Från mörker till förhoppningsvis ljusare tider!

Länge trodde jag att jag skulle klara mig ifrån det som nästan alltid händer mig, då vi kommer in i vintermånaderna. Halva februari passerade utan att jag kände mig direkt påverkad av min reumatiska sjukdom eller utav artrosen. Smygande kom symtomen och tilltog alltmer. Jag vet inte vilket som är värst att ha ont eller den extrema tröttheten som infinner sig. Med symtomen och tröttheten kommer också nedstämdheten. I år har jag känt mig extra skör och sårbar och med tanke på pandemin med allt vad det har burit med sig och fortfarande gör, så är det inte så konstigt att kropp och själ reagerar mer än vanligtvis. Förutom den allmänna oron över covid-19, så har det funnits och finns annan oro, sorg och förluster runt omkring mig. Sådant som ligger utanför min kontroll, men som påverkar sinnesstämningen i ett redan skört tillstånd.

Jag har som alltid sökt kraft i naturen, i att vila, i att träna, i att läsa böcker och annat som ger kropp och själ återhämtning. Lusten att uttrycka mig finns där, men kanske inte så mycket här på bloggen. Jag fotograferar och skriver som alltid, och sparar det i en särskild mapp. Vad det kommer att mynna ut i vet jag inte – det får framtiden utvisa.

Vi människor är olika, men också lika. Att skriva om psykisk ohälsa är för någon något privat, för andra kan det vara en ventil att få berätta om sina tankar och känslor. Jag tänker att det är bra i vissa sammanhang att dela med sig – att våga visa sig skör och sårbar inför andra. Att vara personlig, men inte direkt privat. Hur jag hanterar det – hur jag går vidare – kan ju sedan hjälpa någon annan. Ingen är väl alltid glad, positiv, målmedveten, viljestark och okränkbar! Eller? Men oftast är det just det som de flesta vill visa utåt i umgänget med andra och genom sina olika sociala plattformar. Att visa sig skör och sårbar är istället en styrka i sig. Det krävs mod att vara den man är i alla sammanhang.

Min styrka har varit och är att jag låter mig vara skör och sårbar. Jag är där jag är i känslan. Jag pressar inte kroppen till någonting som inte känns bra, men försöker ändå att röra på mig varje dag. Att komma ut i naturen eller bara gå en kort promenad i närheten, höjer för det mesta sinnesstämningen och de flesta dagarna är det också gott för kroppen. Det är en balansgång mellan vila och rörelse.

Jag har levt med kronisk sjukdom i många år, med allt vad det kan innebära. Sjukdomen går i skov och det har för mig inneburit både bra och dåliga perioder. Det svåraste för mig med mitt sjukdomstillstånd är nog inte smärtan i sig, utan att ha blivit drabbad! En sorg, en stor förlust, av kroppens funktioner. Det ingick inte i mina planer att få en reumatisk diagnos och sedermera en förmodad artros. Jag har trots många andra förluster och motgångar, alltid sett mig själv som en stark och förhållandevis frisk människa. Alltid varit medveten om vad kropp och själ kan behöva för att känna mig just frisk och stark. Det spelar liksom ingen roll att var och annan person över 65 år får artros – för det var inget som jag trodde skulle kunna drabba mig! Det är en sorg att inte kunna göra det som jag vill, som att vandra obehindrat i naturen eller behöva säga nej till andra träningsformer som jag numera har svårt att klara av. I alla fall i perioder.

Det har varit mycket svårt för mig att acceptera det faktumet att ha blivit drabbad av sjukdom och att det därmed också påverkar min vardag. Det är något som jag har att förhålla mig till och mitt fokus ligger nu på att ändå tänka att kroppens nedsatta funktioner, går att påverka i viss mån åt det positiva hållet. Jag tänker också att ”jag är inte mina sjukdomar” och det är ändå mycket som jag fortfarande kan göra!

Något som jag har saknat mycket under coronapandemin är att inte kunna gå till gymmet. Jag saknar både yogaträningen, rörelseträningen och zumba. Nu när jag har blivit lite bättre, har jag börjat träna yoga och rörelseträning här hemma. Efter ett års uppehåll, märks det! Jag har lagt fokus helt på promenader och styrketräning, men kanske tappat det viktigaste med vad det den allsidiga träningen ger. Yoga har jag tränat i så många år, så att sätta ihop ett eget program, har inte varit svårt. Hoppas nu att yoga och rörelseträning hjälper mig att bli mer rörlig. Kanske jag nu går från mörker till ljusare tider!

Något som jag inte har tagit upp i det här inlägget är att också be om hjälp och stöd av någon professionell person som kan ge dig just det som du behöver! När man som jag vill mycket men, inte alltid kan, innebär det att säga nej i vissa situationer, men också att säga ja vid andra tillfällen. Att våga be om hjälp och att vara ärlig mot sin omgivning, är också en styrka!

En dag i taget!

Kram Gunilla

+3

Livets gång!

