När ljuset återvänder – vaknar livsandarna!

Läste i GP, (20200122) att från och med dagens datum och fram till midsommar blir det ca: 30 minuter ljusare för varje vecka! Även om jag var trött när jag vaknade vid 7.30-tiden, så blev jag piggare och gladare, när jag såg att det var på väg att ljusna. 🙂

På en av helgdagarna som var, promenerade vi ute vid Askim och Hovås som ligger i de västra delarna av Göteborg. Luften var så där klar och ”krispig” som det är så här års vid kusten.

Här vid Hovåsbadet, såg vi faktiskt några tappra tjejer som tog ett dopp och enligt dem var det ca: fem plusgrader i vattnet! Även vid Askimsbadet badade några. Tycker inte att det ser så lockande ut! Eller vad tycker du? Många badar ju året om.

För vår del räckte det gott att njuta av solen, på torra land! 🙂

Väldigt vackra bergarter här ute som jag inte har lagt märke till förut! Magmatisk bergart?

När vi promenerade här längs havet, så kom också längtan ut till skärgårdsöarna. Hade en tanke att åka ut en solig, klar vinterdag med snö! Det är mycket vackert i skärgården, även då snön ligger, men ännu så…. ingen snö i sikte!

Ett besök på Fotö i Göteborgs norra skärgård i januari 2019. Visst är det vackert?

Idag har det också varit strålande väder och lusten att gå långpromenad här hemma infann sig! Det är vackert i skogen och vid vår sjö och det är något alldeles speciellt med solljuset som jag upplever är mjukare här än vid kusten så här års. (Varmare här än vid kusten, då havet kyler.)

Monet-bron som jag kallar den för, men som egentligen heter ”Lukas bro.” Tänk när gräset blir grönt och björkarnas blad har slagit ut! Tack vare bron, har vi ortsbor fått en fin slinga att följa längs sjökanten och ån! (Hälsoslinga.)

Fina vyer nere vid sjön…. älskar att stå här och blicka ut över viken!

Ja, så gott det gör med promenader i solsken och snart ska jag bege mig iväg på ett yogapass. Härligt att vara igång med både: zumba, rörlighetsträning och yoga igen! Men jag måste ändå tillägga att det bästa jag vet är promenaderna – och gärna vandra lite längre sträckor! Alla promenader som blir av är hälsosamma!

Må gott!

Gunilla

3+

Gårdstomten och en liten söt vätte!

Under året har jag observerat intressanta skyltar – informationstavlor i ”min skog!” Skyltar som berättar om en svunnen tid – om hur människor, djur, levde och verkade här långt tillbaka i tiden. De här skyltarna berättar bland annat om gärdsgårdar, gravar och om gårdstomten. Idag när jag var ute på min skogspromenad, bestämde jag mig för att titta närmre på vad som menas med ”gårdstomten!” Vore ju underbart att få hälsa på tomten i dessa i dessa tider! 🙂

Klaffs, klaffs! Aningen blött i skogen efter allt regn!

Så mycket vatten att det rann en liten bäck uppå stigen! Men nog ville jag finna gårdstomten! Kanske bakom den stora stenen?

Ingen tomte där bakom stenen och gårdstomten visade sig vara något helt annat!

På skylten stod bland att läsa om en ”gård med historia”.

”Gallhålan var ett kronohemman, vilket innebar att gården ägdes av svenska staten och brukaren fick betala arrende för att få bo och bruka gården. Den äldsta kända brukaren var en änka vid namn Gunilla. Hon finns med i skattelängderna från 1646 till 1666. Därefter beskrivs Gallhålan som öde. Det innebar förmodligen att Gunilla dött och att ingen ingen kunde ta över gården efter henne.”

Det fanns många ödegårdar i det här området under 1600- och 1700-talen. Anledningen tros bero på krig, hårt skattetryck eller epidemier. Gallhålan kom att bli en plats där socknens fattiga fick bo. Det finns inga exakta uppgifter när de sista människorna bodde och levde här, men troligen skedde det någon gång före 1850.

Enligt en muntlig tradition drabbades mycket riktigt bygden av en svår farsot och många dog. Man befarade att alla boende hade dött i Gallhålan, men ingen vågade gå dit för att undersöka hur det förhöll sig. Till slut var det prästen som tog mod till sig, och gick dit och fann gårdsfolket liggande döda i storstugan. En lite flicka på tre, fyra år hade överlevt. Hon fick följa med till prästgården, där hon sedermera växte upp. Det var därför, enligt traditionen, som Gallhålan kom att brukas under prästgården. Bara en liten bit ifrån ”gårdstomten” finns en annan skylt som berättar om ”gravar”, som visade sig vara betydligt äldre.

Detta gravröse från bronsåldern lär vara sex meter i diameter.

I Gallhålan finns flera gravrösen och stensättningar. Dessa förhistoriska gravar var vanliga under bronsåldern och järnåldern. De är mellan 2000 och 3000 år gamla. Stensättningar är byggda av ett eller flera lager tätt packade stenar, ofta i rund form och med en upphöjd kant runt graven. Så mycket intressant historia det finns I Gallhålan som är ett naturreservat och mycket uppskattat naturområde av oss som bor i orten. Lite mer berörd blev jag ju om änkan Gunillas levnadsöde….

Nu tillbaka till gårdstomten…

När jag gick omkring där och letade efter ”gårdstomten”, så kände jag mig iakttagen! Jag träffade ju på små tomtenissar i skogen förra året om du minns!? Så varför inte i år igen? Försiktigt satte jag mig ned i den mjuka mossan och inväntade något som jag inte riktigt visste vad det skulle kunna vara.

Men visst var det något där bakom trädet!?

En livs levande VÄTTE! … Så söt och var väldigt nyfiken av sig…

Visst är det fantastiskt! Nu har jag en hel liten familj där ute i ”min skog!”

Kanske jag kommer att lyckas få ett foto på den tillsammans!?

Kram Gunilla

3+