Mod, självinsikt, vänskap, relationer och tacksamhet!

Morgon då jag vaknade, infann sig en ledsamhet som jag först inte förstod varför den fanns där. Jag kände mig tom och ledsen. Min känsla ”borde” vara en annan, jag som precis hade fyllt år och blivit uppvaktad av min familj och av goda vänner. Men jag visste mycket väl varför jag var ledsen. Jag bär på en rädsla som handlar om att inte bli lyssnad på, att inte får uttrycka känslor och behov, att bli feltolkad, att bli avvisad. Rädslor som funnits med mig sedan barndomen.

Den här morgon, var dagen då du käraste syster somnade in! Det har gått sju år och saknaden efter dig är stor. Du finns inte fysiskt bland oss längre, men du finns inom mig. Jag kan känna din närhet ibland när jag befinner mig nära vårt barndomshem, eller på platser som har en positiv betydelse för oss båda. Det känns bra. Den sorg som jag upplever idag är den att vi två – du och jag inte fick möjligheten att åldras tillsammans. Det var något som vi såg fram emot. Sorg är det pris vi får betala för att också uppleva kärlek.

Mina tankar och känslor handlade också om en närstående vän…

Du – en av mina närmaste vänner som är den som bejakar mina känslor, som låter mig vara den jag är, som lyssnar och vill mig väl. Du skulle höra av dig så fort du kommit i ordning i ditt nya hem – det var vad du sa till mig då vi talades vid i slutet av sommaren. Du gjorde inte det. Du hörde heller inte av dig till mig till min födelsedag, som du alltid brukar göra. Jag blev både ledsen och orolig. Jag sände iväg ett sms, där jag uttryckte min oro. Jag tänkte ringa, men rädslan fanns där och jag hoppades på att du skulle kontakta mig istället. Du gjorde det! Någon timme senare ringde du mig, förklarade, berättade om allt som hänt och jag lyssnade och bejakade. Det blev ett långt samtal där du fick det utrymme som du behövde. Du frågade sedan om mitt mående, men jag var dels inte redo för att berätta om mina känslor, dels var jag hungrig och trött. Jag insåg dock att jag behövde ringa tillbaka och prata med dig om vad som är viktigt för mig i vår relation, för att den ska byggas på ömsesidighet, respekt och på ärlighet. Jag är glad att jag gjorde det – att jag ringde dig och att det samtalet fick en mycket positiv betydelse för vår fortsatta relation.

Jag insåg också den här morgonen att den gratulationshälsning som jag fick sent på kvällen på min födelsedag, att det hade fyllt mig med mer sorg och saknad än med glädje. Varför kom hälsningen så sent? Varför ringde du inte istället? Jag tänkte att du var för trött att ringa mig, efter en lång arbetsdag. Men det hade du i så fall kunnat skriva till mig. Att du ville ringa mig en annan dag!

Stärkt av mitt samtal med min väninna, ringde jag upp dig och jag tackade ytterligare en gång för ditt sms. Du frågade mig om jag blev glad för din hälsning och jag svarade uppriktigt att jag både blev glad och ledsen. Det blev ett bra samtal. Du lyssnade och tog emot. Jag lyssnade och du fick uttrycka hur du kände det. Jag vet inte om det här samtalet var hjälpsamt, men jag tror och hoppas det! Det kändes fint att lyssna till varandras behov och att jag förhoppningsvis fick dig att förstå att DU ÄR VIKTIG FÖR MIG.

Vi bär alla på en historia och ingen av oss går genom livet utan att få uppleva besvikelser, sorger och andra förluster. Hur vi klarar av att möta våra svårigheter i livet, beror på olika saker som personlighet, hur vi i vår barndom får lära oss att hantera olika rädslor och hur vi blir bekräftade. Det handlar ju också inte minst om att under livets gång att förstå orsak och verkan. Att se sitt eget agerande i förhållande till sin medmänniskor. Att komma till insikt – att ha självrespekt.

Jag har precis läst ut Kristin Kaspersens senaste bok som heter ”Tacksamhet.” En personlig bok som handlar om ”tankar” – om att välja tankar, om kärleken till: sina barn, föräldrar, syskonen, vänner och till en partner. Men också om glädje, mod, sorg, och om kropp och själ. Om insikt och självrespekt. En varm och innerlig bok.

