att jag passerar den då jag går min vanligaste långpromenad här hemma.

Låt oss titta på lite olika bilder, tagna vid olika tillfällen.

Inte exakt samma vinkel, men nästan…

En krispig morgon den 28 november 2020. Färgerna på himmelen var fantastiska mot det frostnupna sjögräset.

Det här fotot tog jag idag den 1 februari 2021. Vintern har kommit tillbaka med nysnö. Men det har varit härliga dagar innan också med kalla nätter och soliga dagar!

Här ser vi samma vyer samtidigt!

Även det här fotot är från den 28 november 2020. Vackert solljus som färgar himmelen. Frosten i sjögräset ger en föraning av vinter. Älskar de där skrangliga bryggorna, men jag vågar inte gå ut på dem! Inte på isen heller.

Från dagens datum 1 februari 2021.

Visst är det vackert!?

Från närmre håll, 1 februari 2021.

Här har jag fotograferat den 30 januari 2021. Isen börjar lägga sig alltmer efter ett antal riktigt kalla nätter med åtskilliga minusgrader. Här är en riktig köldhåla!

Samma datum som ovan, isen ligger, två dagar senare faller all snö!

Nedan är det mellan sommar och höst… det är september 2020.

Fortfarande september, en båt har blivit uppdragen, lite av bryggan syns nedanför. Oktober nalkas…

Höst, det är en vacker oktoberdag och fler båtarna är uppdragna. Fantastiska färger!

Har letat efter en sommarbild ifrån platsen, men hittade ingen i mitt arkiv. Faktum är att jag ogärna går här maj-augusti. Det är nämligen inte bara jag som trivs här, utan även snok och huggormar! Gräset är högt och det betyder också fästingar! Usch!

Men några bilder blev det och visst förstår du varför jag tycker så mycket om att fotografera här vid prästviken!?

Må gott!

Kram Gunilla

Jag tar dagarna med ro!

Det är märkligt hur fort tiden går – att det i skrivandets stund endast är en vecka kvar till julafton! Det är också en märklig tid vi lever i, mitt i en pandemi med allt vad det innebär som vi alla måste förhålla oss till. En pandemi som snart har varat i ett år.

Vi matas ständigt med uppdateringar om situation kring pandemin. Ett informationsflöde som aldrig tycks sina. På gott och på ont, eftersom en del information är nödvändig, annat är mer eller mindre spekulationer och snudd på skrämselpropaganda!

I dagarna har jag skrivit och skickat en del julhälsningar. Både vanliga julkort med en enkel hälsning, men också några personliga och längre julbrev. Att skriva julbrev, tycker jag är roligt. Dels för att det blir en årssammanfattning för egen del, dels för att jag vet hur uppskattat det är att få julbrev med lite mer innehåll. Men visst är ett ”vanligt och hederligt” julkort också fint att få!

På Instagram och på några av de bloggar jag följer finns vackra bilder och dito texter om juldekorationer av olika slag, vackra blomsterarrangemang, goda recept på julgodis och maträtter som hör julen till. Det pyntas och fejas visst som aldrig förr runtom i vårt avlånga land! Även här hos oss råder julstämning, om än i det mer stillsammare och mindre formatet.

Något som jag är desto mer mån om är de dagliga promenaderna. Varje morgon går min promenadkompis och jag iväg omkring klockan sju, vilket vi gör i ur och skur! Det har blivit en vana och något av ett livselixir för oss. Det är mycket mörkt när vi går, men under promenadens gång, möter vi dagsljuset. Ja, det ljus som nu finns att uppbringa!

Ibland kan det bli ytterligare en promenad – för att just njuta av det dagsljus som finns och av andra vyer än de jag dagligen ser. Maken och jag besökte makens syster och tillsammans promenerade vi genom ett vackert kulturlandskap och genom en ”gammelskog” med mycket mossa och lava.

Först promenerade vi förbi den här vackra gamla stenbron. Det är något som jag kan titta och beundra en lång stund!

Visst är det vackert och det är ett kulturarv som vi ska vara rädda om! Solen gjorde ett litet, litet försök, under någon minut!

Forsen virvlade fram mot och under den gamla stenbron. Några boningshus låg utmed forsen. Naturscener ifrån första parkett!

