Fotograferandet – tar det bort det fina i att vara närvarande i stunden?

Idag när jag redigerade mina bilder ifrån gårdagens cykeltur, så tänkte jag dels på den underbara dagen i sig och dels på om fotograferandet tar bort det fina i att vara närvarande i stunden! Min mobil har jag alltid med mig och systemkameran har jag med mig främst då vi åker på en längre resa eller när jag besöker en plats för första gången. Jag fotograferar mycket – för att jag tycker det är roligt – för att jag vill utveckla mitt kunnande. Jag ser det mesta i bilder nu för tiden! Fotograferande hör ju också ihop med att bedriva en blogg. Det är lättare att förmedla en känsla, åsikt eller vad det nu är med både bild och text. Men frågan är om fotograferandet är viktigare än själva upplevelsen. Är det en jakt på ”perfekta bilder?”

Hundkex, blå himmel, blått hav. Allt fångat i den vackra stunden!

Jag ska berätta om ett minne om en elev ifrån min tid som pedagog i grundskolan.

Den här killen, vi kan kalla honom för Pelle, vill jag minnas gick i årskurs 3 och var en kille som älskade att berätta om vad han hade gjort i helgen till exempel, vilket ofta handlade om att vara ute på äventyr i naturen med sina föräldrar. I skolan tyckte han också om när vi hade utflykter, och han var duktig på att rita och skriva och gillade även det. Men plötsligt vid ett tillfälle, så ville Pelle inte gå på utflykt, det hade plötsligt blivit tråkig och jobbigt! Jag och min kollega blev förstås fundersamma över förändringen. Vid det aktuella tillfället, då vi var på väg till skogen (vill jag minnas att det var), så följde han motvilligt med. Men det var inte samma glada Pelle! Många tankar for i mitt och kollegans huvud. Vad hade hänt som påverkade honom så?

Pelle lekte med sina kompisar och verkade ändå glad i stunden. När det var dags för att äta utav vår utflyktsmackor, försökte jag luska lite. Pelle och jag samtalade om allt roligt man kan göra i naturen. Både med kompisarna i skolan och med föräldrarna. Så frågade jag om det var något som han inte tyckte om. Och då fattade jag! Pelle tyckte det var tråkigt att rita och skriva om sina upplevelser efteråt i skolan! Nu var det ju inte så att det var något tvång, men Pelle upplevde det uppenbarligen så. Det blev ett bra samtal med Pelle om att stunden – upplevelsen i att vara ute i naturen inte skulle innebära att allt måste dokumenteras i efterhand. Att uttrycka sig går ju att göra på så olika sätt och vid olika tillfällen. Nu många år senare bär jag fortfarande med mig den här händelsen och vad jag lärde mig då.

Så till mina tankar kring fotograferandet och medveten närvaro.

Att fotografera har intresserat mig, så länge jag kan minnas. Kanske ett arv ifrån mitt morfar som bland annat var fotograf. Jag har alltså fotograferat långt innan jag började att blogga och innan Instagram fanns! För de är mina kanaler numera. För min del fungerar det så att fotograferandet är en slags ”förlängning” av ögonblicket. Jag upplever och ser något som påverkar mig och njuter av ögonblicket och i de flesta fall, vill jag föreviga ögonblicket om det går vill säga, för det är ju inte alltid det är möjligt. Ibland kan jag ju tänka och säga ”att nu skulle jag ha haft en kamera redo!”

Många av mina bilder ger mig idéer till att skriva ett inlägg. Oftare faktiskt än tvärtom. Jag fotograferar mer när jag är själv och när min make är med mig. Han vet vad mina bilder betyder för mig och han läser vanligtvis mina inlägg på bloggen och uppskattar det ”färdiga resultatet!” Är jag med personer som inte själv fotograferar, så är jag mer återhållsam. Då är närvaron med dem mer i fokus. Jag redigerar mina bilder på så sätt att jag vill att de ska ha så bra ljussättning och skärpa som möjligt. Ibland behöver de beskäras. Mer är det inte.

