Utflykt till Dyrön och Åstol!

Del 1-2.

För knappt en vecka sedan åkte maken och jag på en bussresa till Rönnäng, för att där fara vidare med färja till Dyrön och efter en trevlig förmiddag, vidare till Åstol. Den här dagen var en av de blötaste den här sommaren, (som annars har varit så torr och solig) med svåra översvämningar på bland annat Tjörn och Orust, som ligger nära. Men vi hade vädergudarna på vår sida. Knappt en droppe regn, under tiden som vi vandrade runt på respektive ö med de två olika lokalguiderna. Solen visade sig till och med! Däremot vräkte regnet ned stundtals då vi var ombord på bussen, färjan eller då vi åt våra måltider! Nog om väderprat, som ändå var av stor betydelse för helheten.

I november 2020, vandrade vi runt på Marstrandsön med våra ”promenadkompisar.” Några månader senare, närmare bestämt i mars 2021, vandrade vi på den ”svarta slingan” på grannön Koön. (Du kan läsa om det här på bloggen!) Därifrån kunde vi blicka ut mot Åstol och där och då bestämde vi oss för att också besöka Dyrön och Åstol, vid ett senare tillfälle. Nu har maken och jag som sagt varit där och vi vill mer än gärna göra återbesök till båda öarna, men främst Dyrön som lär ha en fantastisk naturslinga. Den är ”bara” 5 km lång, men är mycket kuperad. Har vi klarat de andra så…

Hela sommaren har jag längtat till ”mitt Bohuslän” och nu var vi här! Så mysigt att vandra runt bland sjöbodar, husen och höra till lokalguidens intressanta berättelser om Dyrön.

I korthet om Dyrön.

Den första bosättningen skedde för mer än 3 000 år sedan. På öns västra del har man lokaliserat en stenåldersby i en hög dalgång mellan kala berg. Resterna efter ett bronsåldersröse på ett högt berg i väster visar att människor tidigt varit bosatta här. All den åkermark som senare utnyttjades av öns fiskebönder, låg vid denna tid under vatten.

Den förste brukaren av Dyrön, som nämns i gamla dokument, var Engelbrekt år 1566. Dyrön var vid denna tid kronogods vars brukare betalade skatt till ”Pastor och Kronolänsman”. Dyrön friköptes av Kronan den 2 september år 1743 av två bönder. Anders Nilsson och Jon Jonsson Green. De betalade 43 daler silvermynt för Dyrön och den obebodda holmen Norra Åstol.

Som på många andra öar och kustsamhällen i Bohuslän inleddes den mest omfattande sillperioden i Bohusläns historia, år 1747. Den kom att vara till 1808. Fisket fick under denna tid stor betydelse och Åstol befolkades snabbt av fiskare och strandsittare. Ön hade en enastående naturhamn och fjorden var full av sillstim. Trankokerier, salterier och tunnbinderier växte upp som svampar ur jorden. Landvadar lånades eller inköptes, båtar byggdes och välståndet ökade. Dyrön hade emellertid ingen hamn utan jordbruk och boskapsskötsel var fortfarande huvudnäring på ön. När sillen försvann från Bohuslän bredde armodet ut sig. Så småningom blev det dock en hamn – Nordhamnen som invigdes av Oscar 11 i september 1902. Det lär vara den första hamnen som har byggts med statsunderstöd. Sillperioder har kommit och gått, idag finns endast ett fåtal fiskare kvar med Dyrön som hemmahamn.

Mörka hotande moln, men regnet höll sig borta!

Vår upplevelse på Dyrön.

Bägge våra guider berättade om den sammanhållning som råder på de båda öarna. Det finns alltid en hjälpande hand, när så behövs, samt en vilja om att bevara det genuina, men också göra öarna attraktiva för både åretruntboende och för att locka dit turister. På Dyrön finns en silversmed Tintin Hallding och en ICA-handlare, René som har öppet året runt. Fantastiskt! Dyröboden är en naturlig mötesplats fick vi veta och här kan du handla ditt lunchpaket. Eller så går du till Trålverket och äter din lunch som vi gjorde! Det huset hade sin historia, men den får du ta reda på själv, om du kommer dit! 🙂

Vår guide tog oss till utomhusteatern – en scen för alla som har fått namnet Dialogbacken, nära Bockeberget. Här bjuds det både till dans och konserter och vem som helst får gå upp på scenen och ”tala till församlingen!” 🙂 Ortsborna samlades här förr, långt före scenbygget och här pratades det om allt som var aktuellt då.

Vår guide berättade om den prisbelönta bastun på ön som år 2008 utnämndes till Sveriges finaste! Priset delades ut från vårt grannland Finland! Den ligger på sydsidan och har en otrolig utsikt över Marstrands – och Hakefjorden. Den får användas av alla, men bör bokas i förtid, då den som oftast är upptagen. Vi såg bastun på håll.

Det gäller att vara snabb med kameran, för att hinna fånga fina vyer samtidigt som guiden berättar! Ville mest fånga den vackra himlen!

Det andra kanske tycker är ”en röra” eller ”skräp”, tycker jag blir fint på bild! Men bara det inte hamnar i havet! 🙁

Om jag minns rätt, var den här röda stugan den äldsta på ön. Hursomhelst, så är den charmerande.

Ett annat mycket fint skärgårdshus som vi passerade under vår guidning.

Här står en nöjd och ”urblåst” bloggerska på Dyrön med Åstol i bakgrunden och är så nöjd över att vara här, samt att vädergudarna för övrigt var snälla!

Vackra Åstol ligger, där och väntar på oss!

