Amalfikusten – Sägs vara Italiens vackraste kuststräcka!

Amalfikusten – den dramatiska kuststräckan med branta klippor som stupar ned i det turkosblå havet. Amalfikusten är en kuststräckning på sydsidan av Sorrentohalvön och sägs vara Italiens vackraste! Kusten sträcker sig från Positano i väst till Vietri sul Mare i öst. Amalfikusten – Costeiera Amalfitana finns med på listan över världsarv. Längs kuststräckningen ligger städerna: Cetara, Maiori, Minori, Ravello, Atrani, Amalfi, Praiano, Positano och Scala.

Högst på önskelistan på vår resa till Italien var besöket i Rom och att åka längs Amalfikusten. Jag blev inte besviken – det var en fantastisk upplevelse! En dröm som jag har kvar att uppleva här är, att vandra delar av Amalfikusten och en sträcka som jag hört mycket om och som ska vara sagolikt vacker är, ”Gudarnas stigar”. Det tar ungefär tre timmar att vandra högt över havet på leden som sträcker sig från Nocelle strax öster om Positano, förbi Praiano och vidare till Bomerano.

Foto: Vy över Positano.

Positano står också på önskelistan som beskrivs som kronjuvelen bland byarna, som ligger ungefär i mitten av kuststräckan. Det blev ett buss-stopp ifrån en utsiktsplats där utsikten var hänförande åt alla håll! Positano, kusten, havet.

Bild: Positano.

De branta klipporna…

Segelbåten i bakgrunden följde med oss längs hela kusten…

Utsiktsplatsen i sig var nästan lika vacker som omgivningarna! Borta i öster har vi Capri!

Det är verkligen en hisnande upplevelse att åka längs kuststräckan på de smala vägarna och vi förstod ganska snart varför det tog sin ”lilla tid” att komma fram till staden Amalfi! Trafiken är tät och bitvis blev det kö vid vissa passager. Otroligt skickliga chaufförer. Jag skulle definitivt inte vilja köra här – inte ens en liten personbil!

Foto: Smal väg genom en av byarna… takterrass är givit, då trädgårdarna är obefintliga i storlek.

Vårt längre stopp längs kuststräckan blev som sagt Amalfi som är kustens största stad med sina anor ifrån romartiden. Stadens arkitektur är präglad av de många olika folkslag som har huserat vid kusten och bland annat finns det många arabiska influenser med små övertäckta gator som slingrar sig i alla riktningar. Staden har alltså givit sitt namn åt hela kustremsan som också kallas den gudomliga kusten och är områdets kulturella centrum.

Bild:  Duomo di Amalfi, Cattedrale di Sant’Andrea. En romersk-katolsk katedral på Piazza del Duomo.

Domkyrkan Santa Andrea syns på långt håll då man närmar sig staden. Även utifrån havet. Den pampiga katedralen är från 500-talet och dess västra fasad som är från 1200-talet, ger ett nästan sagolikt intryck med sina mosaiker, guldinläggningar och flätade valvbågar. Den dominerar, förgyller den vackra stadskärnan och ger hela torget dess atmosfär. Många av byggnaderna utmed klippan var en gång kyrkor, idag ombyggda till hotell och butiker. Under Amalfis tidiga historia, hade nästan varje nobel familj sin egen kyrka för att visa upp sin status.

Från hamnen: Vy in över Amalfi med kyrkan i bakgrunden och med den lilla steniga stranden.

Naturligtvis besökte vi den mäktiga och sagolikt vackra katedralen. Vi promenerade också runt lite i de pittoreska gränderna och vi fann en mysigt ställe där vi intog vår lunch. Gud så hungrig man blir av allt gåendet och av all intryck! 🙂

Närbild på den vackra katedralen med mosaiken och valven…

Trappan, som lär ha 62 steg upp till porten, har kommit att bli en naturlig samlingspunkt för stadens invånare och dess många besökare. Åtskilliga bröllopsbilder tas årligen på trappstegen. Inget bröllop vid vårt besök…

Men en pausbild på mig får duga. 🙂

Vill gärna visa några bilder inifrån den mäktiga kyrkan och efter besöket I Rom, trodde jag kanske inte att jag skulle få se ännu mer att bli hänförd av!

Målningar, valv, marmor, mosaik – allt helt fantastiskt!

Som i alla stora kyrkor finns det ett flertal altaren.

Kan inte se mig mätt på alla vackra detaljer. Vilken byggkonst!

I mitt tycke var det här det vackraste altaret med det nötta taket, den inramade målningen framför altaret och ljuskronan. Här stod jag länge och betraktade allt det vackra.

Att komma till Italien och besöka någon av alla dessa kyrkor vid någon av de stora högtiderna, som vid påsk eller jul, är något jag skulle vilja uppleva.

Ja, det var fantastiskt vackert här inne, i La Cattedrale di Sant’Andrea, så kom ihåg att göra ett besök här när du reser längs Amalfikusten.

Vy ifrån trappan ut över Piazza del Duomo.

Några bilder ifrån hamnen i Amalfi…

Högt uppe på klippan finns det ett vackert gammalt kloster som är omgjort till ett hotell, (skymtar uppe till höger i bild) The Capuchin Convent. Legenden säger att Capuchinmunkarna som levde där, var de första med att hälla mjölk i kaffet, och skapade det som vi idag känner till som Cappuccino. 🙂 

Väldigt annorlunda vågbrytare…

Vi hade tur med vädret även den här dagen. Mörka moln skymde solen ibland, men regnet höll sig borta!

Ännu en fantastisk dag på vår resa i Italien, där vi i tur och ordning har besökt: Rom,  Pomeji, Capri och Amalfi. Kvar att visa är lite bilder ifrån Sorrento där vi bodde resterande tiden efter att vi lämnat Rom. Om du har missat något inlägg om vår resa är  det bara att gå tillbaka och börja här.

Kram Gunilla

Boktips – De fann vägen!

