Tankar, reflektioner om livets skörhet…

Hej alla bloggvänner!
Det har gått en liten tid sedan mitt senaste inlägg. Det var inte planerat att jag skulle göra något uppehåll, men när beskedet om Angelicas tragiska bortgång nådde mig, kände jag att jag behövde en paus. Att Angelica med vandringsbloggen, inte finns hos oss längre har jag så svårt att ta in. Jag kände inte Angelica, men jag upplevde det som om jag gjorde det. Jag läste hennes blogg var och varann dag och uppskattade hennes texter, vackra bilder, all klokskap och hennes kärlek till naturen, djuren och till alltet! Angelica var en stor inspirationskälla för mig och för många, många andra! Angelicas tragiska bortgång, fick mig helt ur balans och den sårbarhet jag själv redan befann mig i då beskedet nådde mig, blev för mycket. Jag blev mycket ledsen och en stor tomhetskänsla infann sig. Allt stannade upp. Tankarna och känslorna har snurrat runt och det gör de fortfarande. En svår och känslosam fråga jag ställer till mig själv och till dig kära läsare är varför vi pratar så lite om psykisk ohälsa? Något som är så viktigt och som skördar så många liv? Som tog Angelicas liv!

Att känna sig nedstämd är inget konstigt eller farligt. Det är en del av livet. Men ibland utvecklas en nedstämdhet till en depression och det kan vara svårt både för en själv och för de närmaste att avgöra skillnaden. Det är viktigt att känna till att en depression sällan går över av sig självt, det är ett sjukdomstillstånd som behöver behandlas professionellt. Jag tror att många med mig har svårt att tala om sina innersta känslor. Men det är nödvändigt att göra det – att sätta ord på, om man kan, om det som skaver. I regel har jag inte så svårt med att uttrycka mig, utan svårigheten för mig ligger i att få människor i min närhet till att lyssna. Att lyssna och bekräfta. Blir man inte lyssnad på, så tystnar man. Vågar man inte uttrycka vad man känner, växer det där ”fröet” inom en och blir till en allt större oroshärd. Så mycket vore vunnet om vi ser, lyssnar och bekräftar! Har jag fel om jag påstår att det generellt uppfattas som en svaghet att visa sig sårbar? Har jag fel om jag påstår att många har svårt att lyssna och hantera någon annans smärta?

Dagligen läser jag om ohälsa. Om hur barn, ungdomar, vuxna och gamla lider av psykisk ohälsa och söker hjälp på olika sätt, utan att få det. I tid. Jag vet inte om det är fler som mår dåligt eller om det är fler som vill och vågar söka hjälp? Min känsla är dock att flertalet – framför allt unga vuxna, upplever en stor press på sig om att nå det ”perfekta livet”. Perfektionism som handlar om stora framgångar i såväl i privatlivet som i yrkeslivet. Det finns också de som vill ”hoppa av ekorrhjulet” och leva ett betydligt mindre kravfyllt liv. En del lyckas med det, andra inte. ”Lyckan” infann sig ändå inte. Eller uppfattningen om att det förändrade livsvalet inte motsvarade förväntningarna.

Det sägs att några av oss föds med personlighetsdrag som gör oss mer sårbara. Det uppfattar jag inte som någon svaghet. Att vara sårbar ska heller inte förväxlas med att vara en ”högkänslig person”, ( ”sensory processig sensitivity”) vilket heller inte innebär någon svaghet. Högkänsliga personer, föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet och med en hjärna som fungerar lite annorlunda än hos andra människor. Detta gör högkänsliga personer extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö. De lägger märke till mycket mer än andra och bearbetar allt på en djupare nivå. Därför behöver de mer tid och energi än andra att smälta alla intryck.

