Boktips – Följ med till Delsjön!

Boktips: Delsjön – Där stad och vildmark möts

Författare. Anders Ejdervik/ Mikael Svensson

Förlag: Votum

Följ med till Delsjöområdet – oasen som gränsar till Göteborg, Härryda, Mölndal och Partille. Delsjöområdet är välbesökt. Över en miljon besök under ett år, men du behöver inte trängas. Området är stort och smultronställena är många. Naturfotografen Mikael Svensson och författaren Anders Ejdervik har vandrat i området under alla årstider. De har besökt platser både nära väg och långt in i skog och mark.

Den här boken bygger på deras upplevelser. De tar dig med på sina turer. De har gjort besök i isig vinter, spirande vår och ljuvlig försommar. De har vandrat i den fagra sommaren och genom storslagen höst till ännu en vinter. De har besökt golfbanor, vattenverk och polisens rytteri. De har beundrat utsikten från telemasten. De har hälsat på hos sportfiskarna, paddlarna och roddarna. De har träffat fantastiska människor som delat med sig av kunskaper och erfarenheter från vildmarken mitt i stan.

En bok med underbara naturfoton dokumenterat under alla årstider! Så givande att följa med på författarnas äventyr, samtidigt som jag upplever en hög igenkänningsfaktor! Vi är många i Göteborgs kommun samt i kranskommunerna som besöker den här oasen året runt! Likväl tror jag att alla uppskattar den här boken, oavsett om du har varit i området eller inte! Delsjöområdet är ett utflyktsmål för alla!

Så många gånger genom alla år vi har cyklat och vandrat kortare eller längre sträckor inom området och igenom för att ta sig in till Göteborg eller till någon av kranskommunerna. Jag promenerade nyligen runt Stora Delsjön med en före detta kollega och som alltid njuter jag av naturen här. Jag rekommenderar boken varmt!

Kram Gunilla

 

 

Capri – den mytomspunna ön i Medelhavet!

Vårt besök på Capri varade under en dag och vår lokalguide och vår reseledare ville så klart att vi skulle få en glimt av det bästa! Den mesta tiden tillbringade vi i Anacapri. Vår båttur till Capri utgick ifrån Sorrento hamn och la till vid Marina Grande på öns nordöstra sida. Hade vår vistelse varat längre, så hade jag gärna vandrat delsträckor på ön, kanske antagit utmaningen att gå de 777 stegen från Marina Grande till Villa San Michelle. Axel Munthes hus. Det lär finnas många väl utmärkta stigar som tar dig till platser på ön där turisterna inte vistas och det är sådana platser som jag helst skulle vilja ha kommit till! Jag skulle säkert också besökt ”Augustus trädgård” och andra gröna oaser, utsiktsplatser och kyrkor som finns på ön.

Bild: Vid denna plats låg ett ”flashigt” hotell, (Luna) varifrån gästerna har en sagolik utsikt över bland annat hotellets parkanläggning och de berömda raukarna, Faraglioni.

Runt förra sekelskiftet trängdes dåtidens intellektuella giganter på Capri, ditlockade av den natursköna klippön med sitt härliga klimat. När Jacqueline Kennedy i slutet av 1960-talet promenerade runt i Anacapris gränder i sina trendiga stora solglasögon följde en våg av besökare hit. Men Capri är känt för så mycket mer än lyxiga butiker, restauranger och hotell! Till det hör bland annat, Villa San Michelle och öns skiftande natur. Vill du uppleva Capris ”äkta magi” där öns skönhet och natur är i fokus och då tillströmningen är mindre, är den bästa tiden, i april, maj eller sen höst i slutet av september eller oktober. Vi var här en solig och skön dag i oktober, närmre bestämt den 5 oktober 2018. Vi hade också turen att kunna åka på en guidad tur med båt runt ön. Detta är bara möjligt när havet är någorlunda lugnt.

Bild: Otroliga vyer att se Capri från sjösidan!