Livets gång…

Jag sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom fönstret. Ser att den nya familjen är på väg att flytta in i vår granne – vår väns hus efter hans bortgång. Barnen har tömt sitt barndomshem. Ett hem de haft i lite mer än fyrtio år! Ett hem där tre barn har vuxit upp med sin mamma och pappa. Ett hem där de har samlats för att fira födelsedagar och andra högtidsdagar. Alla personliga saker, husgeråd och möbler är borta. En del personliga minnessaker har de tagit tillvara på liksom en del möbler. Kvar är ett tomt skal. De nya grannarna är ivriga att sätta igång – de vill sätta sin prägel på bostaden. Vi ser hur de river ut mycket av det gamla.

Jag pratar med äldsta sonen och frågar hur han mår – hur det känns därinne i hjärtat? Han är tyst en liten stund och säger ”det känns konstigt.” Han fortsätter, ” men det är skönt att det är över, men hur blir det med jul och annat”, avslutar han meningen. Vi samtalar om att nya traditioner kanske kan skapas bland syskonen.

För två veckor sedan nådde mig ett nytt dödsbud. En vän och före detta kollega hade nu somnat in. Det tredje dödsbudet på ganska kort tid. Det är klart att man påverkas. Jag blir känslomässigt påverkad. Jag tänker på allt som vi har upplevt under tjugo år som kollegor och ännu många fler år som vänner. Vi har varit fyra kollegor som fortsatte att träffas genom alla åren. Den cirkeln är bruten, då en är avliden, en är dement och känner inte längre igen oss. Vi är två kvar i cirkeln.

”Livets gång, tidens tand”, tänker många. Ja, det gör jag också, men det går inte obemärkt förbi. Tryggheten rubbas på något sätt – det invanda förändras. Det väcker också tankar och känslor om min egen ofrånkomliga dödlighet. Det väcker i sin tur en insikt om förgänglighet, men också en tacksamhet och någon slags acceptans att allt går inte att påverka. Jag kan inte påverka gårdagen, men jag kan till viss del påverka nuet och de tankar och känslor som jag tänker om framtiden. Det känns gott att veta.

Tack för vänliga ord och kommentarer på mitt föregående inlägg! Det känns så gott i hjärtat!

Kram, Gunilla

+1

Vårkänslor, skrivprojekt och bloggpaus!

Ja, de underbara vinterdagarna som var, har nu bytts ut mot lika underbara vårdagar! Det som återstår av vintern här, är att isen på sjön fortfarande ligger kvar, men det är nog bara någon dag till innan allt är borta.

Nere vid vår sjö, var det så fint nu med all murgröna som tidigare låg väl skyddat under all snö.

Så vackert med murgröna och så tålig den är! Det är en favorit som är grön året runt och som lugnar ned på något sätt i samplanteringar med blommor som pelargonia.

Det har blivit lite vår inne och ute. Tycker om att ändra efter årstiden….

Lite vårligare färger, men ändå dämpade som jag tycker om. Får ofta frågor om ”tavlan” i bakgrunden, som är en bricka i laminat och inte i plåt. Köpte den för några år sedan på Artilleriet i Göteborg och tycker faktiskt att den är vacker som en tavla!

Något som jag också tycker mycket om är det marmorerade lilla fatet som harmonierar så fint med tavlan. På fatet har jag en gräddkanna och sockerskål i silver. Ett kärt minne efter min svärmor. Ser du den lilla murgrönan… plockade med mig en liten kvist ifrån promenaden. 🙂

Ute i vår lilla täppa är allt granris, mossa och höstväxter borta. Kvar är lite lärkkvistar och kottar och några små nyinköpta penséer i en kruka på symaskinsbordet vid entrén. De är ju frosttåliga och så söta och ger vårfeeling! 🙂

Ja, att omge sig med blommor, grönska och ”vackra ting”, är alltid viktigt och särskilt nu, då så mycket känns oroligt och dystert! Jag känner mig faktiskt rätt så ”låg” och ägnar en del av min tid till olika ”skrivprojekt”, (som jag inte vet vad det ska leda till) och jag läser mycket. Jag är ute i naturen förstås och tar mina dagliga promenader och maken och jag gör våra utflykter som jag då och då återger här på bloggen. Men nu får bloggen vila ett tag, tills lusten kommer tillbaka. Det blir kanske något sporadiskt inlägg så där i all hast…. jag vet faktiskt inte…

Det är så viktigt att lyssna på kroppen och på de signaler som kropp och själ sänder ut. Jag har all tid i världen, för att göra olika saker som jag tycker om. Men nu är det inte ”aktiviteter” som jag är i behov av, utan vila och tid för eftertanke.

Ta väl hand om dig!

Kram Gunilla

+4

Tankar om hösten och om livets cykler.

Under hösten förbereder sig naturen för den kommande vintervilan. Innan löven faller får vi människor njuta av en sällan skådad färgrikedom. Det är för mig lika vackert och efterlängtat som när vitsipporna breder ut sig och sträcker sina små ”ansikten” mot solen. Då är den långa vintervilan över.

Ja, färgerna är underbart vackra och de skiftar i allt från gyllene toner till djupaste rött.

