Amalfikusten – Sägs vara Italiens vackraste kuststräcka!

Amalfikusten – den dramatiska kuststräckan med branta klippor som stupar ned i det turkosblå havet. Amalfikusten är en kuststräckning på sydsidan av Sorrentohalvön och sägs vara Italiens vackraste! Kusten sträcker sig från Positano i väst till Vietri sul Mare i öst. Amalfikusten – Costeiera Amalfitana finns med på listan över världsarv. Längs kuststräckningen ligger städerna: Cetara, Maiori, Minori, Ravello, Atrani, Amalfi, Praiano, Positano och Scala.

Högst på önskelistan på vår resa till Italien var besöket i Rom och att åka längs Amalfikusten. Jag blev inte besviken – det var en fantastisk upplevelse! En dröm som jag har kvar att uppleva här är, att vandra delar av Amalfikusten och en sträcka som jag hört mycket om och som ska vara sagolikt vacker är, ”Gudarnas stigar”. Det tar ungefär tre timmar att vandra högt över havet på leden som sträcker sig från Nocelle strax öster om Positano, förbi Praiano och vidare till Bomerano.

Foto: Vy över Positano.

Positano står också på önskelistan som beskrivs som kronjuvelen bland byarna, som ligger ungefär i mitten av kuststräckan. Det blev ett buss-stopp ifrån en utsiktsplats där utsikten var hänförande åt alla håll! Positano, kusten, havet.

Bild: Positano.

De branta klipporna…

Segelbåten i bakgrunden följde med oss längs hela kusten…

Utsiktsplatsen i sig var nästan lika vacker som omgivningarna! Borta i öster har vi Capri!

Det är verkligen en hisnande upplevelse att åka längs kuststräckan på de smala vägarna och vi förstod ganska snart varför det tog sin ”lilla tid” att komma fram till staden Amalfi! Trafiken är tät och bitvis blev det kö vid vissa passager. Otroligt skickliga chaufförer. Jag skulle definitivt inte vilja köra här – inte ens en liten personbil!

Foto: Smal väg genom en av byarna… takterrass är givit, då trädgårdarna är obefintliga i storlek.

Vårt längre stopp längs kuststräckan blev som sagt Amalfi som är kustens största stad med sina anor ifrån romartiden. Stadens arkitektur är präglad av de många olika folkslag som har huserat vid kusten och bland annat finns det många arabiska influenser med små övertäckta gator som slingrar sig i alla riktningar. Staden har alltså givit sitt namn åt hela kustremsan som också kallas den gudomliga kusten och är områdets kulturella centrum.

Bild:  Duomo di Amalfi, Cattedrale di Sant’Andrea. En romersk-katolsk katedral på Piazza del Duomo.

Domkyrkan Santa Andrea syns på långt håll då man närmar sig staden. Även utifrån havet. Den pampiga katedralen är från 500-talet och dess västra fasad som är från 1200-talet, ger ett nästan sagolikt intryck med sina mosaiker, guldinläggningar och flätade valvbågar. Den dominerar, förgyller den vackra stadskärnan och ger hela torget dess atmosfär. Många av byggnaderna utmed klippan var en gång kyrkor, idag ombyggda till hotell och butiker. Under Amalfis tidiga historia, hade nästan varje nobel familj sin egen kyrka för att visa upp sin status.

Från hamnen: Vy in över Amalfi med kyrkan i bakgrunden och med den lilla steniga stranden.

Naturligtvis besökte vi den mäktiga och sagolikt vackra katedralen. Vi promenerade också runt lite i de pittoreska gränderna och vi fann en mysigt ställe där vi intog vår lunch. Gud så hungrig man blir av allt gåendet och av all intryck! 🙂

Närbild på den vackra katedralen med mosaiken och valven…

Trappan, som lär ha 62 steg upp till porten, har kommit att bli en naturlig samlingspunkt för stadens invånare och dess många besökare. Åtskilliga bröllopsbilder tas årligen på trappstegen. Inget bröllop vid vårt besök…

Men en pausbild på mig får duga. 🙂

Vill gärna visa några bilder inifrån den mäktiga kyrkan och efter besöket I Rom, trodde jag kanske inte att jag skulle få se ännu mer att bli hänförd av!