Lite om Capri…

Capri är kanske Medelhavets mest kända ö och den har en lång historia. De romerska kejsarna Augustus och Tiberius bodde redan på ön runt Kristi födelse. Capri är känt för sin skönhet och många myter och drömmar är länkade till denna ö som även kallas för ”kärlekens ö”.  På Capri bor ca 12.000 personer uppdelade på två kommuner, Capri och Anacapri. Capri (ca 7000) och Anacapri (ca 5000) Namnet Capri kan spåras till grekerna, som är de första som bosatte sig på ön. Det innebär att namnet troligen inte kommer från latinets Capreae (getter) utan från grekiskans Kapros (vildsvin). Enligt den grekiske geografen Strabon var Capri en gång en del av fastlandet. Detta har bekräftats av geologiska undersökningar och arkeologiska fynd. Den förste berömde besökaren på ön var den franske antikvarien Jean Jacques Bouchard under 1600-talet och kan anses vara Capris första turist. Hans dagbok, som återfanns 1850, är en viktig informationskälla om Capri. Axel Munthe testamenterade sitt livsverk till svenska staten, och som sedermera ägs av en stiftelse med anknytning till Svenska institutet i Rom. I San Michele finns ett museum och ett gästhem för svenskar som vill studera i Italien. (Källa: Wikipedia.)

Dagens höjdpunkter blev besöket i Axel Munthes San Michele och båtturen runt ön. Man kan om man vill, har tid, och ork, gå upp de 777 stegen, eller som vi gjorde åka upp i minibussarna, (trångt som attan i bussen!) längs en serpentinväg och samtidigt få en fantastisk utsikt!

Foto: Vy uppifrån Axel Munthes hus.

Efter det att vi stigit av minibussarna, gick vi också en bit längs en gågata ”turiststråk”, kantad av butiker och restauranger. Inget som jag är road av, men här och var, vackra hus och utsiktsplatser.

Och så var vi framme…

Axel Munthe, som föddes den 31 oktober 1857 i Oskarshamn, är en av historiens mest kända och färgstarka svenskar – läkare, författare, filantrop, kosmopolit, naturälskare,”byggherre” och musikälskare. Axel Munthe levde på Capri under mer än 50 år innan han återvände till Sverige 1943. Han avled i Stockholm 1949. Han gjorde sig snabbt populär bland öborna genom att erbjuda gratis sjukvård.

Axel Munthe som med tiden blev drottning Victorias livmedikus, skapade sitt livsverk uppe på Anacapri. Det var vid ruinerna från en av kejsaren Tiberius gamla palatsvillor, som han lät bygga sitt drömhus, Villa San Michele, vars berömmelse snabbt spreds över världen då han gav ut ”Boken om San Michele” år 1929. Huset har en fantastisk trädgård med utsikt över Capri, havet och fastlandet. Trädgården han skapade vann för några år sedan pris som Italiens vackraste, vilket är lätt att förstå.

”Mitt hem skall vara öppet för sol och vind och havets röster, liksom ett grekiskt tempel och ljus, ljus, ljus överallt”. (Axel Munthe.)

Kan tänka mig att här är mer blommor på våren och under högsommaren, men inte mindre vackert nu med alla gröna och ”palettfärgade” växter!

Munthe köpte hela berget som villan står på för att kunna skydda flyttfåglarna från den hänsynslösa jakt som varje år var ett stort folknöje på Capri. Ett bland flera tecken på att han var en djurvän.

Att besöka Munthes hus och trädgård är väl värt besöket. (På vår resa ingick entréavgiften, i resans grundpris) Några tycker att det är överreklamerat… det är inte min uppfattning. Jag skulle ha velat ha mer tid här…

En liten rundvandring inne i huset…

Vackra möbler och detaljer. Särskilt spegellampetterna.

Och en vy ifrån köket. Att Munthe hade sinne för antikviteter och estetik tycker jag att man kan se tydligt.

Bild: Vy ifrån Munthes trädgård.

Det blev lite tid för lunch och rundvandring på egen hand och då skulle jag bland annat ha velat se mera av San Michele kyrka inuti som lär vara väldigt vacker! Här finns bland annat ett mycket vackert marmorgolv. När vi var där var det bröllop, så det var inte läge att gå in…

Välklädd och snygg chaufför och en tillika snygg och läcker bil väntade på brudparet!

