Med skir grönska från bokskogen önskar jag en trevlig Valborg!

Blomsterprakt i all ära, men är det något som slår den skira grönskan i en bokskog? Det ena behöver förstås inte utesluta det andra! Men det gröna är vilsamt och högst rogivande på något sätt. Igår blev det en utflykt på nära håll. Vi for till Råda Säteri, för att få en sista glimt av vitsipporna. Det fanns inte mycket kvar av dem och blomningen i år har inte alls varit så intensiv som det brukar. Kanske både torka och kalla nätter har inverkat? Besvikelsen övergick dock i ett överväldigande, då vi för första gången besökte ett nytt område vid Råda Säteri som heter Labbra. Tänk att vi har bott i kommunen i 47 år och aldrig promenerat ut till udden vid Rådasjön, eller gått den slinga som vi gick nu!! Upplevelsen idag blev helt underbar bland den skira grönskan i bokskogen.

Byggnaden på Råda Säteri är under renovering som ska vara klar i augusti. Då är min tanke att återvända och ta lite fler foton där och berätta lite mer om Säteriet och området vid Labbra. Det finns en ruin vid Labbra och de efterforskningar som jag nu påbörjat är väl värda att berätta vidare. Märkligt det där – att det som ligger mycket nära, det har jag inte berätta om som Råda Säteri och om ruinen vid Labbra.

Idag blir det lite bilder ifrån den vackra parken vid Råda Säteri och ifrån bokskogen vid Labbra.

Det var här nedanför bostadsområdet Råda Säteri som vi hoppades få se vitsippor bland ek – och bokskog. Men när löven spricker ut, då vet jag egentligen att säsongen för vitsipporna är över. Härifrån promenerade vi den korta sträckan fram till själva Råda Säteri och parken. Vi insåg ganska snart att vi inte gått i själva parken, sedan ”urminnes tider!” Det var hög tid för det med andra ord.

Det pågick en hel del trädgårdsskötsel i själva trädgården, så vi gick ned till Rådasjön och blickade ut över den.

Det finns rester kvar av gamla stenbryggor, där vackra träbåtar av särskild karaktär la till för att lämna eller hämta upp gäster till Säteriet. Jag kan se dem framför mig i mitt inre i sina dåtida vackra kläder.

I vanliga fall promenerar vi fram till badplatsen, men fortsatte istället på stigen som bland annat leder till ”Labbra.” Det är så roligt att finna nya promenadstigar och som dessutom bjuder på underbara vyer!

Läste på en skylt att bokträden i området är mellan 150 år till 300 år! Men bokträd kan bli runt 1000 år gamla! Tänk vad de har att berätta….

Att slå sig ned på en bänk en stund och blicka ut över sjön genom skir grönska är också balsam för själen.

Riktade kameran upp mot trädtopparna…

Sedan en bit bort kom vi så en i bokskogen med en fantastisk skir grönska…

Man ser att vitsipporna har bildat en matta här… men istället såg vi lite varstans skogsvioler…

Ja, det är en ljuvlig tid och idag när jag skriver är det Valborgsmässoaftonen och någon bal på slottet hos kungafamiljen blir det inte! 🙂 men bortbjudna till goda vänner är vi och det kommer att bli väl så trevligt! 🙂

Glad valborg på er och njut av det som är Nu!

Kram Gunilla

0

Hanami – att beskåda de fantastiska körsbärsträden!

På sociala medier ser man nu underbara bilder på blommande körsbärsträd och även på magnolia. Det är en ljuvlig tid och när körsbärsträden blommar lite varstans i Göteborg, så vill jag inte missa det!

Hanami som är japanska och som betyder, att beskåda blommor, är en av de viktigaste årliga högtiderna i Japan. I den sydligaste delen av landet firas Hanami i mars medan den i norr firas i maj. Blomningstiden är kort, i regel bara några dagar, så under dessa dagar samlas de japanska familjer, vänner och arbetskamrater och har picknick under de fantastiska körsbärsträden.

På Arkivgatan i Göteborg, återfinns detta vackra körsbärsträd!

Visst vore det en dröm att få resa till japan och beskåda dessa fantastiska träd. Men Japan ligger långt borta och jag tänker att det också går bra att njuta av det som är nära!

Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för och påminnelse om det korta och vackra men förgängliga livet. Den har dyrkats sedan urminnes tider och är Japans inofficiella nationalblomma. Dess ankomst betyder också att våren har kommit och att det är dags att gå ut i parken, beundra blomman och ha lite kul. För oss här hemma, tycker jag att vårens ankomst börjar med snödropparna och därefter kommer alla våra tidiga vårblommor i rask takt. Men när körsbärsträden blommor – kan bara hålla med japanerna – vi borde släppa allt för händerna och ha om det är möjligt, picknick under träden. Jag har i alla fall promenerat runt lite i vårt Göteborg och fotograferat några av stadens körsbärsträd.

På Södra vägen finns en del vita och rosa körsbärsträd, problemet i år är att de pågår en del vägarbeten, (hela staden är full av vägarbeten med fula skyltar som stör intrycket) så det var svårt att få till fina foton där.

Längs Södra vägen , nära Berzeliigatan finns en Allé av körsbärsträd.
En bild från förra året, utan störande vägskyltar! Här längs gatan finns flera restauranger, så ”picknicken” får bli där eller bara posera!

Går man förbi Götaplatsen. vidare mor Arkivgatan, finner vi både körsbärsträd, magnolia i underbara små ”förträdgårdar!”

Vid Järntorget, finns också en Allé av körsbärsträd. De förskönar utan tvekan torget. De ger både färg, grönska och skönhet åt platsen.

Det lär vara vackert även kvällstid, då de små lyktorna är tända bland blommorna.

Efter Järntorget, gick jag mot ”Feskekörkan” och där har det också planterats körsbärsträd…

Det finns många olika körsbärsträd i Japan. Den art som på svenska kallas ”äkta körsbärsträd är, ”Prunus serrulata”, ”bergskörsbär.” Den är vanligt förekommande vilt i de japanska bergen. Såg ett program nyligen på Kunskapskanalen om det. Magiskt vackert! Den vanligaste förekommande varianten är en hybrid som heter ”Yohiro.” Dess blommor har fem kronblad och är vita till ljusrosa i färgen. Ett annat vanligt körsbärsträd som blommar sent på säsongen är ”Yae-zakura.” De rosa blommorna bildar stora bolliknande klungor.

Kan detta vara ett sådant tro? Ja, det var ett axplock av vackra körsbärsträd i Göteborg! Hoppas att du också har kunnat njuta av dessa träd i din närhet!

Kram Gunilla

0

Tankar, reflektioner om livets skörhet…

Hej alla bloggvänner!
Det har gått en liten tid sedan mitt senaste inlägg. Det var inte planerat att jag skulle göra något uppehåll, men när beskedet om Angelicas tragiska bortgång nådde mig, kände jag att jag behövde en paus. Att Angelica med vandringsbloggen, inte finns hos oss längre har jag så svårt att ta in. Jag kände inte Angelica, men jag upplevde det som om jag gjorde det. Jag läste hennes blogg var och varann dag och uppskattade hennes texter, vackra bilder, all klokskap och hennes kärlek till naturen, djuren och till alltet! Angelica var en stor inspirationskälla för mig och för många, många andra! Angelicas tragiska bortgång, fick mig helt ur balans och den sårbarhet jag själv redan befann mig i då beskedet nådde mig, blev för mycket. Jag blev mycket ledsen och en stor tomhetskänsla infann sig. Allt stannade upp. Tankarna och känslorna har snurrat runt och det gör de fortfarande. En svår och känslosam fråga jag ställer till mig själv och till dig kära läsare är varför vi pratar så lite om psykisk ohälsa? Något som är så viktigt och som skördar så många liv? Som tog Angelicas liv!

Att känna sig nedstämd är inget konstigt eller farligt. Det är en del av livet. Men ibland utvecklas en nedstämdhet till en depression och det kan vara svårt både för en själv och för de närmaste att avgöra skillnaden. Det är viktigt att känna till att en depression sällan går över av sig självt, det är ett sjukdomstillstånd som behöver behandlas professionellt. Jag tror att många med mig har svårt att tala om sina innersta känslor. Men det är nödvändigt att göra det – att sätta ord på, om man kan, om det som skaver. I regel har jag inte så svårt med att uttrycka mig, utan svårigheten för mig ligger i att få människor i min närhet till att lyssna. Att lyssna och bekräfta. Blir man inte lyssnad på, så tystnar man. Vågar man inte uttrycka vad man känner, växer det där ”fröet” inom en och blir till en allt större oroshärd. Så mycket vore vunnet om vi ser, lyssnar och bekräftar! Har jag fel om jag påstår att det generellt uppfattas som en svaghet att visa sig sårbar? Har jag fel om jag påstår att många har svårt att lyssna och hantera någon annans smärta?