Boktips: De fann vägen

Författare: Kjell Andersson Tore Hagman

Förlag: Votum 2012

Vi har hört eller läst om dem – människorna som har haft en längtan efter något annat i livet. Det kan vara viljan att arbeta med något annat än det du har utbildat dig till. Eller önskan om att bosätta sig någon annanstans. Ett annat boende. Inte sällan handlar det om båda delarna. Att ändra kurs – inriktning i livet… tror jag att många gör någon gång i livet. Ibland förblir drömmen en dröm. Ibland är drömmen så pockande och stark att den måste uppfyllas.

Jag har själv ändrat inriktning i livet och lämnade en trygg och ”säker arbetsgivare”, för att helt ändra yrkesinriktning. Det är något som jag inte ångrar, (möjligtvis att det skulle ha skett tidigare) även om den förändringen inte fullt ut införlivade mina förhoppningar, önskemål och behov.

Beskrivning:

”Möt människor som har följt sin inre kompass och gjort en rejäl kursändring i livet. För en del är det kontrakurs, för andra går det mjukare. Men gemensamt för alla är att värden som närhet till naturen, ren mat, en hållbar livsstil, att få följa sin tro, utöva sin konst är viktigare än pengar, konsumtion och karriär.

Svante var fiskare och sjöman, men när han fick se Greenpeace i arbete sade han till sig själv: Sånt där vill jag göra! Han rodde gummibåt framför valharpuner i Berings hav, han kämpade mot franska kärnvapenprov i Moruroa-atollen. Han ledde ockupationen av Vattenfalls huvudkontor i Stockholm 2010.

Carina och Erland var sjökaptener. Båda tänkte när de stod på kommandobryggan: Varför står jag här? De har en stark känsla av att samhället är inne på en ohållbar kurs. Nu driver de det ekologiska småbruket Olivia norr om Herrljunga.

Stefan var en flygtokig Göteborgskille som ville bli pilot. Men han kom i kris, mötte Gud, blev franciskanermunk. Gud finns! Men då vill jag leva för honom!

Gabriella hade i mer än tio år tävlat internationellt som utförsåkare på terrängcykel. När det var dags att sluta, byggde hon en timmerstuga utan el och rinnande vatten i skogen. Där lever nu hon och hennes man Niklas mycket enkelt på ströjobb och vad deras odlingar och smådjur ger.

Vi fann dessa och fler till alldeles nära, runt omkring oss. De är uppfriskande och roliga. De är utmanande. De kan inspirera oss till att se vad som är viktigt i livet. De visar mot möjliga sätt att leva i en värld med miljö- och klimatkris.

En drömde om att bli flygare, men valde Gud och livet som munk framför att styra en jumbojet. En stod vid löpande bandet och längtade till skogen, en annan valde grönsakslandet framför sjömanslivet. En valde konsten, en annan Greenpeace och en lämnade idrottskarriären för att bo i en pytteliten stuga på en bergknalle utan vatten och el”.

Mina tankar om boken

Det gemensamma för de människor som medverkar i boken är att de vill leva ett enklare, friare liv samt att leva i samklang med djur och natur. De värnar om ett mer hållbart samhälle, långt ifrån dagens konsumtionshets. Det är både givande, intressant och upplyftande att få ta del av de medverkandes berättelser, om vilka de är, deras skilda livs – och yrkeserfarenheter och vad som ledde fram till en ny inriktning i livet. Jag njuter av att läsa om människor som tar steget ut i det okända, som har modet att våga och pröva sig fram. Viljan är starkare än rädslan. I ”De fann vägen” möter vi människor som valt ett annat liv än det förväntade, ett liv som i andras ögon kanske framstår som otidsenligt eller rent obegripligt. Jag njuter av fina skildringar och vackra bilder ifrån naturskön västsvensk kulturbygd som jag känner mig lite hemma i. Betagande vackert!

Avslutningsvis… Att välja ett annorlunda liv kan man göra varhelst man befinner sig. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att flytta eller byta yrkesinriktning. Allt beror ju på vad det är som du vill uppnå i livet. Vilka drömmar du har! Att läsa boken ger oss en insikt om att det finns många sätt att leva, att vi både är olika och lika. Det jag ofta hör och som uttrycks på olika sätt är en önskan om en större frihet. Vilket jag tror betyder – att ha ett större inflytande över sitt liv! I boken ”De fann vägen” är det gemensamma ledmotivet att nöja sig med mindre för att bli lyckligare. Att leva enklare och mer hållbart!

Kram Gunilla

 

 

När frosten bäddar in landskapet i vitt!

Vilken fantastisk frostnupen novemberdag! Inte ett moln, inte den minsta vindpust – allt lugnt och magiskt vackert!

Vi var på väg med bilen… stannande till och tog några bilder över den vackra skogen…

Solen på väg ned över grantopparna, men jag tyckte det var så vackert ändå i skymningsljuset…

Lite mer ljus….

En underbar dag och vi hann med en skön promenad i solljuset!

Kram Gunilla

 

Majorna – Älvsborgsbron, Pannhuset och Sockerbruket!

Under sensommaren och hösten har maken och jag haft ett litet ”projekt” – att besöka de nordliga öarna i Göteborgs Skärgård. Du kan läsa om det här på bloggen! Till våren fortsätter vi med det projektet, genom att besöka öarna i den södra skärgården. Men vi kommer inte att vara stillasittande i väntan på vårens ankomst, utan vi kommer som så många gånger förr, promenera i Göteborgs olika stadsdelar med allt vad det kan innebära. Ett nytt ”projekt” är därmed presenterat – att följa med på våra stadsvandringar!

En stadsdel som vi ofta promenerar i är Majorna. Både maken och jag känner oss hemma i det här området. Vi har båda två minnen härifrån sedan barndomen, även om vi är uppväxta utanför själva området. Majorna har en mycket lång och brokig historia och jag har funnit uppgifter som omnämner de första 18 personerna fördelat på sju små stugor på en karta från 1655! Stugorna låg ganska exakt vid nuvarande Jaegerdorffsplatsen i Majorna. Stadsdelen är en av Göteborgs äldsta och redan på 1600-talet började det växa fram en förstadsbebyggelse ovanför Gamla Varvet, vilket låg ungefär där Stigbergskajen ligger idag. Här bosatte sig sjömän, timmermän, båtbyggare och andra som hade med hamn- och varvsverksamheten att göra. Majorna betyder ungefär: koja, litet hus, logi, härbärge. (Källa: majorna.nu, stadshem.se) 

Vad ingår i stadsdelen Majorna?

