Mod, självinsikt, vänskap, relationer och tacksamhet!

Morgon då jag vaknade, infann sig en ledsamhet som jag först inte förstod varför den fanns där. Jag kände mig tom och ledsen. Min känsla ”borde” vara en annan, jag som precis hade fyllt år och blivit uppvaktad av min familj och av goda vänner. Men jag visste mycket väl varför jag var ledsen. Jag bär på en rädsla som handlar om att inte bli lyssnad på, att inte får uttrycka känslor och behov, att bli feltolkad, att bli avvisad. Rädslor som funnits med mig sedan barndomen.

Den här morgon, var dagen då du käraste syster somnade in! Det har gått sju år och saknaden efter dig är stor. Du finns inte fysiskt bland oss längre, men du finns inom mig. Jag kan känna din närhet ibland när jag befinner mig nära vårt barndomshem, eller på platser som har en positiv betydelse för oss båda. Det känns bra. Den sorg som jag upplever idag är den att vi två – du och jag inte fick möjligheten att åldras tillsammans. Det var något som vi såg fram emot. Sorg är det pris vi får betala för att också uppleva kärlek.

Mina tankar och känslor handlade också om en närstående vän…

Du – en av mina närmaste vänner som är den som bejakar mina känslor, som låter mig vara den jag är, som lyssnar och vill mig väl. Du skulle höra av dig så fort du kommit i ordning i ditt nya hem – det var vad du sa till mig då vi talades vid i slutet av sommaren. Du gjorde inte det. Du hörde heller inte av dig till mig till min födelsedag, som du alltid brukar göra. Jag blev både ledsen och orolig. Jag sände iväg ett sms, där jag uttryckte min oro. Jag tänkte ringa, men rädslan fanns där och jag hoppades på att du skulle kontakta mig istället. Du gjorde det! Någon timme senare ringde du mig, förklarade, berättade om allt som hänt och jag lyssnade och bejakade. Det blev ett långt samtal där du fick det utrymme som du behövde. Du frågade sedan om mitt mående, men jag var dels inte redo för att berätta om mina känslor, dels var jag hungrig och trött. Jag insåg dock att jag behövde ringa tillbaka och prata med dig om vad som är viktigt för mig i vår relation, för att den ska byggas på ömsesidighet, respekt och på ärlighet. Jag är glad att jag gjorde det – att jag ringde dig och att det samtalet fick en mycket positiv betydelse för vår fortsatta relation.

Jag insåg också den här morgonen att den gratulationshälsning som jag fick sent på kvällen på min födelsedag, att det hade fyllt mig med mer sorg och saknad än med glädje. Varför kom hälsningen så sent? Varför ringde du inte istället? Jag tänkte att du var för trött att ringa mig, efter en lång arbetsdag. Men det hade du i så fall kunnat skriva till mig. Att du ville ringa mig en annan dag!

Stärkt av mitt samtal med min väninna, ringde jag upp dig och jag tackade ytterligare en gång för ditt sms. Du frågade mig om jag blev glad för din hälsning och jag svarade uppriktigt att jag både blev glad och ledsen. Det blev ett bra samtal. Du lyssnade och tog emot. Jag lyssnade och du fick uttrycka hur du kände det. Jag vet inte om det här samtalet var hjälpsamt, men jag tror och hoppas det! Det kändes fint att lyssna till varandras behov och att jag förhoppningsvis fick dig att förstå att DU ÄR VIKTIG FÖR MIG.

Vi bär alla på en historia och ingen av oss går genom livet utan att få uppleva besvikelser, sorger och andra förluster. Hur vi klarar av att möta våra svårigheter i livet, beror på olika saker som personlighet, hur vi i vår barndom får lära oss att hantera olika rädslor och hur vi blir bekräftade. Det handlar ju också inte minst om att under livets gång att förstå orsak och verkan. Att se sitt eget agerande i förhållande till sin medmänniskor. Att komma till insikt – att ha självrespekt.

Jag har precis läst ut Kristin Kaspersens senaste bok som heter ”Tacksamhet.” En personlig bok som handlar om ”tankar” – om att välja tankar, om kärleken till: sina barn, föräldrar, syskonen, vänner och till en partner. Men också om glädje, mod, sorg, och om kropp och själ. Om insikt och självrespekt. En varm och innerlig bok.