Hösten ger mig både energi och harmoni. Jag tar vara på varje stund av dygnets ljusa timmar! Jag låter skogens och havets dofter fylla mina lungor med välbehag och syre. Men jag jäktar inte, utan saktar istället ned farten, för jag vill ju uppleva. Se och uppleva med alla mina sinnen. Vara i stunden.

Hösten är en fin tid för reflektion och eftertanke. Ibland leder det till en lust för förändring. Att skala bort onödiga ting och sådant som kanske gnager inombords. Att välja om. Att gå en annan väg. Eller att inse att den föreslagna vägen är den jag vill fortsätta att vandra på.

Hösten påminner mig också om våra olika ceremonier som tar oss genom livets stadier – från födsel till döden. Vi står snart inför en vacker högtid – den då vi tänker på nära och kära som inte längre finns bland oss. Alla helgons dag är den helg på året då vi tillsammans med människor i Sverige och världen uppmärksammar och minns dem som har lämnat det här livet. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla.

En fin tradition är att dekorera graven på olika sätt och tända ljus. Men kanske det är en tradition som så småningom avtar eller försvinner, då många väljer en plats i en minneslund eller att strö askan ”för vinden!”

På kort tid har vi mist en granne – en mångårig vän, samt en nära anhörig. Minnesstunden har vi framför oss. Dagen och stunden då det är dags att ta farväl.

Mina tankar och känslor kring det, återgår till tiden som är nu. Naturen som förbereder sig för vintervila. Löven som täcker marken och som så småningom blir till jord. Naturens och livets cykler.

Naturen är vacker och livet är det för det mesta likaså. Det är smärtsamt att ta farväl. Det är ett avsked. Våren kommer, våra liv går vidare, men de vi har mist kommer inte tillbaka. Vi kan försöka se dem i allt det som de älskade. I allt det som omgav dem. Även om ett liv har tagit slut, så finns minnen kvar.

Livet är en gåta – något vi har fått till låns. Låt oss leva det så vackert som det bara går.

Ta hand om dig!

Kram Gunilla

+2

Septemberdagar!

September – en månad med varierat väder och så har det varit så här långt! I helgen har det regnat här och trädgårdsprojektet har fått vila och vi har istället pysslat och fejat inne i vårt hus. Men imorgon måndag, kommer allt virke till den nya altanen och till staketet som ska ersätta häcken som nu är ett minne blott. Trädgården har tagit mycket tid i anspråk och kommer så att göra en tid framöver, men så fint det kommer att bli och så roligt att göra ”höstfint” där sedan. Det kliar av lust att få börja ”inreda” med lite växter och belysning.

September i vanliga fall är en lugn och behaglig månad. Men jag kan ju inte säga att det har varit så lugnt detta år i september! Men roligt, behagligt och inspirerande och jag varvar matlagning åt ”trädgårdsarbetarna”, med långa sköna promenader i skog och mark.

Här en solig och skön dag, där jag gick på promenad med lille prinsen. Det är så fint med det öppna landskapet. Fälten och Vidderna!

En sten i vardera handen!

Och den lille prinsen är supersnabb, så det gäller att ”hänga med” på hans upptäcktsfärder! Allt som finns längs vägen är intressant som pinnar, kvistar, löv, maskar, vatten, stenar och blommor! 🙂

Röda ladugårdar med gröna dörrar passerar vi på vår promenad. Det hör landet till!

I skogen har det blivit alltmer höstfärger…

Visst är det vackert!?

Det är något rofyllt med färgerna, men också lite vemodigt.

Men grönt finns det – grön frodig björnmossa!

Ett stopp vid skogstjärnet blir det alltid. Måste titta ut över vattnet…

Visst anar du hösten i bilden? Vattnet är mörkt och vassen har ändrat färg, liksom ljuset.

På promenaden från skogen såg jag berberis med röda bär – så fina höstfärger.

Promenaderna är så viktiga för mig tillsammans med uteträningen som är två dagar i veckan. Jag skulle vilja säga att det tillsammans är lite av en livlina! Träningen ger både styrka, energi och balans i tillvaron.

Om tacksamhet…

Det finns mycket att vara tacksam över, vilket jag också påminner mig om dagligen! Att uppskatta vardagen precis så som den är med diverse göromål. Att uppskatta allt det enkla som ryms i sin vardag. Sysslor som kanske inte alltid är så roliga, men som kanske ändå har en mening, en funktion. Guldkanten är nära och kära, barn och barnbarn och vänner. Jag skriver detta för livet kan snabbt förändras… Jag vill påminna dig och mig om det!

Må gott och gör det bästa av varje dag som du får!

Kram Gunilla

+4

Att sätta upp realistiska hälsomål!

Sommaren 2019 på Köpstadsö i Göteborgs södra skärgård. (Kössö).