Majornas stadsdelsnämndsområde omfattade primärområdena: Kungsladugård, Sanna, (Sandarna) Majorna och Stigberget. 

När vi besöker Majorna så är det främst området kring, Klippan i ”Gamla Majorna.” Där vi återfinner bland annat, gamla, bevarade byggnader som: Sankt Birgittas Kapell, Sockerbruket, Carnegie, Gamla Älvsborg, Sjömagasinet med mera. Men nära har vi områden som: Älvinloppet med Röda Sten, Mariaplan, Kungssten och hela området bort mot Stigberget med bland annat Gathenhielmska huset och Olsonska gården. Så att promenera i Majorna är kanske att välja ut delområden! Bara Slottsskogen är ju värt ett eget besök som är ett av Göteborgs största grönområde!

Majorna har blivit ett restaurang – och cafétätt område. Här finns även gott om små mysiga  butiker – många av dem second hand butiker. Kulturutbudet är stort, främst ned mot Klippan. De göteborgstypiska landshövdingehusen dominerar bebyggelsen och vid Klippan ligger de kulturminnesmärkta byggnaderna.

Den vanligaste promenaden vi brukar gå startar vid Nya varvet och går via Kungssten, Sanna, Mariaplan, Jaegerdorffsplatsen, Klippan, Röda Sten och tillbaka upp mot startpunkten. 

Idag visar jag bilder vid Klippan – Gamla Majorna, över Älvsborgsbron, Pannhuset och några av de kulturminnesmärkta byggnaderna. Lite annorlunda bilder…

Jag tycker byggnaderna är så vackra och detaljrika. Allt är varsamt renoverat.

Skulle ju inte vara så dumt att bo i den översta hörnlägenheten. Utsikten härifrån över Älvinloppet är magnifikt! (Gamla sockerbruket).

Gamla sockerbruket. Man känner historiens vingslag när man går här. I området finns mycket att se oavsett om du är uppväxt i eller nära Göteborg, eller om du kommer hit som turist!

Älvsborgsbron är nära och därmed också älven.

Här är ”Pannhuset” som ett tag bara stod och förföll! Nu rymmer det olika verksamheter som olika konstutställningar och ett välbesökt café. Det är tillåtet med väggmålningar, (läs graffiti och delvis klotter) på vissa delar av huset. Det ser lite lustigt ut som om bron vilar på pannhusets tak, vilket det inte gör!

Pannhuset är i mitt tycke en ful byggnad… så på något sätt tycker jag om ”väggmålningarna här!”

Älvsborgsbron med Röda sten. I bakgrunden syns bockkranen vid Eriksberg Älvstranden. På höger sida utanför bild ligger Pannhuset och längre fram Sjömagasinet, Sankt Birgittas Kapell.

Jag har publicerat ett flertal inlägg ifrån Majorna. Vill du se dem , så återfinns de under kategorin: Göteborg

Kram Gunilla

Boktips – Följ med till Delsjön!

Boktips: Delsjön – Där stad och vildmark möts

Författare. Anders Ejdervik/ Mikael Svensson

Förlag: Votum

Följ med till Delsjöområdet – oasen som gränsar till Göteborg, Härryda, Mölndal och Partille. Delsjöområdet är välbesökt. Över en miljon besök under ett år, men du behöver inte trängas. Området är stort och smultronställena är många. Naturfotografen Mikael Svensson och författaren Anders Ejdervik har vandrat i området under alla årstider. De har besökt platser både nära väg och långt in i skog och mark.

Den här boken bygger på deras upplevelser. De tar dig med på sina turer. De har gjort besök i isig vinter, spirande vår och ljuvlig försommar. De har vandrat i den fagra sommaren och genom storslagen höst till ännu en vinter. De har besökt golfbanor, vattenverk och polisens rytteri. De har beundrat utsikten från telemasten. De har hälsat på hos sportfiskarna, paddlarna och roddarna. De har träffat fantastiska människor som delat med sig av kunskaper och erfarenheter från vildmarken mitt i stan.

En bok med underbara naturfoton dokumenterat under alla årstider! Så givande att följa med på författarnas äventyr, samtidigt som jag upplever en hög igenkänningsfaktor! Vi är många i Göteborgs kommun samt i kranskommunerna som besöker den här oasen året runt! Likväl tror jag att alla uppskattar den här boken, oavsett om du har varit i området eller inte! Delsjöområdet är ett utflyktsmål för alla!

Så många gånger genom alla år vi har cyklat och vandrat kortare eller längre sträckor inom området och igenom för att ta sig in till Göteborg eller till någon av kranskommunerna. Jag promenerade nyligen runt Stora Delsjön med en före detta kollega och som alltid njuter jag av naturen här. Jag rekommenderar boken varmt!

Kram Gunilla

 

 

Capri – den mytomspunna ön i Medelhavet!

Vårt besök på Capri varade under en dag och vår lokalguide och vår reseledare ville så klart att vi skulle få en glimt av det bästa! Den mesta tiden tillbringade vi i Anacapri. Vår båttur till Capri utgick ifrån Sorrento hamn och la till vid Marina Grande på öns nordöstra sida. Hade vår vistelse varat längre, så hade jag gärna vandrat delsträckor på ön, kanske antagit utmaningen att gå de 777 stegen från Marina Grande till Villa San Michelle. Axel Munthes hus. Det lär finnas många väl utmärkta stigar som tar dig till platser på ön där turisterna inte vistas och det är sådana platser som jag helst skulle vilja ha kommit till! Jag skulle säkert också besökt ”Augustus trädgård” och andra gröna oaser, utsiktsplatser och kyrkor som finns på ön.