Så småningom nådde vi fram till skogen, där vi intog vår fika. En skog med grön, frodig mossa och med vacker lava på en del grenar.

Skogsbad i massor!

Den här dagen, var jag i princip ute från tidiga morgonen till sena eftermiddagen och kände mig så tacksam och påfylld av ljus, värme och gemenskap.

Jag tar dagarna med ro!

Må gott!

/Gunilla

En ny pärla bland våra utflyktsmål – Näsbokrok i Halland!

Efter ett tips från goda vänner, hittade vi till en ny pärla i Halland. Målet var Näsbokrok som ligger i norra Halland på Ölmanäshalvöns spets. En solig och nästintill vindstilla dag, åkte vi hit och vi blev inte besvikna! Här finns en slinga på 1,4 km för dem som behöver en promenadvänlig slinga att gå på, men det finns också naturstigar i det öppna landskapet. Vi valde att gå den blåmarkerade slingan som löpte över klipphällar, småsten och spänger vid de blötare delarna. Enligt uppgift är den sträckan 2,8 km. Här finns sittbänkar och toaletter. Om toaletterna är öppna året om, vet jag inte! Kan tänka mig att någon är det.

Hav och vind har format ett kargt men vackert landskap med klapperstensfält, klippor och vidsträckt ljunghed. Vid vårt besök fanns inte så mycket som stod i blom av naturliga skäl. Men jag ser framför mig våren och försommaren då strandtriften står i blom. När jag läser om faunan så finns här olika arter av starrväxter, flocksvalting, samt höggul sydbläddra som är en vattenväxt vars finflikiga blad döljer blåsor som fångar och suger ut insekter och andra småorganismer. Sydbläddran är alltså en av de få ”köttätande” arter vi har i landet. Två ätliga växter i faunan är, strandkål och skörbjuggsört. Förr åt sjömännen skörbjuggsört för att motverka bristsjukdomen skörbjugg under långresorna.

Den här dagen njöt vi istället av det karaktäristiska halländska landskapet, solen och av att inta sin matsäck och själva upplevelsen att vara här för första gången! Många gånger under det här högst annorlunda året, (pandemi) har jag uttryckt min tacksamhet över att leva i ett land som Sverige. Naturen ger oss stora möjligheter att ”leva som vanligt”, men det förutsätter förstås att kunna ta sig ut till naturen på ett ”coronasäkert” sätt.

I början följde vi den promenadvänliga slingan, innan vi vek av på den blåmarkerade. Ja, landskapet påminde mig om andra platser i Halland som vi återvänder till om och om igen!

Här vidder så långt ögat når och blicken landar långt ut mot horisonten. Ibland söker ögat sig mot klapperstensfälten och ser de tydliga spåren ifrån inlandsisen.

En stor stenbumling lockade också vårt intresse, fann dock ingen information om den. Så den har väl hamnat där genom ett ”trollkast!” 🙂 På vägen dit, fångade en mindre sten mitt innersta… titta på stenen innan du läser min text!

Ser du hjärtat där nere vid spetsen? <3

En bit nedanför ”trollkastet”, intog vi så vår matsäck!

I området finns det åtta stycken stenrösen, ifrån Bronsåldern… vi såg några av dem..

De uppfördes för att synas från havet som var den tidens importväg för det viktiga bronset och andra handelsvaror. Vid rösena har man en imponerande utblick över havet och Kungsbackafjorden.

Vidablick!

Ute vid horisonten skymtar Nidingen. Här bara som en liten prick!

Vacker himmel och vackert landskap! Vindstilla, vid vårt besök. Men tänk när västanvinden ligger på! Ser du Nidingen?

Ja, här gick det att gå ”torrskodd!” Dessutom med nät på då de kan vara riktigt hala!

Ett märkligt sammanträffande skedde här ute i vidderna. Några bekanta från en närbelägen ort till vår, stötte vi på här ute! 🙂 Det vore inte så konstigt att stöta på dem i vår matbutik, på apoteket eller något liknande. Men här ute, långt hemifrån! Men det verkar vara så vi träffas! För flera år sedan stötte vi på dem en solig sommardag på VEN! Ja, högst osannolikt, men trevligt! 🙂

Avslutningsvis en bild i motljus…

Ja, hit lär vi återvända många gånger! En nytt utflyktsmål. En ny pärla.