Både här på bloggen och på Instagram, vill jag att mina bilder tillsammans med mina texter, ska förmedla något som väcker tankar, känslor, lust, hos betraktaren. Men bild och text uttrycker kanske mest mina egna upplevelser. Att det är något som jag med bild och text vill förstärka! Att fotografera är för mig att måla med hjälp av kameran.

Då och då tänker jag på Pelle och undrar vad det har blivit av honom. Vad han gör idag? Har han blivit fotograf? Lärare? Hur tänker han om bilder?

Jag kan le ibland när jag fotograferar och tänka att jag ska minsann inte skriva en endaste rad om den här cykelturen, eller promenaden, eller skärgårdsbesöket eller vad det nu är! Jag ska inte ta en endaste bild, om det är med tanke på att det ska dokumenteras efteråt! Naturligtvis ska det vara lustfyllt och inte upplevas som något tvång.

En bild sägs ju också kunna förmedla mer än ord och visst är det så! Avslutar med några bilder som fick mig att både vara i stunden – i nuet. Men också med en närvaro att vilja föreviga ögonblicket.

En härlig dag på cykel mellan Apelviken, Varberg till Gamla Köpstad som vi gjort så många gånger och förhoppningsvis kommer att göra snart igen!

Kram Gunilla

(Visited 48 times, 1 visits today)
3+

16 svar på ”Fotograferandet – tar det bort det fina i att vara närvarande i stunden?

  1. Intressanta tankar! Ja jag fotar ju också mycket som du vet. Min första kamera fick jag som liten. Ha de nog inte ens börjat skolan. Tog några svartvita bilder mest på en stor hund. Pappa var nog den som fotade i vår släkt. Senare fick jag en Instamatic någongång på lågstadiet. Med såna blixtkuber man satte på. Sen dess har jag fotat. Mer sparsamt då det var 24 eller 36 rullar. Pappa surade när det mest var hundar på de rullarna också.
    Jag vill nog se fotandet som en förlängning av nuet eller lite som att återuppleva vissa ögonblick igen. En förstärkning som du skriver. Lite som att en resa inte bara är själva resan utan planering före och minnen efter.
    Mest för min egen skull eller de som var med men visst blir jag jätteglad om någon mer får ut något av mina bilder.
    Jag vet att jag fick mig en tankeställare en gång för längesen på 80 talet och före det digitala när en kille berättade om en resa han gjort till Påskön. Jag hade ju aldrig hört om någon som varit där och började prata om fotografering men han hade inte fotat alls. Han ville inte se upplevelsen genom en kameralins sa han utan i verkligheten och ha den inom sig. Ibland tänker jag fortfarande på det.
    Jag som nästan kan drömma mardrömmar om att jag skulle glömma kameran hemma på en resa. Eller som fortfarande kan minnas känslan när en filmrulle blivit förstörd eller kommit bort. eller glädjen när jag fick tillbaka den från labbet för jag kunde beskriva vad som borde varit på bilderna. Helt andra tider. Visst kan jag också känna att jag får sansa mig när jag är med vänner som inte är så roade av fotografering som jag. Men jag tycker det är roligt och det ger mig något och jag kan lätt dela upplevelser med andra som jag kanske inte kan träffa så lätt. Kanske inspirera någon. Glädja någon. En hobby som har hängt i länge. Jag hoppas inte det ena ska behöva utesluta det andra. Du beskriver det så bra i slutet på din text.
    Oj detta blev långt 🙂
    Ha en fortsatt fin kväll!
    Kram Annika

    0
    • Åh, tack Annika för att du delade med av dina minnen och erfarenheter! Så roligt att läsa! Ja, tänk när det var filmrullar som lämnades in för framkallning och den där kameran med en kubblixt minns jag mycket väl!
      Det här inlägget som jag skrev idag, det har jag tänkt på länge att göra, men jag visste inte riktigt hur. Så idag visste jag ganska så precis hur jag ville formulera innehållet i texten. Men jag tog inte med allt,för då hade det blivit alldeles för långt inlägg. Det blev långt ändå, som det gärna blir när jag kommer igång!?
      Tankar som inte kom med idag handlar mer om Instagram. Men det tar jag en annan gång!
      Kram Gunilla

