Besök i skogen inför advent!

Snart är det första söndagen i advent, bara några dagar kvar. Advent är en fin tid. Tycker om att pynta trädgården och hemmet med mossa, kottar, lingonris, blåbärsris, kvistar och lite blommor. I skogen är det grönt och frodigt och det doftar ljuvligt! Det gröna i skogen är viktigt för kropp och själ. Här är ingenting grått. Här finns ingen stress, här kan jag vila ifrån ledsamheter. Jag glömmer bort tid och rum och bara är!

Så här års uppskattar jag skogen otroligt mycket. Jag ”skogsbadar”, så ofta jag kan.

Visst är det vackert och vilsamt för ögat. Många har ögonen på att hitta de sista trattkantarellerna, men jag har mina ögon inställda på kudd – och vitmossa! Det finns i ”min skog!” 🙂

Det är nästan, så man vill lägga sig ned i all mjuk mossa!

Svampar, men vet inte vad det är….

Grankottar – det känner jag till! 🙂

Ett fat med kuddmossa och några tallkottar.

Kram Gunilla

1+

Eftertraktade landshövdingehus på Erik Dahlbergsgatan Göteborg

Det finns flera återkommande områden och gator i Göteborgs som maken och jag gärna besöker. En av dem är Erik Dahlbergsgatan i Vasastaden. Att jag gärna vill promenera här beror inte på gatan i sig, utan på de landshövdingehus som ligger högst upp på gatan mot något som heter Kapellplatsen. Lägenheterna i de här husen med sina förträdgårdar och med lummiga innergårdar är mycket eftertraktade. Det förstår jag!

Kort historik om husen

De bruna landshövdingehusen tillhörde tidigare Brantdala, eller Brandtdala efter ett landeri som låg i området. Det var ett litet kvarter i utkanten av Göteborg precis på gränsen till Landala. Delar av kvarteret kan faktiskt ursprungligen ha legat i Landala som inkorporerades 1883. Husen uppfördes omkring 1914-1920 i nationalromantisk stil. Ritningarna är signerade Johan Jarlén, en välrenommerad arkitekt som även var en utmärkt gymnast med bland annat guldmedalj från Olympiska spelen i London 1908 på sin meritlista. Johan Jarléns namn återkommer ett flertal gånger då jag söker på landshövdingehus och andra byggnader i Göteborg.

För att vara den 10 november (Fars dag i år), var det förhållandevis grönt i de trevliga förgårdarna. Fina detaljer som de teglade stolparna vid entréerna och de röda takpannorna ovanpå.

Tyvärr var ingen port öppen så att vi kunde tjuvkika hur det såg ut vid innegårdarna.

Varför heter det landshövdingehus?

För att komma till bukt med bostadsbristen bland arbetarna bildades en byggnadsförening på initiativ av snickaren Johannes Nilsson, år 1872. Våren 1874 hade föreningen samlat ihop så pass mycket pengar att de kunde köpa loss ett antal tomter i Landala. Hösten samma år lämnade Nilsson in en ansökan till byggnadsnämnden för att få uppföra två fastigheter, vilka hade den egenheten att källarens bjälklag hade höjts helt över marken. Resterande våningar var utförda i trä. Men nämnden avslog dock ansökan. De menade att det rörde sig om stenhus med påbyggda våningar av trä, och sådana hus skulle likställas med trähus. Byggnadsföreningens hus var sålunda att betrakta som trähus i tre våningar, vilka sedan 1855 hade varit olagliga att uppföra på grund av brandrisken. Nämnden hade emellertid inte varit fullt eniga i beslutet. Två av herrarna hade reserverat sig med motiveringen att stendelen utgjorde en förhöjd källare. Enligt dem var husen trähus i två våningar uppförda ovanpå en källarvåning ovan mark.

Byggnadsföreningen överklagade och fick rätt hos Länsstyrelsen, vilka rev upp byggnadsförbudet. 1876 kunde föreningen påbörja byggandet av det som skulle bli kvarteret Ananasen i södra Annedal. En intilliggande område. Med tiden skulle det bli 24 hus med två trävåningar ovanpå en bottenvåning av fogstruket tegel. Varje gång byggnadsnämnden avslog bygglovsansökningar för sådana hustyper rev länsstyrelsen upp dem. Här har vi förmodligen bakgrunden till hustypens namn. Landshövdingehusen har helt enkelt blivit uppkallade efter Länsstyrelsens chef, det vill säga landshövdingen.

