Vi och våra olika roller – att inte tappa bort sig själv!

Nyligen var det Mors dag och jag blev uppvaktad av sönerna och respektive med blommor och blader! Och visst tycker jag om att bli ihågkommen och uppskattad, men inte nödvändigtvis på Mors dag! Uppskattning och innerlig omtanke får gärna komma när jag minst anar det och när jag mest behöver det! Och så har det blivit vid några tillfällen och det är de gångerna som har betytt mest. Det finns en hel del att säga om det, men det är inte det som jag vill skriva om idag, utan om alla våra olika roller som vi ”tilldelas” genom livet. Vad jag menar är att jag till exempel är någons dotter, syster, fru, mamma, svägerska, faster, moster, svärmor, kollega, och farmor för att nämna några. Det är så livet är och genom våra olika roller utvecklar vi olika sidor, vilket jag tycker är positivt. Men det kan också på sikt innebära ”att tappa bort sig själv!” För vem är jag när jag ”bara är Gunilla”? Förstår du vad jag menar?

Vi är ofta inte samma personer på arbetet som privat och det har en naturlig förklaring. Eller hur? På arbetsplatsen ska vi uppträda proffesionellt, men också personligt i viss mån. Återigen – hur hantera vi alla våra olika roller och hur påverkar det var och en av oss?

Nu tänker vi vanligtvis inte på det här – att vi har olika roller i vårt liv. Utan det är som sagt något naturligt. Vi trivs olika bra med våra olika roller och det finns roller som vi inte kan få! Du kanske inte kan bli farmor eller mormor, för ditt barn kan inte eller vill inte bi förälder. Du kanske har växt upp utan syskon och har saknat det hela ditt liv eller så har du inte alls funderat över det. Det här med ”att tappa bort sig själv” menar jag att det innebär att lägga ett för stort fokus på att tillfredsställa alla andras behov och önskemål och glömma bort de egna. Det kan också innebära att den uppskattning som man får genom att alltid finnas där för andra, blir den uppskattning som kommer att betyda mest. Det är här det där tomrummet kan uppstå. Jag betyder bara något tillsammans med andra och jag förbiser ofta mina egna behov!

Jag både behöver och vill vara för mig själv ibland. Det är i de stunderna som jag funderar över vart jag är på väg i livet. Vad är det jag vill och vad är det jag behöver för att må bra? Jag försöker (för ibland är det svårare) att uppskatta mig själv och vara stolt över den jag är, mer än det jag åstadkommer!

Att bli farmor var absolut ingen självklarhet och när jag och maken fick veta att vi skulle bli farföräldrar och när Olivia kom till världen, så var det en underbar glädje! Vi älskar henne gränslöst och vi tycker så mycket om att vara med henne. Men vi får inte lägga vår lycka i hennes händer. Det är inte hennes ansvar. Det är vårt ansvar.

När jag är med Olivia så försöker jag vara hennes ”medresenär” och låta henne visa mig vad det är som fångar hennes intresse. Och hon är som de flesta i hennes ålder alltid på väg! 🙂

Jag känner ofta igen mig själv i Olivia. Både till utseendet och personligheten. Hon påminner mig om vem jag var när jag var barn.

Åh, det ska bli så spännande att förhoppningsvis få följa dig länge genom livet Olivia och se och uppleva hur din personlighet utvecklas och vilka intressen du kommer att hålla fast vid.

Nu är du någons dotter, syster, kusin och barnbarn. Genom livet blir det så mycket mer, men mest önskar jag att du alltid kommer att vara Olivia!

Kram till alla stora och små därute!

Gunilla

 

 

 

 

 

Barndomsminnen och frihetskänsla. Tankar om en bild!

Tankar om en bild…

Det här fotot tog jag för ett par, tre år sedan och jag bevarar det i favoritmappen. Mappen där jag sparar bilder som jag av olika skäl tycker särskilt mycket om.

Bilden påminner mig om sommar – om mina första barndomssomrar vid havet! Det är doften av salt hav och tång som jag njuter av än idag! Det är barndomsminnen om att åka snipa, bada och fiska krabbor i timtals och så måsarnas skriande. Jag får en frihetskänsla av bilden – måsen som är fri att flyga vart den vill. Eller så långt vingarna bär. Frihet som är så viktigt för mig – ja varje människa tänker jag, men som inte alla har eller får. Min längtan till havet är alltid närvarande och det finns få andra platser som får mig att känna mig så lugn och harmonisk. Vad tänker du om min bild? Väcker den något hos dig?