Dagligen läser jag om ohälsa. Om hur barn, ungdomar, vuxna och gamla lider av psykisk ohälsa och söker hjälp på olika sätt, utan att få det. I tid. Jag vet inte om det är fler som mår dåligt eller om det är fler som vill och vågar söka hjälp? Min känsla är dock att flertalet – framför allt unga vuxna, upplever en stor press på sig om att nå det ”perfekta livet”. Perfektionism som handlar om stora framgångar i såväl i privatlivet som i yrkeslivet. Det finns också de som vill ”hoppa av ekorrhjulet” och leva ett betydligt mindre kravfyllt liv. En del lyckas med det, andra inte. ”Lyckan” infann sig ändå inte. Eller uppfattningen om att det förändrade livsvalet inte motsvarade förväntningarna.

Det sägs att några av oss föds med personlighetsdrag som gör oss mer sårbara. Det uppfattar jag inte som någon svaghet. Att vara sårbar ska heller inte förväxlas med att vara en ”högkänslig person”, ( ”sensory processig sensitivity”) vilket heller inte innebär någon svaghet. Högkänsliga personer, föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet och med en hjärna som fungerar lite annorlunda än hos andra människor. Detta gör högkänsliga personer extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö. De lägger märke till mycket mer än andra och bearbetar allt på en djupare nivå. Därför behöver de mer tid och energi än andra att smälta alla intryck.

Vi matas nästan dagligen av både tragiska och fruktansvärda händelser ifrån vår omvärld. Klimatkris, terrordåd, bränder i både skog och mark och den svåra brand som uppstod i Notre Dame. Därtill de smärtsamma och tragiska händelser av olika mått som drabbar oss mer personligen. Det är svårt att skydda sig – eller vi har olika förutsättningar att skydda oss och klara av enskilda händelser. Jag inte bara tror, utan det är en nödvändighet att ibland ”stänga av det yttre bruset”, för att klara av påfrestningarna. Jag behövde stänga av ”mediebruset”, ett tag för att åter finna kraft och energi. Kraft och energi som jag så väl behöver för min egen skull och för dem som står mig närmast.

När något oväntat och smärtsamt inträffar, så pågår livet ändå på något sätt. Allt runtomkring bara fortsätter som om ingenting hade hänt. Det kan göra väldigt ont och det kan också göra gott! I min sorgsenhet har jag ändå kunnat njuta av våren, av vistelser i naturen, och framförallt av samvaro och gemenskap med min familj. På påskaftonen samlades familjen här och som alltid ville jag ha en bit av naturen nära mig.

Kramar Gunilla



0

Ett besök i Bergfeltska trädgården i Kungälv

Det där med att ”fånga ögonblicket” är Mr R och jag bra på! Vi fick en idé om att åka buss till Kungälv för att bland annat titta på alla vårblommor i Bergfeltska trädgården som ligger på Västra gatan. Att vi valde buss är för att det är bekvämt, miljövänligt, samt bra mycket billigare än att åka i egen bil. Det blev en solig och skön promenad genom Kungälv, även om vinden var kylig minst sagt! Men bland husen var det lä för den kalla vinden.

När man går mot Västra gatan, ser man den fina vita kyrkan…


Åren 1658-1662 hade man på den nuvarande kyrkans plats byggt en kyrka, som under Gyldenlövefejden brändes av norrmännen den 12 augusti 1676. Arbetet med att uppföra en ny kyrka pågick mellan 1679 och 1688. Väl förbi kyrkan kommer man in på Västra gatan som är en del av den gamla träbebyggelsen i Kungälv.
Det räcker med en promenad på kullerstenarna mellan de gamla trähusen på Västra gatan för att känna historiens vingslag. Vilandes på grundstenar som plockades från fästningen redan på 1600-talet förmedlar husen trästadens sköna känsla av lugn och harmoni.

På en del av husen längs gatan finns det skyltar uppsatta som berättar om husets historia. Detta hus som vi tycker är det vackraste, saknade tyvärr en skylt med information. Vad vi kunde se är det en bostadsrättsförening som äger huset och återigen, vem vill inte bo här!? Lägg märke till de vackra dörrarna…

Längs delar av gatan finns branta sluttningar och det ser man dels på den här vackra muren (kallmurar) som utgör stöd till det charmiga huset, dels vid Bergfeltska trädgården.