P.s Bilden i min header, är fotad ute på Fotö i Göteborgs norra skärgård. Får många frågor om platsen. D.s.

Ta hand om dig!

Gunilla

En trolsk morgonpromenad!

Skogen låg inbäddad i spindelväv och dimma idag på min morgonpromenad. Även skogstjärnet var insvept i dimma. Så vackert! En trolsk och fridfull stämning. Tyst och stilla. Den ende som jag mötte idag på promenaden var en rådjursbock och förstås, alla osynlig djur!

Visst är det något speciellt med morgondimma, så här i brytningen mellan sommar och höst? Inte detsamma som novembergrått, även om jag kan tycka att det också är vackert.

Länge kan jag stå och kika in mellan träden. Har jag tur ser jag ett rådjur, en hare eller en räv. Fåglarna har blivit tysta, men nog ser jag dem. Ofta har jag en koltrastherre med mig på promenaderna.

Det finns så mycket vackert att titta på i all enkelhet.

Som sagt – spindelväv vart jag än såg! De har varit flitiaga på sin jakt!

Stora fält av spindelväv och kanske några andra kryp också har varit framme!

Visst är det vackert! Så skickliga de är på att spinna tråd!

Dimman låg tät vid skogstjärnet och det är magiskt vackert…

På andra sidan tjärnet finns också skog som brukar spegla sig i vattnet, men idag syntes ingenting. Bara den lilla flytbryggan och vassen vid strandkanten där jag stod.

Någon snok har jag inte sett simmades i tjärnet i år. Kanske den ligger på lur därinne i vassen tillsammans med någon gädda! 🙂

I allt det grå, finns det ändå färg. Naturen kan det där med att använda en palett som harmonierar!

Trädgårdsprojektet som jag nämnde i mitt föregående inlägg, har startat i allra högsta grad! Det är minst sagt slitsamt att såga ned en gedigen tujahäck som har växt i 40 år och dess rötter. Så ska all sleepers också bort, men den faller nästa isär av sig självt! Vidare ska häcken och sleepers forslas till återvinningen och först då kan nästa projekt ta vid. Den stora nya fina altanen som kommer att kunna bli bra mycket större. Det ser vi fram emot.

Något jag också längtar efter är fler skärgårdsbesök. Att få vandra i lugn o ro, nu när det har blivit lugnare ute på öarna. Sommarsäsongen är över och det är vemodigt i sig, men skärgården är vacker året om. Vi får se vad tiden räcker till!?

Må gott och njut av dagarna som kommer!

Kram Gunilla

När ljuset återvänder – vaknar livsandarna!

Läste i GP, (20200122) att från och med dagens datum och fram till midsommar blir det ca: 30 minuter ljusare för varje vecka! Även om jag var trött när jag vaknade vid 7.30-tiden, så blev jag piggare och gladare, när jag såg att det var på väg att ljusna. 🙂

På en av helgdagarna som var, promenerade vi ute vid Askim och Hovås som ligger i de västra delarna av Göteborg. Luften var så där klar och ”krispig” som det är så här års vid kusten.

Här vid Hovåsbadet, såg vi faktiskt några tappra tjejer som tog ett dopp och enligt dem var det ca: fem plusgrader i vattnet! Även vid Askimsbadet badade några. Tycker inte att det ser så lockande ut! Eller vad tycker du? Många badar ju året om.

För vår del räckte det gott att njuta av solen, på torra land! 🙂

Väldigt vackra bergarter här ute som jag inte har lagt märke till förut! Magmatisk bergart?

När vi promenerade här längs havet, så kom också längtan ut till skärgårdsöarna. Hade en tanke att åka ut en solig, klar vinterdag med snö! Det är mycket vackert i skärgården, även då snön ligger, men ännu så…. ingen snö i sikte!

Ett besök på Fotö i Göteborgs norra skärgård i januari 2019. Visst är det vackert?

Idag har det också varit strålande väder och lusten att gå långpromenad här hemma infann sig! Det är vackert i skogen och vid vår sjö och det är något alldeles speciellt med solljuset som jag upplever är mjukare här än vid kusten så här års. (Varmare här än vid kusten, då havet kyler.)