Det är så här jag ser på mig själv och det är så här jag vill känna mig! En glad, positiv naturälskande person som tycker om att vara i rörelse. Att kunna röra på mig obehindrat. Gärna som här i Göteborgs skärgård. Jag har alltid betraktat mig som frisk, förutom då att jag under en mycket påfrestande period i mitt liv ådrog mig reumatisk sjukdom. Sjukdomen har funnits där sedan år 2000. Den har påverkat mig negativt, men inte styrt mitt liv. (Ankyloserande spondylit – Bechterews sjukdom. Förkortas AS.)

Under 2017, började jag få symtom från mitt ena knä, röntgen påvisade begynnande artros. I årsskiftet, 2019/2020, började jag också få symtom ifrån samma sidas ljumske, vilket kan vara höftartros. Allt tyder på det enligt besök hos fysioterapeut. Det var inte så jag hade tänkt mig att mitt pensionärsliv skulle bli! Och som det inte skulle räcka, fick jag konstiga symptom på yrsel och illamående, vilket sannolikt berodde på att jag fått en virusinfektion i mellanörat, som i sin tur påverkade balanssinnet. Att kunna träna med yrsel och illamående har stundtals varit omöjligt, vilket i sin tur har påverkat min psykiska hälsa negativt. Därtill coronaviruset som maken och jag hittills har klarat oss ifrån.

En del dagar har yrseln varit mindre påträngande och då har jag vågat mig på en cykeltur eller en promenad. Det som jag uppskattar så mycket! Nu vet jag inte om jag vågar ropa ”hej!” Är jag över bäcken tro? Men idag är första dagen som jag har kunnat träna mitt rörelseprogram för höftartros och för AS, utan att bli yr eller illamående! Om viruset äntligen har läkt ut, så har det påverkat mig i tre månader! Jag kan säga att det har varit och är fruktansvärt jobbigt!

Varför skriver jag om det här…

För det första så jämför jag mig inte med någon annan! Det finns alltid någon som har mycket sämre förutsättningar än vad jag har. Men att tänka så är varken hälsofrämjande eller hjälpsamt! För det andra så tänker jag att genom att berätta (skriva), så kan jag kanske hjälpa någon annan. Många som läser min blogg gör det ju för att söka inspiration på ett eller annat sätt. För det tredje – inget är ”hugget i sten!” Det mesta går att påverka i viss mån. Både AS och artros går i skov. Det betyder att det förekommer båda sämre och bättre perioder i sjukdomsförloppet! Hittills har jag inte behövt medicinera beträffande min AS. Tar vid behov Ipren eller liknande. Allsidig träning och vila har hjälpt. Vid artros är det också träning som förespråkas. Operation väntar man med in i det längsta.

Ja, hittills har inte 2020 varit så positivt för min del och beträffande coronaviruset, så påverkas vi ju alla. Jobbigast med det är ju att inte få krama om sina barn och barnbarn. Vårt yngsta barnbarn – lille Arvid är snart nio månader och att inte få vara nära honom är urjobbigt! Så saknar vi förstås att Olivia inte kan komma hit och sova över som hon har gjort lite då och då! Tur är ändå att när man är runt fyra år, så lever man i nuet och har kul med sina kompisar! Men nu när det blir ”goare tider”, hoppas jag att vi kan ses ute, men utan kramar förstås!

Realistiska hälsomål – vad kan det innebära?

All träning på gymmet, ligger nere för min del på grund av coronaviruset. Jag vill inte utsätta mig för onödig smittorisk, genom att träna rörelseträning, yoga och zumba där. Det är inte säkert att jag kan träna zumba i fortsättningen. Hopp och stuts är inte bra för någon med artros, men det sistnämnda kan jag ju låta bli! Jag får känna mig för när det blir läge för det igen. Zumba är ju så kul!

Rörelseträning och yoga är mycket hjälpsamt både vid AS och vid knä – och höftartros. Jag har program att följa och har som målsättning att utföra programmen tre dagar i veckan. Att cykla, promenera eller gå stavgång gör jag alltefter lust och dagsform.

Jag hoppas innerligt att regelbundet träning ska ge resultat. Att det verkligen ska stärka leder runt knä och höft. Att förstärka muskulaturen runt det som är angripet och inflammerat. När jag mådde som sämst, vilket egentligen är fram till dagens datum, så kändes tillvaron mycket dyster. Egentligen inte så konstigt med tanke på hur situationen har varit och är. Det är okej att må dåligt – det finns alltid en eller flera anledningar till varför det är så. Smärta är något som inte alltid syns utanpå och det gör det ofta svårt för andra att förstå! Under de här månaderna som passerat har det i regel tagit mig flera timmar att komma igång efter det jag har vaknat på morgonen.

Att vara mål – och hälsomedveten är det som alltid har fått mig tillbaka på banan igen. Nu när viruset verkar ha läkt ut, kan jag se framåt igen. Jag kan se för mitt inre att träning och vila gör att jag åter vågar tro på att jag kan kan röra mig ute i naturen så som jag önskar. Jag vet att sämre perioder kommer, men även bättre. Jag kanske inte kommer att kunna åka iväg på någon vandrings – eller cykelresa som omfattar flera dagar. Men det betyder ju inte att jag inte kan alls! Realistiska mål är att bege mig ut på dagsetapper i närmiljön. Både till fots eller på cykel. Det är ännu så länge möjligt även i dessa Coronatider!