Målningar, valv, marmor, mosaik – allt helt fantastiskt!

Som i alla stora kyrkor finns det ett flertal altaren.

Kan inte se mig mätt på alla vackra detaljer. Vilken byggkonst!

I mitt tycke var det här det vackraste altaret med det nötta taket, den inramade målningen framför altaret och ljuskronan. Här stod jag länge och betraktade allt det vackra.

Att komma till Italien och besöka någon av alla dessa kyrkor vid någon av de stora högtiderna, som vid påsk eller jul, är något jag skulle vilja uppleva.

Ja, det var fantastiskt vackert här inne, i La Cattedrale di Sant’Andrea, så kom ihåg att göra ett besök här när du reser längs Amalfikusten.

Vy ifrån trappan ut över Piazza del Duomo.

Några bilder ifrån hamnen i Amalfi…

Högt uppe på klippan finns det ett vackert gammalt kloster som är omgjort till ett hotell, (skymtar uppe till höger i bild) The Capuchin Convent. Legenden säger att Capuchinmunkarna som levde där, var de första med att hälla mjölk i kaffet, och skapade det som vi idag känner till som Cappuccino. 🙂 

Väldigt annorlunda vågbrytare…

Vi hade tur med vädret även den här dagen. Mörka moln skymde solen ibland, men regnet höll sig borta!

Ännu en fantastisk dag på vår resa i Italien, där vi i tur och ordning har besökt: Rom,  Pomeji, Capri och Amalfi. Kvar att visa är lite bilder ifrån Sorrento där vi bodde resterande tiden efter att vi lämnat Rom. Om du har missat något inlägg om vår resa är  det bara att gå tillbaka och börja här.

Kram Gunilla

Capri – den mytomspunna ön i Medelhavet!

Vårt besök på Capri varade under en dag och vår lokalguide och vår reseledare ville så klart att vi skulle få en glimt av det bästa! Den mesta tiden tillbringade vi i Anacapri. Vår båttur till Capri utgick ifrån Sorrento hamn och la till vid Marina Grande på öns nordöstra sida. Hade vår vistelse varat längre, så hade jag gärna vandrat delsträckor på ön, kanske antagit utmaningen att gå de 777 stegen från Marina Grande till Villa San Michelle. Axel Munthes hus. Det lär finnas många väl utmärkta stigar som tar dig till platser på ön där turisterna inte vistas och det är sådana platser som jag helst skulle vilja ha kommit till! Jag skulle säkert också besökt ”Augustus trädgård” och andra gröna oaser, utsiktsplatser och kyrkor som finns på ön.

Bild: Vid denna plats låg ett ”flashigt” hotell, (Luna) varifrån gästerna har en sagolik utsikt över bland annat hotellets parkanläggning och de berömda raukarna, Faraglioni.

Runt förra sekelskiftet trängdes dåtidens intellektuella giganter på Capri, ditlockade av den natursköna klippön med sitt härliga klimat. När Jacqueline Kennedy i slutet av 1960-talet promenerade runt i Anacapris gränder i sina trendiga stora solglasögon följde en våg av besökare hit. Men Capri är känt för så mycket mer än lyxiga butiker, restauranger och hotell! Till det hör bland annat, Villa San Michelle och öns skiftande natur. Vill du uppleva Capris ”äkta magi” där öns skönhet och natur är i fokus och då tillströmningen är mindre, är den bästa tiden, i april, maj eller sen höst i slutet av september eller oktober. Vi var här en solig och skön dag i oktober, närmre bestämt den 5 oktober 2018. Vi hade också turen att kunna åka på en guidad tur med båt runt ön. Detta är bara möjligt när havet är någorlunda lugnt.

Bild: Otroliga vyer att se Capri från sjösidan!