En mycket dramatisk och vacker himmel!

Efter en mycket god lunch på Trålverket, var det dags att kliva på ”Gunnars båtturer”, för att ta sig via det vackra sundet och till mer öppet vatten mot Åstol. Här ute gungade det rejält vill jag lova!

Ja, nu ser jag fram emot att vandra den vackra naturleden och förhoppningsvis få se de vilda mufflonfåren och stenåldersbyn.

Vår eftermiddag på Åstol, får du läsa om en annan dag!

På återseende!

Kram Gunilla

Är ni kvar? Ett livstecken från mig!

Jag förstår om du undrar vart jag har tagit vägen! Några av er följer mig på Instagram och vet således att jag inte helt övergivit er! Men bloggen har jag inte prioriterat.

Bloggtorka?

På sätt och vis, är det nog så, men i ärlighetens namn handlar det mest om två saker. Jag har haft en lång period där jag har haft så ont utav min artros. Så mycket fokus på att träna rätt och vila med återhämtning. Röntgen och annat väntar. Jag har också drabbats av en svårläkt Borreliainfektion. Den vill inte riktigt läka och ”de lärde” tvistar om det är Borrelia, någon komplikation eller något helt annat!?

Det andra är att jag inte tycker att jag har något ”nytt” att tillföra bloggen! Vi är på våra utflykter, träffar familjen, barnbarn och vänner. Men det är inget som jag skriver så mycket om här på bloggen.

Jag läser otroligt mycket och har börjat lyssna på poddar och i år har jag för första gången lyssnat en hel del på P1 – Sommar!

Att blogga – att skriva inlägg som intresserar många, kräver tid och engagemang. Tid har jag, men för övrigt upplever jag ett inre motstånd. Lusten finns inte riktigt. Har jag har för stora krav på mig själv om innehållet?

Jag vill skriva om naturen, sorg och glädje, hälsa och harmoni och om personlig utveckling. Ja, bloggen heter ju Nillas hälsa och harmoni!Är det något som tilltalar dig? Vad vill du läsa om?

Jag har många besökare varje dag på bloggen och som ”hamnar här” för att de söker efter något specifikt som jag skrivit om som, Göteborgs skärgård, andra utflykttips och liknande. Roligt så klart, men tidskrävande.

En nära vän sa till mig, ”Du är så bra på att skriva och inspirera andra! Du behöver inte nödvändigtvis besöka andras bloggar. För de som gillar vad du skriver, återkommer oavsett!” Är det så?

Några bilder som jag gärna vill visa dig ifrån några av våra utflykter

Cykelturer är härligt och skonsamt när man har ont. Nyligen blev det en tur längs Säröbanan med badstopp i Budskär. Det blev en tur på fyra mil den dagen. Härligt!

Inte vår båt, nej vi stod och kikade på båtlivet ifrån land.

En tur till Mjörn och Nolhagaparken med ”lilla familjen” blev det för att lillprinsen skulle få leka i parken och hälsa på djuren. Men att fika i parken och att ”krama träden” med farmor var nog roligast! 🙂

Den lilla fyren som står längst ut på piren vid den lilla båthamnen. Lyktan är från en gammal gasdriven fyr från 1917 och solventilen är tillverkad 1923. Jag tycker fyren ser ut som en raket! 🙂

Hus, trädgårdar och parker…

Magisk trädgård!

En dag var vi i Botaniska trädgården och tittade på alla vackra dahlior. När vi är där promenerar vi som oftast också till husen vid Änggården som ligger nära. Jag har visat bilder härifrån förut, men det tål att visas igen!

Vad döljer sig bakom stockrosorna?

Stockrosor och en parkbänk i harmoni. Genomtänkt.

Vita blommor…

När vi promenerar här får jag en känsla av att vara i England…

Mera hus och trädgård….

På promenad i Örgryte och detta ”Lisebergshus” är ett av de finaste och dess trädgård.

Överås – en fantastisk park i anslutning till Örgryte.

Bokträden är mycket mäktiga och gamla och grönskan är fantastisk!

Ja, otroligt mäktiga och vackra!

Ett litet axplock ifrån underbara sommardagar!

Kram Gunilla

Blommor på ängen och vid vägkanten.

I skrivandets stund är det snart midsommar och som vanligt går tiden alldeles för fort! Men njuter gör jag och mycket av min tid spenderar jag utomhus. Fortfarande inte så ”vida omkring!” Utan vi håller oss mest hemmavid och lite utanför ”komfortzonen!”

Lupinerna har redan blommat ut, med tanke på midsommarblommor, men prästkragar, smörblommor, rödklöver och lite annat smått och gott finns att plocka till midsommarbuketten.

Idag under morgonpromenaden såg jag en av mina favoriter som är Fingerborgsblomman! Tycker den är så speciell i sitt utförande med sina klocklika blommor och som passar på ett finger likt en fingerborg.

Digitalis purpurea. Ser du humlan?

Fingerborgsblomma, får mig också att tänka på min mormor som hette Ingeborg och efter henne har jag fått ärva en fingerborg med tillhörande liten sax i silver. Så glad för det!  Det latinska namnet är Digitalis purpurea som härrör just till den klocklika blommans form och som passar på ett finger som en fingerborg.

Humla ute på arbete!

Blommorna kan vara violetta, rosa eller vita, fläckiga invändigt, och sitter i ensidig klase på den cirka 1-1,5 m höga stjälken. Fingerborgsblomman tillhör de tvååriga växterna, men uppträder också som flerårig. Första året bildas en bladrosett som övervintrar och kan blomma nästa år. Den är en vanlig prydnadsväxt i trädgårdar och självsår sig lätt. Pollinatörer är oftast humlor och bin.

