En tidig vårdag – vandring på Koön i Bohuslän!

En vacker marsdag, begav vi oss iväg med våra två ”vandringsvänner” till Koön, som är beläget mittemot den mer kända Marstrandsön. Den här dagen med dess upplevelser, blev för oss alla fyra, ett nytt fint minne att bevara i vår gemensamma minnesbank!

Det känns alltid spännande att komma till en ny plats – att känna den där känsla av förväntan! Marstrandsön, besökte vi i fjol i november och där och då bestämde vi också att besöka Koön. Två fantastiska pärlor i ”mitt Bohuslän!”

På Koön finns tre olika leder att följa i olika svårighetsgrad. Vi ville följa den led som låg närmast Marstrandsön, för att få just den utsikten. Nu hade vi lite bråttom vid parkeringen, där också informationstavlan finns, för vi hamnade först på den blå leden, (blå och svart är gemensam en liten bit) men det var den svarta som vi skulle följa. Den blå sträckan, som vi följde ett par kilometer, innan vi vände var strålande vacker! Först kom vi in i en skog, sedan mötte vi en underbar utsikt mot Älgöfjorden och på andra sidan fjorden skymtade Åstol. Säkerligen blir det ett återbesök, då det blir mer badvänligt, för det finns möjlighet till havsbad vid campingen, som vi hade kommit till om vi fullföljt den blå markeringen.

Ja, många vackra vyer ifrån den här sidan också på Koön.

Fakta

Längd:

Gröna leden är cirka 2,5 kilometer.
Blå leden är cirka 5 kilometer.
Svarta leden är cirka 5 kilometer.

Ungefärlig tid:

Gröna leden tar cirka 30 minuter att gå utan stopp.
Blå leden tar cirka 1,5 timme att gå utan stopp.
Svarta leden tar cirka 1,5 timme att gå utan stopp.

Svårighetsgrad:

Grön led: mycket lätt vandring/promenad.
Blå led: medelsvår vandring.
Svart led: svår vandring.

Start och mål:

Grön led: Du startar och avslutar den gröna leden vid en utav de två grusparkeringarna längs Rosenlundsvägen.

Blå och Svart led: Du startar och avslutar den blåa och svarta leden cirka 130 meter från grusparkeringen vid idrottsplatsen, som ligger en bit upp på Idrottsgatan. På parkeringen finns två parkeringsplatser för personer med funktionsnedsättning.

Vår vandring

När du kommer från parkeringen, så kan det vara lätt att missa stolpen med den svarta markeringen. Den sitter lite lågt och är därmed inte så synlig tyckte vi! Den svarta leden bjuder på utmanande bergsterräng. Vid särskilt svårframkomliga partier finns
trappor och spångar och nog fick vi använda all muskelkraft den här dagen för att ta oss upp, ned och framåt! 🙂 Belöningen är så klart de fantastiska vyerna! Även här passerade vi genom gröna partier och längs leden ligger också Batteriudden med militära lämningar från Kalla krigets dagar.

Vi passerade genom en lummig del med slingrande murgröna. Så vackert!

Vackra vyer följde in mot Marstrand…

Så fint att se Marstrands bebyggelse på håll. Det blir en annan dimension.

Tillbaka till Koön…

Nedan ett vackert hus och det lågt ju inte så dumt till…

Vem vill inte bo här? Tror att det var P G Gyllenhammar som har ägt och bott i huset. Säkert är i alla fall, att fyren vi ser i bakgrunden, är Skallens fyr på Marstrand.

Nedan ser vi återigen fyren och till vänster skymtar ståtliga Nidingen. En prick här på fotot, trots rejäl zoom med objektivet.

Nidingen på lite närmre håll…

Pater Noster kunde vi också se där ute vid horisonten…

Så zoomar vi lite till…

Ja, många utsiktsplatser och vid den högsta punkten, beläget på ett stort trädäck, får du en fantastisk vy på 360 grader!

Älskar de här gyllene klipporna!

Ja, vi vandrade över spångar…

Och upp och ned för trappor…

Mycket välordnat – allt för att underlätta och ge dig som vandrare så mycket behållning och motion som möjligt! 🙂 Lägg märke till höjdskillnaderna!

Två tappra själar, tillika barndomsvänner!