Lite om Capri…

Capri är kanske Medelhavets mest kända ö och den har en lång historia. De romerska kejsarna Augustus och Tiberius bodde redan på ön runt Kristi födelse. Capri är känt för sin skönhet och många myter och drömmar är länkade till denna ö som även kallas för ”kärlekens ö”.  På Capri bor ca 12.000 personer uppdelade på två kommuner, Capri och Anacapri. Capri (ca 7000) och Anacapri (ca 5000) Namnet Capri kan spåras till grekerna, som är de första som bosatte sig på ön. Det innebär att namnet troligen inte kommer från latinets Capreae (getter) utan från grekiskans Kapros (vildsvin). Enligt den grekiske geografen Strabon var Capri en gång en del av fastlandet. Detta har bekräftats av geologiska undersökningar och arkeologiska fynd. Den förste berömde besökaren på ön var den franske antikvarien Jean Jacques Bouchard under 1600-talet och kan anses vara Capris första turist. Hans dagbok, som återfanns 1850, är en viktig informationskälla om Capri. Axel Munthe testamenterade sitt livsverk till svenska staten, och som sedermera ägs av en stiftelse med anknytning till Svenska institutet i Rom. I San Michele finns ett museum och ett gästhem för svenskar som vill studera i Italien. (Källa: Wikipedia.)

Dagens höjdpunkter blev besöket i Axel Munthes San Michele och båtturen runt ön. Man kan om man vill, har tid, och ork, gå upp de 777 stegen, eller som vi gjorde åka upp i minibussarna, (trångt som attan i bussen!) längs en serpentinväg och samtidigt få en fantastisk utsikt!

Foto: Vy uppifrån Axel Munthes hus.

Efter det att vi stigit av minibussarna, gick vi också en bit längs en gågata ”turiststråk”, kantad av butiker och restauranger. Inget som jag är road av, men här och var, vackra hus och utsiktsplatser.

Och så var vi framme…

Axel Munthe, som föddes den 31 oktober 1857 i Oskarshamn, är en av historiens mest kända och färgstarka svenskar – läkare, författare, filantrop, kosmopolit, naturälskare,”byggherre” och musikälskare. Axel Munthe levde på Capri under mer än 50 år innan han återvände till Sverige 1943. Han avled i Stockholm 1949. Han gjorde sig snabbt populär bland öborna genom att erbjuda gratis sjukvård.

Axel Munthe som med tiden blev drottning Victorias livmedikus, skapade sitt livsverk uppe på Anacapri. Det var vid ruinerna från en av kejsaren Tiberius gamla palatsvillor, som han lät bygga sitt drömhus, Villa San Michele, vars berömmelse snabbt spreds över världen då han gav ut ”Boken om San Michele” år 1929. Huset har en fantastisk trädgård med utsikt över Capri, havet och fastlandet. Trädgården han skapade vann för några år sedan pris som Italiens vackraste, vilket är lätt att förstå.

”Mitt hem skall vara öppet för sol och vind och havets röster, liksom ett grekiskt tempel och ljus, ljus, ljus överallt”. (Axel Munthe.)

Kan tänka mig att här är mer blommor på våren och under högsommaren, men inte mindre vackert nu med alla gröna och ”palettfärgade” växter!

Munthe köpte hela berget som villan står på för att kunna skydda flyttfåglarna från den hänsynslösa jakt som varje år var ett stort folknöje på Capri. Ett bland flera tecken på att han var en djurvän.

Att besöka Munthes hus och trädgård är väl värt besöket. (På vår resa ingick entréavgiften, i resans grundpris) Några tycker att det är överreklamerat… det är inte min uppfattning. Jag skulle ha velat ha mer tid här…

En liten rundvandring inne i huset…

Vackra möbler och detaljer. Särskilt spegellampetterna.

Och en vy ifrån köket. Att Munthe hade sinne för antikviteter och estetik tycker jag att man kan se tydligt.

Bild: Vy ifrån Munthes trädgård.

Det blev lite tid för lunch och rundvandring på egen hand och då skulle jag bland annat ha velat se mera av San Michele kyrka inuti som lär vara väldigt vacker! Här finns bland annat ett mycket vackert marmorgolv. När vi var där var det bröllop, så det var inte läge att gå in…

Välklädd och snygg chaufför och en tillika snygg och läcker bil väntade på brudparet!

 Så missa inte att besöka kyrkan om du är på Capri!

Bild: Kerstin tar sig tid att slå sig ned en stund för att lapa lite sol tillsammans med en ”gato nero!” 🙂

Vi letade oss tillbaka och fann en genväg tillbaka dit där vi steg av vår minibuss, för återfärd ned igen mot staden Capri och hamnen för vidare färd runt ön.