När jag läste ett kapitel som Kristin kallar för ”tankar”, grepp texten tag i mig direkt och jag citerar.

”Morgontrött och eftertänksam. Vad sköna morgnar är. Allt är stilla. Allting runt omkring börjar sakta vakna till liv. På morgonen kan jag känna ett lugn, men också vara som mest ledsen. Det rinner över. Så jag välkomnar dagen. Jag ska inte bita ihop. Jag gör det för ofta. Finns så mycket vänliga människor därute som omfamnar, får mig att skratta och lyssnar. Så fokus på rätt saker nu. Det finns så många möjligheter. Jag har alltid rest mig utan att förvänta mig något från någon annan och jag gör det igen. Det är bara mitt ansvar och det är något mamma har lärt mig. Skyll aldrig på någon annan, se vad du själv kan göra. Ta det i egna händer”.

Den här texten talade till mig. Jag hade ”tagit saken i egna händer” och ringt de där två samtalen som jag behövde göra. Efteråt kändes det mycket befriande och glädjefyllt. Men jag inser att min rädsla för att bli avvisad eller förlöjligad fortfarande stoppar mig. Jag biter ihop och undertrycker därmed egna behov och känslor. För mig är det viktigt, att om jag vill avsluta en relation som har blivit destruktiv, eller av annan orsak, så vill jag avluta relationen på ett respektfullt sätt. Om det är möjligt! Jag har en pågående relation, där personen, mer eller mindre alltid får mig att må dåligt efter ett samtal. Det är inte alltid så, det kan också vara ett riktigt bra samtal eller möte, men mer sällan. Jag känner den här personen så väl, och jag kan ana vad som döljer sig bakom lustigheter och ironin.

Jag påminner mig om vad jag behöver göra, vilket ansvar som vilar på mig, vilket ansvar som vilar på den andre personen. Jag har försökt, men inte varit tillräckligt tydlig. Jag behöver förbereda mig på att relationen kanske kommer att avslutas. Men det är inte min innersta önskan.

För några veckor sedan var jag ute och lunchade med en väninna. Vi träffades tidigare i somras, men bestämde att vi skulle ses även nu i höst. När vi träffas har vi alltid mycket att samtala om. Både om gemensamma intressen och att vi tidigare har varit arbetskollegor. Jag såg mycket fram emot en ny träff och mot nya goda samtal. Vi åt en bit mat, samtalade så som vi brukar göra. Efter ca: en och halv timme, ville min väninna bryta upp, hon berättade att hon skulle gå på bio lite senare och ville hem först. Jag blev först besviken och hade velat ha lite mer tid tillsammans. Behövde hennes klokhet, lugn och humor. Så kom känslan av att ha blivit avvisad! Vi sa ”hej då” till varandra med en kram och gick åt skilda håll. Känslan av tomhet omslöt mig. Men jag sa ingenting, visade ingenting då vi bröt upp. Jag behöll min besvikelse för mig själv.

Vädret den här dagen var strålande – en klar och solig höstdag. Jag började promenera genom staden – ”mitt Göteborg!” Jag kände att besvikelsen lättade, jag insåg faktiskt att jag kunde ”välja mina tankar” och gjorde det efter en stund. Jag hade lagt min besvikelse i hennes händer och det var inte rätt! Vi hade träffats som avtalat och vi hade en trevlig lunch. Vi hade inte pratat om att göra något efter lunchen. Jag la sedan fokus på en ha en trevlig stund för mig själv – att flanera genom staden, fotografera och le mot mina medmänniskor! Njuta av det vackra höstvädret. Jag avslutade dagen med att ta ett glas rött på ett av stadens anrika hotell. Det blev en bra dag med ett bra avslut. Jag är så tacksam över att ha dig i mitt liv.

Ja, relationer och vänskap är något som kan vara underbart på flera sätt, men det kan också vara svårhanterbart och destruktivt. En relation måste byggas på förståelse, ödmjukhet, lyhördhet, värme, humor och på ömsesidighet.