När man har kommit upp halvvägs och behöver en paus och samtidigt blickar ut…

Nu är det ju ”bara” några trappor kvar!

Uppe och belöningen pulserar genom hela kroppen!

Tankar och känslor i omlopp. Den här dagen fokuserade jag på det positiva och på tacksamhet, vilket är betydligt lättare än dag som den här!

Ja, utsikt och vyer fick vi inte nog av.

Vi lät turen ta den tid vi behövde. Inga måsten och inga tider att passa! Att kaffe o annat gott smakar bäst ute, tycker nog de flesta av oss. Gemenskapen, strapatserna, utsikten och pauserna, gjorde dagen till en minnesrik dag. Vi var trötta och nötta, men också påfyllda av Bohuslänsk energi!

Vad blir det nästa gång?

Kram Gunilla

Från mörker till förhoppningsvis ljusare tider!

Länge trodde jag att jag skulle klara mig ifrån det som nästan alltid händer mig, då vi kommer in i vintermånaderna. Halva februari passerade utan att jag kände mig direkt påverkad av min reumatiska sjukdom eller utav artrosen. Smygande kom symtomen och tilltog alltmer. Jag vet inte vilket som är värst att ha ont eller den extrema tröttheten som infinner sig. Med symtomen och tröttheten kommer också nedstämdheten. I år har jag känt mig extra skör och sårbar och med tanke på pandemin med allt vad det har burit med sig och fortfarande gör, så är det inte så konstigt att kropp och själ reagerar mer än vanligtvis. Förutom den allmänna oron över covid-19, så har det funnits och finns annan oro, sorg och förluster runt omkring mig. Sådant som ligger utanför min kontroll, men som påverkar sinnesstämningen i ett redan skört tillstånd.

Jag har som alltid sökt kraft i naturen, i att vila, i att träna, i att läsa böcker och annat som ger kropp och själ återhämtning. Lusten att uttrycka mig finns där, men kanske inte så mycket här på bloggen. Jag fotograferar och skriver som alltid, och sparar det i en särskild mapp. Vad det kommer att mynna ut i vet jag inte – det får framtiden utvisa.

Vi människor är olika, men också lika. Att skriva om psykisk ohälsa är för någon något privat, för andra kan det vara en ventil att få berätta om sina tankar och känslor. Jag tänker att det är bra i vissa sammanhang att dela med sig – att våga visa sig skör och sårbar inför andra. Att vara personlig, men inte direkt privat. Hur jag hanterar det – hur jag går vidare – kan ju sedan hjälpa någon annan. Ingen är väl alltid glad, positiv, målmedveten, viljestark och okränkbar! Eller? Men oftast är det just det som de flesta vill visa utåt i umgänget med andra och genom sina olika sociala plattformar. Att visa sig skör och sårbar är istället en styrka i sig. Det krävs mod att vara den man är i alla sammanhang.

Min styrka har varit och är att jag låter mig vara skör och sårbar. Jag är där jag är i känslan. Jag pressar inte kroppen till någonting som inte känns bra, men försöker ändå att röra på mig varje dag. Att komma ut i naturen eller bara gå en kort promenad i närheten, höjer för det mesta sinnesstämningen och de flesta dagarna är det också gott för kroppen. Det är en balansgång mellan vila och rörelse.

Jag har levt med kronisk sjukdom i många år, med allt vad det kan innebära. Sjukdomen går i skov och det har för mig inneburit både bra och dåliga perioder. Det svåraste för mig med mitt sjukdomstillstånd är nog inte smärtan i sig, utan att ha blivit drabbad! En sorg, en stor förlust, av kroppens funktioner. Det ingick inte i mina planer att få en reumatisk diagnos och sedermera en förmodad artros. Jag har trots många andra förluster och motgångar, alltid sett mig själv som en stark och förhållandevis frisk människa. Alltid varit medveten om vad kropp och själ kan behöva för att känna mig just frisk och stark. Det spelar liksom ingen roll att var och annan person över 65 år får artros – för det var inget som jag trodde skulle kunna drabba mig! Det är en sorg att inte kunna göra det som jag vill, som att vandra obehindrat i naturen eller behöva säga nej till andra träningsformer som jag numera har svårt att klara av. I alla fall i perioder.