Vår båtupplevelsen runt Capri, blev något av det vackraste, häftigaste jag upplevt, beträffande båtfärder! En glad, skojfrisk och skicklig kapten tog oss så nära klippor och grottor som bara var möjligt. Allt för att vi skulle få valuta för pengarna – och det fick vi! Vyerna fantastiska och mäktiga!

Den blå lagunen…

Den blå lagunen eller på italienska: Grotta Azzurra, är en av Capris populäraste sevärdheter, tillsammans med de tre raukarna Faraglioni.
Den blå grottan är en havsgrotta med lysande blått ljus som användes som en plats för dyrkan under romartiden. Under efterföljande århundraden vägrade öns invånare att ta sig in i grottan, fram till det att den återupptäcktes år 1826. De var rädda för de häxor och monster som man trodde vistades i grottan. Idag är grottan en stor turistattraktion! Det är populärt att ta sig dit och igenom med små båtar. Att simma igenom rekommenderas inte av säkerhetsskäl! Den naturliga håligheten är omkring 60 meter lång och 25 meter bred. Grottan får sin färg från solljus som lyser in genom havsvattnet via en öppning under havsytan nedanför grottans ingång. Vattnet är som blåast tidigt på eftermiddagen.

När du åker in i grottan måste du lägga dig ner på botten i båten, eftersom den smala, låga ingången bara är en meter ovanför havsytan. Väl inne i grottan kan du sätta dig upp igen. Nu gjorde vi inte detta, utan färdades i stor båt och ändå kom vi så nära!

Jag lyckades fånga en person på bild som tog risken att simma igenom! Det är dumdristigt! Vattnet är djupt och det finns inga avsatser eller plattformar där man kan vila. Men jag förstår att det är svårt att motstå!

Det är svårt att med mina bilder försöka förmedla känslan… att komma så nära klipporna som sluttar brant ned i havet!

Vår kapten närmade sig ett antal grottor – alla vackra på sitt sätt! Med stor skicklighet backade kaptenen in mot en grotta för att vi skulle få närbild och för att visa sin skicklighet förstås! 🙂

Att jag överhuvudtaget fick några bilder, får jag tillskriva mig själv! Bra balans, envishet och ett stort fotointresse var vad som krävdes, för helt stilla var inte havet! Dyningar!

Det här är också en mytomspunnen grotta! Tyvärr kunde jag inte zooma in tillräckligt i grottans mynning. Det som uppenbarade sig här var ”Jungfru Maria!” Ja, du läste rätt! Jag vill minnas att grottan heter den ”Vita grottan” och utav Stalagmiter bildades en form som såg ut som Jungfru Maria! Med tanke på att vara i Italien, så va det en fin upplevelse om än lite ”turistiskt!”

Våra två goa systrar som vi hade så trevligt tillsammans med under hela resan!

Vi närmade oss Faraglioni… och jag funderade på om vi skulle genom öppningen?

Jodå, det gjorde vi! Häftigt! Nu syns det inte på bilden att båten var stor… så det var precis att båten tog sig igenom! Men självklart visste den humoristiske kapten vad han gjorde! 🙂

Om man nu inte har turen att kunna åka båt runt ön, så kan man ta en promenad längs Cala Ventrosos hiskeliga avsatser på stigen Via Tragara som leder mot jätteraukarna ute i havet.

Innan vi åter nådde hamnen efter vår rundtur runt Capri fotade jag en mäktig fyr…

Bild: Fyr: Faro Di Punta Carena

Ståtligt står hon där och visar sjöfarare vägen i alla väder!

Efter en liten glasspaus nere i Capri, var det så åter dags att kliva på båten för en ny båtfärd mot mot Sorrento.

Bild: Sorrento hamn.

Vilken dag, vilka upplevelser! 

Nästa utflykt på vår rundresa, blev Amalfikusten… ännu fler vackra vyer väntade oss!

Kram Gunilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pompeji – Den romerska staden som blev begravt under ett sex meter djupt lager av aska och pimpsten!

Efter två intensiva dagar i Rom, begav vi oss vidare mot Sorrento med ett stopp i Pompeji. Sorrento utforskade vi vår sista dag, och härifrån blev det också utflykt till Capri och Amalfikusten.