Hela växten är giftig, vilket gör att den ska hållas undan för betande tam djur. Men som tur är kan humlor och bin besöka den utan risk! Du känner säker till att blomman har använts som hjärtmedicin sedan medeltiden.

En annan blomma som är så vacker i sin färg är Rödfibblan. Det var min ”promenadkompis” som lärde mig att det är en sorts fibbla, vilka jag känner till som den gula sorten. Väl hemma googla jag på växten och kom fram till att den kallas för både rödfibbla, ängsfibbla och brandfibbla.

Pilosella aurantiaca är en växtart i familjen korgblommiga växter. . Ett vanligt synonymt vetenskapligt namn är Hieracium aurantiacum.

Vacker mot allt det gröna och nog lyser de upp alltid!

Under flera år, har prästkragen lyst med sin frånvaro här omkring! Men så förra året började jag se alltfler och kanske de är tillbaka!? För prästkragen är som sagt något som vi vill ha i midsommarbuketten och självklart ska de plockas på en äng. eller vid vägkanten. Nu kan ju inte alla det, så det må vara förlåtet att köpa sig en blandbukett med prästkragar och blåklint. 🙂

Den här bilden har jag också publicerat på min Instagram. När den här bilden togs så hade jag min lille prins med och han liksom jag såg den lilla spindeln som gömde sig mellan kronbladen. Ser du den? Snabbt upptäckte han också de nästan mogna smultron på marken!

Prästkrage kan möjligen förväxlas med baldersbrå och kamomill. De två förväxlingsarterna har dock finflikiga blad och mer toppiga blomkorgar.

Prästkrage (Leucanthemum vulgare) är en flerårig ört inom familjen korgblommig växter. Det är Skånes landskapsblomma.

Så vackra där de lyser som små gula solar!

Må gott och njut av tiden som är nu!

Gunilla

Starka kvinnor – Boktips och inspiration!

Naturen och min trädgård är de platser där jag tillbringar den mesta tiden. Den här tiden på året vill jag bara vara ute och sköta om våra blommor, men med avbrott för de dagliga promenaderna, ibland utflykter till en ny eller mer bekant pärla bland våra utflyktsmål.

Böcker – är något som går lika bra att läsa ute som inne! Det är inte det minsta väderberoende! Under våren och fram till nu, har jag läst böcker som till stora delar handlar om ”starka kvinnor”, om deras väg genom livet med allt vad det kan innebära för var och en.

Jag har ett stort intresse för hälsofrågor, klimat – och miljöfrågor, samt samhällsfrågor som främst berör kvinnor och barns rättigheter i samhället. Så det är nog ingen slump egentligen att just de här böckerna fångade mitt intresse!

Amerikansk politik är för mig svårbegripligt. Och hur står det till egentligen med den ”amerikanska drömmen!” Jag har inte varit i USA och har ingen stor längtan dit heller, förutom några platser som är, Brooklyn med sina tornhus och förträdgårdar, fotografera solnedgången ifrån Brooklyn Bridge, promenera på en tak-trädgård i New York, promenera i Central Park och allra mest vandra i Great Smokey Mountains National Park! Yosemite vore inte heller fel! 🙂

Bok nummer 1. Min historia, Michelle Obama.

Det här är en bok som jag länge har velat läsa. Michelle berättar med mycket värme om sin fantastiska resa ifrån den ”vanliga lilla flickan” född i Chicago, Illinois, till att bli den första afroamerikanen att bli ”the first lady!” Michelle är målmedveten, plikttrogen, envis och mycket generös mot sin omgivning. Men hon dras ibland också med en sviktande självkänsla. Inte alls konstigt. Jag imponeras av hennes målmedvetenhet som driver henne framåt och efter många års studier avlade hon kandidatexamen i sociologi och sedermera juristexamen vid Harvard Law School. Mycket imponerande!

Det som griper mest tag i mig är när hon beskriver sin barndom. Om kärleken till sina föräldrar, sin bror Craig, och till många släktingar som bodde nära. Här får jag vara med på en resa om hur det är att växa upp som färgad och att vara flicka i en stad som Chicago. Michelle kan tacka sig själv för sina framgångar, men minst lika mycket sina föräldrar. Inte minst sin MS-sjuka pappa. Det är först i vuxen ålder som Michelle förstår vilka uppoffringar de har gjort för sina barn. Egentligen vill jag inte kalla det för uppoffringar, utan det handlar om något som är mer kärleksfullt och omsorgsfullt, eftersom föräldrarna inte direkt styr sina barn, beträffande studieval. Utan det handlar om att de vill ge sina barn en tro! En tro på sig själv, en tro på att det finns en plats för dem i samhället. En tro på demokrati och ett rättvisare samhälle.

Michelle beskriver öppet om sitt liv med sin make Barack Obama. Om att ha en egen karriär bredvid honom, men sedermera att stå mer vid makes sida. I vått och i torrt. Om svårigheten att bli gravid och inte minst lyckan när de väl lyckas. Hur är det att leva som familj i Vita huset? Jag får en fantastisk inblick i hur det fungerar i Vita huset. Hur enormt stort det är! Att vara en familj med två barn som har ett officiellt liv och ett privat liv. Går det att förena? Hur hårt kritiserad och granskad Michelle blir. Men också beundrad och respekterad. Hennes mor som övertalas att flytta in till dem, men som ändå lever sitt eget liv där. Imponerande är ju de ”hälsoprogram” som växer fram med paret Obama. Ingen kan förstå hur många ”turer och vändor” det är att få med ”alla på tåget”, för att lyckas. Ja, läs boken om du inte redan har gjort det!

