En tidig vårdag – vandring på Koön i Bohuslän!

En vacker marsdag, begav vi oss iväg med våra två ”vandringsvänner” till Koön, som är beläget mittemot den mer kända Marstrandsön. Den här dagen med dess upplevelser, blev för oss alla fyra, ett nytt fint minne att bevara i vår gemensamma minnesbank!

Det känns alltid spännande att komma till en ny plats – att känna den där känsla av förväntan! Marstrandsön, besökte vi i fjol i november och där och då bestämde vi också att besöka Koön. Två fantastiska pärlor i ”mitt Bohuslän!”

På Koön finns tre olika leder att följa i olika svårighetsgrad. Vi ville följa den led som låg närmast Marstrandsön, för att få just den utsikten. Nu hade vi lite bråttom vid parkeringen, där också informationstavlan finns, för vi hamnade först på den blå leden, (blå och svart är gemensam en liten bit) men det var den svarta som vi skulle följa. Den blå sträckan, som vi följde ett par kilometer, innan vi vände var strålande vacker! Först kom vi in i en skog, sedan mötte vi en underbar utsikt mot Älgöfjorden och på andra sidan fjorden skymtade Åstol. Säkerligen blir det ett återbesök, då det blir mer badvänligt, för det finns möjlighet till havsbad vid campingen, som vi hade kommit till om vi fullföljt den blå markeringen.

Ja, många vackra vyer ifrån den här sidan också på Koön.

Fakta

Längd:

Gröna leden är cirka 2,5 kilometer.
Blå leden är cirka 5 kilometer.
Svarta leden är cirka 5 kilometer.

Ungefärlig tid:

Gröna leden tar cirka 30 minuter att gå utan stopp.
Blå leden tar cirka 1,5 timme att gå utan stopp.
Svarta leden tar cirka 1,5 timme att gå utan stopp.

Svårighetsgrad:

Grön led: mycket lätt vandring/promenad.
Blå led: medelsvår vandring.
Svart led: svår vandring.

Start och mål:

Grön led: Du startar och avslutar den gröna leden vid en utav de två grusparkeringarna längs Rosenlundsvägen.

Blå och Svart led: Du startar och avslutar den blåa och svarta leden cirka 130 meter från grusparkeringen vid idrottsplatsen, som ligger en bit upp på Idrottsgatan. På parkeringen finns två parkeringsplatser för personer med funktionsnedsättning.

Vår vandring

När du kommer från parkeringen, så kan det vara lätt att missa stolpen med den svarta markeringen. Den sitter lite lågt och är därmed inte så synlig tyckte vi! Den svarta leden bjuder på utmanande bergsterräng. Vid särskilt svårframkomliga partier finns
trappor och spångar och nog fick vi använda all muskelkraft den här dagen för att ta oss upp, ned och framåt! 🙂 Belöningen är så klart de fantastiska vyerna! Även här passerade vi genom gröna partier och längs leden ligger också Batteriudden med militära lämningar från Kalla krigets dagar.

Vi passerade genom en lummig del med slingrande murgröna. Så vackert!

Vackra vyer följde in mot Marstrand…

Så fint att se Marstrands bebyggelse på håll. Det blir en annan dimension.

Tillbaka till Koön…

Nedan ett vackert hus och det lågt ju inte så dumt till…

Vem vill inte bo här? Tror att det var P G Gyllenhammar som har ägt och bott i huset. Säkert är i alla fall, att fyren vi ser i bakgrunden, är Skallens fyr på Marstrand.

Nedan ser vi återigen fyren och till vänster skymtar ståtliga Nidingen. En prick här på fotot, trots rejäl zoom med objektivet.

Nidingen på lite närmre håll…

Pater Noster kunde vi också se där ute vid horisonten…

Så zoomar vi lite till…

Ja, många utsiktsplatser och vid den högsta punkten, beläget på ett stort trädäck, får du en fantastisk vy på 360 grader!

Älskar de här gyllene klipporna!

Ja, vi vandrade över spångar…

Och upp och ned för trappor…

Mycket välordnat – allt för att underlätta och ge dig som vandrare så mycket behållning och motion som möjligt! 🙂 Lägg märke till höjdskillnaderna!