 Så missa inte att besöka kyrkan om du är på Capri!

Bild: Kerstin tar sig tid att slå sig ned en stund för att lapa lite sol tillsammans med en ”gato nero!” 🙂

Vi letade oss tillbaka och fann en genväg tillbaka dit där vi steg av vår minibuss, för återfärd ned igen mot staden Capri och hamnen för vidare färd runt ön.

Vår båtupplevelsen runt Capri, blev något av det vackraste, häftigaste jag upplevt, beträffande båtfärder! En glad, skojfrisk och skicklig kapten tog oss så nära klippor och grottor som bara var möjligt. Allt för att vi skulle få valuta för pengarna – och det fick vi! Vyerna fantastiska och mäktiga!

Den blå lagunen…

Den blå lagunen eller på italienska: Grotta Azzurra, är en av Capris populäraste sevärdheter, tillsammans med de tre raukarna Faraglioni.
Den blå grottan är en havsgrotta med lysande blått ljus som användes som en plats för dyrkan under romartiden. Under efterföljande århundraden vägrade öns invånare att ta sig in i grottan, fram till det att den återupptäcktes år 1826. De var rädda för de häxor och monster som man trodde vistades i grottan. Idag är grottan en stor turistattraktion! Det är populärt att ta sig dit och igenom med små båtar. Att simma igenom rekommenderas inte av säkerhetsskäl! Den naturliga håligheten är omkring 60 meter lång och 25 meter bred. Grottan får sin färg från solljus som lyser in genom havsvattnet via en öppning under havsytan nedanför grottans ingång. Vattnet är som blåast tidigt på eftermiddagen.

När du åker in i grottan måste du lägga dig ner på botten i båten, eftersom den smala, låga ingången bara är en meter ovanför havsytan. Väl inne i grottan kan du sätta dig upp igen. Nu gjorde vi inte detta, utan färdades i stor båt och ändå kom vi så nära!

Jag lyckades fånga en person på bild som tog risken att simma igenom! Det är dumdristigt! Vattnet är djupt och det finns inga avsatser eller plattformar där man kan vila. Men jag förstår att det är svårt att motstå!

Det är svårt att med mina bilder försöka förmedla känslan… att komma så nära klipporna som sluttar brant ned i havet!

Vår kapten närmade sig ett antal grottor – alla vackra på sitt sätt! Med stor skicklighet backade kaptenen in mot en grotta för att vi skulle få närbild och för att visa sin skicklighet förstås! 🙂

Att jag överhuvudtaget fick några bilder, får jag tillskriva mig själv! Bra balans, envishet och ett stort fotointresse var vad som krävdes, för helt stilla var inte havet! Dyningar!

Det här är också en mytomspunnen grotta! Tyvärr kunde jag inte zooma in tillräckligt i grottans mynning. Det som uppenbarade sig här var ”Jungfru Maria!” Ja, du läste rätt! Jag vill minnas att grottan heter den ”Vita grottan” och utav Stalagmiter bildades en form som såg ut som Jungfru Maria! Med tanke på att vara i Italien, så va det en fin upplevelse om än lite ”turistiskt!”

Våra två goa systrar som vi hade så trevligt tillsammans med under hela resan!

Vi närmade oss Faraglioni… och jag funderade på om vi skulle genom öppningen?

Jodå, det gjorde vi! Häftigt! Nu syns det inte på bilden att båten var stor… så det var precis att båten tog sig igenom! Men självklart visste den humoristiske kapten vad han gjorde! 🙂

Om man nu inte har turen att kunna åka båt runt ön, så kan man ta en promenad längs Cala Ventrosos hiskeliga avsatser på stigen Via Tragara som leder mot jätteraukarna ute i havet.

Innan vi åter nådde hamnen efter vår rundtur runt Capri fotade jag en mäktig fyr…

Bild: Fyr: Faro Di Punta Carena

Ståtligt står hon där och visar sjöfarare vägen i alla väder!