Efter det att vi kommit hem ifrån vår rundresa, så sändes ett program om Pompeji på Kunskapskanalen. Mycket intressant program som innebar att vi fick en bredare och djupare kunskap om Pompeji och om romarriket. Genom programmet fick man en god inblick i hur livet var för invånarna. Från de rikaste och mäktigaste till de fattigaste och slavarna.

Tänk om inte vulkanutbrottet hade skett… Då kanske vi aldrig hade fått veta hur det såg ut i en romersk stad vi den tiden. En hemsk tanke beträffande hur fasansfullt det måste ha varit för invånarna, men samtidigt en ovärderlig kunskap om romarriket!

Tänk att jag och de övriga i gruppen har vandrat omkring på gator som är från romartiden! Så mycket att betrakta och förstå…Vi såg bland annat: rester av målningar, (fresker) tempel, ståtliga hus, trädgårdar, butiker, skulpturer, teatrar, badanläggningar, bordeller, gravkomplex… Ja, som du förstår finns det väldigt mycket att se i Pompeji och allt är inte utgrävt ännu. Det finns mycket kvar att upptäcka både för oss besökare, men även för arkeologer och andra viktiga nyckelpersoner!

Bild: Vesuvius i bakgrunden

Pompeji – en tillbakablick

Den lilla staden Pompeji låg 24 mil sydöst om Rom, nära Neapelbukten och i närheten av den 1277 meter höga vulkanen Vesuvius. Vulkanen hade inte haft ett utbrott på 800 år och de som bodde bredvid den trodde att den var ett vanligt berg. Pompeji var en idyllisk romersk sommarstad för rika romare.

År 79 e. Kr torkade alla stadens brunnar, men varningarna var inte tillräckligt skarpa, och den romerska världen slogs med häpnad när det katastrofala vulkanutbrottet skedde den 24 augusti samma år. Märkligt nog råkade datumet vara detsamma som när staden firade Vulcania, festivalen för den romerska eldguden.

Enbart i Pompeji dödades omkring 2000 människor, mer än en tiondel av hela befolkningen. När Vesuvius tystnade efter 28 timmar, låg Pompeji begravt under ett sex meter djupt lager av aska och pimpsten. Pompeji och dess tragiska öde föll i glömska. Det gick många år och det började växa gräs, buskar och träd ovanpå asklagret. Till sist var Pompeji försvunnet. På 1700-talet upptäcktes den begravda staden igen och arkeologer grävde fram hus, gator och tempel. Pompeji och Herculaneum finns idag med på UNESCO:s världsarvslista. (Källa Wikipedia.)

Bild: Wikipedia.

Pompeji efter andra världskriget

Under tiden som jag skrev detta inlägg, fann jag uppgifter om Pompeji som jag tycker är viktiga att redovisa, eftersom det ger en nyanserad bild av ruinstaden Pompeji.

Den 24 augusti 1944, samma datum som Vesuvius traditionellt anses ha fått sitt utbrott nästan två tusen år tidigare, inträffade en katastrof som kanske mer än något annat har skadat Pompeji. Andra världskriget pågick för fullt i Italien och striderna kom att intensifieras allt mer, vartefter de allierade närmade sig Rom. Uppgifter nådde de allierade om att det skulle finnas vapenförråd för tyska trupper i Pompeji och under två dagar fälldes 150 bomber över ruinstaden. Ett stort antal hus och andra byggnader inne i Pompeji blev nu totalförstörda. Skadorna blev omfattande och något av det mest tragiska var att bombfällningarna även hade träffade stadens sydvästra hörn, där Pompejis dåvarande museum låg. Här inne förvarades många ovärderliga fynd, betydligt fler än vanligt då man nu även valt att flytta in många lösa föremål från husen dit, i tron att de skulle vara bättre skyddade på museet. Naturligtvis hade det aldrig funnits några vapenförråd i Pompeji. (Källa: Linnéa Johansson, doktorand i antikens kultur och samhällsliv.)