Kram, Gunilla

Text & Musik : Ulf Lundell

Jag trivs bäst i öppna landskap,nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.
Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,
ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, d’r fälten fylls av ljus,
när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.
Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja, är ja, och nej, är nej,och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmaste sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.
Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

 

 

 

 

 

Som balsam för kropp och själ!

På självaste Valborgsmässoaftonen blev det ett nytt besök till Tofta naturreservat i Kungälvs kommun. Jag älskar den här platsen – som så många andra platser när havet! Att vandra, ha med fikakorg, släppa tid och rum och njuta av stillheten och tystnaden är som balsam för kropp och själ! Jag älskar att vara nära havet – får liksom inte nog.

Vem njuter inte av det här?

Strax bakom den här muren satte vi oss i lä för att fika. Älskar horisonten där himmel och hav möts. Och muren – hur länge har den legat där? Hur många händer har slitit för att få dit stenarna? Nu ett vackert blickfång!

Jag hoppades också hitta gullvivor på ängarna runtomkring och till min stora glädje gjorde vi det!

För många år sedan då vi var på Valö, nära Bovallstrand, fann vi mängder av gullvivor! Då lärde jag mig dels att de trivs på strandängar och att blomman i Bohuslän kallas för ”majnycklar”.  Vilket fint och passande namn! 🙂 Nu hade jag en önskan om att även finna majnycklar här och det gjorde vi! 🙂 Även de minst lika underbara styvmorsviolen!

Inte så stora… men så underbara! 🙂

En något suddig bild tyvärr… men vilket naturligt vackert stilleben! Blomman, berget, grenen och inte minst fjärilen!

Att komma nära en fasan är inte lätt… tänk ändå så mycket det finns att se om man bara är närvarande och har ögonen med sig!

Vildgåsen som jag först trodde var en Kanadagås, ville inte heller släppa mig nära sig och tittade misstänksamt mot mig när jag jag höjde kameran och försökte zooma in den.

De här sökte dock upp oss och ville gärna vara med på bild! 🙂

Tänk så många underbara smultronställen det finns i vår närhet! Tack för den här gången säger jag till Tofta naturreservat och till er mina bloggvänner! 🙂

Kram, Gunilla

En oas bland påsk – och pingstliljor!

Vädret är allt lite märkligt – det växlar väldigt mellan behaglig vårvärme och isande nordvindar! Idag tog jag på mig vinterjackan igen – avskyr att frysa! Men nog om väder, det finns så mycket annat att skriva om. Som att vandra i en oas av påsk – och pingstliljor! Det gjorde maken och jag tillsammans med några goda vänner en av dagarna i helgen. Makalöst vackert! Det är så svårt att innan föreställa sig hur vackert och effektfullt det är med en sådan mängd av blommor. Det var ett reportage i GP som lockade oss dit och jag kan varmt rekommendera att besöka denna oas – en privat egendom belägen i Fagerås nära Tranemo. Så nu har jag ett nytt utflyktsmål att återvända till!

Det är inte så lätt att fotografera vajande blommor… men nog kan ni se blomsterprakten!?

Så långt ögat når… påsk – och pingstliljor överallt i olika färger! Så vackert och så naturligt där bland alla träd, sten och kullar…

Gult som solen…

Men alla gula ser inte likadana ut! 🙂 Så vackra!

Inte helt lika…

Ett tag önskade jag att jag var en humla… 🙂

Som fick smaka nektar ur dessa skönheter!

Och vad säger ni om den här ljuvliga aprikosa färgen? Magiskt!

Och tänk att få bo så här omgiven av alla dessa underbara blommor och också låta andra få komma och njuta! Naturligtvis är det inte gratis att komma in. ´Det kostar såklart att anlägga och driva en park av den här storleken. Inträdet vid dagens besök var sextio kronor per person och det var värt varenda krona att besöka denna oas! Det gäller förstås att komma vid rätt tidpunkt – som nu då det var full sol och blomning.

Ja, det här var ett litet axplock ifrån den här ljuvliga dagen och det kommer säkerligen att bli fler besök dit om något år.

Maken och jag har också gjort ett återbesök vid Tofta naturreservat i Kungälvs kommun. Senast vi var där var i höstas och då bestämde vi oss för att återvända hit kommande vår. Vi var där på självaste Valborgsmässoafton och vandrade då bland svalört, vitsippor och gullvivor. Men det får jag visa er vid ett annat tillfälle!

Kram på er!

Gunilla