Landshövdingehusen slog snart igenom i byggnadsbranschen. År 1895 blev hustypen laglig, vilket innebar att byggherrarna nu slapp gå omvägen via ett avslag från byggnadsnämnden.

Med tiden kom landshövdingehus, lägenheterna att bli arbetarbostaden framför alla andra i Göteborg. Vid början av 1940-talet bodde nästan hälften av alla göteborgare i ett landshövdingehus.

Vem var Erik Dahlberg som gatan är uppkallad efter?

Erik Dahlberg, arkitekt, militär, byråkrat och tecknare, föddes 1625 ungefär vid stormaktstiden början och avled 1703 vid tiden för Östersjöväldets fall. Han är en symbol för Sveriges stormaktstid och var en sann renässansmänniska.

Erik Dahlberg var en viktig person i dåtidens Göteborg då han bland annat gjorde ritningarna till Skansen Lejonet och Skansen Kronan. Tidigare hette gatan Brandtalagatan, och gick från Nya allén till landeriet Östra Brandtala, som var beläget där Erik Dahlbergsgatan och Föreningsgatan numera korsar varandra. Gatan är cirka 760 meter lång och är en tvärgata till Vasagatan. Den löper från Parkgatan till Kapellplatsen. Gatan namngavs 1882 till minne av greve Erik Dahlberg.

Promenaden fortsatte nerför Erik Dahlbergsgatan mot själva centrum av Vasastaden. I ett annat inlägg ska jag berätta om ”Jeriko”, samt ”Tomtehuset.”

Flera av mina inlägg om Göteborg är populära! Hoppas att du också tycker om att läsa om ”min stad!” Om landshövdingehus kan du också kika under kategorin Göteborg/Majorna.

Kram Gunilla

3+

Mod, självinsikt, vänskap, relationer och tacksamhet!

Morgon då jag vaknade, infann sig en ledsamhet som jag först inte förstod varför den fanns där. Jag kände mig tom och ledsen. Min känsla ”borde” vara en annan, jag som precis hade fyllt år och blivit uppvaktad av min familj och av goda vänner. Men jag visste mycket väl varför jag var ledsen. Jag bär på en rädsla som handlar om att inte bli lyssnad på, att inte får uttrycka känslor och behov, att bli feltolkad, att bli avvisad. Rädslor som funnits med mig sedan barndomen.

Den här morgon, var dagen då du käraste syster somnade in! Det har gått sju år och saknaden efter dig är stor. Du finns inte fysiskt bland oss längre, men du finns inom mig. Jag kan känna din närhet ibland när jag befinner mig nära vårt barndomshem, eller på platser som har en positiv betydelse för oss båda. Det känns bra. Den sorg som jag upplever idag är den att vi två – du och jag inte fick möjligheten att åldras tillsammans. Det var något som vi såg fram emot. Sorg är det pris vi får betala för att också uppleva kärlek.

Mina tankar och känslor handlade också om en närstående vän…

Du – en av mina närmaste vänner som är den som bejakar mina känslor, som låter mig vara den jag är, som lyssnar och vill mig väl. Du skulle höra av dig så fort du kommit i ordning i ditt nya hem – det var vad du sa till mig då vi talades vid i slutet av sommaren. Du gjorde inte det. Du hörde heller inte av dig till mig till min födelsedag, som du alltid brukar göra. Jag blev både ledsen och orolig. Jag sände iväg ett sms, där jag uttryckte min oro. Jag tänkte ringa, men rädslan fanns där och jag hoppades på att du skulle kontakta mig istället. Du gjorde det! Någon timme senare ringde du mig, förklarade, berättade om allt som hänt och jag lyssnade och bejakade. Det blev ett långt samtal där du fick det utrymme som du behövde. Du frågade sedan om mitt mående, men jag var dels inte redo för att berätta om mina känslor, dels var jag hungrig och trött. Jag insåg dock att jag behövde ringa tillbaka och prata med dig om vad som är viktigt för mig i vår relation, för att den ska byggas på ömsesidighet, respekt och på ärlighet. Jag är glad att jag gjorde det – att jag ringde dig och att det samtalet fick en mycket positiv betydelse för vår fortsatta relation.