När jag läste ett kapitel som Kristin kallar för ”tankar”, grepp texten tag i mig direkt och jag citerar.

”Morgontrött och eftertänksam. Vad sköna morgnar är. Allt är stilla. Allting runt omkring börjar sakta vakna till liv. På morgonen kan jag känna ett lugn, men också vara som mest ledsen. Det rinner över. Så jag välkomnar dagen. Jag ska inte bita ihop. Jag gör det för ofta. Finns så mycket vänliga människor därute som omfamnar, får mig att skratta och lyssnar. Så fokus på rätt saker nu. Det finns så många möjligheter. Jag har alltid rest mig utan att förvänta mig något från någon annan och jag gör det igen. Det är bara mitt ansvar och det är något mamma har lärt mig. Skyll aldrig på någon annan, se vad du själv kan göra. Ta det i egna händer”.

Den här texten talade till mig. Jag hade ”tagit saken i egna händer” och ringt de där två samtalen som jag behövde göra. Efteråt kändes det mycket befriande och glädjefyllt. Men jag inser att min rädsla för att bli avvisad eller förlöjligad fortfarande stoppar mig. Jag biter ihop och undertrycker därmed egna behov och känslor. För mig är det viktigt, att om jag vill avsluta en relation som har blivit destruktiv, eller av annan orsak, så vill jag avluta relationen på ett respektfullt sätt. Om det är möjligt! Jag har en pågående relation, där personen, mer eller mindre alltid får mig att må dåligt efter ett samtal. Det är inte alltid så, det kan också vara ett riktigt bra samtal eller möte, men mer sällan. Jag känner den här personen så väl, och jag kan ana vad som döljer sig bakom lustigheter och ironin.

Jag påminner mig om vad jag behöver göra, vilket ansvar som vilar på mig, vilket ansvar som vilar på den andre personen. Jag har försökt, men inte varit tillräckligt tydlig. Jag behöver förbereda mig på att relationen kanske kommer att avslutas. Men det är inte min innersta önskan.

För några veckor sedan var jag ute och lunchade med en väninna. Vi träffades tidigare i somras, men bestämde att vi skulle ses även nu i höst. När vi träffas har vi alltid mycket att samtala om. Både om gemensamma intressen och att vi tidigare har varit arbetskollegor. Jag såg mycket fram emot en ny träff och mot nya goda samtal. Vi åt en bit mat, samtalade så som vi brukar göra. Efter ca: en och halv timme, ville min väninna bryta upp, hon berättade att hon skulle gå på bio lite senare och ville hem först. Jag blev först besviken och hade velat ha lite mer tid tillsammans. Behövde hennes klokhet, lugn och humor. Så kom känslan av att ha blivit avvisad! Vi sa ”hej då” till varandra med en kram och gick åt skilda håll. Känslan av tomhet omslöt mig. Men jag sa ingenting, visade ingenting då vi bröt upp. Jag behöll min besvikelse för mig själv.

Vädret den här dagen var strålande – en klar och solig höstdag. Jag började promenera genom staden – ”mitt Göteborg!” Jag kände att besvikelsen lättade, jag insåg faktiskt att jag kunde ”välja mina tankar” och gjorde det efter en stund. Jag hade lagt min besvikelse i hennes händer och det var inte rätt! Vi hade träffats som avtalat och vi hade en trevlig lunch. Vi hade inte pratat om att göra något efter lunchen. Jag la sedan fokus på en ha en trevlig stund för mig själv – att flanera genom staden, fotografera och le mot mina medmänniskor! Njuta av det vackra höstvädret. Jag avslutade dagen med att ta ett glas rött på ett av stadens anrika hotell. Det blev en bra dag med ett bra avslut. Jag är så tacksam över att ha dig i mitt liv.

Ja, relationer och vänskap är något som kan vara underbart på flera sätt, men det kan också vara svårhanterbart och destruktivt. En relation måste byggas på förståelse, ödmjukhet, lyhördhet, värme, humor och på ömsesidighet.