Bok nr 2. De sanningar som förenar oss. Kamala Harris.

Kamala Harris blev ett självklart val för mig att läsa, efter Michelle Obamas bok. Kamela Harris föräldrar var invandrare och människorättsaktivister och hon växte upp i Oakland, Kalifornien. Miljön präglades av ett starkt engagemang för social rättvisa. De egna erfarenheter vägledde henne sedan, när hon så småningom kom att göra sig ett namn som en av vår tids politiska ledare som tar ställning i svåra frågor, åt att ge röst åt dem som inte kunde göra sig hörda. Även här får vi följa en fantastisk kvinna och hennes karriär, vilket jag inte ska beskriva detalj här. Men för att nämna något, valdes Kamala Harris med knapp marginal till den första kvinnan, den första svarta person och den första med indiskt påbrå som valdes till justitiekansler i Kalifornien, 2010. Hon vann också återvalet 2014. Kamela Harris gjorde sig känd som en effektiv och kylig utfrågare i de förhör som senaten har i allehanda frågor. Något som tydligt framkom i boken. Kamala Harris är framförallt förknippad med frågor som rör rättssystemet. Som senator har hon arbetat för en reform av sjukvårdssystemet, fler möjligheter för invandrare att bli medborgare, strängare vapenlagar och skattereformer.

De sanningar som förenar oss handlar om de stora utmaningar vi tillsammans står inför. Sociala orättvisor, främlingsfientlighet och inte minst klimathotet! Det som skrämmer Kamala Harris mest är inte hotet om ett kärnvapenkrig, utan cyberattacker, där hela samhällen och städer som New York kan slås ut. Enligt Kamala är våra samhällen mycket sårbara och hon nämner vidare att USA står inför en enorm säkerhetsupprustning för att kunna skydda sig och eliminera faror från ”odemokratiska länder”, världen över. Avlyssning och intrång sker ju redan, men det är ingenting mot vad som sker när och om en hel stad ”släcks ned!” Otäckt!

Boken handlar mycket om Kamala Harris fantastiska yrkeskarriär och hur det amerikanska samhället fungerar och inte fungerar. Bitvis lite för mycket av av den ”officiella Kamala och lite för lite av den privata Kamala”! Men den privata delen utesluts inte. Kamala beskriver sorgen över föräldrarnas skilsmässa. Kamala var då fem år och hennes syster Maya, något yngre. Barne växte upp med sin mamma, pappan lever, men har ingen kontakt med dem. En stor förlust beskriver Kamala då hennes mor avlider i just cancer. Vi får också ta del av Kamala Harris, när hon träffar sin blivande make Douglas Emhoff och hans två döttrar som Kamala får en väldigt fin relation till.

Michelle Obama har bestämt deklarerat att hon inte är ute efter någon presidentpost i USA. Men kan Kamala Harris vara den första kvinnan som når den posten!? Boken är inspirerande och informativ. Men ger inte lika stor värme som Michelles Obamas bok, vilket jag tror beror på deras skilda bakgrunder. Men klart läsvärd och informativ om det amerikanska samhället. Jag ställer mig frågan om hur demokratiskt USA egentligen är efter ha läst dessa två böcker.

Bok nr 3. Den stora bilden. Gunhild A. Stordalen och Jonas Forsang.

Gunhild Anker Stordalen, är en norsk läkare, filantrop och miljöaktivist. Hon är engagerad i frågor rörande klimatförändringar, kvinnohälsa, kost och djurskydd. Det här är en mycket inspirerande och stundtals gripande berättelse om Gunhild Stordalens liv. Gunhild Stordalen blev tidigt engagerad i miljöfrågor och hennes intresse för det har inte avtagit på något sätt. År 2006 mötte hon affärsmannen Petter Stordalen, vilket kom att innebära en omfattande kursändring i hennes karriärplaner inom läkaryrket. De kom efterhand fram till att de delade samma sorts miljöengagemang och strävan att arbeta för att ”rädda världen”.

Stordalen har uttalat att hennes mål är att ”förändra världen”, och tillsammans med Petter Stordalen grundade hon 2011 den filantropiska stiftelsen The Stordalen Foundation för stöd till forskning och utveckling av miljövänliga lösningar.

I maj 2014 invigdes hennes nya globala satsning, EAT Forum, med arrangemanget Eat Stockholm Food Forum, en seminarieserie för forskare, politiker, näringslivsledare med flera från 28 länder (däribland Bill Clinton) på temat mat, hälsa och miljö i förening. Ja, listan kan göras lång för alla de insatser som dåvarande paret Stordalen har åstadkommit och som vi får läsa om i boken, utan att det upplevs som någon upprepning. För sina insatser tilldelades hon år 2014 WWF:s pris Årets miljöhjälte.

Det som inspirera mig är självfallet miljöengagemanget och hälsofrågorna. Men det är svårt att förstå hur Gunhild har klarat av och klarar av sitt engagemang, samtidigt som hon förde en oviss kamp, (hatar det ordet) mot sin allvarliga och ovanliga autoimmuna sjukdomen diffus kutan systemisk skleros med hudförändringar och påverkan på inre organ. Du kanske har hört Gunhild talat om allt detta i sitt sommarprat 2016? Någon kanske tycker att Petter Stordalen ”lider av storhetsvansinne?” I boken beskrivs han som en varm och mycket sympatisk person, tillika affärsman. För Gunhild, under hennes svåra sjukdomsperioder var han mycket betydelsefull och var högst delaktig i hennes ibland svåra beslut. Även om du har hört hennes sommarprat, så uppmuntrar jag dig till att också läsa boken! En hyllning till livet!