Jag insåg också den här morgonen att den gratulationshälsning som jag fick sent på kvällen på min födelsedag, att det hade fyllt mig med mer sorg och saknad än med glädje. Varför kom hälsningen så sent? Varför ringde du inte istället? Jag tänkte att du var för trött att ringa mig, efter en lång arbetsdag. Men det hade du i så fall kunnat skriva till mig. Att du ville ringa mig en annan dag!

Stärkt av mitt samtal med min väninna, ringde jag upp dig och jag tackade ytterligare en gång för ditt sms. Du frågade mig om jag blev glad för din hälsning och jag svarade uppriktigt att jag både blev glad och ledsen. Det blev ett bra samtal. Du lyssnade och tog emot. Jag lyssnade och du fick uttrycka hur du kände det. Jag vet inte om det här samtalet var hjälpsamt, men jag tror och hoppas det! Det kändes fint att lyssna till varandras behov och att jag förhoppningsvis fick dig att förstå att DU ÄR VIKTIG FÖR MIG.

Vi bär alla på en historia och ingen av oss går genom livet utan att få uppleva besvikelser, sorger och andra förluster. Hur vi klarar av att möta våra svårigheter i livet, beror på olika saker som personlighet, hur vi i vår barndom får lära oss att hantera olika rädslor och hur vi blir bekräftade. Det handlar ju också inte minst om att under livets gång att förstå orsak och verkan. Att se sitt eget agerande i förhållande till sin medmänniskor. Att komma till insikt – att ha självrespekt.

Jag har precis läst ut Kristin Kaspersens senaste bok som heter ”Tacksamhet.” En personlig bok som handlar om ”tankar” – om att välja tankar, om kärleken till: sina barn, föräldrar, syskonen, vänner och till en partner. Men också om glädje, mod, sorg, och om kropp och själ. Om insikt och självrespekt. En varm och innerlig bok.

När jag läste ett kapitel som Kristin kallar för ”tankar”, grepp texten tag i mig direkt och jag citerar.

”Morgontrött och eftertänksam. Vad sköna morgnar är. Allt är stilla. Allting runt omkring börjar sakta vakna till liv. På morgonen kan jag känna ett lugn, men också vara som mest ledsen. Det rinner över. Så jag välkomnar dagen. Jag ska inte bita ihop. Jag gör det för ofta. Finns så mycket vänliga människor därute som omfamnar, får mig att skratta och lyssnar. Så fokus på rätt saker nu. Det finns så många möjligheter. Jag har alltid rest mig utan att förvänta mig något från någon annan och jag gör det igen. Det är bara mitt ansvar och det är något mamma har lärt mig. Skyll aldrig på någon annan, se vad du själv kan göra. Ta det i egna händer”.

Den här texten talade till mig. Jag hade ”tagit saken i egna händer” och ringt de där två samtalen som jag behövde göra. Efteråt kändes det mycket befriande och glädjefyllt. Men jag inser att min rädsla för att bli avvisad eller förlöjligad fortfarande stoppar mig. Jag biter ihop och undertrycker därmed egna behov och känslor. För mig är det viktigt, att om jag vill avsluta en relation som har blivit destruktiv, eller av annan orsak, så vill jag avluta relationen på ett respektfullt sätt. Om det är möjligt! Jag har en pågående relation, där personen, mer eller mindre alltid får mig att må dåligt efter ett samtal. Det är inte alltid så, det kan också vara ett riktigt bra samtal eller möte, men mer sällan. Jag känner den här personen så väl, och jag kan ana vad som döljer sig bakom lustigheter och ironin.

Jag påminner mig om vad jag behöver göra, vilket ansvar som vilar på mig, vilket ansvar som vilar på den andre personen. Jag har försökt, men inte varit tillräckligt tydlig. Jag behöver förbereda mig på att relationen kanske kommer att avslutas. Men det är inte min innersta önskan.

För några veckor sedan var jag ute och lunchade med en väninna. Vi träffades tidigare i somras, men bestämde att vi skulle ses även nu i höst. När vi träffas har vi alltid mycket att samtala om. Både om gemensamma intressen och att vi tidigare har varit arbetskollegor. Jag såg mycket fram emot en ny träff och mot nya goda samtal. Vi åt en bit mat, samtalade så som vi brukar göra. Efter ca: en och halv timme, ville min väninna bryta upp, hon berättade att hon skulle gå på bio lite senare och ville hem först. Jag blev först besviken och hade velat ha lite mer tid tillsammans. Behövde hennes klokhet, lugn och humor. Så kom känslan av att ha blivit avvisad! Vi sa ”hej då” till varandra med en kram och gick åt skilda håll. Känslan av tomhet omslöt mig. Men jag sa ingenting, visade ingenting då vi bröt upp. Jag behöll min besvikelse för mig själv.