Att komma till insikt och ta ansvar för mina egna behov och känslor är något som jag ständigt arbetar med. Jag har egentligen en bra ”verktygslåda” som jag tillförskansat mig genom olika utbildningar. Men det räcker inte alltid till. Rädslan är tyvärr ibland större än modet. Jag lägger ofta skulden på mig själv och tänker att felet är mitt.

Jag tänker också som Kristin uttrycker så bra att jag är gärna ”följsam” i en relation, men jag vill undvika det där med att ”anpassa mig”. Att vara följsam är spännande och positivt. Det ger energi. Att anpassa sig är mer negativt. Det kan innebära att förlora sig själv.

Kram Gunilla

4+

Vackra augustidagar!

Sommaren går mot sitt slut och ett visst vemod upplever jag över det. Men samtidigt njuter jag av nuet – av att vara farmor och av vackra och blomsterrika augustidagar! Sensommarblommorna är praktfulla och höstfärger skymtas här och var.

Juli stod för mycket sol, bad och för en trevlig och minnesrik resa till grannlandet i väster! Augusti – kommer att stå för glädjen för vår lille prins födelse och för en kommande resa där vi ska fira ett annat födelsedagsbarn!

Augustidagar med ömsom regn och ömsom sol. Lite av varannan dags väder där jag har läst en del och promenerat runt i olika omgivningar och njutit av blomsterprakten! Huset och trädgården här ovan är en av de vackraste här där jag bor. Jag skulle mycket gärna vilja sitta i bersån och titta ut över trädgården…

Igår promenerade vi i Örgryte med omnejd och såg mer av dessa underbara blommor. Stora klasar med blommor som skiftar i vitt och rosa.

Eller som här i vitaste vitt! Syrenhortensia så skir och praktfulla på samma gång och ger oss blomsterfägring.

Blå hortensia – färgen är inte favorit, men de här var vackra! Gillar att det finns en violett ton i.

Det här tror jag är höstanemoner, de blommade rikligt i den här trädgården.

Jag njuter verkligen av varje stund – att äga min tid och förvalta den efter bästa förmåga! Det finns orosmoln även på min himmel och jag påminns då och då om hur skört livet kan vara. Jag har drömmar och önskemål, men jag har också förmågan att uppskatta det som redan finns i mitt liv!

En vit nyponros eller en vit åkervinda – det vackra finns både ute i naturen och i vår trädgårdar.

En lite ruffig solros, men så vacker ändå! Sist ut i min blomsterfägring blir röd solhatt…

Åh, visst är det en läcker färg och blomma!?

Må så gott!

Kram Gunilla

0

Det självklara är inte alltid så självklart!

Det finns mycket positivt i livet – det tror jag alla kan hålla med om som bor någonstans i vårt avlånga land. Livet innehåller både med – och motgångar. Något som vi alla måste förhålla oss till. Var och en på sitt sätt. Det kan vara tungt, frustrerande och ledsamt att ta sig igenom en motgång och så befriande och glädjefyllt det är när man lyckas! Jag tror alla kan känna igen sig i det. Den tunga känslan av smärta, sorg, vrede, besvikelse eller hopplöshet som byts ut mot ett enda stort glädjerus! I bästa fall blir det så, men inte alltid.

Det som för många är det mest naturliga i världen är glädjen över att få bli förälder! När längtan efter barn kommer och den önskade graviditeten uteblir… det är en realitet för många par! Att längta hett och innerligt och hoppas månad efter månad. Ibland år efter år. Det är en längtan så djup och svår att förstå för någon utomstående. Även för de allra närmaste. Frågor kommer med tiden… frågor som berör barnlösheten. Eller kanske undvikanden… det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig. Inte för någon.

Så händer det! Längtan efter ett litet barn… ett nytt litet liv som snart ska ska välkomnas till världen!

Vår sonsambo med en stor, rund och go mage! En kärleksgåva – så vacker och som den naturligaste saken i världen, men som inte alltid är det! Vi är många runtomkring dem som delar deras glädje – glädjen över att en djup och innerlig önskan snart är sann!

Vi hade en fin stund Tove och jag, då bilderna togs. Vi var ute på promenad och såg oss omkring i de vackra omgivningarna…

En lantlig idyll omgiven av sädesfält, gårdar, men också skog…

Och i skogen bor det ett troll! 🙂

Det målas och målas och grejas både på ut – och insida på deras fina boning! Men det bästa är förstås glädjen i att ett litet knyte snart ska få se världens ljus och få växa upp på landet.