Det har varit mycket svårt för mig att acceptera det faktumet att ha blivit drabbad av sjukdom och att det därmed också påverkar min vardag. Det är något som jag har att förhålla mig till och mitt fokus ligger nu på att ändå tänka att kroppens nedsatta funktioner, går att påverka i viss mån åt det positiva hållet. Jag tänker också att ”jag är inte mina sjukdomar” och det är ändå mycket som jag fortfarande kan göra!

Något som jag har saknat mycket under coronapandemin är att inte kunna gå till gymmet. Jag saknar både yogaträningen, rörelseträningen och zumba. Nu när jag har blivit lite bättre, har jag börjat träna yoga och rörelseträning här hemma. Efter ett års uppehåll, märks det! Jag har lagt fokus helt på promenader och styrketräning, men kanske tappat det viktigaste med vad det den allsidiga träningen ger. Yoga har jag tränat i så många år, så att sätta ihop ett eget program, har inte varit svårt. Hoppas nu att yoga och rörelseträning hjälper mig att bli mer rörlig. Kanske jag nu går från mörker till ljusare tider!

Något som jag inte har tagit upp i det här inlägget är att också be om hjälp och stöd av någon professionell person som kan ge dig just det som du behöver! När man som jag vill mycket men, inte alltid kan, innebär det att säga nej i vissa situationer, men också att säga ja vid andra tillfällen. Att våga be om hjälp och att vara ärlig mot sin omgivning, är också en styrka!

En dag i taget!

Kram Gunilla

Livets gång!

Livets gång…

Jag sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom fönstret. Ser att den nya familjen är på väg att flytta in i vår granne – vår väns hus efter hans bortgång. Barnen har tömt sitt barndomshem. Ett hem de haft i lite mer än fyrtio år! Ett hem där tre barn har vuxit upp med sin mamma och pappa. Ett hem där de har samlats för att fira födelsedagar och andra högtidsdagar. Alla personliga saker, husgeråd och möbler är borta. En del personliga minnessaker har de tagit tillvara på liksom en del möbler. Kvar är ett tomt skal. De nya grannarna är ivriga att sätta igång – de vill sätta sin prägel på bostaden. Vi ser hur de river ut mycket av det gamla.

Jag pratar med äldsta sonen och frågar hur han mår – hur det känns därinne i hjärtat? Han är tyst en liten stund och säger ”det känns konstigt.” Han fortsätter, ” men det är skönt att det är över, men hur blir det med jul och annat”, avslutar han meningen. Vi samtalar om att nya traditioner kanske kan skapas bland syskonen.

För två veckor sedan nådde mig ett nytt dödsbud. En vän och före detta kollega hade nu somnat in. Det tredje dödsbudet på ganska kort tid. Det är klart att man påverkas. Jag blir känslomässigt påverkad. Jag tänker på allt som vi har upplevt under tjugo år som kollegor och ännu många fler år som vänner. Vi har varit fyra kollegor som fortsatte att träffas genom alla åren. Den cirkeln är bruten, då en är avliden, en är dement och känner inte längre igen oss. Vi är två kvar i cirkeln.

”Livets gång, tidens tand”, tänker många. Ja, det gör jag också, men det går inte obemärkt förbi. Tryggheten rubbas på något sätt – det invanda förändras. Det väcker också tankar och känslor om min egen ofrånkomliga dödlighet. Det väcker i sin tur en insikt om förgänglighet, men också en tacksamhet och någon slags acceptans att allt går inte att påverka. Jag kan inte påverka gårdagen, men jag kan till viss del påverka nuet och de tankar och känslor som jag tänker om framtiden. Det känns gott att veta.

Tack för vänliga ord och kommentarer på mitt föregående inlägg! Det känns så gott i hjärtat!

Kram, Gunilla

Vårkänslor, skrivprojekt och bloggpaus!

Ja, de underbara vinterdagarna som var, har nu bytts ut mot lika underbara vårdagar! Det som återstår av vintern här, är att isen på sjön fortfarande ligger kvar, men det är nog bara någon dag till innan allt är borta.

Nere vid vår sjö, var det så fint nu med all murgröna som tidigare låg väl skyddat under all snö.