Att komma till insikt och ta ansvar för mina egna behov och känslor är något som jag ständigt arbetar med. Jag har egentligen en bra ”verktygslåda” som jag tillförskansat mig genom olika utbildningar. Men det räcker inte alltid till. Rädslan är tyvärr ibland större än modet. Jag lägger ofta skulden på mig själv och tänker att felet är mitt.

Jag tänker också som Kristin uttrycker så bra att jag är gärna ”följsam” i en relation, men jag vill undvika det där med att ”anpassa mig”. Att vara följsam är spännande och positivt. Det ger energi. Att anpassa sig är mer negativt. Det kan innebära att förlora sig själv.

Kram Gunilla

(Visited 75 times, 1 visits today)
4+

22 svar på ”Mod, självinsikt, vänskap, relationer och tacksamhet!

  1. Vi bär alla med oss en hel del i vår ryggsäck och packningen avgör hur vi reagerar i olika situationer. Själv hade jag inte alls känt mig avvisad om mitt lunchsällskap skulle göra något annat på kvällen. Men det betyder inte att dina känslor var fel utan handlar i stället om din ryggsäcks innehåll. Däremot så tror jag att det är viktigt att vi försöker vända negativa känslor till att i alla fall bli neutrala. Vi kan påverka mer än vad vi tror och det är lätt att fastna i vissa mönster. Det känner jag igen från andra situationer. Så bra att du fick ringt samtalen och att det blev bättre känslor efter det.

    Kram

    2+
    • Tack så mycket för din kommentar och att du ville dela med dig! Ja, det är så viktigt att försöka vända negativa tankar till mer neutrala och kanske mer positiva. Det handlar ju som vi båda uttrycker om vad som finns i ryggsäcken, men också om dagsformen.
      När det gäller min väninna som skulle vidare på kvällen, så var det inte det som gjordd mig besviken. Nej, det var att vår tid tillsammans blev kortare än vad jag förväntade mig.
      Kram Gunilla

      1+
  2. Tack för ditt fina inlägg <3 Jag känner igen delar av det du skriver, och beundrar ditt mod, att du vågar ringa upp och berätta hur du känner, det är modigt.
    Jag har också en delvis tung ryggsäck, har insett att jag har en tendens att begrava mina sorger i arbete – alltid prestera mera för att duga, vara "duktig". Måste alltid göra det där lilla extra och ibland glömmer man bort sig själv på vägen, samtidigt som ju faktiskt är där hela tiden, på vägen. Livet är komplicerat och det är väl precis det som gör oss mänskliga… att vi måste krångla till det lite extra för oss själva genom att vara känsliga.

    Jag tycker att du verkar till att vara en mycket varm och fin personlighet!
    Önskar dig en underbar fortsättning på veckan!
    Kram Christina

    2+
    • Tack för ditt svar Christina och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Det är så stärkande och berikande att skriva om ”livsfrågor”, när man får så fin respons.
      Ja, livet kan vara både underbart och komplicerat och det gör oss mänskliga som du så fint beskriver. Jag uppfattar också dig som en varm person och som är målmedveten och modig. Du som byter arbetsplats, söker utmaningar och har utgivit en bok! Det är väl modigt! <3
      Många kramar, Gunilla

      1+
  3. Nu förstår jag ännu bättre din senaste engagerade kommentar hos mig. Här finns många paralleller med det vi tog upp då.

    Jag har just nu, sedan några år, två relationer som jag med egen förskyllan hamnat i och inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag vill inte såra, och rädslan för det är större än den negativa känsla jag upplever. Långsamt försöker jag dra ner på relationer jag egentligen inte vill ha, men det tar tid, eftersom jag är så försiktig.
    Den värsta känslan i detta är att jag känner mig så otroligt falsk, och det är inte bra alls. Jag biter ihop med den ena personen enbart för att det snart kommer ett naturligt avbrott som kommer att dra ner på kontakten. Personen ska gå i pension om bara några månader, och jag vill inte göra personen ledsen eller väcka en konflikt lagom till att arbetslivet ska avslutas … Jag vill att personen ska kunna gå hem med en känsla av förnöjsamhet. Inte bitterhet (Bitterhet har personen som del av sin personlighet, men ändå. Jag vill inte göra det värre.)