      1+
  2. Intressant och tankeväckande! Jag går knappast utanför dörren utan kamera … ofta bara mobilen eller lilla ”fickkameran” , men helst med min vanliga Canon kompaktkamera med bra närgräns och bra zoom …
    Jag tycker jag upplever naturen mycket närmare med kameran i handen … kryper ner på marken och upptäcker det lilla i det stora. Eller kan zooma in fåglar och djur , eller speciella hus som jag ser på håll. Jag är inte på jakt efter perfekta bilder, utan för mig har det blivit ett sätt att dokumentera det jag upplever och ser … och att även kunna visa Lasse hur det ser ut i skog och mark, nu när han inte längre kan följa med och uppleva det i verkligheten. Naturligtvis hamnar en hel del bilder i bloggen, men det är bara en bråkdel av alla bilder jag tar varje dag.
    Instagram började jag med när det var nytt, men gillade det aldrig och har inte lagt in några bilder på flera år.
    Ha en fin dag!
    Kram

    1+
    • Åh, tack Anki för dina rader! Så roligt att läsa var och ens kommentarer! Du vet ju att jag tycker så mycket om dina bilder, särskilt just det du nämner då du kommer nära! Och så fint att kunna visa din Lasse alla dina fina bilder som du tar. Vi dina bloggvänner får ju också njuta av många fina foton. Jag tror nog att du är närvarande i stunden, även när du fotograferar. Upplevelsen blir djupare på något sätt genom att fotografera. Att dokumentera! Men sedan är det ju inte alltid som bilden motsvarar verkligheten.
      Synd att du inte använder dig av Instagram. Dina bilder hade uppskattats av många! Det finns både fördelar och nackdelar med Instagram och med bloggandet. Det är inte alltid som lusten, inspirationen finns. Det finns också annat som jag inte gillar. Facebook, gillar jag inte alls!
      Kram Nilla

      0
  3. Måste först tacka för dina fina bilder – underbara. Det är ju så vackert ute nu så man vill ju fånga allt på bild. Jag har rensat ut en del pappersfoto nu när det har varit innetid. Hur många bilder kan man ta på ex. från en djurpark på ekorrar och elefanter? För att inte tala om solnedgångar. Tänker på den tiden då man alltid fick sina bilder med kopior i olika format – helt onödigt. Nu sköter man ju allt själv, så lätt det har blivit.

    0
    • Tack så mycket Betty för berömmet! Ja, jag vill också fånga allt på bild. Blommor, träd – den skira grönskan! Visst behövs det rensas bland alla bilder. Det går inte att spara allt! rensar ganska ofta faktiskt. Ja, tekniken har gått framåt och det är så mycket enklare att fotografera och sortera! Men nog är det kul att ibland titta i sina gamla album. Det väcker minnen!
      Kram Gunilla

      0
  4. Känner igen det där med att tänka att nu skulle jag haft min kamera redo. Fotografier förlänger verkligen ögonblick, jag märker också att de får mig att minnas bättre. Har också fotograferat sedan barnsben…men då var det ett helt företag att framkalla….och gå och vänta på bilderna plus att det var så dyrt att man inte kunde experimentera fritt. Den digitala tekniken ger oss så många möjligheter och friheter vad gäller fotografering.

    Må gott och ha en underbar pingsthelg!
    Kram

    0
    • Tack Christina för dina rader! När jag läser din och de andras kommentarer, så tycks inga ”ögonblick” gå förlorade i sambad med fotograferig! Nej, det blir en förlängning på något sätt. Ja, olika teknikmöjligheter och foto är toppen!
      Kram Gunilla

      0
      • Hej igen. Nu när jag tänker på detta med fotografering, så kanske det ändå kan vara så att man ibland jagar den bästa bilden…och glömmer att bara vara. Det handlar nog om att finna någon form av balans i sin tillvaro, om att vara medveten och se upp så man inte glömmer att njuta. Kanske är det något som kommer med åldern, det där att kunna uppskatta de små glimtarna. Det är ett intressant ämne det här.
        Må gott! Och njut av såväl fototillfällen som vardagen bara så som den är.