Så vackert med murgröna och så tålig den är! Det är en favorit som är grön året runt och som lugnar ned på något sätt i samplanteringar med blommor som pelargonia.

Det har blivit lite vår inne och ute. Tycker om att ändra efter årstiden….

Lite vårligare färger, men ändå dämpade som jag tycker om. Får ofta frågor om ”tavlan” i bakgrunden, som är en bricka i laminat och inte i plåt. Köpte den för några år sedan på Artilleriet i Göteborg och tycker faktiskt att den är vacker som en tavla!

Något som jag också tycker mycket om är det marmorerade lilla fatet som harmonierar så fint med tavlan. På fatet har jag en gräddkanna och sockerskål i silver. Ett kärt minne efter min svärmor. Ser du den lilla murgrönan… plockade med mig en liten kvist ifrån promenaden. 🙂

Ute i vår lilla täppa är allt granris, mossa och höstväxter borta. Kvar är lite lärkkvistar och kottar och några små nyinköpta penséer i en kruka på symaskinsbordet vid entrén. De är ju frosttåliga och så söta och ger vårfeeling! 🙂

Ja, att omge sig med blommor, grönska och ”vackra ting”, är alltid viktigt och särskilt nu, då så mycket känns oroligt och dystert! Jag känner mig faktiskt rätt så ”låg” och ägnar en del av min tid till olika ”skrivprojekt”, (som jag inte vet vad det ska leda till) och jag läser mycket. Jag är ute i naturen förstås och tar mina dagliga promenader och maken och jag gör våra utflykter som jag då och då återger här på bloggen. Men nu får bloggen vila ett tag, tills lusten kommer tillbaka. Det blir kanske något sporadiskt inlägg så där i all hast…. jag vet faktiskt inte…

Det är så viktigt att lyssna på kroppen och på de signaler som kropp och själ sänder ut. Jag har all tid i världen, för att göra olika saker som jag tycker om. Men nu är det inte ”aktiviteter” som jag är i behov av, utan vila och tid för eftertanke.

Ta väl hand om dig!

Kram Gunilla

Hälleviksstrand och Mollösund i vinterskrud!

Min längtan till Bohuslän är alltid påtaglig. Det är något med landskapet och hela miljön som gör att jag så ofta längtar dit. Att se landskapet i vinterskrud, händer inte så ofta nu för tiden, då klimaten har blivit så milt. Men den här söndagen – kanske den vackraste vinterdagen den här vintersäsongen! Fylld av förväntan var maken och jag startklara för avfärd tidig förmiddag. Men vart skulle vi åka….

Det blev till Hälleviksstrand och till Mollösund. Små kustnära orter på Orust. Inte alltför lång bilresa ifrån Göteborg. Vi ville ha tid för strövtåg och upptäckarglädje på plats och inte alltför lång tid med att sitta i bilen.

Vi körde delvis på mindre kustnära vägar, vilket i sig är en fröjd för ögat. Det är otroligt vackert att se landskapet inbäddat i snö och hur träden längs vägen var helt klädda i vitt av frost. Ja, som vita ljuspelare, stod de där och ramade in landskapet. Så närmade vi oss Hälleviksstrand och körde ned till den bortre delen av hamnen där det också finns en badplats. Nu stod inte bad direkt på önskelistan, men den här delen av orten hade vi inte besökt tidigare, så det kändes fint att promenera ut till udden och badet. För jag ville blicka ut över kobbar, skär och horisonten.

Vilka vyer som mötte oss…

Isande blått och vitt mot de vackra bergen.

Ser du pricken till höger i bild? En vinterfiskare lite väl nära öppet vatten tyckte vi.

Uppe på klippan här intog vi vår matsäck. Sällan smakar kaffe och mackor så gott som det gör ute!

Helt vindstilla, flödade sol, och några få minusgrader. En helt magisk vinterdag som jag längtat så länge efter att få spendera i Bohuslän!

Efter fikastunden promenerade vi tillbaka in mot den inre hamnen…

Till vänster i bild sticker två master upp. Det är skonaren Westkust som låg där och väntade på sommaren och passagerare, som bröllopspar med gäster, seglarskola eller vad det kan förväntas bli. Vi får hoppas att läget är ett annat i sommar, beträffande pandemin.