Bok nr 4. Moder Liv. Ewa Fröling. Romanus & Selling.

Ewa Fröling, skriver en poetisk, stark och vindlande text om kvinnoliv och yrkesliv. Moder Liv utgår från det cancerbesked hon fick 2016 och berättar om året med otaliga sjukhusbesök och behandlingar; en tid av ångest, smärta och vrede. Hon skriver också om moderskap, om värme, om minnen från en fantastisk karriär och de starka kvinnorna i släkten som gått före. En ärlig bok att bli både rörd, upprörd och berörd av.

Jag tror faktiskt inte att jag har sett Ewa Fröling i någon film eller teaterroll. Inte ens i sin helhet i Fanny och Alexander, då jag inte har orkat se den klart någon gång. (Har aldrig förstått Bergmans storhet! Vilket kanske säger mer om mig än om honom?).

I tv-programmet ”Seniorsurfarna”, fastnade jag för Ewa Frölings ”raka sätt” att uttrycka sig. Det är också det hon gör i boken. Hon beskriver det hon har varit med om, utan omskrivningar. Om allt det svåra, om den fantastiska och icke fantastiska sjukvården. Hon ger inte mycket för den gynekolog som var hennes första behandlande läkare och som var den enlig Ewa, som missade alltihopa på grund av bristande undersökning. Hon uttrycker att hon inte tänker dö. Utan hon ska överleva! Det är lite märkligt att samtliga böcker som jag nu har läst om ”starka kvinnor”, bland annat handlar om att ”ta sig igenom” svåra sjukdomsbesked och behandlingar! Indirekt eller direkt. Men det handlar ju inte ”bara om det.” I berättelserna finns så mycket mer.

Boken handlar också om en varm och innerlig relation till sina döttrar och färgstarka kvinnor som funnits där i släktledet. Författaren skriver också om sin dementa mor som hon också ska försöka ordna för mitt i sin egen sjukdomstid. Ja, mitt i allt elände om Ewas svåra sjukdom, finns också en hel del humor och värme. Och jag måste skriva att Ewa är en klarsynt och mycket begåvad person. Jag gillar henne och hennes bok och som du kanske märker så har Ewa och jag blivit mer ”du” med varandra! 🙂

Bok nr 5. Berätta aldrig det här. Frida Boisen.

En självbiografisk bok i romanform. Det är märkligt det där hur jag tar upp en bok bland alla andra och hur dess innehåll sedan berör mig och ibland ”knyter an!”

Mors dag 2007. Frida glömmer att ringa och att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar.

Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mor-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk kombinerar författaren bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun.

Frida Boisen börjar i sin barndom och ganska snart förstår jag att den här romanen kommer att handla om dysfunktionella relationer. Att få följa den unga Frida och se hur hon ”slits” mellan sina föräldrar och hur de hanterar olika situationer är helt omöjligt att inte bli berörd av. Man får även följa med den äldre Frida och se hur hon får kämpa med att hennes mamma väljer att se saker endast från sitt eget perspektiv när det egentligen Inte har med hennes liv att göra utan Fridas. När Frida fattar viktiga och kloka beslut anser hennes mamma att hon gör det enbart för att ”skada” hennes anseende.

Det här var en självbiografi som berörde mig på djupet. Hur mamman i sin ”obearbetade sorg”, i sin relation till Fridas pappa Peter, blir allt mer bitter och självisk. Hur Frida försökte medla dem emellan. Hur hon försökte vara dem båda till lags. Skilsmässan blir ett faktum och en ny kvinna kommer in i pappans och Fridas liv. En kvinna som jag ganska snart förstår vem hon är, eftersom jag och några andra i min närhet, haft en nära relation till henne. Det blev i sin tur än mer förståeligt och smärtsamt att ”möta” kvinnomisshandel på närmre håll! Vad jag förstår på en del frågeställningar från Frida till sin pappa, är att hon också blev utsatt. Men far – och dotterrelationen förändrades efter mammas död. De närmade sig varandra.

Frida är lite av ett ”maskrosbarn” för mig, som trots de svårigheter hon får utstå under hela sin uppväxt och som vuxen med egen familj, ändå klarar sig förvånansvärt bra. Ja, du känner väl till Frida Boisen!? Med andra ord besitter hon en inre styrka och klokhet som gör att hon klarar av både skolgång, arbetsliv och kanske ”överlever” hon, tack vare relationen till sin make och till sin mors syster.

Jag beundrar Frida Boisen så otroligt mycket som just berättade sin historia, för att sanningen behövde komma ut! För sin egen skull och för sina barns skull. Men även för alla andra som kan känna igen sig i delar av berättelsen, eller fullt ut. Det är både en mörk och en mycket ljus berättelse. En berättelse som berör och en bok som lyfter svåra ämnen. Rekommenderas!

Det var längesedan jag skrev ett inlägg, men när jag väl kommer till tangentbordet, så löper texten, när jag som nu känner mig inspirerad av fantastiska kvinnor och vad de delar med sig utav i sina böcker. Det blir lätt en ”roman” av mina texter, så nu stoppar jag även om jag har fler böcker som jag vill lyfta fram. Det kommer fler tillfällen!

Må gott och gör det bästa av tiden som är!

Kram, Gunilla

Promenad bland strandgossar och vildapel!

