Från mörker till förhoppningsvis ljusare tider!

Länge trodde jag att jag skulle klara mig ifrån det som nästan alltid händer mig, då vi kommer in i vintermånaderna. Halva februari passerade utan att jag kände mig direkt påverkad av min reumatiska sjukdom eller utav artrosen. Smygande kom symtomen och tilltog alltmer. Jag vet inte vilket som är värst att ha ont eller den extrema tröttheten som infinner sig. Med symtomen och tröttheten kommer också nedstämdheten. I år har jag känt mig extra skör och sårbar och med tanke på pandemin med allt vad det har burit med sig och fortfarande gör, så är det inte så konstigt att kropp och själ reagerar mer än vanligtvis. Förutom den allmänna oron över covid-19, så har det funnits och finns annan oro, sorg och förluster runt omkring mig. Sådant som ligger utanför min kontroll, men som påverkar sinnesstämningen i ett redan skört tillstånd.

Jag har som alltid sökt kraft i naturen, i att vila, i att träna, i att läsa böcker och annat som ger kropp och själ återhämtning. Lusten att uttrycka mig finns där, men kanske inte så mycket här på bloggen. Jag fotograferar och skriver som alltid, och sparar det i en särskild mapp. Vad det kommer att mynna ut i vet jag inte – det får framtiden utvisa.

Vi människor är olika, men också lika. Att skriva om psykisk ohälsa är för någon något privat, för andra kan det vara en ventil att få berätta om sina tankar och känslor. Jag tänker att det är bra i vissa sammanhang att dela med sig – att våga visa sig skör och sårbar inför andra. Att vara personlig, men inte direkt privat. Hur jag hanterar det – hur jag går vidare – kan ju sedan hjälpa någon annan. Ingen är väl alltid glad, positiv, målmedveten, viljestark och okränkbar! Eller? Men oftast är det just det som de flesta vill visa utåt i umgänget med andra och genom sina olika sociala plattformar. Att visa sig skör och sårbar är istället en styrka i sig. Det krävs mod att vara den man är i alla sammanhang.

Min styrka har varit och är att jag låter mig vara skör och sårbar. Jag är där jag är i känslan. Jag pressar inte kroppen till någonting som inte känns bra, men försöker ändå att röra på mig varje dag. Att komma ut i naturen eller bara gå en kort promenad i närheten, höjer för det mesta sinnesstämningen och de flesta dagarna är det också gott för kroppen. Det är en balansgång mellan vila och rörelse.

Jag har levt med kronisk sjukdom i många år, med allt vad det kan innebära. Sjukdomen går i skov och det har för mig inneburit både bra och dåliga perioder. Det svåraste för mig med mitt sjukdomstillstånd är nog inte smärtan i sig, utan att ha blivit drabbad! En sorg, en stor förlust, av kroppens funktioner. Det ingick inte i mina planer att få en reumatisk diagnos och sedermera en förmodad artros. Jag har trots många andra förluster och motgångar, alltid sett mig själv som en stark och förhållandevis frisk människa. Alltid varit medveten om vad kropp och själ kan behöva för att känna mig just frisk och stark. Det spelar liksom ingen roll att var och annan person över 65 år får artros – för det var inget som jag trodde skulle kunna drabba mig! Det är en sorg att inte kunna göra det som jag vill, som att vandra obehindrat i naturen eller behöva säga nej till andra träningsformer som jag numera har svårt att klara av. I alla fall i perioder.

Det har varit mycket svårt för mig att acceptera det faktumet att ha blivit drabbad av sjukdom och att det därmed också påverkar min vardag. Det är något som jag har att förhålla mig till och mitt fokus ligger nu på att ändå tänka att kroppens nedsatta funktioner, går att påverka i viss mån åt det positiva hållet. Jag tänker också att ”jag är inte mina sjukdomar” och det är ändå mycket som jag fortfarande kan göra!

Något som jag har saknat mycket under coronapandemin är att inte kunna gå till gymmet. Jag saknar både yogaträningen, rörelseträningen och zumba. Nu när jag har blivit lite bättre, har jag börjat träna yoga och rörelseträning här hemma. Efter ett års uppehåll, märks det! Jag har lagt fokus helt på promenader och styrketräning, men kanske tappat det viktigaste med vad det den allsidiga träningen ger. Yoga har jag tränat i så många år, så att sätta ihop ett eget program, har inte varit svårt. Hoppas nu att yoga och rörelseträning hjälper mig att bli mer rörlig. Kanske jag nu går från mörker till ljusare tider!