Efter en liten glasspaus nere i Capri, var det så åter dags att kliva på båten för en ny båtfärd mot mot Sorrento.

Bild: Sorrento hamn.

Vilken dag, vilka upplevelser! 

Nästa utflykt på vår rundresa, blev Amalfikusten… ännu fler vackra vyer väntade oss!

Kram Gunilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pompeji – Den romerska staden som blev begravt under ett sex meter djupt lager av aska och pimpsten!

Efter två intensiva dagar i Rom, begav vi oss vidare mot Sorrento med ett stopp i Pompeji. Sorrento utforskade vi vår sista dag, och härifrån blev det också utflykt till Capri och Amalfikusten.

Efter det att vi kommit hem ifrån vår rundresa, så sändes ett program om Pompeji på Kunskapskanalen. Mycket intressant program som innebar att vi fick en bredare och djupare kunskap om Pompeji och om romarriket. Genom programmet fick man en god inblick i hur livet var för invånarna. Från de rikaste och mäktigaste till de fattigaste och slavarna.

Tänk om inte vulkanutbrottet hade skett… Då kanske vi aldrig hade fått veta hur det såg ut i en romersk stad vi den tiden. En hemsk tanke beträffande hur fasansfullt det måste ha varit för invånarna, men samtidigt en ovärderlig kunskap om romarriket!

Tänk att jag och de övriga i gruppen har vandrat omkring på gator som är från romartiden! Så mycket att betrakta och förstå…Vi såg bland annat: rester av målningar, (fresker) tempel, ståtliga hus, trädgårdar, butiker, skulpturer, teatrar, badanläggningar, bordeller, gravkomplex… Ja, som du förstår finns det väldigt mycket att se i Pompeji och allt är inte utgrävt ännu. Det finns mycket kvar att upptäcka både för oss besökare, men även för arkeologer och andra viktiga nyckelpersoner!

Bild: Vesuvius i bakgrunden

Pompeji – en tillbakablick

Den lilla staden Pompeji låg 24 mil sydöst om Rom, nära Neapelbukten och i närheten av den 1277 meter höga vulkanen Vesuvius. Vulkanen hade inte haft ett utbrott på 800 år och de som bodde bredvid den trodde att den var ett vanligt berg. Pompeji var en idyllisk romersk sommarstad för rika romare.

År 79 e. Kr torkade alla stadens brunnar, men varningarna var inte tillräckligt skarpa, och den romerska världen slogs med häpnad när det katastrofala vulkanutbrottet skedde den 24 augusti samma år. Märkligt nog råkade datumet vara detsamma som när staden firade Vulcania, festivalen för den romerska eldguden.

Enbart i Pompeji dödades omkring 2000 människor, mer än en tiondel av hela befolkningen. När Vesuvius tystnade efter 28 timmar, låg Pompeji begravt under ett sex meter djupt lager av aska och pimpsten. Pompeji och dess tragiska öde föll i glömska. Det gick många år och det började växa gräs, buskar och träd ovanpå asklagret. Till sist var Pompeji försvunnet. På 1700-talet upptäcktes den begravda staden igen och arkeologer grävde fram hus, gator och tempel. Pompeji och Herculaneum finns idag med på UNESCO:s världsarvslista. (Källa Wikipedia.)

Bild: Wikipedia.

Pompeji efter andra världskriget

Under tiden som jag skrev detta inlägg, fann jag uppgifter om Pompeji som jag tycker är viktiga att redovisa, eftersom det ger en nyanserad bild av ruinstaden Pompeji.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade en katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer, vartefter de allierade närmade sig Rom. Uppgifter nådde de allierade om att det skulle finnas vapenförråd för tyska trupper i Pompeji och under två dagar fälldes 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda. Skadorna blev omfattande och något av det mest tragiska var att bombfällningarna även hade träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. (Källa: Linnéa Johansson, doktorand i antikens kultur och samhällsliv.)