Maj månad har inte bjudit på så många varma dagar och något högtryck är inte i sikte. Det är bara att hoppas att vi får lite varmare och soligare dagar framöver! En och annan solig dag har det ändå varit och så fort prognosen ser lite mer lovande ut, försöker maken och jag att förgylla dagen lite extra. Den här majdagen, styrde vi bilfärden mot Halland och besökte några pärlor mellan Tvååker och Getterön. Förutom skön promenad bland strandgossar och vildapel, så blev dagens höjdpunkt att inta en mycket god lunch vid Hattaviken, Getterön. Det var vår första lunch ute, sedan början av oktober. Det som vi gjorde lite då och då, innan pandemin, kändes nu som rena lyxen!

Tycker mycket om det där lite karga landskapet som finns i delar av Halland. Det karga, hårda och vilda, mot det mjuka, lena och färgrika. Det är Feng shui det, på ett naturligt sätt. Moder jord vet hur en palett skapas.

Maken, längst upp till höger i bild som inte fotograferar, 🙂 är på väg mot, Subbe fyr, som ligger längst upp på kullen.

Visst är det makalöst vackert!? Vi åker ofta hit, på våren, då jag vet att här blommar triften i mängd! Strandpromenaden längs Apelviken och kurorten som ligger där.

Ja, färgen mot de olika grå nyanserna och med havet som fond. I love it!

Strandgossar, eller strandtrift som är det korrekta namnet.

Trift (Armeria maritima) är en art i familjen triftväxter. Trift finns vildväxande i kustområden på norra halvklotet, framför allt i Europa. Den har spridits över hela världen som trädgårdsväxt och snittblomma. Den kallas även gräsnejlika och hylsnejlika men är alltså inte en nejlikväxt. Triften är en perenn som trivs på torra, sandiga och salthaltiga platser, såsom vid havet och numera även vid mittremsor och vägrenar. Blommorna är rosa, men det finns också varieteter med vita eller röda blommor, och blomningen börjar i slutet av maj eller början av juni. Har ganska lång blomningstid. För mig är den också mycket förknippad med Bohuslän.

Det är så man vill lägga sig ned bland blommorna och för att komma dem nära, låg jag ju mer eller mindre på mage! 🙂

Det vi också ville se och njuta av var apelträdens blomning nära viken med samma namn. Apelviken. Aplarna har en ganska kort blomningstid, men vi var väl där i ”grevens tid”!

Nu var det några år sedan vi sist lyckades komma till just blomningen!

De står där på rad längs den karga strandlinjen. Så magnifikt!

Vildapel är ett lövfällande träd som blir 3-8 m högt. Barken på unga träd är slät men blir senare grov, flagande och gråbrun. Kvistarna är grova och har ibland tornar. Bladen har långa bladskaft, de är runda eller elliptiska med kal undersida. Blommorna är doftande och sitter i kvastar. Foderbladen är kala. Kronbladen är rundade, vanligen vita med rödaktig utsida. Ståndarnas knappar är gula. Frukten sitter på ganska långa skaft, den är relativt liten och grönaktig som mogen, ibland röd på den solbelysta sidan. Smaken är mycket syrlig. Vildapel blommar i maj till juni i Sverige. (Wikipedia.)

Så vackert mot havet och landskapet. Tänk att de trivs här!?

Ja, vilken underbara dag bland strandgossar och vildapel och en del andra blommor…

Skogsstjärna mån tro?

Vet inte vad blomman heter, men kan det vara en ängsbräsma? Växte inte på någon äng, men i lite fuktigare mark, än där strandgossarna fanns.

Ja, en fin dag. Tänk så lite det behövs för att uppleva glädje och harmoni.

Kram Gunilla

Rya skog – en oas mitt i staden!

För lite mer än en vecka sedan, besökte maken och jag Rya skog, beläget på Hisingen i Göteborg. Vi hade läst ett reportaget i GP om den ”dolda oasen mitt i staden!” Maken är uppväxt på Hisingen, och kände väl till platsen och vi har även varit där tillsammans, men det är säkert 20 år sedan! Så det var bra att vi blev påminda om den lilla oasen.

Rya skog ligger lite inklämd mellan mellan Gryaab och Skarvikshamnen på den forna gården Rödjans mark på Hisingen i Göteborg. Rya skog fridlystes redan 1928 och blev ett naturreservat 1965 och är det äldsta i Göteborgsområdet. I reservatets södra del finns historiska rester av bland annat en befästningsvall från 1600-talet som hör ihop med befästningsanläggningarna på Rya Nabbe. Det äldsta kända dokumentet där Rya skog förekommer är en teckning av utsikten från Göta älvs södra strand utförd 1678 av Erik Dahlberg. På den är skog markerad där Rya skog ligger. På en karta upprättad 1760 av lantmätare Carl Scharin finns skog och äng markerade i det område vi nu kallar Rya skog.

Ja, vilken tur att man har insett värdet av att bevara mångfalden av de olika lövträden, samt faunan för övrigt. Här växer bland annat ek, ask, alm, björk, lind, hägg, hassel och vildapel. Vid vårt besök blommade vitsippor och svalört i mängd. Senare kommer liljekonvalj, gullvivor, kaprifol och storrams.

Vid vårt besök, hade det regnat större delen av förmiddagen, men så blev det uppehåll och vi bestämde oss för att åka dit. Väl framme vid den lilla parkering insåg vi att vi var flera som hade läst samma reportage i GP. Många promenadsugna pensionärer på besök!

Att naturreservatet hade rustats upp kunde vi glatt konstatera. Inte kunde vi minnas de fina spänger som fanns här nu, som tog oss över de våta partierna! Här fanns till och med ”mötesplatser!” (Se den den sista bilden!).