Lite kort om Bergfeltska trädgården

Trädgården har anor från 1600-talet och fanns markerad på en karta som ”Magister Rattreijs trädgård”. Sin storhetstid hade den de första decennierna på 1900-talet. Nu är den en öppen, restaurerad visningsträdgård – en del av den kulturskyddade Västra gatan. Den tomt som trädgården är anlagd på har alltid använts som en privat trädgård. Det karaktäristiska för denna trädgård, som jag redan har nämnt är dess kallmurar som håller uppe den starkt sluttande terrängen i terrasser. Dessa anlades i början på 1800-talet. Trädgården ägdes under åren 1899-1926 av den mycket trädgårdsintresserade prosten Bengt Martin Bergfelt. När kommunen tog över trädgården 1997 fanns inte mycket kvar av den forna blomsterprakten. År 2006 började så en rejäl röjning i trädgården och därefter påbörjades restaureringen av trappor och mur. Kungälvs trädgårdsförening har varit med att återskapa trädgården till forna tidens glans och det arbete fortgår alltjämt. För den växtintresserade är det en liten fantastisk oas som blommar från vår till sen höst. Här finns också vackra olika träd som valnötsträd, äkta röd kastanj, Ginkoträd och aprikosträd. Nu kikar vi in i trädgården…

Västra gatan skymtar där nere…

Här ser man mer av muren och hur det sluttar och en skymt av gatan med de gamla husen.

Ja, trädgården är fullkomligt översållad med lökväxter! Magnolian var på gång och sedan kommer alla tulpaner och rosor…

De äldsta huset på Västra gatan är ”Schwartzka huset”, byggt år 1632. Här fanns en skylt uppsatt som berättade om alla som bott och ägt huset. Fastighetens namn kommer av lärarinnan Anna Schwartz som ägde huset 1957. Huset är byggnadsminnesförklarat år 1981 och är fortfarande privat bostad.

En liten glimt in i dess trädgård!

Efter promenaden på Västra gatan, gick vi vidare mot villakvarteren och vidare längs Nordre älv, där vid intog vår fika. Härifrån är det fin utsikt mot Kungälvs fästning.

Bohus fästning som norrmännen började anlägga på 1300-talet. Denna en gång så strategisk placerade kungaborg, ses redan på långt håll trona på sin holme där Nordre och Göta Älv delar sig. Bohus fästning har gett namn åt landskapet Bohuslän. Den har under sin 700-åriga historia kontrollerats av Norge, Danmark-Norge och Sverige. Den har varit belägrad minst fjorton gånger, men aldrig erövrad i strid. Fästningen är statligt byggnadsminne sedan 25 januari 1935. (Källa. Wikipedia.)

Vilken härlig dag tillsammans och allt vackert som finns förhållandevis nära!

Kram Gunilla

0

Vårens första cykeltur gick genom ett vackert och blandat landskap!

I söndags trampade maken och jag iväg på årets första cykeltur! Vädret var soligt och som alltid hade vi motvind sista biten hem utmed vår stora sjö. Turen gick på landsväg, på mindre vägar genom Delsjöområdet, och vidare mot de östra delarna i Göteborg, för att slutligen återigen komma ut på landsvägen utmed vår vackra sjö! Väl hemma hade vi cyklat fyra mil! 🙂

En paus utmed sjön på väg hem…

Jag tycker ju mycket om att vandra eller att promenera längre sträckor. Men eftersom maken ibland har problem med en ond fot som sätter stopp för det, är långa cykelturer ett bra alternativ! Med cykel kommer man långt på kortare tid och det ger bra motion! Dessutom kommer man nära naturen och känner dofter! Jag blev glad över att min kondition ändå var så pass bra, med tanke på hur krasslig jag har varit i vinter. Det tyder ändå på att bra grundkondition lönar sig alltid!

Jag tycker om när turen går både längs landsväg, förbi sjöar, på skogsvägar och i stadsmiljö. På så sätt blir upplevelsen fullständig, då det finns så mycket att titta på! Sedan att stanna vid någon skön plats och där inta sin matsäck… underbart! 🙂

Ibland tar jag många foton, ibland vill jag bara vara i upplevelsen och njuta av det! Så på den här första turen blev det inte så många foton. Men vid ett hus stannade vi till…vid ett av mina drömhus som jag visade nyligen i ett inlägg om Örgryte. Då tog jag fram min mobilkamera…

Så vackert tycker jag med den gula forsythian framför det rödmålade huset!