Vi matas nästan dagligen av både tragiska och fruktansvärda händelser ifrån vår omvärld. Klimatkris, terrordåd, bränder i både skog och mark och den svåra brand som uppstod i Notre Dame. Därtill de smärtsamma och tragiska händelser av olika mått som drabbar oss mer personligen. Det är svårt att skydda sig – eller vi har olika förutsättningar att skydda oss och klara av enskilda händelser. Jag inte bara tror, utan det är en nödvändighet att ibland ”stänga av det yttre bruset”, för att klara av påfrestningarna. Jag behövde stänga av ”mediebruset”, ett tag för att åter finna kraft och energi. Kraft och energi som jag så väl behöver för min egen skull och för dem som står mig närmast.

När något oväntat och smärtsamt inträffar, så pågår livet ändå på något sätt. Allt runtomkring bara fortsätter som om ingenting hade hänt. Det kan göra väldigt ont och det kan också göra gott! I min sorgsenhet har jag ändå kunnat njuta av våren, av vistelser i naturen, och framförallt av samvaro och gemenskap med min familj. På påskaftonen samlades familjen här och som alltid ville jag ha en bit av naturen nära mig.

Kramar Gunilla



(Visited 43 times, 1 visits today)
0

10 svar på ”Tankar, reflektioner om livets skörhet…

  1. Jag rörs av dina kloka ord och känner igen och kan bekräfta mycket av det du tar upp. Har vi inte alla någon, kanske i vår närhet, som vi har svårt att tala med. Vi bryr oss, men vi vet inte hur vi ska ta upp känsliga ämnen.
    Det är väldigt lätt att fråga en som brutit benet eller något liknande om hur det går, om man kanske kan hjälpa till med något.
    Det är inte lika lätt att gå in till den som mår psykiskt dåligt. Då vet vi inte vad vi ska säga och göra.
    Vi lever i den bästa av världar, men vi tillhör de människor i världen som mår psykiskt sämst, läste jag någonstans. Vår tillvaro har blivit tuff och hårda och den som inte kan tackla det går under.
    Varm kram till dig Gunilla!
    Ingrid

    0
    • Tack Ingrid! Jag är tacksam över att du läst mitt inlägg och att för att du engagerar dig! Ja, det är svårt att samtala med någon som man anar mår dåligt. Men det handlar som sagt inte så mycket om vad du säger, utan att våga säga vad ser och upplever och sedan lyssna. Att personen i fråga blir sedd. Ja, vi lever i de bästa av världar, men ändå tycks så många i vårt land lida av nedstämdhet och depressioner. Allt var inte bättre förr. Men samhället har blivit hårdare och kallare och kraven orealistiska. Både de egna kraven och ifrån omgivningen och samhället i stort. Vi behöver ett mjukare samhälle med helt andra värden än de som handlar om konsumtion, status och självfixering. Och vart har självrespekten och det egna ansvaret tagit vägen? Vad händer med våra barn? Allt hänger ihop…
      Återigen Tack Ingrid!
      Kram Gunilla

      0
    • Tack Ramona! Ja, det tycks vara ett känsligt ämne – att inte må bra! Det finns en hel del skam, skuld och tabu att arbeta emot. Vi behöver arbeta mot ett helt annat samhälle – ett mänskligare samhälle med helt andra värden.
      Så fint, ljust och fräscht det är i ert nya hem! Det blev en trevlig stund tillsammans.
      Kram Gunilla

      0
  2. Så tråkigt med Angelica … svårt att inte beröras av din text.
    Du har så rätt och har förmågan att sätta dina tankar på pränt, för så är det … det är svårt detta med känslor och mående … och man är rädd att visa sin egen svaghet och man vet inte hur man ska bemöta den som man misstänker mår dåligt.
    Jag har flera i min släkt som tagit sina liv … och vi var helt oförberedda – varje gång!
    Kram

    0
    • Hej Anki och tack för din kommentar! Ja, det här med psykisk ohälsa är något som berör mig och var en anledning till att jag utbildade mig inom sorgbearbetning. Angelicas tragiska och plötsliga död, berörde vi djupt och många andra som följt henne på bloggen, men också träffat henne personligen. Det kom verkligen som en chock! Jag blir djup berörd av det du skriver om din släkt. Det går inte att undgå varför ni har blivit så drabbade? Oläkta sår? Så tragiskt Anki!
      Önskar dig allt gott!
      Kram Gunilla