Det har varit och är i skrivandets stund en kylig maj månad. Fördelen med det är den långa blomningstiden. Våren – har inte bråttom – grönskan kommer lite långsammare och jag och andra har fått njuta av en lång tid med vitsippor!

Våta, vitsippor som vänder ”andra kinden till” på grund av regnet, men doften fanns där ändå!

Även när vitsipporna ändrar sin färg är de vackra!

Ja, som synes – fullt med vitsippor i den vackra lövskogen!

Många riktigt gamla, knotiga träd!

Det som lyste upp, på vår vandring genom lövskogen var de många gula svalörten…

Ja, vilken fin och trevlig eftermiddag i Rya skog. Så fint att ha många olika oaser i vår närhet. Det lär snart bli återbesök!

Kram Gunilla

Att vårda det man har – ett gammalt sybord!

Under tidig vår, fick jag så äntligen gjort slag i saken att lämna in mitt ärvda sybord till en möbeltapetsör. Sybordet har en gång stått i den gamla prästgården i Osby – min mormors föräldrahem och är ifrån slutet av 1800-talet. Det är en mycket vacker och annorlunda möbel som jag har vårdat ömt tillsammans med två gustavianska stolar i arvet efter min mormor och mamma. De två stolarna har min mamma låtit klä om, som är ifrån samma tid. Sybordet hade sin originalklädsel kvar, men efter alla dessa år, var jag tvungen att byta ut tyget.

Låt oss titta…

Vackert sybord – ja! Men se så trasigt och nött tyget är….det hjälper liksom inte att mormors vackra toalettaskar och smyckeskrin, står ovanpå! I den ”röda påsen” har det en gång funnits en handdriven lite symaskin.

Nej, det här trasiga tyget gjorde inte sybordet någon rättvisa!

Låt oss titta på resultatet här nedan…

Den nedersta lådan fick nytt foder på insidan, för övrigt fick det vara som det var inuti!

Visst är det en underbar vacker möbel och visst blev det fint med det nya tyget! Jag hade som ambition att hitta ett tyg som var så likt det gamla som möjligt och det lyckades jag med tycker jag! Ville absolut behålla den gamla känslan.

Lyfter jag på locket, så ser du alla de små facken för sybehören och drar man ut lådan, så fanns där en gång en liten handdriven symaskin.

Allt det som låg i sybordet av gamla sybehör, hör jag lagt tillbaka. Det tillhör sybordet tycker jag! Jag har även sparat det gamla nötta tyget, för att den som en gång tar över det ska få se hur det såg ut från början. Ska nog också lägga i ett dokument med bilder som berättar möbelns historia!

Och så lägger vi på locken över facken – dold förvaring!

Så nöjd med resultatet – värt varendaste krona!

Kram, Nilla

Vitsippor – som jag har längtat!

Här i och runtomkring Göteborg, blommar nu vitsipporna som vackrast! Jag är som du kanske har märkt, inte så närvarande här på bloggen, men desto mer är jag det i naturen! Jag vill inte missa en endaste stund. Nej, inte en endaste sekund! Tiden är så kort – alltför kort.

Den här backen i ”min skog”, är som du ser kantad med vitsippor. Det är alldeles fullt!

Jag ”fångade ögonblicket” igår, då det var hyfsat varmt, lite soldis, bra förutsättning till att fotografera och njuta av stunden!

Tycker ju om att komma nära – att fånga de fina detaljerna i blommans enkelhet.

Att komma ned på marknivå… att se det lilla livet ur alla vinklar och vrår.

Kram Nilla

Särö Nordanskog – en klar favorit!

En av de underbara vårdagarna som var nu i april, blev det återigen en utflykt till Särö Nordanskog! Platsen som är belägen, strax söder om Göteborg, i norra Halland, har blivit en klar favorit! Som jag säkert har skrivit förut, är det en kustremsa som påminner mig om ”mitt” älskade Italien! Här är det som att vandra längs någon av Italiens vackra vandringsleder. Varför inte Amalfikusten! 🙂 Det som möjligen saknas är pinjeträden och alla byarna med de underbara husen! Men här finns vacker tall – och ekskog och bokskog som växer vid Särö Västerskog. Vackra strandnära hus finns här också! Utsikten är oslagbar och benen får jobba! Det går mycket upp och ned. 🙂

Men vi tar det från början…

Alldeles början av slingan kommer man fram till det här lilla badhuset. Det måste vara med på bild!

Och från andra hållet ser vyn ut så här.

Nu börjar det gå uppför…

Visst är det vackert!?

Underbara vyer som man vill njuta av länge, länge! Lägg märke till Korta jeans, tunnare skor, vårjacka, INGEN MÖSSA! 🙂 Men i skrivandets stund, blåser ”isvindar!”

När vi kom fram till badviken, fortsatte vi att gå mot Västerskog. Det är lika vackert här, men på ett annat sätt. Små skogspartier finns och havet är nära, men det är inte riktigt lika brant på den här sidan.

Klipporna är så vackra längs Västerskog och lite upp och ned är det här också!

Och visst finns det utsiktspunkter här också.

Mot slutet av slingan kommer man fram till en mycket vacker och åldrad bok – och ekskog. En del träd är 300-400 år gamla här! Mäktigt! Tack och lov för naturreservat – att träden får lov att vara ifred!

Alltså vilka fötter – jag menar rötter! Bokskogen med dess silvriga stam är så vacker, men visst är det också vackert när löven spricker ut!