Linne’a Johansson påpekar att de allierades bombningar av Pompeji måste vara en av den modernaste tidens förstörelser av ett kulturarv, men också bland de mest nedtystade. Man vill låta turisterna tro att de går runt i en antik stad som är oförändrad, snarare än att de vandrar runt på en krigsplats som blivit återuppbyggd på 1950-talet. Det påpekas i artikeln att det finns mycket kvar som är original, men då det inte finns någon information om vad som är original, så är det omöjligt för en icke arkeologiutbildad besökare att avgöra detta.

Jag kan inte minnas att vår guide sa någonting om eventuella bombningar under andra världskriget, samt vilka skador som då skulle ha uppstått. Hursomhelst så är resterna av det som en gång var Pompeji högst fascinerande. Den återuppbyggnad som alltjämt har pågått sedan Pompeji återupptäcktes har ett stort värde. Det tror jag alla är överens om!

Bild: Framgrävda föremål och avgjutningar av offer.

Några av de 2000 pompejibor som inte lyckades fly från staden, har återuppstått på ett mirakulöst sätt. Deras kroppar har förmultnat och lämnat kvar hålor i den stelnade vulkaniska massan. Genom att hälla flytande gips i dessa håligheter har arkeologer gjort avgjutningar av offren. Avgjutningarna har avslöjat vad de gjorde de sista ögonblicken innan de dog. En mamma höll sin dotter hårt intill sig i famnen när de dog tillsammans. En skara gäster vid en begravningsfest förgiftades av gas innan de hann lämna lokalen. En familj bröt sig igenom väggen i ett rum där de var instängda, endast för att kvävas till döds i en trädgård. Det här scenariot beskrevs ingående I programmet om Pompeji på Kunskapskanalen.

Låt oss vandra runt lite i den antika staden…

Det var husägarna som ansvarade för trottoarerna. De varierade av kvalitet från grustrottoarer till sådana av marmor. Det var staden som anlade gatorna. Överst på dessa fanns det stora flata stenar. Här lite slätare och lättare att gå på!

Här kan man ju faktiskt se att det ligger nytt tegeltak, vilket jag inte la märke till då vi gick runt på plats. Mina ögon vilade mer på det som guiden berättade om, bland annat om de fantastiska målningarna, vilka anas något här på bilden.

Här är vi på väg in i ett av de pampiga husen med mycket vackra målningar. Både på tak och väggar…

Så svårt att göra målningarna rättvisa på grund av dåligt ljus. Men kanske du anar fantastiska målningar?

Många hus saknade kök. Man köpte mat i barer och restauranger. Det lär ha funnits tre varmbadhus och ett flertal hotell. Vidare fanns det en konserthall samt en amfiteater som kunde ta emot 15 000 åskådare! Vilka moderniteter!

Vi kikade in i en av bordellerna och det fanns målningar även här som antydde vilken sorts ”verksamhet” som försiggick! Utgrävningarna i Pompeji avslöjade så mycket erotisk konst att staden kallades ”ett syndens näste!” De flesta prostituerade var slavar av alla möjliga nationaliteter som hämtats till staden från olika områden i det väldiga riket. Och de flesta kunde köpas för mindre än priset av ett glas vin.

När forskarna gjorde sina utgrävningar i Pompeji fann man att klotter på väggarna var lika vanligt då som nu. Både vuxna som barn hade klottrat lika friskt. En stor del av klottret är detsamma som nu finns i våra nutida offentliga lokaler. Men för en lekman som jag var det svårt att tyda bilderna.

Den öppna platsen – där Jupitertemplet ligger. Där kunde man ana den romerska storheten…

Jupitertemplet rakt fram i bild….

Vår reseledare med flagga i hand som så skickligt höll ihop gruppen!

Lite mer av det numera gröna Pompeji

Genom pollenanalyser, avgjutningar av rothål fyllda av vulkaniskt grus, förkolnade stjälkar och rötter, frön, frukter och bakterier har arkeologerna dragit slutsatsen att följande träd växte i Pompeji: kastanjer, oliver, fikon, lager, oleander och fruktträd som granatäpple, kvitten, päron, äpple, mandel och körsbär. Det är inte helt klart enligt forskarna vilka växter som fanns i Pompeji, utöver vintergröna växter som murgröna och buxbom.