Bild: Vid denna plats låg ett ”flashigt” hotell, (Luna) varifrån gästerna har en sagolik utsikt över bland annat hotellets parkanläggning och de berömda raukarna, Faraglioni.

Runt förra sekelskiftet trängdes dåtidens intellektuella giganter på Capri, ditlockade av den natursköna klippön med sitt härliga klimat. När Jacqueline Kennedy i slutet av 1960-talet promenerade runt i Anacapris gränder i sina trendiga stora solglasögon följde en våg av besökare hit. Men Capri är känt för så mycket mer än lyxiga butiker, restauranger och hotell! Till det hör bland annat, Villa San Michelle och öns skiftande natur. Vill du uppleva Capris ”äkta magi” där öns skönhet och natur är i fokus och då tillströmningen är mindre, är den bästa tiden, i april, maj eller sen höst i slutet av september eller oktober. Vi var här en solig och skön dag i oktober, närmre bestämt den 5 oktober 2018. Vi hade också turen att kunna åka på en guidad tur med båt runt ön. Detta är bara möjligt när havet är någorlunda lugnt.

Bild: Otroliga vyer att se Capri från sjösidan!

Lite om Capri…

Capri är kanske Medelhavets mest kända ö och den har en lång historia. De romerska kejsarna Augustus och Tiberius bodde redan på ön runt Kristi födelse. Capri är känt för sin skönhet och många myter och drömmar är länkade till denna ö som även kallas för ”kärlekens ö”.  På Capri bor ca 12.000 personer uppdelade på två kommuner, Capri och Anacapri. Capri (ca 7000) och Anacapri (ca 5000) Namnet Capri kan spåras till grekerna, som är de första som bosatte sig på ön. Det innebär att namnet troligen inte kommer från latinets Capreae (getter) utan från grekiskans Kapros (vildsvin). Enligt den grekiske geografen Strabon var Capri en gång en del av fastlandet. Detta har bekräftats av geologiska undersökningar och arkeologiska fynd. Den förste berömde besökaren på ön var den franske antikvarien Jean Jacques Bouchard under 1600-talet och kan anses vara Capris första turist. Hans dagbok, som återfanns 1850, är en viktig informationskälla om Capri. Axel Munthe testamenterade sitt livsverk till svenska staten, och som sedermera ägs av en stiftelse med anknytning till Svenska institutet i Rom. I San Michele finns ett museum och ett gästhem för svenskar som vill studera i Italien. (Källa: Wikipedia.)

Dagens höjdpunkter blev besöket i Axel Munthes San Michele och båtturen runt ön. Man kan om man vill, har tid, och ork, gå upp de 777 stegen, eller som vi gjorde åka upp i minibussarna, (trångt som attan i bussen!) längs en serpentinväg och samtidigt få en fantastisk utsikt!

Foto: Vy uppifrån Axel Munthes hus.

Efter det att vi stigit av minibussarna, gick vi också en bit längs en gågata ”turiststråk”, kantad av butiker och restauranger. Inget som jag är road av, men här och var, vackra hus och utsiktsplatser.

Och så var vi framme…

Axel Munthe, som föddes den 31 oktober 1857 i Oskarshamn, är en av historiens mest kända och färgstarka svenskar – läkare, författare, filantrop, kosmopolit, naturälskare,”byggherre” och musikälskare. Axel Munthe levde på Capri under mer än 50 år innan han återvände till Sverige 1943. Han avled i Stockholm 1949. Han gjorde sig snabbt populär bland öborna genom att erbjuda gratis sjukvård.

Axel Munthe som med tiden blev drottning Victorias livmedikus, skapade sitt livsverk uppe på Anacapri. Det var vid ruinerna från en av kejsaren Tiberius gamla palatsvillor, som han lät bygga sitt drömhus, Villa San Michele, vars berömmelse snabbt spreds över världen då han gav ut ”Boken om San Michele” år 1929. Huset har en fantastisk trädgård med utsikt över Capri, havet och fastlandet. Trädgården han skapade vann för några år sedan pris som Italiens vackraste, vilket är lätt att förstå.

”Mitt hem skall vara öppet för sol och vind och havets röster, liksom ett grekiskt tempel och ljus, ljus, ljus överallt”. (Axel Munthe.)

Kan tänka mig att här är mer blommor på våren och under högsommaren, men inte mindre vackert nu med alla gröna och ”palettfärgade” växter!

Munthe köpte hela berget som villan står på för att kunna skydda flyttfåglarna från den hänsynslösa jakt som varje år var ett stort folknöje på Capri. Ett bland flera tecken på att han var en djurvän.

Att besöka Munthes hus och trädgård är väl värt besöket. (På vår resa ingick entréavgiften, i resans grundpris) Några tycker att det är överreklamerat… det är inte min uppfattning. Jag skulle ha velat ha mer tid här…

En liten rundvandring inne i huset…

Vackra möbler och detaljer. Särskilt spegellampetterna.

Och en vy ifrån köket. Att Munthe hade sinne för antikviteter och estetik tycker jag att man kan se tydligt.

Bild: Vy ifrån Munthes trädgård.

Det blev lite tid för lunch och rundvandring på egen hand och då skulle jag bland annat ha velat se mera av San Michele kyrka inuti som lär vara väldigt vacker! Här finns bland annat ett mycket vackert marmorgolv. När vi var där var det bröllop, så det var inte läge att gå in…

Välklädd och snygg chaufför och en tillika snygg och läcker bil väntade på brudparet!

 Så missa inte att besöka kyrkan om du är på Capri!

Bild: Kerstin tar sig tid att slå sig ned en stund för att lapa lite sol tillsammans med en ”gato nero!” 🙂

Vi letade oss tillbaka och fann en genväg tillbaka dit där vi steg av vår minibuss, för återfärd ned igen mot staden Capri och hamnen för vidare färd runt ön.

Vår båtupplevelsen runt Capri, blev något av det vackraste, häftigaste jag upplevt, beträffande båtfärder! En glad, skojfrisk och skicklig kapten tog oss så nära klippor och grottor som bara var möjligt. Allt för att vi skulle få valuta för pengarna – och det fick vi! Vyerna fantastiska och mäktiga!