    Det är ju inte så att jag tycker illa om de här människorna – de är båda lätta att prata med och vi kan ha väldigt trevligt – men jag är inte alltid så förtjust i mötet med dem heller. Båda tar av min energi och är ganska krävande att hantera då båda är superkänsliga för ”fel” ordval eller kommentar. De är båda två människor med ”känslotentakler” ute hela tiden. Jag har lärt mig hur de fungerar och jag kan forma mig därefter, för allas bästa … men det tar på krafterna.
    Ibland undrar jag bara vad det är för fel på mig som låter mig hamna i sådana här situationer … 🙁

    Jag vet att jag borde bryta det här umgänget, men följderna av det är minst lika jobbigt att ta.
    Svårt, och det finns inga lätta svar. För stunden är det ändå lättast att avvakta.

    Hoppas att ditt tungsinne lättat, och att kvällen kommit med något helt annat i bagaget <3
    Kram

    1+
    • Åh, tack Lollo för DITT svar och för Ditt engagemang! Jag hade börjat på det här inlägget, men inte skrivit klart det, då jag besökte din blogg och fann ditt inlägg. Att vi beskrev likartade ämnen är ju en tillfällighet. Men ändå inte, med tanke på hur lika vi kan vara i mångt och mycket!
      Jag förstår din känsla av falskhet, jag har upplevt detsamma, men det är inte alltid lätt att veta hur man ska göra. Nu har du inte bett mig om råd, så jag ska inte komma med några sådana. Men vill ändå skriva följande. I de relationer som du beskriver, så kommer de att ha ett ”naturligt slut” i och med att de går i pension om jag fattar dig rätt. Hur du vill ha det fram till dess, behöver du fundera över och fatta något slags beslut om. Det kan ju innebära att låta det vara som det är, eller komma fram till något annat. Hur mycket vill du anpassa dig? Hur skulle du kunna visa dina behov, sätta gränser, utan att du sårar? Vem känslor ansvarar du för?
      Ja, Lollo några av oss tycker det här är känsligt och jobbigt. Andra förstår inte hur det kan vara svårt.
      Jag känner mig inte tungsint. Men två av de relationer som jag har beskrivit, har tagit och tar mycket av min energi. Jag blir arg, nedstämt och ledsen. Sedan finns det andra orsaker som svår sjukdom i min närhet som påverkar livsglädjen. Men på något sätt har jag nu benat ut vad jag behöver göra och jag känner mig just nu mycket stärkt i det. Tack för din omtanke Lollo! Så fint att ha dig! <3
      Kram Nilla

      1+
      • Tack Nilla! Jag tycker det är så fint att ha dig också 😀

        Jag har ställt mig själv samma frågor när jag upplevt att jag inte mår bra av de här relationerna. Och som sagt, jag frågar inte till råds, för det här måste jag fixa själv.
        Den ena personen är 2 år yngre än jag och slutade för snart 2 år sedan och ville ha fortsatt kontakt. Den andra går i pension i mars. Där är vi i ett huj. Det kommer bli svårt att bryta kontakten helt, för det har redan börjat planeras för att vi ska luncha med jämnt intervall. Men jag tror inte att det blir så jobbigt när jag blir av med den dagliga kontakten.

        Jag märker att du tillhör dem som förstår. Det är inte alls lätt när man är konflikträdd och inte vill såra. Sådan här har jag varit i hela mitt liv. Jag försöker lirka mig ur situationer så gott jag kan, utan att såra, men böjer mig direkt om jag ser att det går åt fel håll.

        Det bästa för mig hade varit att aldrig göda relationerna från början. Men jag visste inte att det skulle bli som det blev.

        Nä, jag mår nog trots allt bäst av att avvakta. Det är en metod som jag vet att jag klarar, även om jag inte mår så bra hela tiden.