Nej, det är ingen självklarhet att bli förälder eller att få barnbarn! Det är en gåva!

Vi kan inte styra och ställa över allt som sker. Vi kan bara önska, hoppas och tro!

Livet är förunderligt.

Kram Gunilla

0

Blandade känslor!

Tänk att det snart är midsommar! Jag vill inte att det ska vara midsommar – jag är inte riktigt där ännu! Midsommar… smaka på det ordet… ett vackert ord och en vacker tid! En tid som jag önskar vore så mycket längre! Jag vill uppleva dagarna och de ljusa nätterna. Jag vill känna in alla dofterna och jag vill gå barfota i gräset. Jag vill plocka ängens blommor och jag vill äta solmogna jordgubbar varje dag! Jag vill se soluppgången och jag vill se solnedgången. Jag vill vandra över skärgårdens klippor och jag vill blicka ut över öppet hav. Jag vill se morgondimman lätta över skogstjärnet och jag vill vandra i lövskogens salar! Jag vill cykla och känna vinden i mitt hår och jag vill höra lärkans drill.

Jag känner mig glad, men också vemodig. Glad och tacksam över mycket – över allt det som jag har och över det vackra som finns i mitt liv. Jag är glad och lycklig över de människor som uppskattar mig för den jag är! För dem som delar min glädje och som har tid till att dela den med mig.

Jag är sårbar och insiktsfull. Jag vet mycket, men kan inte allt. Jag försöker förstå hur andra tänker och agerar, men har svårt att ibland få ihop ord och handling. Jag vill att du ska få vara den du är och kanske du är lika sårbar som jag, fast jag inte förstår det! Det är det som jag försöker förstå och som är svårt – att du kan inte ändra på mig och jag kan inte ändra på dig! Du sårar mig för att jag låter dig göra det. Jag har insikten, men inte alltid kraften att stå emot de känslor som uppstår av att känna sig sårad. Att känna sig mindre betydelsefull. Att jag inte är lika viktig för dig som du är för mig. Min sanning är inte din sanning. Mitt liv är inte ditt liv och ditt liv är inte mitt liv. Du är inte som jag och jag är inte som du. Du lever ditt bästa liv och jag lever mitt bästa liv! Kanske jag är viktig för dig, fast du inte visar det. Kanske jag är viktig för dig, men att jag inte förstår det!

Ja, jag är sårbar och insiktsfull och jag vet att varje dag är en ny dag. En dag med nya möjligheter! Jag känner mig friare, mer utvilad och gladare idag! Ja, jag känner mig fri som fågeln!

Må gott!

Kram Gunilla

0

Funderingar kring lycka, glädje, oro…

Det där med lycka och glädje funderar jag över då och då. Vad är lycka respektive glädje? Hur känns det i kroppen? Är det något som jag kan skapa själv? Vad gör mig lycklig och glad? Är det någon skillnad på begreppen?

Det finns en viktig skillnad mellan lycka och glädje. Den som påpekar det är Patricia Tudor Sandahl som bland annat är känd författare, psykolog och psykoterapeut. Hon beskriver det som att lyckan kommer och går. Lyckan är bortom vår kontroll. Men glädje kan vi känna och skapa oavsett vad som händer runt oss. Glädje är något som kommer inifrån, det är inte beroende av vad som sker runt omkring dig. Glädje är något hållbart, långvarigt och äkta. Sammanfattningsvis kan skillnaden uttryckas så här: Lycka är mer tillfällig, eftersom det är ett resultat av kortsiktig belåtenhet, medan glädje är långvarigt. Lycka behagar bara en person, medan glädje värmer personens hjärta. Visst stämmer det bra med upplevelsen av ett ”lyckorus” och att det i sin tur kan få hjärtat att sjunga av glädje!