Den stora och vackra forsythian skymtar till höger. Det vore en dröm att få kika in i det här huset…

Avslutar där jag började…vid en paus vid vår sjö på väg hem…

Det är ju inte så ofta som jag själv är med på bild… så nu blev jag fotograferad med den vackra sjön i bakgrunden och med lite vindrufs i håret (självklart har jag cykelhjälm på under färd!) och med mina nyinköpta ursnygga solglasögon på! 🙂

Kram Gunilla

0

Scilla – det blåaste bland blått!

När det gäller blått, så är det en färg som jag inte använder så mycket av då det gäller inredning eller klädval. Jag passar tyvärr inte i de kalla blå färgerna som annars är så vackra. Men det finns så klart lite varmare blå toner som har mer i grönt i sig och de passar mig bra. Förutom blåsippan, så tycker jag så mycket om den blå scillan! När den får breda ut sig som en enda stor grönskande matta är det en fröjd för ögat!

Nu börjar scillan blomma i vår trädgård och den trivs där i det skuggiga läget. genom åren har blommorna förökat sig och bildat den där blå mattan som är så vackert!

Tillsamman med påskliljorna blir det så vackert!

Här en bild ifrån Botaniska i Göteborg…

Och här en bild ifrån Kungälv, Västra gatan, bland de gamla kvarteren.

Kram Gunilla

0

Det gamla vackra huset med en sagolik trädgård!

Du som följer mig här på bloggen vet vid det här laget att jag har en förkärlek för äldre hus. Gärna hus som har snickarglädje och en tillhörande trädgård som är som en enda stor blommande oas! Trädgården får gärna vara välskött, men samtidigt lite vildvuxen! Runt om, vid våra promenad – och cykelstråk finns sådana hus och ett av dem, ska du få se nu!

Det här huset kan jag inte gå förbi utan att stanna och beundra det! Under alla årstider, är det lika vackert i den välskötta, men ändå lite vildvuxna trädgården. Det är ett äldre par som bor där och vid något av besöken har jag kunnat framföra min beundran till husets ägare. Vid dagens besök, såg jag endast till kvinnan som satt på en pall, pysslandes med sina blommor. Jag lät henne vara ifred. Ville inte störa henne.

Nu är det tidig vår och alla lökväxter är små och syns inte så tydligt på bilden. Men när man står där framför trädgården i verkligheten och ser en mängd av blommor i olika färger, då blir det mycket effektfullt!

Det är en stor trädgård att sköta om… för att inte tala om huset!

Tänk att få sitta här på bänken och blicka ut över sin vackra trädgård! 🙂

Åh, jag älskar de där gamla nötta trädgårdsmöblerna som förmodligen står ute året runt.

När vi kommer in i maj månad brukar, trädgården se ut så här…

Då blommar bland annat tulpaner i olika färger….

Den vackra balkongen smyckas med pelargonior! 🙂

Avslutningsvis så blommar också äpple – och körsbärsträden i trädgården!

Mr R säger att jag är född under fel århundrade! Kanske det!? Vi kan väl säga så här… att jag gärna vill bo i ett sekelskifteshus och ha en sådan trädgård. Jag tänker att jag går där i min långa, vackra klänning och har ett vitt och skirt solparasoll i handen. Vill ju skydda mig mot solen. 😉 Jag slår mig ned i en vitmålad trädgårdsstol, eller varför inte i hammocken och tittar ut över vår vackra trädgård som är i perfekt skick tack vare vår trädgårdsmästare Johan! Klara – vårt hembiträde kommer ut med ett glas kall lemonad. 🙂

Nja… jag trivs allt bra i nutid också! I vårt radhus med tillhörande trädgård, där jag och Mr R, gör jobbet själva och njuter av resultatet! 🙂 Lemonaden eller varför inte ett glas kallt vitt, sitter fint i kvällssolen och det är både inhandlat och serverat av Mr R! 🙂

Är du också förtjust i gamla hus med snickarglädje eller föredrar du ett modernt hus? Kanske du bor i lägenhet? Berätta gärna – så roligt att läsa era svar!

Kram Gunilla

0