        Kramis <3

        1+
        • Tack ännu en gång Lollo för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter! Nej, hur skulle du kunna veta, hur du skulle känna dig efter hand i de relationerna som du beskriver. Det är det som kan vara så svårt. Att vi vill så olika i en relation. Att den utvecklas på ett sådant sätt som man själv inte riktigt ”hänger med i!” Det som har blivit viktigt för mig är att om jag vill avsluta en relation, så behöver jag göra det på ett respektfullt sätt. För min egen skull och för motparten. Det känns bäst i hjärtat att uttrycka vad jag har uppskattat i relationen, hos personen, men att det nu är dags för mig att gå vidare. Finns det en möjlighet att agera så, så känns det bra för mig. Jag kan tryggt och värdigt gå vidare. Men det är inte alltid lätt att agera på det sättet. Ibland är det personer som står en mycket nära, som man har blodsband till och då är det mycket svårare! Jag tror nog att de flesta av oss har hamnat i någon sort konflikt med en kollega eller sin närmaste chef. Det är ju också på sätt och vis en ”närstående” person, eftersom vi tillbringar så mycket tid på arbetsplatsen. Ja, med kollegor kan det var underbart på olika sätt. Men det kan sannerligen också vara det omvända.
          Gott att du har funderat fram och tillbaka och att du vet vad som känns bäst för dig just nu.
          Många kramar, Gunilla

          1+
          • Det var ju här jag skulle ha mina 3 hjärtan egentligen, men det kanske du förstod …
            Hoppas kommentaren är tillräckligt lång nu 😉
            Kram

            1+
  4. Ett klokt och eftertänksamt inlägg … och så är det – alla bär vi våra ryggsäckar med olika innehåll från våra erfarenheter och livsöden. En del väger tyngre än andra. Intressant läsning … som återuppväckte en del tankar och minnen.
    Jag beundrar dig som orkar skriva om dina tankar och känslor … jag är tvärtom – jag stänger inne allt och gråter i min ensamhet …
    Önskar dig en fin fortsättning på veckan.
    Kram

    1+
    • Tack Anki för din kommentar och tack för att du delar med dig! <3 Jag tycker det är så viktigt att skriva om sådana här ämnen. Livet innehåller ju alla delar. Det är inte bara glatt och fantastiskt! Jag har arbetat mycket med mig själv och gått ett antal utbildningar, för att få verktyg till att förändra mitt liv. Glad och positiv har jag nog alltid varit. Men också rädd, osäker och mycket sårbar. Jag känner mig mycket mer harmonisk idag, strävar framåt! Arbetar vidare på det här med relationer... vilka vill jag ha i mitt liv, vilka vill jag avsluta. Jag rensar liksom på alla plan! Man kan säga att jag lär mig av andra människor hur jag vill vara mot andra och hur jag vill bli behandlad. Det finns lärdom i allt!
      Åh, Anki, jag skulle vilja ge dig en stor kram! Du verkar vara en varm person - en naturälskare! Du skriver så fint om din familj och om allt som naturen rymmer! Naturen är en källa till läkning och för att hämta kraft!
      Kramar Gunilla

      1+
  5. Tack för ett jättefint inlägg! Det leder till tankar hos mig, hur skulle jag reagerat?

    Jag är en känslig person, lärde mig aldrig som liten att ”stå upp för mig själv”, som det så vackert heter idag. Jag var väldigt blyg länge, endast med goda vänner jag var riktigt avslappnad. När jag var i 30-35-årsåldern hade jag en urdålig relation till min svärmor, ja, det tog hus i helsike i mig till sist. Hon respekterade inte vad jag sa eller min önskan! Tyvärr hade det pågått så länge så vi kunde aldrig bygga upp en bra relation efter det, däremot tog hon steget tillbaka och drev mig inte till vansinne fler gånger. Hon förklarade att hon ville inte förlora kontakten med sonen och barnbarnen – alltså hon dämpade sig inte för min skull!

    Efter den händelsen, som givetvis var tung och svår för hela min familj, tränade jag i alla möjliga sammanhang på att stå upp för mig. Trots allt tror jag att jag ärligt kan säga att det kom något gott av det här utbrottet – jag har aldrig tänkt den tanken förrän nu!

    Så länge man befinner sig i arbetslivet så måste man vara smidig och kunna samarbeta med alla sorters människor. Nu som pensionär så väljer jag mina vänner, eller rättare sagt umgås med sådana där vi har ömsesidig respekt för varandra.

    Precis som du skriver så betyder barndomen mycket, hur våra föräldrar är och interagerar med omgivningen, hur de lyssnar och bekräftar barnen. Ibland tänker jag att man borde få ett helt livs erfarenheter innan man får egna barn 🙂 En omöjlighet… jo, jag vet.