Den blå lagunen…

Den blå lagunen eller på italienska: Grotta Azzurra, är en av Capris populäraste sevärdheter, tillsammans med de tre raukarna Faraglioni.
Den blå grottan är en havsgrotta med lysande blått ljus som användes som en plats för dyrkan under romartiden. Under efterföljande århundraden vägrade öns invånare att ta sig in i grottan, fram till det att den återupptäcktes år 1826. De var rädda för de häxor och monster som man trodde vistades i grottan. Idag är grottan en stor turistattraktion! Det är populärt att ta sig dit och igenom med små båtar. Att simma igenom rekommenderas inte av säkerhetsskäl! Den naturliga håligheten är omkring 60 meter lång och 25 meter bred. Grottan får sin färg från solljus som lyser in genom havsvattnet via en öppning under havsytan nedanför grottans ingång. Vattnet är som blåast tidigt på eftermiddagen.

När du åker in i grottan måste du lägga dig ner på botten i båten, eftersom den smala, låga ingången bara är en meter ovanför havsytan. Väl inne i grottan kan du sätta dig upp igen. Nu gjorde vi inte detta, utan färdades i stor båt och ändå kom vi så nära!

Jag lyckades fånga en person på bild som tog risken att simma igenom! Det är dumdristigt! Vattnet är djupt och det finns inga avsatser eller plattformar där man kan vila. Men jag förstår att det är svårt att motstå!

Det är svårt att med mina bilder försöka förmedla känslan… att komma så nära klipporna som sluttar brant ned i havet!

Vår kapten närmade sig ett antal grottor – alla vackra på sitt sätt! Med stor skicklighet backade kaptenen in mot en grotta för att vi skulle få närbild och för att visa sin skicklighet förstås! 🙂

Att jag överhuvudtaget fick några bilder, får jag tillskriva mig själv! Bra balans, envishet och ett stort fotointresse var vad som krävdes, för helt stilla var inte havet! Dyningar!

Det här är också en mytomspunnen grotta! Tyvärr kunde jag inte zooma in tillräckligt i grottans mynning. Det som uppenbarade sig här var ”Jungfru Maria!” Ja, du läste rätt! Jag vill minnas att grottan heter den ”Vita grottan” och utav Stalagmiter bildades en form som såg ut som Jungfru Maria! Med tanke på att vara i Italien, så va det en fin upplevelse om än lite ”turistiskt!”

Våra två goa systrar som vi hade så trevligt tillsammans med under hela resan!

Vi närmade oss Faraglioni… och jag funderade på om vi skulle genom öppningen?

Jodå, det gjorde vi! Häftigt! Nu syns det inte på bilden att båten var stor… så det var precis att båten tog sig igenom! Men självklart visste den humoristiske kapten vad han gjorde! 🙂

Om man nu inte har turen att kunna åka båt runt ön, så kan man ta en promenad längs Cala Ventrosos hiskeliga avsatser på stigen Via Tragara som leder mot jätteraukarna ute i havet.

Innan vi åter nådde hamnen efter vår rundtur runt Capri fotade jag en mäktig fyr…

Bild: Fyr: Faro Di Punta Carena

Ståtligt står hon där och visar sjöfarare vägen i alla väder!

Efter en liten glasspaus nere i Capri, var det så åter dags att kliva på båten för en ny båtfärd mot mot Sorrento.

Bild: Sorrento hamn.

Vilken dag, vilka upplevelser! 

Nästa utflykt på vår rundresa, blev Amalfikusten… ännu fler vackra vyer väntade oss!

Kram Gunilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pompeji – Den romerska staden som blev begravt under ett sex meter djupt lager av aska och pimpsten!

Efter två intensiva dagar i Rom, begav vi oss vidare mot Sorrento med ett stopp i Pompeji. Sorrento utforskade vi vår sista dag, och härifrån blev det också utflykt till Capri och Amalfikusten.

Efter det att vi kommit hem ifrån vår rundresa, så sändes ett program om Pompeji på Kunskapskanalen. Mycket intressant program som innebar att vi fick en bredare och djupare kunskap om Pompeji och om romarriket. Genom programmet fick man en god inblick i hur livet var för invånarna. Från de rikaste och mäktigaste till de fattigaste och slavarna.

Tänk om inte vulkanutbrottet hade skett… Då kanske vi aldrig hade fått veta hur det såg ut i en romersk stad vi den tiden. En hemsk tanke beträffande hur fasansfullt det måste ha varit för invånarna, men samtidigt en ovärderlig kunskap om romarriket!

Tänk att jag och de övriga i gruppen har vandrat omkring på gator som är från romartiden! Så mycket att betrakta och förstå…Vi såg bland annat: rester av målningar, (fresker) tempel, ståtliga hus, trädgårdar, butiker, skulpturer, teatrar, badanläggningar, bordeller, gravkomplex… Ja, som du förstår finns det väldigt mycket att se i Pompeji och allt är inte utgrävt ännu. Det finns mycket kvar att upptäcka både för oss besökare, men även för arkeologer och andra viktiga nyckelpersoner!

Bild: Vesuvius i bakgrunden

Pompeji – en tillbakablick

Den lilla staden Pompeji låg 24 mil sydöst om Rom, nära Neapelbukten och i närheten av den 1277 meter höga vulkanen Vesuvius. Vulkanen hade inte haft ett utbrott på 800 år och de som bodde bredvid den trodde att den var ett vanligt berg. Pompeji var en idyllisk romersk sommarstad för rika romare.

År 79 e. Kr torkade alla stadens brunnar, men varningarna var inte tillräckligt skarpa, och den romerska världen slogs med häpnad när det katastrofala vulkanutbrottet skedde den 24 augusti samma år. Märkligt nog råkade datumet vara detsamma som när staden firade Vulcania, festivalen för den romerska eldguden.