Jag känner mig som oftast…. ska vi kalla det för att ha en känsla av förnöjsamhet. En ”neutral känsla” av att känna mig nöjd med tillvaron. Den känslan kan snabbt övergå till att uppleva ett ”lyckorus”, då något oväntat sker som har påverkat mig positivt. Den känslan är fantastisk – blodet liksom strömmar i kroppen och jag blir varm i hjärtat och i själen. Känslan – lyckoruset övergår sedan till att känna en varm och sann glädje. Den där känslan av glädje, stannar i regel kvar en tid. För att därefter övergå till den mer ”neutrala känslan” av förnöjsamhet.

Ibland, upplever jag något som jag skulle vilja beskriva som en känsla av ”tomhet.” Synonymer till tomhet är: saknad, brist, frånvaro, avsaknad, sorg, längtan, vemod och meningslöshet. Jag kan uppleva dem alla, var för sig. Starkast är upplevelsen av saknad, längtan och vemod! Ibland är det uppenbart varför jag upplever det så. Ibland är det mer subtilt.

Ett uttryck som jag anammade under min utbildning i sorgbearbetning är: ”Under sorgen väntar glädjen!” Ilska, tomhet, saknad, vemod, nedstämdhet är ofta en förklädnad av obearbetad sorg. Sorg som inte alltid handlar om att ha förlorat någon närstående, utan all slags förlust! Ofta förknippas sorg med dödsfall och skilsmässor. Sorgereaktioner kan dock utlösas av en rad olika förluster och förändringar. Exempel på händelser som kan utlösa sorg är separationer, övergrepp av olika slag, relationsproblematik (till partner, föräldrar, barn, vänner, kollegor), egen eller annans sjukdom, att förlora ett husdjur eller att livet inte blev som man hade tänkt sig. Det är viktigt att ge sorgen utrymme – att inte försöka ”stoppa undan den”, för då växer den sig starkare. Sorg och glädje är delar av livet. Jag ser dem som moln på himmelen. En del är mörka och kompakta. Andra ljusa och lätta. De är alla moln. Tiden läker inte några sår – det är vad vi gör under tiden som ger läkning.

Oftast upplever jag lycka och glädje i samvaron med andra människor och när jag vistas i naturen. Att kunna glädja någon annan eller att själv bli uppmärksammad på ett positivt sätt kan skapa starka och varma känslor. Naturens mångfald – dess skönhet, har allt som oftast en stark positiv påverkan på mig. Här är det verkligen att uppfatta ”det stora i det lilla”, som min blogg bland annat handlar om!

Den där känslan av ”tomhet”, tror jag också kan vara en förklädnad för rädsla. En stark rädsla om Moder jord och människornas framtid. Jag påverkas mycket av den pågående klimatdebatten och känner emellanåt en stor oro! Främlingsfientlighet – människors lidande världen över är också något som påverkar mig. Liksom människors ondska och likgiltighet inför sina medmänniskor. Rädslan och oron handlar förstås också om nära och kära. En oro som ibland är befogad, då den är uppenbar. Men oron är inte konstant.

Nu lever jag i ett förhållandevis tryggt land. Det finns kan man säga ett globalt hot mot oss alla. Både klimatmässigt och ur ett säkerhetsmässigt perspektiv. Men ur ett mer personligt perspektiv, där jag lever och bor, där känner jag mig trygg och säker. Ännu så länge.

I våra olika mediekanaler matas vi med information om allt det som jag har beskrivit. På Instagram och Facebook, flödar det med bilder som mest har med lycka och glädje att göra. Nyhetskanalerna på televisionen, handlar mer om olyckor, krig, terror, klimathot, flyktingpolitik och om psykisk ohälsa. Att människors mående påverkas både hur det är att leva i det egna landet och att vi påverkas av det som händer globalt är uppenbart.

Hur ser lyckan ut ur ett världsligt perspektiv?

Finland låg i topp redan förra året och grannländerna Danmark och Norge kommer på andra och tredje plats. Sverige ligger lite sämre till, men har avancerat uppåt. Förra året låg Sverige på nionde plats men i år tar vi sjunde plats på listan över världens lyckligaste länder. Det är för mig lite förvånande att Sverige ligger efter våra övriga nordiska länder! Vi som inte har upplevt några världskrig. Har ett utbrett välfärdssystem. Förhållandevis låg arbetslöshet – lägst i EU under 2000-talet.