Monet-bron som jag kallar den för, men som egentligen heter ”Lukas bro.” Tänk när gräset blir grönt och björkarnas blad har slagit ut! Tack vare bron, har vi ortsbor fått en fin slinga att följa längs sjökanten och ån! (Hälsoslinga.)

Fina vyer nere vid sjön…. älskar att stå här och blicka ut över viken!

Ja, så gott det gör med promenader i solsken och snart ska jag bege mig iväg på ett yogapass. Härligt att vara igång med både: zumba, rörlighetsträning och yoga igen! Men jag måste ändå tillägga att det bästa jag vet är promenaderna – och gärna vandra lite längre sträckor! Alla promenader som blir av är hälsosamma!

Må gott!

Gunilla

Gårdstomten och en liten söt vätte!

Under året har jag observerat intressanta skyltar – informationstavlor i ”min skog!” Skyltar som berättar om en svunnen tid – om hur människor, djur, levde och verkade här långt tillbaka i tiden. De här skyltarna berättar bland annat om gärdsgårdar, gravar och om gårdstomten. Idag när jag var ute på min skogspromenad, bestämde jag mig för att titta närmre på vad som menas med ”gårdstomten!” Vore ju underbart att få hälsa på tomten i dessa i dessa tider! 🙂

Klaffs, klaffs! Aningen blött i skogen efter allt regn!

Så mycket vatten att det rann en liten bäck uppå stigen! Men nog ville jag finna gårdstomten! Kanske bakom den stora stenen?

Ingen tomte där bakom stenen och gårdstomten visade sig vara något helt annat!

På skylten stod bland att läsa om en ”gård med historia”.

”Gallhålan var ett kronohemman, vilket innebar att gården ägdes av svenska staten och brukaren fick betala arrende för att få bo och bruka gården. Den äldsta kända brukaren var en änka vid namn Gunilla. Hon finns med i skattelängderna från 1646 till 1666. Därefter beskrivs Gallhålan som öde. Det innebar förmodligen att Gunilla dött och att ingen ingen kunde ta över gården efter henne.”

Det fanns många ödegårdar i det här området under 1600- och 1700-talen. Anledningen tros bero på krig, hårt skattetryck eller epidemier. Gallhålan kom att bli en plats där socknens fattiga fick bo. Det finns inga exakta uppgifter när de sista människorna bodde och levde här, men troligen skedde det någon gång före 1850.

Enligt en muntlig tradition drabbades mycket riktigt bygden av en svår farsot och många dog. Man befarade att alla boende hade dött i Gallhålan, men ingen vågade gå dit för att undersöka hur det förhöll sig. Till slut var det prästen som tog mod till sig, och gick dit och fann gårdsfolket liggande döda i storstugan. En lite flicka på tre, fyra år hade överlevt. Hon fick följa med till prästgården, där hon sedermera växte upp. Det var därför, enligt traditionen, som Gallhålan kom att brukas under prästgården. Bara en liten bit ifrån ”gårdstomten” finns en annan skylt som berättar om ”gravar”, som visade sig vara betydligt äldre.

Detta gravröse från bronsåldern lär vara sex meter i diameter.

I Gallhålan finns flera gravrösen och stensättningar. Dessa förhistoriska gravar var vanliga under bronsåldern och järnåldern. De är mellan 2000 och 3000 år gamla. Stensättningar är byggda av ett eller flera lager tätt packade stenar, ofta i rund form och med en upphöjd kant runt graven. Så mycket intressant historia det finns I Gallhålan som är ett naturreservat och mycket uppskattat naturområde av oss som bor i orten. Lite mer berörd blev jag ju om änkan Gunillas levnadsöde….

Nu tillbaka till gårdstomten…

När jag gick omkring där och letade efter ”gårdstomten”, så kände jag mig iakttagen! Jag träffade ju på små tomtenissar i skogen förra året om du minns!? Så varför inte i år igen? Försiktigt satte jag mig ned i den mjuka mossan och inväntade något som jag inte riktigt visste vad det skulle kunna vara.

Men visst var det något där bakom trädet!?

En livs levande VÄTTE! … Så söt och var väldigt nyfiken av sig…

Visst är det fantastiskt! Nu har jag en hel liten familj där ute i ”min skog!”

Kanske jag kommer att lyckas få ett foto på den tillsammans!?