Enbart i Pompeji dödades omkring 2000 människor, mer än en tiondel av hela befolkningen. När Vesuvius tystnade efter 28 timmar, låg Pompeji begravt under ett sex meter djupt lager av aska och pimpsten. Pompeji och dess tragiska öde föll i glömska. Det gick många år och det började växa gräs, buskar och träd ovanpå asklagret. Till sist var Pompeji försvunnet. På 1700-talet upptäcktes den begravda staden igen och arkeologer grävde fram hus, gator och tempel. Pompeji och Herculaneum finns idag med på UNESCO:s världsarvslista. (Källa Wikipedia.)

Bild: Wikipedia.

Pompeji efter andra världskriget

Under tiden som jag skrev detta inlägg, fann jag uppgifter om Pompeji som jag tycker är viktiga att redovisa, eftersom det ger en nyanserad bild av ruinstaden Pompeji.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade en katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer, vartefter de allierade närmade sig Rom. Uppgifter nådde de allierade om att det skulle finnas vapenförråd för tyska trupper i Pompeji och under två dagar fälldes 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda. Skadorna blev omfattande och något av det mest tragiska var att bombfällningarna även hade träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. (Källa: Linnéa Johansson, doktorand i antikens kultur och samhällsliv.)

Linne’a Johansson påpekar att de allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den modernaste tidens förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Man vill låta turisterna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Det påpekas i artikeln att det finns mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Jag kan inte minnas att vår guide sa någonting om eventuella bombningar under andra världskriget, samt vilka skador som då skulle ha uppstått. Hursomhelst så är resterna av det som en gång var Pompeji högst fascinerande. Den återuppbyggnad som alltjämt har pågått sedan Pompeji återupptäcktes har ett stort värde. Det tror jag alla är överens om!

Bild: Framgrävda föremål och avgjutningar av offer.

Några av de 2000 pompejibor som inte lyckades fly från staden, har återuppstått på ett mirakulöst sätt. Deras kroppar har förmultnat och lämnat kvar hålor i den stelnade vulkaniska massan. Genom att hälla flytande gips i dessa håligheter har arkeologer gjort avgjutningar av offren. Avgjutningarna har avslöjat vad de gjorde de sista ögonblicken innan de dog. En mamma höll sin dotter hårt intill sig i famnen när de dog tillsammans. En skara gäster vid en begravningsfest förgiftades av gas innan de hann lämna lokalen. En familj bröt sig igenom väggen i ett rum där de var instängda, endast för att kvävas till döds i en trädgård. Det här scenariot beskrevs ingående I programmet om Pompeji på Kunskapskanalen.

Låt oss vandra runt lite i den antika staden…

Det var husägarna som ansvarade för trottoarerna. De varierade av kvalitet från grustrottoarer till sådana av marmor. Det var staden som anlade gatorna. Överst på dessa fanns det stora flata stenar. Här lite slätare och lättare att gå på!

Här kan man ju faktiskt se att det ligger nytt tegeltak, vilket jag inte la märke till då vi gick runt på plats. Mina ögon vilade mer på det som guiden berättade om, bland annat om de fantastiska målningarna, vilka anas något här på bilden.

Här är vi på väg in i ett av de pampiga husen med mycket vackra målningar. Både på tak och väggar…

Så svårt att göra målningarna rättvisa på grund av dåligt ljus. Men kanske du anar fantastiska målningar?

Många hus saknade kök. Man köpte mat i barer och restauranger. Det lär ha funnits tre varmbadhus och ett flertal hotell. Vidare fanns det en konserthall samt en amfiteater som kunde ta emot 15 000 åskådare! Vilka moderniteter!

Vi kikade in i en av bordellerna och det fanns målningar även här som antydde vilken sorts ”verksamhet” som försiggick! Utgrävningarna i Pompeji avslöjade så mycket erotisk konst att staden kallades ”ett syndens näste!” De flesta prostituerade var slavar av alla möjliga nationaliteter som hämtats till staden från olika områden i det väldiga riket. Och de flesta kunde köpas för mindre än priset av ett glas vin.

När forskarna gjorde sina utgrävningar i Pompeji fann man att klotter på väggarna var lika vanligt då som nu. Både vuxna som barn hade klottrat lika friskt. En stor del av klottret är detsamma som nu finns i våra nutida offentliga lokaler. Men för en lekman som jag var det svårt att tyda bilderna.

Den öppna platsen – där Jupitertemplet ligger. Där kunde man ana den romerska storheten…

Jupitertemplet rakt fram i bild….

Vår reseledare med flagga i hand som så skickligt höll ihop gruppen!

Lite mer av det numera gröna Pompeji

Genom pollenanalyser, avgjutningar av rothål fyllda av vulkaniskt grus, förkolnade stjälkar och rötter, frön, frukter och bakterier har arkeologerna dragit slutsatsen att följande träd växte i Pompeji: kastanjer, oliver, fikon, lager, oleander och fruktträd som granatäpple, kvitten, päron, äpple, mandel och körsbär. Det är inte helt klart enligt forskarna vilka växter som fanns i Pompeji, utöver vintergröna växter som murgröna och buxbom.

Ja, så mycket vi såg och upplevde i Pompeji, men vi hann förstås bara att ta del av en  en lite bråkdel av stadens fascinerande historia.

På tur står vår utflykt till Capri…. missa inte det!

Kram Gunilla

 

 

 

 

Oktober – en innehållsrik och vacker höstmånad!

Oktober – vilken härlig månad med färgprakt, sol, regn, friska vindar och vackra solnedgångar! Vi har fortsatt med vårt trevliga ”projekt” – att besöka de nordligaste öarna Göteborgs skärgård. Vi har också varit på resa till Italien. Rom, Pompeji, Sorrento, Capri och Amalfikusten.  En intressant och innehållsrik resa som inte ”bara” innebar upplevelser, utan vi fick också två nya vänner! Vi har också haft lilla O här och med det har vi nya minnesvärda stunder tillsammans med henne.

Vattenblänk – ett motiv som jag ofta återvänder till. Jag finner det rofyllt att blicka ut över vatten!