Lite kort om Hälleviksstrand

Hälleviksstrand är en ort i Orusts kommun, beläget vid viken Lerkilen. Orten kallas lokalt för Strana och är ett fiskeläge med gamla traditioner. 2015 förlorade Hälleviksstrand sin status som tätort på grund av att folkmängden minskat till under 200 personer. Hälleviksstrand nämns i skriftliga källor första gången 1617. Fiskare slog sig ner runt viken med sina båtar och byggde bodar vid havet. Under 1700-talets stora sillperiod växte sillfisket och sillsalterier på orten som drog till sig bönder från Orusts inland. Vid 1800-talets slut växte samhället ytterligare med varmbadhus och pensionat. Berget ovanför strandremsan bebyggdes och mot början av 1900-talet blomstrade samhället i och med tillkomsten av Hälleviksstrands varv.

Något som du inte ska missa är Hälleviksstrands kyrka som skiljer sig från många andra kyrkor med sin röda färg och fornnordiska inspiration. Lite av en norsk stavkyrka i mitt tycke. Delar av kyrkan var under renovering, så jag tog inte något kort på den.

En kort biltur senare kom vi till Mollösund. Även här hittade vi fram till en badplats för att få den bästa vyn över det vackra landskapet.

Lite kort om Mollösund

Mollösund är ett av landets äldsta fiskelägen med anor tillbaka till 1500-talet. Det var då en del av Danmark-Norge, och knutpunkt för det lukrativa sillfisket. När sillen försvann kom fattigdomen och fiskarna tvingades livnära sig på andra sätt, bland annat genom boskapsskötsel på Mollön. Med sillens återkomst på 1750-talet blomstrade samhället åter och folkmängden ökade till 500.

Vid början av 1900-talet fanns som mest 1 000 invånare i Mollösund, som därmed var ett av landets största fiskelägen. Därefter minskade sillfisket i betydelse, även om det inte upphörde helt förrän på 1970-talet. Under tiden för andra världskriget byggdes det som utgör dagens hamn och gästhamn.

Så till de några av de vackra vyerna i Mollösund

Vi har varit i Mollösund många gånger, men helt missat Mollösunds fyr. Här uppe var det ”vida blick!”

Kan du förstå känslan att stå här uppe och titta på ett stycke Bohuslän i vinterskrud?

Mollösunds fyr står på Gallebergsudden i den nordvästra delen av samhället.
Fyren är byggd på tidigt 1900-tal och fick en ny överdel 2001. Har man tur dyker en nyfiken säl upp. Men den turen hade inte vi – det var ju fruset vatten!

Jag försökte fånga två svanar på bild som kom flygande på spaning efter öppet vatten! Så mäktiga de är!

Några havsfåglar (gråtrut?), var mycket intresserade av våra medhavda bullar! Vi var snälla och delade med oss av dem och som tack bjöds vi på en ”isdans!” De hade lite svårt att stoppa där på den blanka isen. (Det är en bit bulle som ligger där framför måsen.)

Vi avslutade vår utflyktsdag nere vid ytterligare en badplats som låg centralt belägen, nära hamnen. Jag hoppas att vi kan återvända till dessa nyfunna badplatser och ta ett dopp i det blå till sensommaren. Under högsommaren är det så mycket turister på dessa orter, så slutet at augusti eller september, då kan det passa bra för vår del. Men just nu är jag så nöjd med vår vackra vinterdag!

Bohuslän i mitt hjärta året om!

Kram Gunilla

Utflykt till Bruket, Viared strax utanför Borås.

För några dagar sedan åkte vi till Bruket en inrednings – och blomsterbutik, belägen i Viared, strax utanför Borås. Det finns även ett mysigt surdegsbageri och gårdscafé här. Allt i min stil och smak. I närhet av Bruket, såg vi dessutom ett motionsspår som heter, Ryssnässlingan. Spåret är ca: 1,7 km lång och går genom en fantastisk skog. Slingan har sin början vid Ryssnässtugan.

Vi börjar med Bruket….

Trots närheten till ett industriområde, så låg själva Bruket mer lantligt. I den högra delen finns bageriet, butiken i två våningar och ett orangeri längst till höger. Gårdskaféet ligger till höger utanför bilden.