Det här är statistik ifrån FN:s ”lyckorapport” och som i år har publicerats för sjunde gången. Undersökningen omfattar 156 länder och rapporten mäter invånarnas lycka i respektive land utifrån faktorer som ländernas BNP, sociala skyddsnät, förväntad frisk livslängd, frihet, teknisk utveckling, sociala normer, konflikter, politiskt styre och frånvaro av korruption. Minst lyckliga är de som bor i Sydsudan, landet hamnar på sista och 156:e plats, tätt följt av Centralafrikanska republiken och Afghanistan.

Enligt samma rapport, blir vi dock globalt sett allt olyckligare. Man ser en global trend av ökad oro, sorg och ilska, vilket inte anses vara så konstigt utifrån det som jag redan har nämnt. Alla globala utmaningar och rådande konflikter. Därtill lyfts även beroendeproblematiken fram till att vara en bidragande orsak till psykiskt och fysiskt lidande. Som drog-, alkohol- och spelberoende, samt beroendet av vårt ökande behov av sociala medier.

Nu blev det här inlägget både längre och bredare än vad jag hade tänkt mig från början. Det är lätt att det blir så, eftersom ett ämne lätt går samman med ett intilliggande.

Sammanfattningsvis anser jag att det inte är så konstigt att uppleva oro inför framtiden. Människan har alltid ställts inför olika hot. Krig, klimatförändringar och epidemiska sjukdomar är hot som alltid har funnits där över tid och rum. Samtidigt som jag känner oro inför de globala problemen, så känner jag också hopp om en bättre värld. Här och nu och inför framtiden. Medvetenheten har ökat på flera plan och jag upplever en vilja hos allt fler att ”göra medvetna val!” Det tycker jag definitivt är något som jag ser på Instagramflödet. Allt jag gör och säger har en betydelse. Allt du gör och säger har också en betydelse. Allt vi gör får ringar på vattnet, men låt oss se till att det blir positiva ringar som sprids från mig till dig och vidare världen över! Vi behöver få med oss världens ledare på tåget… och det är väl just det som är den största utmaningen! Men kom ihåg… vi kan alla göra skillnad – vi kan påverka globalt – allt börjar hos var och en!

Kram Gunilla

0

Det där med våra ägodelar…Två boktips som du inte vill missa!

Helgen har varit intensiv – som jag skrev i mitt förra inlägg har yngsta sonen med sambo flyttat in i sitt nya fina hus! Ena dagen gick det stora flyttlasset och allt skulle in i det nya hemmet. Dag två städade och fejade vi i den gamla bostaden. Att byta bostad är inget som sker i en handvändning – det är så många saker som ska packas ned och packas upp och hitta sin plats i det nya hemmet!

Inför ett flytt är det bra att passa på att rensa, sortera, skänka och sälja saker som inte behövs längre. Vid ett flytt kanske man noterar hur mycket prylar som finns i hemmet som inte behövs och varför de har blivit kvar!? Men många av ens ägodelar har naturligtvis ett användningsområde eller det är minnessaker som betyder något. I samband med flyttningen kom jag att tänka på två böcker av samma författare som i högsta grad har med vårt hem och med våra ägodelar att göra. Jag funderar över om författaren är medveten om den ”röda tråd” som böckerna har, eller om det är en slump att det handlar om ”ägodelar”, men ur helt olika perspektiv. Det här är min helt personliga tolkning! Jag rekommenderar att läsa båda böckerna i turordning och kanske du gör liknande reflektioner som jag.

Bok nummer ett är ett boktips ifrån min bloggvän Annika med bloggen Halmhatt och mamelucker! Den heter: ”Grejen med saker”, Författare: Helena von Zweigbergk.

Foto: Pia Ulin.

Det finns ett antal böcker på marknaden om att ”rensa i röran” och ”göra sig av med saker”. Vilket i och för sig kan vara riktigt. I Grejen med saker undersöker Helena Zweigberk vårt förhållande till saker. Varför känns de så viktiga att skaffa och vad betyder de egentligen för oss? Många föremål i Helenas hem bär på en historia, men också med känslor som skam och tröst. Vi får följa med in i Helenas hem och ta del av hennes berättelse tillsammans med konstnären Cilla Ramnek och fotografen Pia Ulin. De har fria händer att utforska Helenas hem. Enskilda saker plockas fram, föremål grupperas om och berättar plötsligt något annat.