I oktober var det många vackra solnedgångar vid sjön. Här är en kväll, då vi satt länge och följde solens väg ned bakom träden och i horisonten.

Tycker det är något vilsamt med vyn. Båtarna som är uppdragna och naturen som förbereder sig för vintervilan. Höstens färger. Vindstilla. Stillhet.

Vi gick mot en annan vik…

Här satt vi tills solen sjönk ned vid horisonten…

Jag är så tacksam över att få bo så vackert – nära sjö och skog och havet är inte långt borta!

Ja, det var en vacker kväll – en fredagskväll, då vi ”fångade ögonblicket” och gick en kvällspromenad!

Så var det höstens färger…

Återigen en vy vid vår vackra sjö…

Vid vår vackra å…

Vid vår fina lekpark. Lönnlöven har så vackra färger…

I dem kan man ha riktigt kul!

Glada, goa Olivia!

Kram Gunilla

 

Boktips – en underbar bok om de tio Öckeröarna!

Maken och jag har ju ett litet projekt ( inte så litet) att besöka all bebodda öar i Göteborgs skärgård. Vi har under sensommaren och tidig höst, koncentrerat oss på den norra skärgården. De tio Öckeröarna. Vi inte bara besöker dem, utan vi har vandrat på de olika naturslingorna som finns på respektive ö. Sist ut var Grötö! Det har varit ett givande projekt –  till nytta och glädje för mina läsare och för oss!  Några av er har berättat att ni har blivit inspirerade till att göra egna utflykter. Toppen!

Så vill jag tipsa om en bok…

Det är märkligt – fast egentligen är det inte det – för boken jag vill tipsa om idag har förmodligen funnits på vårt bibliotek sedan länge. Men jag har inte lagt märke till den förrän vi hade påbörjat vårt projekt – att besöka de tio Öckeröarna. När man intresserar sig för någonting, så drar man det till sig!

Det är en underbar bok att bläddra i då bilderna är fantastiskt vackra! Det är naturligtvis också givande att få ”bekanta sig” med en några ö-bor.

Boken heter: Havsblänk – de tio Öckeröarna i Göteborgs norra skärgård

Av: Stefan Edman & Tore Hagman

Utgiven Oktober 2009 Votum

Beskrivning

Norr om Vinga Fyr och alldeles inpå knutarna till Göteborg ligger de tio Öckeröarna. En tångdoftande mosaik av hav och land, makalös natur och särpräglad kultur.
Här ute bor en tiondel av alla Sveriges yrkesfiskare. Och här arbetar konstnärer och musiker, inspirerade av det magiska ljuset och de salta stränderna. Tack vare ett rikt mått av idealitet och entreprenörsanda frodas både idrotten, fromheten och de åttahundrafemtio små och stora företagen.
Stefan Edman och Tore Hagman tar dig med till denna skärgård, sydligast i Bohuslän. Vi far på kräftfiske en tidig morgon, möter den världsberömde frimärksgravören Martin Mörck och lyssnar till Rita Karolén de Kosters dråpliga historier på gammalt ö-mål.
Boken är en naturskildring med människan i fokus. Vi gör även strandhugg med reportage om bagebröd och påskefyrar, gåbba i hamna och djärva bergsklättrare, makrillturism och mycket annat. Här skildras brännvinskriget på 1800-talet och den legendomsusade smugglarkungen Bremer. Men Havsblänk spanar också mot morgondagen!

Stefan Edman är biolog, miljödebattör och författare med ett 40-tal uppmärksammade böcker om natur, miljö och människor.

Tore Hagman är en välrenommerad naturfotograf som genom åren bidragit med ett stort antal bilder i bland annat böcker och tidskrifter.

Jag rekommenderar den varmt!

Fler liknande böcker kommer jag att ge tips på!

Kram Gunilla

 

 

 

Grötö- Det gröna lugnet!

Omkring halvklart och en vindstilla dag i mitten på oktober åkte vi ut till den ”gröna ön” som den presenteras som på Öckerö kommunen hemsida! Vi vårt besök hade det mesta av det gröna övergått till höstens färger. Men visst förstod vi att Grötö är en grönskande och lummig ö och säkert väl ett besök året om. Vi blev mycket förtjusta i ön och hann inte riktigt utforska den fullt ut. (Berodde på att det var vintertidtabell med färre avgångar, men vi hann ändå se mycket och vi hade nästan ön för oss själva!)

Grötö är för många förknippat med tv-programmet ”Mia på Grötö”, men Grötö är såklart så mycket mer. Men populariteten för programmet, har säkert inneburit att Grötö har blivit mer känt för allmänheten och turismen i synnerhet. Anläggningen Västerhav är numera Haralds på Grötö  – en konferensanläggning som vi passerade under vår promenad på ön.

Längd

Har inte kunnat hitta några uppgifter om det, men vår promenad kors och tvärs över ön, blev sammanlagt ca: 3 km, enligt stegmätaren.

Svårighetsgrad

Följer man stigar och små vägar, är det en lättillgänglig promenad. Men att försöka följa strandlinjen runt hela ön, visade sig vara en tuffare utmaning!

Utgångspunkt

Du når ön, via vägfärja (avgiftsfri) från Lilla Varholmen, över till Björkö. Vid färjeläget och strax därefter på höger sida finns bilparkering. En kort promenad leder dig till Framnäs som ligger på vänster sida. Därifrån går personfärjan över till bland annat Grötö. (Västtrafiks taxa.)

Lite kort om Grötö

Namnet kommer av gamla svenska ordet ”Gröt” som betyder ”sten, stenrammel” och syftar på den rullstensås och grova block, som utgör den västra delen av ön. Namnet på ön återfinns redan 1544 i namnformen Grödö[e]n. Den sydvästra delen av ön gör skäl för namnet medan öns inre delar utgörs av lummiga områden med ekskog och gräsbevuxna strandängar. En handikappvänlig badplats finns vid sandstränderna på öns nordvästra sida. Här finns också underbara vita sandstränder, vilket är ovanligt för att vara bohuslänsk kust. Perfekt att ta sig hit med kanot! 