      0
  3. Vad sorgligt. Förstår att du blev extra berörd eftersom du följde hennes blogg.
    Du hade en fråga. Den stämmer tyvärr delvis fortfarande. Men jag tror det var värre och mer tabu ”förr”. Själv vill jag vända på det och se det som en styrka om personen nämner det. Ett viktigt steg åt rätt håll. Kanske inte i tid och otid. Då kan det skada mer än det gör nytta. Fel lyssnare kan göra stor skada.
    Jag har i många år varit en lyssnare/medmänniska för många personer och med skilda ”grå moln”. Det är en viktig uppgift, men löser tyvärr inte alla problem. När jag själv sprang in i väggen fick jag känna på hur det är på andra sidan ”staketet”.
    Pressen på de yngre tror jag är ännu värre nu. Det kan också gå riktigt farligt fel på några ”sekunder” via sociala medier som till och med kan kosta liv.
    Stänga av ”mediabruset” är det samma för mig. Vet att jag måste i all framtid spara energi genom att använda ”rätt tangenter”. Inte sitta framför TV:n och se en katastrof från alla håll och kanter – timme och dag efter varandra.

    Det som gör mig mest ont är de yngre som tar sitt liv på grund av brusten kärlek. Jag skrev om det i en av mina kåseriböcker. Då om min mammas bästa barndomsvän. Jag vet om flera andra liknande fall. På avstånd känns det så onödigt. Hade de fått rätt stöd och hjälp en tid skulle de troligen kunnat bli lyckliga och kära i en annan längre fram. De har hela livet framför sig. Samtidigt vet jag att man inte tänker så i den bubbla som oväntat brustit. Stöd från föräldrar, syskon och nära kompisar. De är ofta betydligt viktigare (inom detta känsliga kärleksämne) än utbildade personer barnen/ungdomarna inte känner.
    Kram Bobo som just nu är tacksam för att jag kan skriva med alla fingrar.
    Slutord: Detta var ett blogginlägg som berör rakt in i hjärtat.

    0
    • Tack finaste Bosse för ett engagerat och värmande svar! Din kommentar går rakt in i hjärtat på mig. Det berör och det värmer ändå på något vis. Märker att det är mycket som vi delar på när det gäller både intressen, yrke och personliga egenskaper som sårbarhet och vara medmänniska.
      Återigen Tack! <3
      Kram Nilla

      0
  4. Förstår att det är svårt att ta in det hemska som hände Angelica. Jag kände likadant och även om jag inte kände henne så känns det så när man följde hennes blogg. Blev så berörd av din fina text som jag har läst gång på gång. Du sätter ord på allt som jag också känner. Det är så hemskt att människor mår så dåligt att de inte vill leva. Så många unga människor som väljer att ta sina liv. Jag vet så många som sökt hjälp men inte fått den och det är så fruktansvärt. Många anhöriga som kämpar men som står maktlösa när vården inte fungerar. Tack för ditt inlägg om detta viktiga ämne som verkligen berör.

    Jag är högkänslig och för mitt eget bästa måste jag prioritera hur mycket hemskheter jag orkar med. Inte så lätt men jag får hushålla med energiförrådet.

    Kram Gunilla

    0
    • Ja, Angelicas tragiska bortgång (kan inte skriva ordet) berörde mig djupt och gör så fortfarande. Jag kände inte henne heller, men jag lämnade ibland en kommentar till henne och fick fina kommentarer tillbaka. Tyckte så mycket om hennes inlägg – sättet hur hon skrev och uttryckte sig. Så här i efterhand kan jag avläsa ett ”viss skimmer” i hennes dikter.
      Läser och tar till mig dina rader om högkänslighet… tror att jag är det också. Märker av det på olika sätt.
      Tack fina Gunilla för din värmande kommentar… det är ett svårt ämne att skriva om.
      Många kramar, Gunilla

      0

Lämna ett svar till Bosse Lidén Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.