Något som jag inte har tagit upp i det här inlägget är att också be om hjälp och stöd av någon professionell person som kan ge dig just det som du behöver! När man som jag vill mycket men, inte alltid kan, innebär det att säga nej i vissa situationer, men också att säga ja vid andra tillfällen. Att våga be om hjälp och att vara ärlig mot sin omgivning, är också en styrka!

En dag i taget!

Kram Gunilla

(Visited 64 times, 1 visits today)
+3

17 svar på ”Från mörker till förhoppningsvis ljusare tider!

  1. Jag läser dina ord två gånger. Taget emot ”budskapet”.
    Anande att något med sjukdom/trauma och vägen till acceptans också fanns med i din sorg. Du beskriver så fint det du känner och det är mycket åt olika håll.
    Nog tror jag att du vet hur du ska få till det att landa, finna jämvikten och styrkan. Du har verktygen. Vet inte om du tänkt på att ibland så kanske längtan, strävan efter att må bra pockar på så en ”kör för fort” vill mer, så en hoppar över något stress – och så blir en kvar i det en vill ifrån ändå. Att få en diagnos är ju en stor förändring i livet.
    Som du själv säger ta en dag i taget. Ibland räcker det med en halv. Var snäll mot dig själv.
    Jag känner dig ju inte mer än genom bloggen, men skrev ner de reflektioner som kom för mig. Inga råd eller svar, för du är du och jag är jag.
    Stor varm kram och tack för att du delar. <3

    +2
    • Tack så mycket Tove!🙏 Blir så varm i hjärtat av dina rader!❤
      Ja, jag har både kunskaper och verktyg att ta till i olika situationer. Ändå är det svårt ibland att ta ”sig upp till ytan”.
      Nu har hag nått den åldern, där jag är mogen och stark nog att ”visa upp”, den jag är och vill vara! Jag har alltid varit nära mina känslor, men som mpbga andra, visat mer av den ” glada” sidan. Absolut inget fel i det. Men jag är ju så mycket mer än så.
      Kram.🤗

      0
  2. Känner igen mig i mycket av det du skriver – ja, jag har ju inte samma sjukdom, men detta med att livet inte blir som man tänkt sig. När man är frisk tror man att man är oövervinnlig .. men så är det ju inte. Naturens påverkan har vi gemensamt … och att fota.
    Så fint skrivet och beskrivet av dig – Tack Nilla!
    Kram

    +1
    • Tack till dig Anki!🙏 Ja, det är så svårt det där med att acceptera att
      ”livet inte blir” som man tänkt sig! Sjukdomar drabbar oss i olika åldrar och ibland är det ju riktigt allvarligt och till och med för tidig död.
      Tror att jag är mest besviken över att jag som alltid har tränat, ätit hyfsat och så vidare, ändå har fått kroniska sjukdomar! Jag har så svårt att acceptera det! Som det är nu, är det ändå förhållandevis bra. Min sjukgymnast säger att, tack vare att jag är så hälsomedveten, så är jag ändå ”frisk” mot många andra i samma situation.
      Alltid något.😊
      Kram🤗

      0
  3. Jag blir alldeles varm i hjärtat av dina ord och tankar.
    Vi människor är så lika. Vill alltid/ofta visa den perfekta sidan fram i tro att vi vill bli älskade/bekräftade. Att visa sin sårbarhet är svårt för man är ju så rädd för att inte bli omtyckt. Tron på att man blir älskad bara om man visar sitt ”perfekta” liv. Fallet är ju tvärtom vi människor delar alltid sorgen och motgångarna, de finns i varje människas liv. Känns bra att Du ”vågar ” dela med dig Gunilla. Jag känner ju dig sedan många år tillbaka och en bättre Vän/ samtalspartner kan man inte ha. Är så Tacksam över att Du finns i mitt liv. ❤️

    0
    • Tack så mycket Jill!🙏 Ja, du känner mig väl. Vi kan som få visa varandra alla våra olika sidor. Och det är så värdefullt och viktigt för mig att få vara så ärlig jag förmår och att få visa min sårbarhet.
      Tror att det är många som har ett behov av att få vara sårbar när man är det och inte försöka dölja det. Men så är det också så att alla klarar inte av möta någon som vill prata om sin ledsamhet, sin sorg eller glädje för den delen. Det är en konst att lyssna och bara finnas där utan krav på någonting.
      Tack Jill! ❤