    Jag tycker du har varit modig som har tagit itu med de här samtalen med dina båda väninnor. Det låter som de samtalen varit mycket värdefulla för dig. Jag hoppas det leder till bra relationer framöver. Går det snett med den ena, den låter du litet osäker på, så kanske det är det bästa, även om det gör ont!?

    2+
    • Tusen tack Mia för att du delar med dig av dina erfarenheter! Det är mycket berikade att ta del av andras tankar, behov och erfarenheter. Ja, vi har alla erfarenheter av både goda, mindre goda och kanske rent dåliga relationer! Det som du beskriver – en minst sagt besvärlig relation till sin svärmor är ju något som är svårt, då det absolut får räknas till någon som är ”närstående.” Det som är så svårt i alla relationer, när något ”går fel”, är att se sin egen del i det som händer. Att sätta tydliga gränser utan att anklaga den andra personen, vilket oftast leder till att den andra personen går i försvar. Att hur svårt det än är, försöka förstå vad som ligger bakom den andres beteende. Alltså vad har den personen i sin ryggsäck? Det ursäktar ju inte någons sätt att vara, men det kan öka förståelsen. Ja, så svårt, men som du själv skriver, man kan bli stärkt av att sätta gränser – att våga stå upp för sig själv.
      Tack igen Mia!
      Kram Gunilla

      0
  6. Så modig och rakryggad Du är som ringde upp. Strongt och beundransvärt!
    Helt rätt såklart men alla skulle inte våga.

    Vi följs åt i bokvalen. 🙂 Jag lånade Kristins Tacksamhet för lite sen och tyckte mycket om den. Skillnaden att vara följsam mot att anpassa sig är ju jätteviktig och beskrivs så bra. Jag är följsam men min man är också följsam skulle vi båda bara köra vårt eget race skulle vi troligen inte vara ett par idag. Ge och ta!

    Ikväll lagar jag lax ur boken Ät hjärnsmart som du tipsade om tidigare. Bara så du vet 🙂 Också en bra bok som jag hittade på min guldgruva biblioteket.
    Ja ju äldre jag blir och kanske lite klokare så prioriterar jag relationer som ger mig något tillbaka och som ger mig energi. Jag har blivit mycket bättre på att stå upp för mig själv. Jag kan vara flexibel men inte längre så flexibel att gummibandet går av som det gjort några gånger. Jag tror ingen tycker sämre om en för man sätter värde på sig själv också. Det är inte att vara självupptagen för att man inte vill bli trampad på. På senare tid har jag verkligen mer reflekterat över vad som är viktigt och inte. Min svåger gick nyligen bort och nära vänner har drabbats av sjukdom. Då tänker man till extra mycket och är glad för det man har och kan göra. Har blivit bättre på att lyssna på min magkänsla och ibland välja bort, sålla och säga nej och ja till annat eller bara ja till mig själv och det som är viktigt för mig / oss istället.
    Ledsamt med din syster. Säkert jobbigare än man kan förstå att förlora ett syskon. Det ser jag på min man nu. Ja vi har alla både bagage och ryggsäck och olika förväntningar kanske på både möten och relationer med vänner. Men man tjänar alltid på att vara ärlig det är min erfarenhet. Livet är kort och även vänskapsrelationer behöver balans mellan att ge och ta.
    Tack för dina kloka tankar!
    Kram Annika

    2+
    • Tack Annika för din kommentar! Blir så glad och tacksam för alla engagerade svar som jag har fått! Ja, ibland är jag modig och står upp för mig själv, men GUD så jag har fått kämpa för att våga och stå upp för mig själv! Men också HUR! Att framföra sina behov utifrån ett ”jag-budskap”, lugnt och kontrollerat. Svårt, men effektivt!
      Ja, att vi är likasinnade råder det ingen tvekan om. Kristins bok, tyckte jag också mycket om. Lättläst, varm, innerlig, tänkvärt, och igenkänning! Roligt att ge varandra bra boktips, utflyktsmål med mera. 🙂 Bibliotek – det bästa som finns, när man är en bokmal! 🙂
      Ja, du har så rätt Annika. Det finns ingen tid för att engagera sig i dåliga relationer. Du skriver så klokt och vi är av samma uppfattning, beträffade vad som är viktigt i livet, i våra olika relationer. Åh, det finns så mycket att säga!
      Ett stort tack Annika!
      Kram Gunilla