Två tappra själar, tillika barndomsvänner!

När man har kommit upp halvvägs och behöver en paus och samtidigt blickar ut…

Nu är det ju ”bara” några trappor kvar!

Uppe och belöningen pulserar genom hela kroppen!

Tankar och känslor i omlopp. Den här dagen fokuserade jag på det positiva och på tacksamhet, vilket är betydligt lättare än dag som den här!

Ja, utsikt och vyer fick vi inte nog av.

Vi lät turen ta den tid vi behövde. Inga måsten och inga tider att passa! Att kaffe o annat gott smakar bäst ute, tycker nog de flesta av oss. Gemenskapen, strapatserna, utsikten och pauserna, gjorde dagen till en minnesrik dag. Vi var trötta och nötta, men också påfyllda av Bohuslänsk energi!

Vad blir det nästa gång?

Kram Gunilla

Från mörker till förhoppningsvis ljusare tider!

Länge trodde jag att jag skulle klara mig ifrån det som nästan alltid händer mig, då vi kommer in i vintermånaderna. Halva februari passerade utan att jag kände mig direkt påverkad av min reumatiska sjukdom eller utav artrosen. Smygande kom symtomen och tilltog alltmer. Jag vet inte vilket som är värst att ha ont eller den extrema tröttheten som infinner sig. Med symtomen och tröttheten kommer också nedstämdheten. I år har jag känt mig extra skör och sårbar och med tanke på pandemin med allt vad det har burit med sig och fortfarande gör, så är det inte så konstigt att kropp och själ reagerar mer än vanligtvis. Förutom den allmänna oron över covid-19, så har det funnits och finns annan oro, sorg och förluster runt omkring mig. Sådant som ligger utanför min kontroll, men som påverkar sinnesstämningen i ett redan skört tillstånd.

Jag har som alltid sökt kraft i naturen, i att vila, i att träna, i att läsa böcker och annat som ger kropp och själ återhämtning. Lusten att uttrycka mig finns där, men kanske inte så mycket här på bloggen. Jag fotograferar och skriver som alltid, och sparar det i en särskild mapp. Vad det kommer att mynna ut i vet jag inte – det får framtiden utvisa.

Vi människor är olika, men också lika. Att skriva om psykisk ohälsa är för någon något privat, för andra kan det vara en ventil att få berätta om sina tankar och känslor. Jag tänker att det är bra i vissa sammanhang att dela med sig – att våga visa sig skör och sårbar inför andra. Att vara personlig, men inte direkt privat. Hur jag hanterar det – hur jag går vidare – kan ju sedan hjälpa någon annan. Ingen är väl alltid glad, positiv, målmedveten, viljestark och okränkbar! Eller? Men oftast är det just det som de flesta vill visa utåt i umgänget med andra och genom sina olika sociala plattformar. Att visa sig skör och sårbar är istället en styrka i sig. Det krävs mod att vara den man är i alla sammanhang.

Min styrka har varit och är att jag låter mig vara skör och sårbar. Jag är där jag är i känslan. Jag pressar inte kroppen till någonting som inte känns bra, men försöker ändå att röra på mig varje dag. Att komma ut i naturen eller bara gå en kort promenad i närheten, höjer för det mesta sinnesstämningen och de flesta dagarna är det också gott för kroppen. Det är en balansgång mellan vila och rörelse.

Jag har levt med kronisk sjukdom i många år, med allt vad det kan innebära. Sjukdomen går i skov och det har för mig inneburit både bra och dåliga perioder. Det svåraste för mig med mitt sjukdomstillstånd är nog inte smärtan i sig, utan att ha blivit drabbad! En sorg, en stor förlust, av kroppens funktioner. Det ingick inte i mina planer att få en reumatisk diagnos och sedermera en förmodad artros. Jag har trots många andra förluster och motgångar, alltid sett mig själv som en stark och förhållandevis frisk människa. Alltid varit medveten om vad kropp och själ kan behöva för att känna mig just frisk och stark. Det spelar liksom ingen roll att var och annan person över 65 år får artros – för det var inget som jag trodde skulle kunna drabba mig! Det är en sorg att inte kunna göra det som jag vill, som att vandra obehindrat i naturen eller behöva säga nej till andra träningsformer som jag numera har svårt att klara av. I alla fall i perioder.