Vi lever i en tid då vi ena stunden uppmuntras till konsumtion. I nästa stund ska vi vara miljömedvetna och begränsa våra inköp. Det är bra! Det är populärt att handla på loppis, köpa vintageprylar och antika föremål. Det är som om våra ”samlarimpulser” har fått en ny skepnad! Istället för att köpa nytt, köper vi vintageprylar, ”som bär på en historia!” Men vems historia då? Jag tycker om vintage och köper hellre av det, än nya föremål. Men samtidigt så kan ett nytt föremål, inköpt vid ett speciellt tillfälle, få betydelse för oss längre fram i tiden.

Nu handlar inte boken om konsumtion i ordets direkta betydelse, utan mer om vilka känslor som styr våra impulser att köpa just den där ”prylen”? Varför blir den kvar om vi inte tycker om den? Det handlar om att omvärdera och se på våra föremål med nya ögon och låta saker få byta plats. Att göra stilleben av få saker och låta dem få ”glänsa!” Det finns fina fotokollage över Helenas ägodelar i boken.

Bok nr två: ”Totalskada”. Författare: Helena von Zweigbergk.

Foto: Gunilla Johansson

När jag var på biblioteket, såg jag den här boken bland ”nyheter” och la direkt märke till bilden på haren och sedan på den oväntade titeln! Efter ha läst de här två böckerna kommer jag sannolikt läsa fler av Helena von Zweigbergks böcker!

Totalskada är en mycket genomtänkt titel som i ett enda ord sammanfattar läget i Helena von Zweigbergks relationsroman. En bit in i boken kommer svaret på titeln som är mycket träffande!

Boken handlar om Xavier och Agneta om deras långa relationen och om deras två gemensamma barn och om Xaviers dotter. I takt med tiden och med att barnen flyttat hemifrån har avståndet dem emellan ökat allt mer. Det finns ett outtalat tomrum i deras relation som ingen av dem riktigt vet hur de ska fylla. Så händer det som inte får hända – en katastrof utifrån! Totalskada! Jag undviker medvetet att skriva vari katastrofen består av. Katastrofen är så total och central då det präglar relationerna i familjen och deras fortsatta liv.

Det scenario som författaren målar upp är vanligt och en stor del av den vuxna befolkningen kan säkert relatera till karaktärernas bekymmer. Jag fascineras av hur författaren lyckas hålla liv i hela berättelsen från början till slut. Att på ett mångfasetterat sätt i detalj kunna beskriva både dramatik och de känslor som väller fram hos huvudkaraktärerna Xavier och Agneta. Men också känslostormarna och maktlösheten som deras barn upplever.

Vad skulle hänt i Xavier och Agnetas relation om katastrofen inte hade inträffat? Ibland händer något oväntat som här i bokens handling – en katastrof som satte allt på sin spets. Går det att komma vidare? Att släppa taget och börja om på nytt?

Boken fick mig att fundera över mina egna relationer. Till min make, våra barn, släkt och vänner. Hur skulle jag reagera om det var jag som var drabbad av ”totalskada?” Vilka roller har vi i livet? Vilka får vi och vilka tar vi?

Boken handlar om katastrofen och om relationerna i dess ”flodvåg!” Det handlar om vad som är viktigt och värdefullt i livet. Om att släppa taget om det som inte längre finns och om att gå en ny framtid till mötes. Tomhänt men förhoppningsvis inte ensam!

Kram Gunilla

0

Tankar, reflektioner om livets skörhet…

Hej alla bloggvänner!
Det har gått en liten tid sedan mitt senaste inlägg. Det var inte planerat att jag skulle göra något uppehåll, men när beskedet om Angelicas tragiska bortgång nådde mig, kände jag att jag behövde en paus. Att Angelica med vandringsbloggen, inte finns hos oss längre har jag så svårt att ta in. Jag kände inte Angelica, men jag upplevde det som om jag gjorde det. Jag läste hennes blogg var och varann dag och uppskattade hennes texter, vackra bilder, all klokskap och hennes kärlek till naturen, djuren och till alltet! Angelica var en stor inspirationskälla för mig och för många, många andra! Angelicas tragiska bortgång, fick mig helt ur balans och den sårbarhet jag själv redan befann mig i då beskedet nådde mig, blev för mycket. Jag blev mycket ledsen och en stor tomhetskänsla infann sig. Allt stannade upp. Tankarna och känslorna har snurrat runt och det gör de fortfarande. En svår och känslosam fråga jag ställer till mig själv och till dig kära läsare är varför vi pratar så lite om psykisk ohälsa? Något som är så viktigt och som skördar så många liv? Som tog Angelicas liv!