Orangeriet som rymmer en del möbler och växter. Till höger, flera mysiga uteplatser tillhörande cafét. Vi ville gärna smaka på surdegsbrödet som var mycket gott. Men vi satt inne! Så kallt denna dag.

Här ute hoppas vi kunna sitta och fika nästa gång då vi besöker Bruket. Inredningsbutiken – Hjärterum, hade många fina inredningsdetaljer, möbler och blommor. Det som fick följa med hem var en bukett med vita papegojtulpaner. Så fina!

Vi var här tidigt, så vi kunde gå runt och titta i lugn och ro, utan trängsel. Likaså då vi fikade. Mätta och belåtna (hur längesedan var det inte som vi vågade gå på ett kafé) åkte vi så till Ryssnässlingans motionsspår. Som startar vid stugan med samma namn. Ryssnässtugan.

Längs spåret finns en minnessten över släkten Ryssnäs som är en bondesläkt från tidigt 1600-talet. Släkten har sitt ursprung i Ryssnäs strax väster om Borås och har idag cirka 25 700 medlemmar, varav 16 000 är i livet. Större delen av släkten är fortfarande bosatt i och i närheten av Borås, men delar finns även utspridda över resten av Sverige och hela världen, då inte minst i Amerika. De bördiga åkermarkerna i Ryssnäs och Viared har till stora delar brukats av Ryssnässläktens medlemmar ända fram tills området gjordes om till Viareds industriområde.

Så roligt och härligt att bege sig ut på en ny slinga och vi kom ganska snart in i en mycket vacker skog. Dagen till ära inbäddad i snö!

Vilken fantastisk vinterdag! Det blev många bilder här inne i det vackra vinterlandskapet.

Nog kan man känna av kylan i den här bilden.

Nu var inte slingan så lång, men i kylan och att pölsa fram i snön, gjorde att det kändes rätt så lagom. Slingan är som sagt ganska kuperad, men inte direkt svårt att gå. Läste på något ställe att det ligger flis, så även sommartid är det mjukt underlag.

Härligt vi kommer absolut tillbaka till Bruket och till Ryssnässlingan.

Må gott och hoppas att du kan njuta av det vackra vintervädret!

Kram Gunilla

Samma vackra vik, men vid olika tillfällen!

Det finns en plats nere vid vår sjö som kallas för Prästviken. En plats för alla småbåtar. Att viken heter så, beror helt enkelt på att kyrkan och prästgården ligger alldeles intill. Den här platsen är en favorit. Här tar jag många av mina foton, eftersom viken är så vacker i sig, samt att jag passerar den då jag går min vanligaste långpromenad här hemma.

Låt oss titta på lite olika bilder, tagna vid olika tillfällen.

Inte exakt samma vinkel, men nästan…

En krispig morgon den 28 november 2020. Färgerna på himmelen var fantastiska mot det frostnupna sjögräset.

Det här fotot tog jag idag den 1 februari 2021. Vintern har kommit tillbaka med nysnö. Men det har varit härliga dagar innan också med kalla nätter och soliga dagar!

Här ser vi samma vyer samtidigt!

Även det här fotot är från den 28 november 2020. Vackert solljus som färgar himmelen. Frosten i sjögräset ger en föraning av vinter. Älskar de där skrangliga bryggorna, men jag vågar inte gå ut på dem! Inte på isen heller.

Från dagens datum 1 februari 2021.

Visst är det vackert!?

Från närmre håll, 1 februari 2021.

Här har jag fotograferat den 30 januari 2021. Isen börjar lägga sig alltmer efter ett antal riktigt kalla nätter med åtskilliga minusgrader. Här är en riktig köldhåla!

Samma datum som ovan, isen ligger, två dagar senare faller all snö!

Nedan är det mellan sommar och höst… det är september 2020.

Fortfarande september, en båt har blivit uppdragen, lite av bryggan syns nedanför. Oktober nalkas…

Höst, det är en vacker oktoberdag och fler båtarna är uppdragna. Fantastiska färger!

Har letat efter en sommarbild ifrån platsen, men hittade ingen i mitt arkiv. Faktum är att jag ogärna går här maj-augusti. Det är nämligen inte bara jag som trivs här, utan även snok och huggormar! Gräset är högt och det betyder också fästingar! Usch!