Ja, jag tror fullt och fast på att det går att påverka sin hälsa, hur illa det än kan upplevas. Jag hade otur att jag drabbades av ”det där viruset” som däckade mig fullständigt för en tid!

Jag tänker ibland tillbaka på vårt nyårsfirande i Köpenhamn 2019/2020. Då mådde jag bra på alla sätt. Maken och jag njöt till fullo av vackert väder och av miljön i Köpenhamn. Några dagar senare började informationen om coronaviruset strömma ut, medan jag själv inte på något sätt släppt tankarna om klimatkrisen….

Blogglusten har inte varit direkt spirande och flödande och prio nummer ett är att fokusera på den egna hälsan. Så mycket av min tid kommer att gå till att träna, uppleva och vila! Blogglusten kommer nog förhoppningsvis att finnas kvar med hjälp av förnyad energi!

Ta väl hand om er!

Kram Gunilla

+4

Cykeltur bland vitsippor och svalört. Tankar om livet och om bloggen.

Den för mig vackraste och mest efterlängtade tiden är när vitsipporna står i full blom vid Råda Säteri. Maken och jag har verkligen tagit vara på varje stund att promenera i området och vi har också tagit oss dit på en cykeltur. Nu finns det vitsippor på många platser i vår närmiljö, men ingenstans är det så vackert som här vid Råda Säteri.

En längre cykeltur på ca: 4 mil tog oss genom ”gammelskog”, på slingriga skogsvägar, kantad av vitsippor. Så småningom cyklade vi in i Delsjöns stora naturreservat, där det blev en ”go fika”, innan turen gick vidare mot Råda Säteri, där ännu fler vitsippor och svalört välkomnade oss.

Vitsippor i ”gammelskogen”! Det är klart att det blir många stopp längs vägen för att föreviga det vackra. Om jag ändå kunde stoppa den här tiden….

Vår cykeltur gick vidare mot ”en go plats”, för att där njuta av fikat! På vägen dit var jag nära att platta till en stor snok, en liten ”babysnok” och en kopparorm! Men jag lyckades undkomma dem genom att jag oftast har ett öga mot marken och ett öga i färdriktningen! 🙂

Det är så trevligt med de här skyltarna som visar vägen till mysiga ställen.

Grönska på väg och först ut är björkarna.

Vattenblänk som här är lite krusigt. Fin plats där vi njöt av utsikt och medhavd ”go fika!”

Energipåfyllda trampade vi vidare mot Råda Säteri, där vyerna är särskilt vackra utmed den gamla stenmuren, vitsipporna och svalörten.

Här syns den Gamla Allén som är en kort bevarad sträcka av den ursprungliga vägen, som ledde fram till Råda Säteri. Det var många och omfattande protester när en ny väg (1980-talet) skulle fram mot huvudorten som därmed ”klöv” den Gamla Allén. Allén är även delvis bevarad en bit vid huvudbyggnaden. Tur är att ganska stora områden med de gamla ekarna finns kvar och med dem vitsipporna!

Längs vägen och muren växer vitsippor och svalört i mängd. Det är en fröjd för ögat att både cykla och gå här. Att promenera är att föredra, om man som jag vill fotografera i lugn o ro. 🙂

Utanför muren, på båda sidor är det lika mycket blommor. Det är därmed lika vackert för de bilister som kommer åkandes på den ena sidan på den ”nya vägen”, om de inte har alltför bråttom vill säga!

Vitsippor mot den gamla bevarade stenmuren. Innanför muren på den här sidan ligger ett fint gammalt torp.

Ja, naturens storhet och skönhet, får mig att för ett ögonblick lägga dystra tankar åt sidan. Tankar om coronaviruset och dess följder, klimatkrisen som inte på något sätt är över, min egen ”ohälsa” som delvis hindrar mig i min vardag. Mina tankar upptas till en del om huruvida jag kan och vill skriva om det här på min blogg. Känner tveksamhet. Samtidigt som där finns ett ”vemod”, över hela situationen, så upplever jag också en stark vilja till att kunna påverka och inspirera till att ”göra skillnad.” Jag tycker det är roligt och inspirerande att skriva om alla de utflykter som vi gör i vår närmiljö. Allt som har med naturen att göra i skog och mark och vid sjö och hav. Men ändå är det något som skaver inombords. Ibland behöver saker och ting få vara som de är. Jag får fundera och låta lusten och tiden avgöra.

Ta väl hand om er!

Kram Gunilla

+5

I ett hav av vitsippor och lite tankar kring glädje och vemod.

Det är lika fantastiskt varje vår, då vitsipporna breder ut sig och vänder sig mot solen. Ett vitsippehav! Det är vackert som en tavla och konstnären är Moder jord.