Att känna sig nedstämd är inget konstigt eller farligt. Det är en del av livet. Men ibland utvecklas en nedstämdhet till en depression och det kan vara svårt både för en själv och för de närmaste att avgöra skillnaden. Det är viktigt att känna till att en depression sällan går över av sig självt, det är ett sjukdomstillstånd som behöver behandlas professionellt. Jag tror att många med mig har svårt att tala om sina innersta känslor. Men det är nödvändigt att göra det – att sätta ord på, om man kan, om det som skaver. I regel har jag inte så svårt med att uttrycka mig, utan svårigheten för mig ligger i att få människor i min närhet till att lyssna. Att lyssna och bekräfta. Blir man inte lyssnad på, så tystnar man. Vågar man inte uttrycka vad man känner, växer det där ”fröet” inom en och blir till en allt större oroshärd. Så mycket vore vunnet om vi ser, lyssnar och bekräftar! Har jag fel om jag påstår att det generellt uppfattas som en svaghet att visa sig sårbar? Har jag fel om jag påstår att många har svårt att lyssna och hantera någon annans smärta?

Dagligen läser jag om ohälsa. Om hur barn, ungdomar, vuxna och gamla lider av psykisk ohälsa och söker hjälp på olika sätt, utan att få det. I tid. Jag vet inte om det är fler som mår dåligt eller om det är fler som vill och vågar söka hjälp? Min känsla är dock att flertalet – framför allt unga vuxna, upplever en stor press på sig om att nå det ”perfekta livet”. Perfektionism som handlar om stora framgångar i såväl i privatlivet som i yrkeslivet. Det finns också de som vill ”hoppa av ekorrhjulet” och leva ett betydligt mindre kravfyllt liv. En del lyckas med det, andra inte. ”Lyckan” infann sig ändå inte. Eller uppfattningen om att det förändrade livsvalet inte motsvarade förväntningarna.

Det sägs att några av oss föds med personlighetsdrag som gör oss mer sårbara. Det uppfattar jag inte som någon svaghet. Att vara sårbar ska heller inte förväxlas med att vara en ”högkänslig person”, ( ”sensory processig sensitivity”) vilket heller inte innebär någon svaghet. Högkänsliga personer, föds med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet och med en hjärna som fungerar lite annorlunda än hos andra människor. Detta gör högkänsliga personer extra mottagliga för sin emotionella och fysiska miljö. De lägger märke till mycket mer än andra och bearbetar allt på en djupare nivå. Därför behöver de mer tid och energi än andra att smälta alla intryck.

Vi matas nästan dagligen av både tragiska och fruktansvärda händelser ifrån vår omvärld. Klimatkris, terrordåd, bränder i både skog och mark och den svåra brand som uppstod i Notre Dame. Därtill de smärtsamma och tragiska händelser av olika mått som drabbar oss mer personligen. Det är svårt att skydda sig – eller vi har olika förutsättningar att skydda oss och klara av enskilda händelser. Jag inte bara tror, utan det är en nödvändighet att ibland ”stänga av det yttre bruset”, för att klara av påfrestningarna. Jag behövde stänga av ”mediebruset”, ett tag för att åter finna kraft och energi. Kraft och energi som jag så väl behöver för min egen skull och för dem som står mig närmast.

När något oväntat och smärtsamt inträffar, så pågår livet ändå på något sätt. Allt runtomkring bara fortsätter som om ingenting hade hänt. Det kan göra väldigt ont och det kan också göra gott! I min sorgsenhet har jag ändå kunnat njuta av våren, av vistelser i naturen, och framförallt av samvaro och gemenskap med min familj. På påskaftonen samlades familjen här och som alltid ville jag ha en bit av naturen nära mig.

Kramar Gunilla



0