        Kram Christina

        0
        • Tack för ny återkoppling! Det ligger mycket i det du skriver… det blir nog ett nytt inlägg. Jag känner mig så tudelad, beträffande ämnet.
          Hoppas att du hinner njuta av det vackra vädret!
          Kram Gunilla

          0
  5. Intressant läsning och stor igenkänning! Jag uppelever ibland att jag inte är riktigt närvarande eftersom jag befinner mig bakom kameran och funderar på inställningar, motiv och skärpedjup. Jag är med i situationen, men ändå inte. Ibland tar jag mig själv i örat och låter bli – en stund. Sedan är jag bakom kameran igen. De flesta bilderna kommer inte längre än till min dator, medan andra används i blogginlägg, på Instagram eller Facebook. Ibland skickar jag dem till barn och andra för att glädja dem som var med vid det aktuella tillfället. Saken är ju att det är så himla roligt att fotografera, att leta motiv och visualisera. Det är en ständig utbildning och utmaning att göra det bästa av bilderna. Men som sagt, ibland vill jag bara vara. Just i dag avstod jag faktiskt från en bild som jag vet hade uppskattats av andra och som hade varit fin att bevara. Jag ville vara i stunden till 100 procent och behåller situationen i mitt minne istället.

    0
    • Tack Monica för din kommentar! Visst är det så att om man har tankarna på ”inställningar, motiv och skärpedjup”, så är det ju svårt eller rentav omöjligt att vara närvarande i själva ögonblicket! Jag tänker också på då vi har varit på någon semesterresa som till exempel förra sommaren då vi var i Prag, då vi också blev guidade runt i vackra Prag. Att då lyssna på allt intressant som guiden berättar om och samtidigt fotografera ”allt vackert som jag ser”, är ju en omöjlighet! Det brukar bli så, att jag fotografera och maken lyssnar och återberättar för mig en del. Men jag är ändå ganska bra på att ha ”många bollar i luften!” När jag kommer hem och sorterar och redigerar mina bilder, så tar jag också reda på fakta.
      Även jag har en önskan om ”att bara vara”. Att bara njuta av det vackra som jag ser och strunta i att fotografera och det händer ibland! Särskilt om det är på platser som jag redan har besökt.
      Jag upplever det som om vi ändå tänker ganska lika i ämnet.

      0
  6. Det var verkligen intressant att läsa dina tankar kring den här frågan. Jag fotograferar mycket och kan i bland känna lite som om jag upplever saker genom kameran. Kanske är det klokt att lägg ifrån sig den ibland och bara vara närvarande men samtidigt så är det också så roligt att fotografera.

    Kram

    0
    • Precis så är det! Man upplever så mycket vackert genom kameran och vill liksom ”spara ögonblicket” för framtiden. Men precis som du skriver så vill jag bara njuta av stunden och låta bli att fotografera. Tack för att delade med dig!
      Kram Gunilla

      0
  7. Hej! Spännande att läsa om ditt fotograferande och tankar kring det. Du tar så fina bilder med närvaro och känsla, älskar den med muren, havet och blommorna. Håller med dig i mycket ang fotograferande. Jag blir mer närvarande i nuet när jag fotograferar, utforskar omgivningen och tar in den på ett helt annat sätt än utan kameran. Letar efter detaljer, färger och går extra svängar för att få se en annan vy. Som tack får jag ögonblick och minnen med mig hem. Jag tyckte det var roligt att få lite avsättning för bilderna och därför blev det en blogg. En gång när jag fotograferade ett ungt par upptäckte jag något sorgligt först när jag granskade bilderna. Då ser jag tydligt, där när en 1/125 sekund är fångad, att det bara är en som är kär och mycket riktigt lämnade hen förhållandet efter en kort tid. Jag brukar säga att kameran ljuger aldrig, bara fotografen. Kram

    0
    • Tack för komplimangen Karin! Bloggen är absolut en anledning till att vilja publicera bilder på vackra miljöer och att lyfta fram detaljer. Intressant att läsa dina rader, särskilt om paret där inte kärleken inte visade sig vara helt ömsesidig! Imponerande att du såg det och inte ett dugg förvånande! Det märks i dina bilder, vilken känsla du vill förmedla i kombination med dina texter.
      Kram Gunilla

      0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.