Det har inte varit så mycket till vinter under 2019/2020. Inte om vi talar om snö, frost, klara och soliga dagar. Här på västkusten mycket regn, blåst och stormar som avlöst varandra! Ja, inte bara här. Våren har varit trevande, men med många soliga dagar nu under april. Kanske frostnätter snart är över. Men kalla nätter, gör att blomningen varar längre och det har jag inget emot. Vitsipporna får mer än gärna förgylla vår tillvaro under en längre tid.

Jag njuter verkligen av att besöka Råda Säteri varje vår, som är den plats som vi alltid åker till när vi vill uppleva vitsipporna när de står i full blom. Platsen är magisk, eftersom det är så stora fält – ett hav av vitsippor! Att Råda Säteri som är beläget vid Rådasjön, är en magisk plats i sig, gör att allt tillsammans blir betagande vackert. Huvudbyggnaden är under renovering, har så varit en längre tid. När alla byggnadsställningar är borta, så hoppas jag återkomma att skriva om dess långa historia.

Det är en märklig tid vi lever i. Det är svårt att helt och hållet hänge sig åt allt det vackra som finns i naturen, vilket till stora delar beror på coronapandemin. Jag upplever en stor glädje att se det vackra i vår fantastiska natur, men det finns också ett vemod. Det är inte så konstigt att uppleva det så, med tanke på alla konsekvenser som följer i coronavirusets spår. Ja, det är svårt att förstå och ta in vidden av vad som har hänt och sker! Samtidigt så sker det så mycket positivt – många kreativa lösningar som för människor närmare varandra! Det är underbart att se och höra hur många som vill hjälpa till på olika sätt. Jag hoppas innerligt att det är något som växer sig så starkt, att det blir bestående.

Ja, älskade vår – du har varit så efterlängtad! Mer än någonsin.

Ta hand om er!

Kram Gunilla

+4

En tillbakablick på 2019!

Hej alla trevliga läsare och god fortsättning på 2020!

Det blev en bussresa till Köpenhamn över nyåret – en resa som blev en positiv avslutning på vårt 2019. Köpenhamn är verkligen en mysig och promenadvänlig stad och vi har sannerligen promenerat mycket under de två dagarna som vi var där. I nästa inlägg hoppas jag kunna visa bilder och berätta mer om vår trevliga weekendresa. Året som har gått – 2019 kan jag se tillbaka på med glädje, sorg, oro, resor och många fina upplevelser i vår natur! Vanligtvis brukar jag inte göra årskrönikor, men året som har passerat, har innehållit så många glädjestunder och sorgen som jag tidigare inte nämnt, behöver också få utrymme. Att sätta ord på det som också är svårt är nödvändigt och hjälpsamt.

Glädje

Under försommaren blev det en romantisk vigsel i vackra Bohuslän mellan vår äldsta son och hans sambo. Lilla Olivias föräldrar. Ett litet intimt bröllop på en brygga och där middagen intogs i en intilliggande sjöbod. En underbar och oförglömlig dag!

Vår familj har utökats med Arvid, eller ”Lill-Boije” som vi också kallar honom för. Tänk efter lång, lång, väntan har vi nu två barnbarn. Olivia, Arvid och vårt bonusbarnbarn William. Min make och Arvids gammelfarfar heter Boije! Roligt att det namnet också kom med! 🙂 Glädje är också att yngsta sonen med sambo flyttade in i sitt nya fina hus i maj månad! Där bor de nu den lilla familjen som också rymmer två katter!

Ohälsa och sorg

Som Jag skrev inledningsvis, så har 2019 bjudit på många och olika glädjeämnen. Men oro och sorg har också drabbat vår familj och för mig är det omöjligt att inte nämna något om det. Det vore ett svek mot de drabbade mot oss runtomkring, och mot livet självt. Vi har vänner och bekanta som på olika sätt har drabbats av ohälsa. Man berörs, försöker finnas till, uppmuntra och stötta, efter bästa förmåga. En svår förlust drabbade familjen i november, då min ena svärdotters bror avled, efter en längre tids sjukdom. Så oerhört svårt att förstå och acceptera att en älskad make, pappa, son, bror, svåger, kollega med mera, avlider när livet egentligen kan och bör vara som vackrast! <3

Resor

I juli månad blev det en fantastisk bussresa till vårt vackra grannland Norge. Höjdpunkten på den resan var båtturen på Lysefjorden. Min makes bror följde med!

I augusti firade maken jämna år och en ny bussresa tog oss till broarnas stad, Prag! En oförglömlig resa med många fina upplevelser och minnen!

Utflykter

I vårt pågående projekt om Göteborgs skärgård, så blev det nya utflykter och promenader, bland annat till Asperö, Brännö, Galterö och Köpstadsö, som alla ligger i den södra skärgården. Fantastiska naturupplevelser här ute på öarna, men också på flera andra platser runtomkring vårt närområde.

Gemenskap

Familjen och gemenskapen med dem är ju så viktig och värdefull. Att ha varandra, att hjälpa och stötta varandra. Vänner – några få vänner som finns där i vått och torrt. Vänner som lyssnar och tröstar. Vänner som man kan skratta med och uppleva ”roligheter” med! 🙂 Vad vore livet utan vänner?