Men några bilder blev det och visst förstår du varför jag tycker så mycket om att fotografera här vid prästviken!?

Må gott!

Kram Gunilla

Tulpanfrossa!

Den här tiden på året, får jag en stor längtan efter tulpaner och andra blommande lökväxter! Det gör mycket för välbefinnandet med en bukett blommor på borden. En i köket och en i vardagsrummet. Platser där vi sitter och där vi kan se dem.

Nystädat och kvällsmys!

De slår fort ut… som vackrast på dag nummer två.

Jag köper helst svensk – och närodlade tulpaner och bättre kvalité blir det om de är köpta hos din blomsterhandlare, än de som finns som ”lockvara” i din matbutik. Men någon garanti är det inte ändå! Bäst håller de sig om du ställer dem svalt om natten.

Må gott!

Gunilla

Från vinter till barmark, samt ett litet säkert vårtecken!

Ja, nu är det inte mycket kvar av all snö som föll, i början av månaden! Tyckte om att vi fick vinter och några soliga dagar, men snöblasket och ishalkan som följde, hade jag gärna varit utan! Men så är det som oftast i södra delen av Sverige och inte minst i kustnära områden. Nu är det ju bara januari, så det kan mycket väl bli vinter igen, fast det är nog inte vad jag önskar. Hursomhelst, så är det i alla fall isfritt nu och jag kan styra mina promenader dit jag önskar och vill!

När snön föll blev det ljust och vackert…

Och idag den 21 januari, så såg det ut så här…

Inte så upplyftande…

Avslutar därför med ett säkert vårtecken…

i början av året brukar det finnas engelsk pelargon i blomsterbutikerna. I år inget undantag! Det är den enda pelargon som trivs inne hos mig och de brukar vanligtvis blomma 3-4 veckor! Det går att planterar ut dem senare i sommar, vilket jag inte brukar göra. Har fullt upp med alla mina övervintrande pelargonior! 🙂

Må gott!

Kram Gunilla

Goda filmjölksbröd!

Mörkt filmjölksbröd

När jag ska baka, så ska det vara enkelt och gärna gå snabbt! Sedan ska det förstås vara något som jag tycker verkar vara gott! Filmjölksbröd är ett bra exempel på det och det finns många olika recept på det. Här är en av mina favoriter!

Recept för två formar

Ingredienser:

7 dl vetemjöl

4 dl grahamsmjöl

2 dl grovt rågmjöl

1 tsk salt

1 dl solrosfrön

1 dl hela linfrön

1 dl hela, torkade aprikoser (ca: 100g)

1 dl hasselnötter

1 l filmjölk

1,5 tsk bikarbonat

2 dl mörk sirap

Gör så här

Sätt ugnen på 175 grader C

Blanda ihop mjölsorterna med salt, solrosfrön, aprikoser, russin och nötter i en bunke. Nötterna kan grovhackas, samt aprikoserna.

Blanda noga ihop filmjölk med bikarbonat och sirap. Tillsätt mjölblandningen och rörö mycket försiktigt till en jämn, tjock smet.

Smörj två 1,5-liters brödformar väl eller använd bakplåtspapper i formarna. Fyll formarna med smeten och strö över lite mjöl.

Grädda bröden i formarna i den nedre delen av ugnen, ca 1,5 timme. Täck med folie om de blir för mörka. Pröva med en sticka, så att de känns torra. Stjälp upp bröden på galler och låt dem vila inlindade i kökshanddukar i minst 5 timmar.

Tips

Det går att använda olika sorters mjöl: kornmjöl, vetekli, råg. Se bara till att behålla vetemjöl för glutenmängden. (Det står så i receptet, fast jag använde mindre mängd vetemjöl och det gick bra.) Fyllningen går ju också att variera med olika frön eller frukt som skivor av banan och äpple. Jag strör solroskärnor och pumpafrön i botten på formen, samt ovanpå bröden, innan jag sätter in dem i ugnen.

Nu när jag har tid – gott om tid, så har det blivit roligt att baka igen! Maken är också flitig i köket. Nu doftar det av släta kardemumma bullar! 🙂

Lycka till!

Kram Gunilla