Ja, så mycket vi såg och upplevde i Pompeji, men vi hann förstås bara att ta del av en  en lite bråkdel av stadens fascinerande historia.

På tur står vår utflykt till Capri…. missa inte det!

Kram Gunilla

 

 

 

 

Fortsättning dag två – Colosseum samt Forum Romanum!

Efter lunch och behövlig vila… man går mycket under en dag… så blev det ny taxifärd till Colosseum. Proceduren upprepade sig… en guide ville erbjuda oss biljett som gav oss möjligheten att slippa kön. Det visade sig dock vara bra att vi tackade nej, för vi kom in efter en kort väntan. Det löpte på hur bra som helst! Kanske att de värsta köerna hade varit på förmiddagen?

Colosseum

Den del av den ”fjärde väggen” som fortfarande finns kvar.

Lite kort om Colosseum

Colosseum fick sitt namn efter en koloss, det vill säga en enorm staty av kejsare Nero som stod vid sidan om byggnaden, i riktning mot Forum Romanum. Colosseum är en ellipsformad amfiteater och byggandet inledes år 76. Den valda platsen var ett platt område på botten av en låg dal mellan kullarna Caelius, Esquilinen och Palatinen.

Kejsar Vespasianus började bygget som slutfördes av hans son Titus. Under romerska rikets tid hade man strid mellan vilda djur, (vid invigningen som pågick under 100 dagar, dödades 11 000 vilda djur!) avrättningar, gladiatorspel och teater där för en stor publik, som mest 87 000 åskådare. Många djurhetsningar och gladiatorspel utfördes emellertid på Circus Maximus söder om Palatinen. Colosseum har en omkrets på 524 meter och är 48 meter hög.

Colosseum har varit utsatt för både brand, jordbävning och *plundring. År 217, skadades byggnaden svårt av en brand, orsakad av blixtnedslag. Branden förstörde de övre delarna av trä. Reparationer utfördes i omgångar mellan år, 250 till 320. Även armeringen till Colosseum drogs ut och smältes ner till vapen, vilket ledde till att en stor del av byggnadens yttre del rasade samman vid ett jordskalv. Efter detta har även stora mängder vit marmor bortförts från byggnaden, bland annat till bygget av Peterskyrkan och Fontana di Trevi. Den del av byggnaden som återstår, är ändå en mäktig syn och ett populärt turistmål!

*Det jag syftar på beträffande plundring är hur stora mängder av marmor som forslades bort till bygget av Peterskyrkan och Fontana di Trevi. Stora hål syntes i väggarna runt hela Colosseum. Först på 1700-talet blev det stopp för skövlingen. Vid 1800-talets början var vissa delar av Colosseum helt överväxta. Senare hittade man växter som tidigare inte funnits i Italien. De hade antagligen följt med som frön i djurens päls från Afrika och andra världsdelar. (källa: ”Resa till Rom”, Ann-Louice Dahlgren.)

Det vi ser här är den nedre delen, som låg under själva arenan. Ett system med gångar.

Här ytterligare en bild över den ”fjärde våningen”. Fasaden var klädd med travertin- block (typ av kalksten) och dekorerad med pilastrar och halvkolonner. Colosseum hade väl konstruerade skjutdörrar och hissar som transporterade djur och slavar. För att skydda mot den starka solen spändes en jättelik segelduk över åskådarplatserna. (Det fanns alltså markiser redan då!).

Kerstin och Roger betänker allt som vi får se – om allt som har hänt på den här historiska platsen.

Hus som skymtar utanför Colosseum och som synes, många turister runtom hela byggnaden.

Renoveringar, stabilisering och framgrävningar pågår ständigt…

Det tog en stund att promenera runt på insidan längs hela Colosseum. Kom ihåg att den har en omkrets på 524 meter! Skönt att det var lite molnigt… kan tänka mig hur hett här är under sommarmånaderna.

En vy utifrån Colosseum…Konstantins triumfbåge…

Konstantinbågen är den största och bäst bevarade i Rom och den restes på dåvarande Via Triumfalis, tre år efter slaget vid Ponte Milvio 312, då Konstantin besegrade Maxentius. Den påminner om den hundra år äldre Septimius Severusbågen, som förmodligen fått fungera som förebild. Konstantinbågen är belägen mellan Colosseum och Palatinen.