      +1
  4. Du skriver så bra och klokt är både stark, ärlig och modig i mina ögon trots att jag bara känner dig genom bloggen. Allt är inte fantastiskt hela tiden. Jag tror många av oss haft några rena pandemidipp alla fall jag. Inget att klaga på alls men man påverkas ändå mentalt av den här onormala pandemitillvaron. Jag saknar det vanliga umgänget, input från vänner även om jag också trivs som ensamvarg eller på tu man hand. Sjukdom hos nära vänner påverkar mig och ger extra pandemirädsla samtidigt som jag beundrar de för deras styrka. Även om jag förstår att det finns fler sidor.
    Jag tänker också att det säkerligen varit en hjälp för dig att du tränat så mycket allround ändå och som du skriver inte är din sjukdom. Inställningen att fokusera på det som är möjligt som du redan har är säkert väldigt värdefull.
    Kramar och hoppas den varmare årstiden som kommer är bra för Dig!
    Annika

    0
    • Tack så mycket Annika! Det är mycket berikande för mig att läsa alla varma och generösa svar jag får. Det är en fantastisk respons! Jag är säker på att det finns ett stort behov av att få prata och skriva av sig om det som händer och inte händer i våra liv. Både det som är smärtsamt, men naturligtvis också om det som är positivt! Men det är det svåra som många av oss undviker att prata om. Jag försöker vara ”den jag är.” Med det menar jag att det har blivit alltmer viktigt för mig att bejaka alla känslor, och inte ”trycka undan” känslor som handlar om att vara ledsen och sårbar. Jag vet hur viktigt det är att alla känslor är tillåtna, men att samtidigt inte fastna i något sorts ältande.
      Jag försöker se framåt och är så tacksam för allt positivt som finns runtomkring mig. Pandemin och allt vad som har följt och följer i dess spår, lämnar jag just nu åt sidan.
      Tack Annika och var rädd om dig!
      Kram Gunilla

      +1
  5. Känner så väl igen mig själv i mycket av det du skriver. Känslan och saknaden av det forna jaget, som fanns för inte alls så länge sedan.

    Själv har jag inga diagnoser, bara egen erfarenhet av kroppens förändringar. De blev väldigt tydliga samma år jag fyllde 50, och jag kan med god säkerhet förknippa det med klimakteriet. Har själv tolkat vissa problem som artros, för det stämmer klockrent. Främst vad det gäller knäna, och förra vårens höftproblemen som satte stopp för våra vandringar.
    Dessutom har jag aldrig tidigare gått upp i vikt så mycket på så kort tid som under hösten 2020.
    Det tar på psyket att inte råda över sin kropp längre, och pandemin har ju sannerligen inte gjort att man blir mentalt starkare direkt.
    Jag har inget behov av att söka vård i dagsläget. Gjorde det förra året flera gånger, av olika anledningar, men nu får det nog bli rätt illa innan jag tar det steget igen.
    Jag har nog större behov av en nära vän än något annat, och det gör ont att säga att någon sådan inte finns … och inte har funnits på många år. Hur man råder bot på den inre ensamheten är en annan historia.

    Men det är gott att läsa dina tankar och reflektioner kring det du själv drabbats av. Man blir mindre ensam, och kan på ett förunderligt sätt finna tröst i andras erfarenheter.
    Du ser dessutom härligt glad och frisk ut på bilden, och det piggade upp mig 😉
    Kramis