Vädret den här dagen var strålande – en klar och solig höstdag. Jag började promenera genom staden – ”mitt Göteborg!” Jag kände att besvikelsen lättade, jag insåg faktiskt att jag kunde ”välja mina tankar” och gjorde det efter en stund. Jag hade lagt min besvikelse i hennes händer och det var inte rätt! Vi hade träffats som avtalat och vi hade en trevlig lunch. Vi hade inte pratat om att göra något efter lunchen. Jag la sedan fokus på en ha en trevlig stund för mig själv – att flanera genom staden, fotografera och le mot mina medmänniskor! Njuta av det vackra höstvädret. Jag avslutade dagen med att ta ett glas rött på ett av stadens anrika hotell. Det blev en bra dag med ett bra avslut. Jag är så tacksam över att ha dig i mitt liv.

Ja, relationer och vänskap är något som kan vara underbart på flera sätt, men det kan också vara svårhanterbart och destruktivt. En relation måste byggas på förståelse, ödmjukhet, lyhördhet, värme, humor och på ömsesidighet.

Att komma till insikt och ta ansvar för mina egna behov och känslor är något som jag ständigt arbetar med. Jag har egentligen en bra ”verktygslåda” som jag tillförskansat mig genom olika utbildningar. Men det räcker inte alltid till. Rädslan är tyvärr ibland större än modet. Jag lägger ofta skulden på mig själv och tänker att felet är mitt.

Jag tänker också som Kristin uttrycker så bra att jag är gärna ”följsam” i en relation, men jag vill undvika det där med att ”anpassa mig”. Att vara följsam är spännande och positivt. Det ger energi. Att anpassa sig är mer negativt. Det kan innebära att förlora sig själv.

Kram Gunilla

4+

Göteborg – staden i mitt hjärta!

I hela mitt liv har jag bott i eller nära Göteborg – staden som är min födelseort och där jag har mina rötter och mitt hjärta! Som många andra städer genomgår Göteborg stora förändringar som har med infrastrukturen att göra. Ännu så länge känner jag mig hemma i ”min stad” och upplever att det genuina med staden finns kvar. Göteborgsandan och gemytligheten finns där. Göteborg är ju en kuststad med allt vad det innebär med närheten till hamnen, andra kustnära områden och skärgården. Men Göteborg är också en grön stad med Nya Allén, Vasaparken, Kungsparken och inte minst Trädgårdsföreningen. Jag tycker också om stadens kanaler och med dem en del broar som jag nu har börjat upptäcka och lära mig namnen på! 🙂

När jag har ärenden in till Göteborg, försöker jag också få tid till att strosa runt och ta lite bilder. Foto och dito texter är ju ett av mina stora intressen! Om jag nu är en ”ambassadör” för vår stad, så är jag gärna det och låter dig bli mer bekant med de olika stadsdelarna som förändras både då det gäller ”tidens gång” och efter årstiderna.

Bilder ifrån Trädgårdsföreningen har jag visat ett flertal gånger. En plats som jag gärna besöker då jag är i de centrala delarna. Vid mitt senaste besök i slutet av oktober, vandrade jag som alltid ner mot kanalen och tog foton mot bland annat Kontoristföreningens hus vid Bastionsplatsen inom Vallgraven.

Det var en fantastisk klar, vindstilla och solig dag. Som gjort för vackra foton med tydliga speglingar! Visst är det ett pampigt hus!? I huset finns en välkänd restaurang som heter Ritz. Här har maken och jag varit ett flertal gånger. Miljön är tilltalade både på in – och utsidan och maten är vällagad.

Entrén till Trädgårdsföreningen ifrån Bältespännarparken. Dagen före hade det regnat rejält och även här blev det en vacker vattenspegling på det lilla huset i en vattenpöl. Tänk vad man ser mycket om man inte har så bråttom!

Jag vandrade vidare och tog ett antal foton på den ”nygamla” Vasabron som äntligen har blivit färdigbyggd och invigd. Renoveringsarbetet skulle ta 10 månader, men det blev 25 månader. Den 110 år gamla bron är sig lik, men med en ny och starkare konstruktion. Det mesta har bytts ut, även om detaljer har tagits tillvara från den gamla bron. Ett stort plus för det!