Linne’a Johansson påpekar att de allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den modernaste tidens förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Man vill låta turisterna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Det påpekas i artikeln att det finns mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Jag kan inte minnas att vår guide sa någonting om eventuella bombningar under andra världskriget, samt vilka skador som då skulle ha uppstått. Hursomhelst så är resterna av det som en gång var Pompeji högst fascinerande. Den återuppbyggnad som alltjämt har pågått sedan Pompeji återupptäcktes har ett stort värde. Det tror jag alla är överens om!

Bild: Framgrävda föremål och avgjutningar av offer.

Några av de 2000 pompejibor som inte lyckades fly från staden, har återuppstått på ett mirakulöst sätt. Deras kroppar har förmultnat och lämnat kvar hålor i den stelnade vulkaniska massan. Genom att hälla flytande gips i dessa håligheter har arkeologer gjort avgjutningar av offren. Avgjutningarna har avslöjat vad de gjorde de sista ögonblicken innan de dog. En mamma höll sin dotter hårt intill sig i famnen när de dog tillsammans. En skara gäster vid en begravningsfest förgiftades av gas innan de hann lämna lokalen. En familj bröt sig igenom väggen i ett rum där de var instängda, endast för att kvävas till döds i en trädgård. Det här scenariot beskrevs ingående I programmet om Pompeji på Kunskapskanalen.

Låt oss vandra runt lite i den antika staden…

Det var husägarna som ansvarade för trottoarerna. De varierade av kvalitet från grustrottoarer till sådana av marmor. Det var staden som anlade gatorna. Överst på dessa fanns det stora flata stenar. Här lite slätare och lättare att gå på!

Här kan man ju faktiskt se att det ligger nytt tegeltak, vilket jag inte la märke till då vi gick runt på plats. Mina ögon vilade mer på det som guiden berättade om, bland annat om de fantastiska målningarna, vilka anas något här på bilden.

Här är vi på väg in i ett av de pampiga husen med mycket vackra målningar. Både på tak och väggar…

Så svårt att göra målningarna rättvisa på grund av dåligt ljus. Men kanske du anar fantastiska målningar?

Många hus saknade kök. Man köpte mat i barer och restauranger. Det lär ha funnits tre varmbadhus och ett flertal hotell. Vidare fanns det en konserthall samt en amfiteater som kunde ta emot 15 000 åskådare! Vilka moderniteter!

Vi kikade in i en av bordellerna och det fanns målningar även här som antydde vilken sorts ”verksamhet” som försiggick! Utgrävningarna i Pompeji avslöjade så mycket erotisk konst att staden kallades ”ett syndens näste!” De flesta prostituerade var slavar av alla möjliga nationaliteter som hämtats till staden från olika områden i det väldiga riket. Och de flesta kunde köpas för mindre än priset av ett glas vin.

När forskarna gjorde sina utgrävningar i Pompeji fann man att klotter på väggarna var lika vanligt då som nu. Både vuxna som barn hade klottrat lika friskt. En stor del av klottret är detsamma som nu finns i våra nutida offentliga lokaler. Men för en lekman som jag var det svårt att tyda bilderna.

Den öppna platsen – där Jupitertemplet ligger. Där kunde man ana den romerska storheten…

Jupitertemplet rakt fram i bild….

Vår reseledare med flagga i hand som så skickligt höll ihop gruppen!

Lite mer av det numera gröna Pompeji

Genom pollenanalyser, avgjutningar av rothål fyllda av vulkaniskt grus, förkolnade stjälkar och rötter, frön, frukter och bakterier har arkeologerna dragit slutsatsen att följande träd växte i Pompeji: kastanjer, oliver, fikon, lager, oleander och fruktträd som granatäpple, kvitten, päron, äpple, mandel och körsbär. Det är inte helt klart enligt forskarna vilka växter som fanns i Pompeji, utöver vintergröna växter som murgröna och buxbom.

Ja, så mycket vi såg och upplevde i Pompeji, men vi hann förstås bara att ta del av en  en lite bråkdel av stadens fascinerande historia.

På tur står vår utflykt till Capri…. missa inte det!

Kram Gunilla