Bloggen

Då och då förnyar jag bloggens utseende och innehåll. Allt efter egna intressen, men också om sådant som jag tror och hoppas intresserar mina läsare. Inga läsare – ingen blogg! Mina inlägg om Göteborgs stad och om dess skärgård, är populära inlägg! Men också alla de inlägg som handlar om naturupplevelser och om att leva ett sunt och hållbart liv. Och hur gör man bäst det?

Inför 2020

Inför det nya året som både är ett skottår och ett år till ett nytt decennium, hoppas jag blir ett ”omställningens år!” Både på det personliga planet, men också ur ett globalt perspektiv. Att livet innehåller både glädje, sjukdom och sorg är något som vi vet. Men vi vet inte när det drabbar oss och i vilken omfattning. Det jag önskar är att glädjen ska vara så mycket större än oro, sjukdom och sorg. Jag tror mycket går att påverka – inte allt, men väldigt mycket! Det gäller både hälsa, glädje och omställningen till ett mer hållbart och ansvarsfullt liv.

Tack för att du tittar in här och jag önskar dig varmt och välkommen tillbaka! Jag hoppas på ett nytt givande bloggår!

Kram Gunilla

+2

Mod, självinsikt, vänskap, relationer och tacksamhet!

Morgon då jag vaknade, infann sig en ledsamhet som jag först inte förstod varför den fanns där. Jag kände mig tom och ledsen. Min känsla ”borde” vara en annan, jag som precis hade fyllt år och blivit uppvaktad av min familj och av goda vänner. Men jag visste mycket väl varför jag var ledsen. Jag bär på en rädsla som handlar om att inte bli lyssnad på, att inte får uttrycka känslor och behov, att bli feltolkad, att bli avvisad. Rädslor som funnits med mig sedan barndomen.

Den här morgon, var dagen då du käraste syster somnade in! Det har gått sju år och saknaden efter dig är stor. Du finns inte fysiskt bland oss längre, men du finns inom mig. Jag kan känna din närhet ibland när jag befinner mig nära vårt barndomshem, eller på platser som har en positiv betydelse för oss båda. Det känns bra. Den sorg som jag upplever idag är den att vi två – du och jag inte fick möjligheten att åldras tillsammans. Det var något som vi såg fram emot. Sorg är det pris vi får betala för att också uppleva kärlek.

Mina tankar och känslor handlade också om en närstående vän…

Du – en av mina närmaste vänner som är den som bejakar mina känslor, som låter mig vara den jag är, som lyssnar och vill mig väl. Du skulle höra av dig så fort du kommit i ordning i ditt nya hem – det var vad du sa till mig då vi talades vid i slutet av sommaren. Du gjorde inte det. Du hörde heller inte av dig till mig till min födelsedag, som du alltid brukar göra. Jag blev både ledsen och orolig. Jag sände iväg ett sms, där jag uttryckte min oro. Jag tänkte ringa, men rädslan fanns där och jag hoppades på att du skulle kontakta mig istället. Du gjorde det! Någon timme senare ringde du mig, förklarade, berättade om allt som hänt och jag lyssnade och bejakade. Det blev ett långt samtal där du fick det utrymme som du behövde. Du frågade sedan om mitt mående, men jag var dels inte redo för att berätta om mina känslor, dels var jag hungrig och trött. Jag insåg dock att jag behövde ringa tillbaka och prata med dig om vad som är viktigt för mig i vår relation, för att den ska byggas på ömsesidighet, respekt och på ärlighet. Jag är glad att jag gjorde det – att jag ringde dig och att det samtalet fick en mycket positiv betydelse för vår fortsatta relation.

Jag insåg också den här morgonen att den gratulationshälsning som jag fick sent på kvällen på min födelsedag, att det hade fyllt mig med mer sorg och saknad än med glädje. Varför kom hälsningen så sent? Varför ringde du inte istället? Jag tänkte att du var för trött att ringa mig, efter en lång arbetsdag. Men det hade du i så fall kunnat skriva till mig. Att du ville ringa mig en annan dag!

Stärkt av mitt samtal med min väninna, ringde jag upp dig och jag tackade ytterligare en gång för ditt sms. Du frågade mig om jag blev glad för din hälsning och jag svarade uppriktigt att jag både blev glad och ledsen. Det blev ett bra samtal. Du lyssnade och tog emot. Jag lyssnade och du fick uttrycka hur du kände det. Jag vet inte om det här samtalet var hjälpsamt, men jag tror och hoppas det! Det kändes fint att lyssna till varandras behov och att jag förhoppningsvis fick dig att förstå att DU ÄR VIKTIG FÖR MIG.

Vi bär alla på en historia och ingen av oss går genom livet utan att få uppleva besvikelser, sorger och andra förluster. Hur vi klarar av att möta våra svårigheter i livet, beror på olika saker som personlighet, hur vi i vår barndom får lära oss att hantera olika rädslor och hur vi blir bekräftade. Det handlar ju också inte minst om att under livets gång att förstå orsak och verkan. Att se sitt eget agerande i förhållande till sin medmänniskor. Att komma till insikt – att ha självrespekt.