Det har varit mycket svårt för mig att acceptera det faktumet att ha blivit drabbad av sjukdom och att det därmed också påverkar min vardag. Det är något som jag har att förhålla mig till och mitt fokus ligger nu på att ändå tänka att kroppens nedsatta funktioner, går att påverka i viss mån åt det positiva hållet. Jag tänker också att ”jag är inte mina sjukdomar” och det är ändå mycket som jag fortfarande kan göra!

Något som jag har saknat mycket under coronapandemin är att inte kunna gå till gymmet. Jag saknar både yogaträningen, rörelseträningen och zumba. Nu när jag har blivit lite bättre, har jag börjat träna yoga och rörelseträning här hemma. Efter ett års uppehåll, märks det! Jag har lagt fokus helt på promenader och styrketräning, men kanske tappat det viktigaste med vad det den allsidiga träningen ger. Yoga har jag tränat i så många år, så att sätta ihop ett eget program, har inte varit svårt. Hoppas nu att yoga och rörelseträning hjälper mig att bli mer rörlig. Kanske jag nu går från mörker till ljusare tider!

Något som jag inte har tagit upp i det här inlägget är att också be om hjälp och stöd av någon professionell person som kan ge dig just det som du behöver! När man som jag vill mycket men, inte alltid kan, innebär det att säga nej i vissa situationer, men också att säga ja vid andra tillfällen. Att våga be om hjälp och att vara ärlig mot sin omgivning, är också en styrka!

En dag i taget!

Kram Gunilla

Livets gång!

Livets gång…

Jag sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom fönstret. Ser att den nya familjen är på väg att flytta in i vår granne – vår väns hus efter hans bortgång. Barnen har tömt sitt barndomshem. Ett hem de haft i lite mer än fyrtio år! Ett hem där tre barn har vuxit upp med sin mamma och pappa. Ett hem där de har samlats för att fira födelsedagar och andra högtidsdagar. Alla personliga saker, husgeråd och möbler är borta. En del personliga minnessaker har de tagit tillvara på liksom en del möbler. Kvar är ett tomt skal. De nya grannarna är ivriga att sätta igång – de vill sätta sin prägel på bostaden. Vi ser hur de river ut mycket av det gamla.

Jag pratar med äldsta sonen och frågar hur han mår – hur det känns därinne i hjärtat? Han är tyst en liten stund och säger ”det känns konstigt.” Han fortsätter, ” men det är skönt att det är över, men hur blir det med jul och annat”, avslutar han meningen. Vi samtalar om att nya traditioner kanske kan skapas bland syskonen.

För två veckor sedan nådde mig ett nytt dödsbud. En vän och före detta kollega hade nu somnat in. Det tredje dödsbudet på ganska kort tid. Det är klart att man påverkas. Jag blir känslomässigt påverkad. Jag tänker på allt som vi har upplevt under tjugo år som kollegor och ännu många fler år som vänner. Vi har varit fyra kollegor som fortsatte att träffas genom alla åren. Den cirkeln är bruten, då en är avliden, en är dement och känner inte längre igen oss. Vi är två kvar i cirkeln.

”Livets gång, tidens tand”, tänker många. Ja, det gör jag också, men det går inte obemärkt förbi. Tryggheten rubbas på något sätt – det invanda förändras. Det väcker också tankar och känslor om min egen ofrånkomliga dödlighet. Det väcker i sin tur en insikt om förgänglighet, men också en tacksamhet och någon slags acceptans att allt går inte att påverka. Jag kan inte påverka gårdagen, men jag kan till viss del påverka nuet och de tankar och känslor som jag tänker om framtiden. Det känns gott att veta.

Tack för vänliga ord och kommentarer på mitt föregående inlägg! Det känns så gott i hjärtat!

Kram, Gunilla