Kram Gunilla

Höstfägring i mysiga caféstaden Alingsås!

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har varit på en plats, för det finns i regel något nytt att upptäcka eller ”bara åka dit”, för att man tycker om platsen, staden, orten eller vad det nu är. Alingsås – caféstaden nummer ett, återvänder vi till flera gånger om året! Att åka hit en ”vanlig vardag”, är underbart, för då är det inte så trångt på stadens gator och caféer.

Något av det bästa är också att vägen till Alingsås är så vacker, om man som vi väljer att åka på landsortsvägar. Det blir en utflykt i sig att i sakta gemak glida fram på småvägar och njuta av naturen!

Vi flanerade på stadens små gemytliga gator, kikade in i några av de trevliga småbutikerna och fika blev det på ett av stadens alla caféer!

Vackra höstvyer vid Säveån som rinner genom staden på sin väg ut till sjön Mjörn.

På våren njuter vi av den skira grönskan och nu de vackra höstfärgerna!

Vattenspeglingarna är också så vackra!

När träden blir kala, då syns de gamla husen bättre!

Här är vi inne på en av alla mysiga bakgårdar som finns i staden. En rest ifrån en svunnen tid!

Samma innergård, men ur en annan vinkel!

Under hösten är det populärt att gå ”Lights in Alingsås.” I år pågår den belysta slingan fram till den 3 november. Det är olika ljusteman varje år och vi har varit där ett flertal gånger genom åren. I år lär vi inte hinna, men jag brukar vilja åka hit i advent – och i juletid också. Då är det så vackert att kika in i de upplysta fönstren bland de charmiga gamla husen.

Kram Gunilla

Ett litet collage över september!

September har bjudit på en hel del sol, lite skön värme, regn och stormvindar! Naturen har alltmer övergått till mer dämpade färger, men visst har de sprakande, gyllene färgerna också börjat att visa sig! Nu hoppas vi väl alla på att vi får njuta av fina oktoberdagar också.

Ja, under september har det blivit några skärgårdsbesök. Några med bad! Många, sköna skogspromenader, mys med barnbarnen och annat smått och gott!

Idag har maken och jag grejat och fejat i trädgården. Pelargoniorna har fått flytta in till förrådet, palettblad-växten har jag klippt ned och tagit flera skott på. Så får jag många nya sedan! Även klöverblomman ska få övervintra – det ska visst gå utmärkt! Ute har jag planterat lite mer ljung i krukorna tillsammans med cyklamen och gröna ljungväxter.

Maken har tvättat av och tagit in trädgårdsmöblerna och gjort rent altangolvet. Åh, det känns så skönt, när allt det där är gjort! Men så ska det planteras lite lökar och räfsa upp en del löv.

Ett litet collage över min favoritmånad – små samlade bilder från några av mina sköna stunder i skogen. Naturens små under!

Må gott!

Kram Gunilla

En skogspromenad och en minisemester!

Ja, dagen har gått i ett med att städa, lite trädgårdsfix och så packa lilla resväskan för en minisemester! Jag har också hunnit med en skön promenad i skogen. Mycket solig och fin dag, med behaglig temperatur.

Jag mår så bra när jag kommer ut i naturen. Tankarna klarnar och jag känner verkligen hur välgörande promenaden är för hela kroppen! Här är lövskogen ganska tät, men ju närmre vattenblänket jag kommer, ju mer glesas skogen ut.

Det är en sådan glädje att ha naturen inpå knuten! Ett ganska stort naturreservat med många olika små vägar och ännu mindre stigar. Då och då möter jag motionärer som antingen löptränar eller går stavgång som jag! Hundägare träffar jag som oftast på och ibland barnfamiljer på skogsäventyr! 🙂 Går jag ut tidigt, innan frukost, så brukar jag få ha skogen för mig själv och då och då ser jag bland annat rådjur.

Regnet som har kommit gör gott för grönskan, men likväl är det lite vatten i bäckarna och i åarna här runtomkring. Träden dricker massor av vatten!

Men i skogstjärnet såg det ut att vara normalt vattenstånd. Härligt solglitter idag! 🙂

Ja, då blir det en liten bloggpaus, men snart är jag tillbaka och förhoppningsvis har jag många fina bilder med mig i bagaget! 🙂

Må gott!

Kram Gunilla