Under mitten av 1970-talet bodde här endast ett fåtal familjer, men under 80-talet växte befolkningen kraftigt tack vare både inflyttning och barnafödande. Flertalet hus är från början av 1900-talet, det äldsta är byggt redan 1830. De barn som växte upp under 80-talet är nu vuxna och har alla lämnat ön för boende i Göteborg eller på andra orter. Nu börjar även ungdomar födda på 90-talet att ge sig iväg hemifrån. Numera finns här ca: 91 bofasta, men på somrarna mer än fördubblas antalet invånare. En sak som kännetecknar Grötö är avsaknaden av biltrafik, något som även gäller grannön Kalvsund. Källa: Göteborgs skärgård

Våra upplevelser på Grötö

När vi steg av i hamnen på Grötö, så möttes vi av ett totalt lugn! Vi såg inte till en endaste människa och havet kav lugnt! Men så småningom stötte vi på människor. Trevlig människor! 🙂

För att gå öns promenadslinga viker du av till höger från hamnen och kommer på den lilla stigen som leder igenom lummig lövskog. Därefter öppnar sig havet framför dig!

Vi gick först åt vänster och avslutade istället med den vackra delen genom lövskogen. Vår väg kantades av gamla underbara hus, ängar med intressant ”fotoobjekt” och vackra naturscener!

Det där med verandor och pelargonior…

Oväntat fotmotiv – En färgglad stol som sa: ”Slå dig ner en stund, vet ja!” 🙂

Klättrande murgröna på gärdsgård…

En blek, men vacker nyponros som dröjer sig kvar…

Och Bohusläns landskapsblomma…

Ganska snart därefter kom vi fram till byggarbetare som höll på att både riva och bygga nytt!

På vår högra sida låg konferensanläggningen Västerhav som numera Haralds på Grötö. Vi stannade till vid en sådan där underbar skylt och funderade på vilket håll vi skulle gå härnäst!

När vi stod där och funderade, så hojtade en av arbetarna till oss att ”Mia på Grötö, ligger åt Västerhavet!” Just då hade jag glömt bort det programmet och tänkte faktiskt inte alls på det. Men det ville vi se och framförallt Västerhavet! Men jag ville också gå på ”Ekstigen.”

Efter en liten bit såg vi så ”Mias hus” och kände igen det ifrån tv-programmet.

Roligt att se det i verkligheten och dess omgivningar. Vilket läge!

Bryggor och havet alldeles inpå. Solen som nu började att bryta igenom…

Vi hade ingen lust att gå samma väg tillbaka, utan började klättra längs stenblocken, och tänkte som så att det kommer snart någon stig som kanske leder oss vidare.

Men det dröjde ett tag och det var sannerligen inte helt rätt att balansera här med en hängande systemkamera runt halsen!

Men vackert och inget skräp, bara strandved!

Så småningom, såg vi en stig som ledde oss upp igen på den väg vi gått på tidigare och kom fram till ”vägvisaren” igen. nu följde vi riktningen mot badet.

Ganska snart kom vi ned till det handikappanpassade badet och där i solen intog vi vår fika och fick sällskap av två kvinnliga ”vandrare” till!

Vacker vy tillika vågbrytare.

Efter fikapausen, följde vi en stig åt höger (med havet framför oss) som ledde oss in i en ekskog.

Lite stenigt, men inga svårigheter för oss. vackert med höstfärgerna!

Vacker utsikt också! Det är absolut ett bra tillfälle att besöka skärgården under sensommaren och tidig höst, för att uppleva öarna under annan årstid än de intensiva sommarmånaderna. Ja, varför inte under vintern när kanske isen har lagt sig?

Färgerna sprakade verkligen…

Och vem vill inte bo här? Nära havet och den fina ekskogen.

På Grötös nordvästra sida ligger den barnvänliga badplatsen Knöten. En långgrund sandstrand med en flytbrygga att bada och fiska krabbor ifrån. Vi gick dock inte hit, eftersom vi varken tänkt att bada eller fiska krabbor! 🙂

Vi rundade spetsen och kom fram till strandängarna och det öppna landskapet…

Att gå i det öppna landskapet är bara så underbart!

Om du följer vägen genom området kommer du så småningom in i den lummigare lövskogen, men som sagt vid vårt besök var det inte så mycket gröna löv.

Mycket fin slinga som syntes ledde oss i rätt riktning mot hamnen.

Nere vid hamnen – de mysiga sjöbodarna det lilla huset – en vänthall som faktiskt var öppen då vi skulle åka hem…

Och på flera av Öckeröarna har vi sett att i de små husen finns bibliotek! Lämna en bok och ta någon annan med dig! Toppen! och i väntan på färjan eller kanske bara för en stunds avkoppling med en bok kan man ju slå sig ned en stund…

Förutom böcker, också lite allmän information.

Och så kom den då – färjan som tar oss tillbaka till Björkö…

Den här gången lämnade vi bilen hemma, vilket bra ur olika perspektiv. Du slipper köra själv, inga parkeringsbekymmer som vid högsäsong, förhållandevis billigt om du är pensionär, (make är och jag snart) och det är roligt! I vårt fall åkte vi med Röd express hela vägen ut till Lilla Varholmen, (ändhållplats för Röd express), där vi tog vägfärjan över till Björkö, och därefter personfärjan till Grötö. Buss – och båtluffning i Göteborgs norra skärgård! 🙂

Därmed har vi besökt alla tio Öckeröarna och promenerat runt och njutit av underbar och säregen natur i skärgårdsmiljö! Som jag nämnt tidigare ska vi undersöka närmare naturstigarna på Björkö, Öckerö, Hälsö och på Fotö. Är inte säker på om vi har gått på naturslingorna där i sin helhet.

Trevligt är att mina inlägg om de tio öarna har fått spridning, vilket jag ser på statistiken här på bloggen, samt på kommentarerna här på bloggen, på Instagram och Facebook. Jag gör gärna reklam för vår vackra skärgård!

Kram Gunilla