    0
    • Tack för dina rader Lollo! Ja, vi har många likheter du och jag och jag känner igen mig lika mycket i det som du skriver! Att jag har reumatisk sjukdom, det vet jag. Men jag har egentligen inte fått någon ”säker diagnos.” Bara att jag är positiv! Lätt artros har konstaterats i ett knä, enligt röntgen. Höftartros ät högst troligt enligt fysioterapeut. Mer än så vet jag inte, men ont här och var har jag och det kommer i skov. På ett sätt vill jag inte ha några diagnoser… Tänker mer som så att det inte är något kroniskt då! Samtidigt är det ju bra att veta, så jag vet hur jag ska träna på bästa sätt. Att få bekräftat höftartros i dessa tider är ju inget jag vill. Utan jag tränar utifrån att jag har artros helt enkelt.
      Men det är som du också upplever det att det tar på psyket att inte kunna råda över sin kropp som tidigare! Jag upplever det orättvist att ha blivit drabbad. Jag som alltid har träna och varit hälsomedveten. Men jag vet ju också att det är många andra olika faktorer som påverkar. Så jag arbetar lika mycket med min mentala hälsa som med den fysiska. Jag har ju ändå en del verktyg!
      Det gör ont i mig också Lollo, att du inte har någon nära vän. Nu vet jag inte hur du definierar att ha eller vara en nära vän? Men jag tror att vi har ungefär samma uppfattning om det. Jag har mist fyra nära vänner – vänner där jag vara den jag är med alla mina olika sidor. Någon att lita på i alla väder! En av dem var min syster. När alla fyra var borta, så kände jag mig också ensam. Jag har sedan haft svårt att släppa någon nära mig igen, förutom min make då. Men sakta, sakta har jag börjat bygga på vänskapsrelationer igen, även om det kan innebära att ”mista igen”. För så är det här i livet. Jag försöker också tänka att jag själv är min bästa vän. Men att få samtala med någon som har förmågan att lyssna och vägleda när så önskas är så värdefullt. Någon som accepterar dig precis som du är. Jag önskar dig det Lollo!
      Tack för att så öppet delar med dig! Du är modig Lollo!
      Kram Nilla

      0
      • Så fin respons på min kommentar Nilla. Blir riktigt rörd.

        Definitionen av ”nära vän” är väl ungefär som du beskriver. Men jag kan tycka att det är lite svårt att formulera fullt ut. Det handlar så mycket om en känsla. Jag kan kanske hitta personer som jag kan prata med på ett förtroligt sätt, men jag saknar den där djupare ”känslan”. De blir som ett substitut för något annat jag längtar efter.
        När jag umgås med de människor som närmast kan kallas vara mina vänner känner jag sällan den där äktheten som jag kunde hitta i vänskap förr i tiden, och den finns varken hos mig själv eller personerna omkring mig. Inte ens när vi pratar om djupa och känslosamma ämnen.

        Om jag inte hade arbetet och inbokade regelbundna träffar med ett par personer, då skulle ingen höra av sig mig. Det är inget som jag tror, utan så är det bara. På den ytliga och inbokade nivån ligger vår vänskap och inte på ett plan där man hör av sig för att man saknar eller har behov av varandra.
        Det är som att jag inte kan hitta kärleken inom mig, men har fått för mig att det ligger i tiden till viss del. Den ”sanna” kärleken till andra personer har tappats bort i de moderna umgängesformerna.
        Men det är bara min egen teori 😉 <3

        Önskar dig en fin vecka Nilla.
        Kram <3

        0
  6. Så fint skrivet Gunilla!
    Läste det också två gånger. En gång för mig själv och en gång högt för Leif. Blev väldigt berörd, svårt att klara rösten. Känner verkligen med dig!
    Vi hade sån härlig promenad på Koön sist. Så skönt att gå en lång promenad och prata och uppleva tillsammans. Hoppas på en vårvandring på Hyppeln inom kort! Många kramar från oss

    0
    • Tack så mycket till både dig och Leif!🙏💗 Ja, vi känner varandra och har inte så mycket att dölja inför varandra. Jag har ett stort behov av att få uttrycka mig. Att sätta ord på tankar och känslor. Det är så befriande och läkande!
      Responen jag fått är överväldigande och visar också att det finns ett behov hos många att få uttrycka alla sina känslor.
      Ja, det ska bli så kul att uppleva nya äventyr tillsammans!😊 Vi hade en underbar dag på Koön!🤗
      Kram, kram.

      0
  7. Sjukdom är verkligen inget vidare, när kroppen sviker och livet förändras det är kämpigt…ledsamt stundtals och sen går det uppåt och nedåt omvartannat. Vad jag ser från din blogg så verkar du till att ha en sund livssyn, du lyssnar på din kropp och gör det bästa för att må så bra som möjligt. Njuter av naturen och dagen så som den är, trots att det stundtals kan fresta på. Tack för att du delar med dig,
    Och inspirerar med fantastisk bilder och ord <3
    Ta väl hand om dig och ha en blomstrande fin påskhelg!
    Kram Christina

    +1

Lämna ett svar till Christina Karlsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.