Men mäktigast av dem alla…

En enorm ek och mina armar räckte inte så långt, men det är gott att få vara en trädkramare! <3

På hemvägen passerade vi Sandsjöbackas naturreservat. Längs en vägsträcka såg jag något blått som lyste. ”STANNA” – ropade jag till maken! BLÅSIPPOR! Vi parkerade bilen lämpligt nog vid en parkering strax intill och promenerade tillbaka en kort bit. Jodå – det var blåsippor! Vilken lycka!

Vitsippor om våren är underbart, men att hitta blåsippor här runt Göteborg är inte helt enkelt! Nu har vi fått se dem två gånger i vår och på olika platser. Lycka!

Kram Gunilla

De första blå – och vitsipporna! En vandring mellan Lilleby och Sillvik.

Det finns ett ställe på Björkö i Göteborgs norra skärgård som heter Bovik, ”Pjonken”, där det växer blåsippor. Du kan läsa om det här på bloggen! Den här gången ville vi gå på en ny ”skattjakt”, för att finna de älskade sipporna och då föll valet på Sillvik, beläget på Hisingen.

Sillvik är ett 30 hektar stort naturreservat och är ett skyddat område sedan 1980. Reservatet ligger norr om Tumlehed på norra Hisingen och i området finns en skalbank med mycket värdefull flora. Här växer bland annat: blåsippa, vitsippa, gullvivor, orkidéer bland annat Jungfru Marie nycklar. Sällsynta fjärilar har påträffats här som; mindre blåvinge, silversmygare och ängsnätfjäril. I den östra delen kan du träffa på den sällsynta hasselsnoken! Nu hoppades vi på att finna blåsippor och det gjorde vi!

Vy vid Lillebybadet.

Vår vandring startade vi Lillebybadet, för att vi ville gå den vackra kuststräckan mellan Lilleby och Sillvik, för att därefter promenera den sista biten till blåsipporna vid skalgrusbanken. Om du väljer att inte gå kustspromenaden, så finns det en parkering vid Sillviks badplats. Därifrån promenerar du rakt igenom kolonistugeområdet, upp för hela backen som leder genom området och följ sedan skylt som visar bland annat mot Sillviks naturreservat.

När du ser den här skylten, har du inte långt kvar till blåsipporna, eller till de övriga vackra blommor som växer här. Allt beroende på när du besöker området.

Innan vi tittar på blåsipporna, så några foton från sträckan mellan Lilleby och Sillvik.

Som kanske synes, så var vädret kallt och blåsigt, men soligt med lite molnskyar då och då! Många backar upp och ned med underbara vyer! En sträcka som jag inte hade velat missa!

Jag tror att maken instämmer i det!

Vi passerade Sillviks båthamn och då var det inte så långt kvar till Sillviks badplats.

Efter en kortare sträcka genom skogen kom vi fram till själva skalgrusbanken och till blåsipporna! Nu hade jag en bild framför mig av ett blått hav av blåsippor. Ha inte det för då blir du besviken! Nu har vintern varit kall och våren likaså. Så vad vi förstod på andra ”skattjaktsletare”, så var det nog färre blommor i år eller om vi var lite tidiga!? Men början av april låter ju inte så tidigt.

Du får leta längs ”sidorna”, bland träden och på slänterna, så finner du vad du söker!

Visst är de underbara! Jag har längtat så efter att få se dem!

Vi hade också turen att få se de första vitsipporna och deras tid är ju vanligtvis efter att blåsipporna har blommat ut. Men nu såg vi några sida vid sida…

Delar av Sillviks naturreservat består av skalbankar. En skalbank innehåller till exempel skal från musslor och snäckor. De samlades här då området låg under vatten. Här i Sillvik hämtade man länge skalgrus för att sälja som hönsfoder. Störst var uttaget under åren 1928-1933. Idag finns bara delar av skalbanken kvar. Återigen människans intrång i naturen!

En bit bort från Tumlehedsdalen finns det hällmålningar från stenåldern. I närheten ligger Prästgårdskilen med Bronsålderssundet. Det här är något som vi får återkomma till vid ett annat tillfälle.

När du är vid Skalbanken, så gå gärna uppför berget där du har en fantastisk vy över land och hav. Med hjälp av repanordningen, tar du dig upp!

Här uppe finns som synes en sittbänk med bord, men också fina avsatser direkt i berget. Vid vårt besök behövde vi söka skydd för den kalla vinden.

Vi promenerade tillbaka samma väg, men gjorde en liten avstickare mot Trolldalen. Var lite nyfiken på de där trollen och tomtarna…

Underbar skog att promenera i…

Knotiga, härliga träd och på några ställen grön inbjudande mossa…

Älskar sådan här skog. Tomtar och troll… fanns de? Jodå!


Många tomtar och troll såg vi. Ett paradis för alla julälskare! 🙂

Trevligt inslag och jag kan tänka mig att det har samlats tomtar och troll här länge genom åren. Men så kallt det måste vara på vintern! Särskilt den gångna vintern! Hur överlever de!? 🙂

Strax efter Trolldalen kom vi fram till en liten sjö med grillplats. (Glömde att fota här). Där vände vi, för vi ville inte komma ut på någon större väg, för att på så vis komma tillbaka till bilen vid Lillebybadet. Så vi vandrade tillbaka samma väg, hela vägen och det var inte så tråkigt precis med de vyerna mellan Sillvik och Lilleby!

Vi var mycket nöjda med vår dag, även om vi inte hann att se hällmålningarna! De ska vara väldigt fina här. Men den som spar hen har! Det fick räcka med 1,2 mil i benen! 🙂

Det finns flera vandringsleder och mindre stigar i hela området. Så det är bara att välja!

Kram Gunilla