      2+
  7. Jag är lite av en ensamvarg och förväntar mig inte så mycket av mina medmänniskor. Omständigheter i min uppväxt har format mig till en ganska osocial person, men ändå blir jag väldigt glad när någon hör av sig, men jag är själv dålig på att ta initiativ.
    En gammal klasskamrat ringde för några år sedan och vi hade ett långt och väldigt givande samtal, som gjorde mig väldigt glad. Har jag ringt tillbaka? Nej!
    Och så ser mitt liv ut. Ganska ensamt, sedan jag förlorade min bästa, bästa vän, min Åke. Man pratar i kommentarerna till ditt inlägg om att man ”bär på en ryggsäck och min är ganska tung” och svår att få av sig.
    Ha en skön helg!
    Kram, Ingrid

    2+
    • Jag älskar ditt inlägg som väcker så många tankar och minnen. Vi alla bär på olika ryggsäckar och jag känner igen mycket i din berättelse. Jag är känslig till min natur och har blivit både sårad och ledsen över vissa vänners sätt mot mig. Ibland har jag gjort som dig och berättat för vännen hur jag känner men ibland har jag valt att bara låta det rinna ut i sanden. Det beror lite på vad det gäller. Jag går på magkänslan och om vänskapen känns värdefull att kämpa för. För mig är det viktigt att man visar varandra respekt. Jag har en väninna som började bete sig respektlös för att jag inte röstade som henne i valet. Jag blev förvånad och besviken men insåg att såna vänner klarar jag mig utan. Känns förstås tråkigt men jag väljer att umgås med människor som berikar mitt liv och som får mig att må bra.

      Underbart att läsa ditt inlägg som berör och väcker tankar till liv. Viktigt också i dessa tider när man ofta delar med sig av det som verkar perfekt och roligt. Men livet är så mycket mer, både ris och ros. Så tack för att du delar med dig.

      Kram 🧡🍁

      2+
      • Tack så mycket Gunilla för att du delar med dig av dina erfarenheter! Ja, jag tänkte precis så att allt är inte ”perfekt”, glatt och lyckligt! Jag tycker det är viktigt och berikande att tala, skriva om det som också är svårt. Mitt inlägg och responsen på det visar ju att det är så!
        När jag läser dina rader, om din väninna som betedde sig respektlöst, så tänker jag på hur omedvetna många är om sitt eget beteende. Det är vi nog alla någon gång. Men en del människor är helt omedvetna om hur de beter sig i sociala sammanhang. Vi är olika, vi tycker olika, vi vill göra olika saker, vi intresserar och engagerar oss i olika frågor. Vi måste få vara olika – vi kan aldrig tvinga någon att vara på ett speciellt sätt. På ett sätt som känns bra för en själv. Din vän kunde helt enkelt inte acceptera din uppfattning. Enligt henne så hade hon rätt och du fel.
        Tack ännu en gång Gunilla för att du delade med dig!
        Kram Gunilla

        2+
    • Ett stort tack till dig Ingrid, för att du delar med dig av dina erfarenheter! Av ditt svar och av det som du ibland skriver på din blogg, förstår jag hur mycket din Åke betydde och betyder för dig! Han var vad jag förstår din stora kärlek och din allra bästa vän. Så fint att fått uppleva det Ingrid. Som ”ensamvarg”, uppfattar jag det som om du i det stora hela ändå trivs med livet och jag uppfattar dig inte som att vara ensam eller osocial. Du är ju med föreningar, har din familj, bloggvänner. Men det är ju hur du själv känner det som betyder något. Ja, den där ryggsäcken kan vara väldigt tung! Min har lättat en hel del genom åren. Jag har fått ”gå många mil”, för att kunna lätta på min packning. Livet är helt enkelt för kort för att låtas sig tyngas ned.
      Kramar Gunilla

      1+
  8. Hahaha … jag skulle ge dig 3 hjärtan som svar, men då fick jag veta att ”kommentaren var för kort” … Därför får du några ord, plus … <3 <3 <3

    0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.