Jag har precis läst ut Kristin Kaspersens senaste bok som heter ”Tacksamhet.” En personlig bok som handlar om ”tankar” – om att välja tankar, om kärleken till: sina barn, föräldrar, syskonen, vänner och till en partner. Men också om glädje, mod, sorg, och om kropp och själ. Om insikt och självrespekt. En varm och innerlig bok.

När jag läste ett kapitel som Kristin kallar för ”tankar”, grepp texten tag i mig direkt och jag citerar.

”Morgontrött och eftertänksam. Vad sköna morgnar är. Allt är stilla. Allting runt omkring börjar sakta vakna till liv. På morgonen kan jag känna ett lugn, men också vara som mest ledsen. Det rinner över. Så jag välkomnar dagen. Jag ska inte bita ihop. Jag gör det för ofta. Finns så mycket vänliga människor därute som omfamnar, får mig att skratta och lyssnar. Så fokus på rätt saker nu. Det finns så många möjligheter. Jag har alltid rest mig utan att förvänta mig något från någon annan och jag gör det igen. Det är bara mitt ansvar och det är något mamma har lärt mig. Skyll aldrig på någon annan, se vad du själv kan göra. Ta det i egna händer”.

Den här texten talade till mig. Jag hade ”tagit saken i egna händer” och ringt de där två samtalen som jag behövde göra. Efteråt kändes det mycket befriande och glädjefyllt. Men jag inser att min rädsla för att bli avvisad eller förlöjligad fortfarande stoppar mig. Jag biter ihop och undertrycker därmed egna behov och känslor. För mig är det viktigt, att om jag vill avsluta en relation som har blivit destruktiv, eller av annan orsak, så vill jag avluta relationen på ett respektfullt sätt. Om det är möjligt! Jag har en pågående relation, där personen, mer eller mindre alltid får mig att må dåligt efter ett samtal. Det är inte alltid så, det kan också vara ett riktigt bra samtal eller möte, men mer sällan. Jag känner den här personen så väl, och jag kan ana vad som döljer sig bakom lustigheter och ironin.

Jag påminner mig om vad jag behöver göra, vilket ansvar som vilar på mig, vilket ansvar som vilar på den andre personen. Jag har försökt, men inte varit tillräckligt tydlig. Jag behöver förbereda mig på att relationen kanske kommer att avslutas. Men det är inte min innersta önskan.

För några veckor sedan var jag ute och lunchade med en väninna. Vi träffades tidigare i somras, men bestämde att vi skulle ses även nu i höst. När vi träffas har vi alltid mycket att samtala om. Både om gemensamma intressen och att vi tidigare har varit arbetskollegor. Jag såg mycket fram emot en ny träff och mot nya goda samtal. Vi åt en bit mat, samtalade så som vi brukar göra. Efter ca: en och halv timme, ville min väninna bryta upp, hon berättade att hon skulle gå på bio lite senare och ville hem först. Jag blev först besviken och hade velat ha lite mer tid tillsammans. Behövde hennes klokhet, lugn och humor. Så kom känslan av att ha blivit avvisad! Vi sa ”hej då” till varandra med en kram och gick åt skilda håll. Känslan av tomhet omslöt mig. Men jag sa ingenting, visade ingenting då vi bröt upp. Jag behöll min besvikelse för mig själv.

Vädret den här dagen var strålande – en klar och solig höstdag. Jag började promenera genom staden – ”mitt Göteborg!” Jag kände att besvikelsen lättade, jag insåg faktiskt att jag kunde ”välja mina tankar” och gjorde det efter en stund. Jag hade lagt min besvikelse i hennes händer och det var inte rätt! Vi hade träffats som avtalat och vi hade en trevlig lunch. Vi hade inte pratat om att göra något efter lunchen. Jag la sedan fokus på en ha en trevlig stund för mig själv – att flanera genom staden, fotografera och le mot mina medmänniskor! Njuta av det vackra höstvädret. Jag avslutade dagen med att ta ett glas rött på ett av stadens anrika hotell. Det blev en bra dag med ett bra avslut. Jag är så tacksam över att ha dig i mitt liv.

Ja, relationer och vänskap är något som kan vara underbart på flera sätt, men det kan också vara svårhanterbart och destruktivt. En relation måste byggas på förståelse, ödmjukhet, lyhördhet, värme, humor och på ömsesidighet.

Att komma till insikt och ta ansvar för mina egna behov och känslor är något som jag ständigt arbetar med. Jag har egentligen en bra ”verktygslåda” som jag tillförskansat mig genom olika utbildningar. Men det räcker inte alltid till. Rädslan är tyvärr ibland större än modet. Jag lägger ofta skulden på mig själv och tänker att felet är mitt.

Jag tänker också som Kristin uttrycker så bra att jag är gärna ”följsam” i en relation, men jag vill undvika det där med att ”anpassa mig”. Att vara följsam är spännande och positivt. Det ger energi. Att anpassa sig är mer negativt. Det kan innebära att förlora sig själv.

Kram Gunilla

+5