Vackra byggnader finns det här i området. Men tyvärr vet jag inget om dem i dagsläget. ett nytt projekt kanske – att lära mer om olika byggnader i ”min stad!”

Bara en liten skymt av Viktoriabron!

Det är mycket vackert längs Vallgraven och ofta promenerar människor i alla åldrar på promenadvägarna. Här och var går broar över kanalen. (Vallgraven.) Bron som skymtar i bakgrunden är Viktoriabron. Bron ligger vid ”Pedagogen” vilken förbinder Viktoriagatan med Sahlgrensgatan. Pedagogen är värt ett besök! ”Pedagogen” är ett byggnadskomplex, som inrymmer en stor del av Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Det nuvarande byggnadskomplexet omfattar tre byggnader: en om- och tillbyggnad av ”Sociala Huset”, en ombyggnad av Gamla Latin, samt uppförande av en ny byggnad däremellan. Maken har varit med och byggt om ”Gamla Latin!” 🙂 När jag utbildade mig tidigt nittiotal, låg lärosätet i Mölndal. Namnet ”Pedagogen” fick följa med in till staden! 🙂

Viktoriabron existerade inte då den fick sitt namn år 1883, som en hyllning till dåvarande kronprinsessan Victoria. Bron blev klar år 1885. Den var endast fem meter bred och var svängbar för att göra det möjligt för båtarna i Vallgraven att passera med sina varor på väg till Grönsakstorget och Kungstorget. Tänk om den möjligheten ändå fanns kvar! År 1938 ändrades stavningen till att heta Viktoriabron. Därefter har bron genomgått olika ombyggnader och förstärkningar ett antal gånger! Till slut hade den ursprungliga bron tjänat ut och ersattes med en ny under åren 2008-2009. Den nya bron har stilistiskt utformats som den ursprungliga.

Grönskan… inte så mycket grönska, men till min glädje hade flera av träden längs kanalen och Nya Allén sina höstlöv kvar.

Nya Allén bildar en ”grön korridor” och den är cirka 1 830 meter lång och den genomkorsar stadsdelarna Haga, Pustervik, Vasastaden, Lorensberg och Heden. Sträckningen är mellan Järntorget och Stampbron över Fattighusån. Det är så klart svårt att bilda sig en uppfattning om hur vackert det är både på våren och på hösten, när alla träd är gröna eller som nu när de skiftar i höstens alla gyllene toner. Jag säger det igen – vad vore staden utan träden och övrig grönska!

Det är klart att en spårvagn vill vara med på bild! 🙂

Promenaden fortsatte längs Vallgraven…

Träden är viktiga och vattenblänket!

Vid Kungstorget förbinder Basarbron Kungstorget med Kungsparken. Den första bron byggdes år 1857 och fick sitt namn efter de basarbyggnader som fanns på Kungstorget under åren 1850-1966. Det var en träbro på träpålar. Den ersattes av en ny bro år 1988. Även här har bron fått en annan stavning, då den tidigare hette Bazarbron! Tyvärr glömde jag ta foto över bron, men inte över vackra vyer och byggnader!

Den vita ståtliga byggnaden är Stora Teatern.

Och så var jag nästan framme vid Kungsportsplatsen och Kungsportsbron med en av ”Paddanbåtarna” i förgrunden. Bron har fått sitt namn efter, Kungsporten, en stadsport som tyvärr revs 1836-1839. Bron som i mitt tycke är en av våra vackraste är i renässansstil, öppnades för trafik 1901 och invigdes av kung Oscar II i augusti samma år.

Tidigare i höstas tog jag den här bilden över bron…

Kungsportsbron är mycket vacker på kvällen då alla lamporna lyser. Vid mitt besök, i början av oktober, fick jag istället njuta av den första höstprakten genom de träd som finns in mot Kungsparken och bredvid Stora teatern.

Kungsparken ursprungligen Kungsportsparken som ligger bakom Stora teatern. Den omsluter större delen av Nya Allén. Parken anlades i flera etapper, åren 1839-1861.

Otroligt vackra träd och här skymtar återigen Vallgraven och en av ”Paddanbåtarna!”

Även idag har vi strålande sol, så jag ska bege mig ut på en promenad, men den här gången hemmavid!

Kram Gunilla

2+