En avslutande vy över delar av Palatinen och därmed lämnar vi Colosseum och beger oss tvärsöver mot Forum Romanum.

Jag får villigt erkänna att jag var trött i både ben, fötter och huvud och var lite tveksam till att besöka även Forum Romanum. Gunlög ville absolut dit och och eftersom jag under dagen insåg, att här är det någon som både är intresserad och kunnig beträffande ämnet historia, så är det förmodligen värt att ta sig dit. Vilken tur att jag gjorde det! Jag blev nästintill mållös när vi strax därefter var på plats. Biljetten från Colosseum gällde även här, men man får ändå stå i kö, för biljett – och säkerhetskontroll. Det gick snabbt.

Palatinen

Palatinen är en av Roms sju kullar och kallas ibland den romerska civilisationens vagga. Enligt legenden var det här som Romulus och Remus diade varghonan och det var här som Roms historiska stadsgräns drogs 753 f. Kr. man vet att Palatinen var bebodd på 800-talet före Kristi födelse, då man funnit rester från järnåldersbosättningar. Uppe på kullen är det idag grön och frodigt med bland annat de vackra pinjeträden. Här finns också inte minst de gamla ruinerna från antikens kejsarpalats.

Forum Romanum

Forum Romanum är belägen mellan två av Roms sju välkända kullar – Quirinalen och Palatino. Forum Romanum användes för att hålla val. Det fanns otaliga byggnader här förr, bland annat en mängd tempel och senare även kyrkor och triumfbågar. Hit kom romarna i mängder för att diskutera politik, sluta avtal gällande affärer, samt även föra religiösa diskussioner. Härifrån spreds den romerska livsstilen med dess fria tänkare och forumet togs verkligen på allvar. Beslut togs här som skulle avgöra rikets styre, beslut som påverkade otaliga människor. (källa: Romportalen.se.)

Bild, Antonius Pius och Faustins tempel.

Det är fantastiskt att så mycket ändå är bevarat! Känslan att gå omkring här är obeskrivlig… närmre Roms historia och romarriket kan man inte komma! Man kan verkligen känna hur stort allting var här en gång i tiden. Tre stora män hade speciellt stor betydelse för dess utformning – kejsarna Augustus, Ceasar, samt Tiberius.

Här ser vi en skymt av Konstantins triumfbåge och längst bak i bilden skymtar Victor Emanuel-monumentet.

Bild, Det vi ser i bildens mitt är: Castor – och Polluxtemplet.

För att få så bra utsikt som möjligt över det stora området, gick vi upp för trapporna som ledde oss till Farnesinska trädgårdarna. Väl uppe en fantastisk vy över Forum Romanum. Men den botaniska trädgården är väl värt ett besök i sig – den första botaniska trädgården i Europa. Bara det!

Så vackert att blicka ut över delar av området… eftermiddagen började bli sen, så vi hann inte att promenera runt härnere. Vi hade behövt mer tid här.

Lite vila i skuggan…

Det som skymtar till vänster i bild är, Curia Iulia  som var den romerska senatens tredje mötesplats. Men som alla kan se kunde jag inte släppa blicken på Victor Emanuel-monumentet. Vad är det för enorma och pampiga statyer vi ser på dess tak? Jag såg också att det gick människor däruppe på taket…

Avståndet dit från där jag stod uppe vid Farnesinska trädgårdarna, är långt kan jag intyga. Men med min systemkamera och med ett bra objektiv, lyckades jag zooma in! När jag kom hem gjorde jag efterforskningar och det var inte så lätt att hitta information om just figurerna, men dock på själva Victor Emanuel monumentet.

Lite kort om Viktor Emanuel-monumentet samt bronsfigurerna.

Monumentet som fått smeknamnet Il Vittoriano, byggdes som hyllning till den kung som förenade landet Italien år 1861. Den gigantiska konstruktionen är byggd i marmor och reser sig 70 meter över marken – den kan ses från många håll runt om i staden.

Det är en av Roms mest igenkännliga byggnader och har länge skapat delade meningar. Vissa älskar den massiva ryttarstatyn i brons som står framför monumentet som är tolv meter hög och står på ett altare som pryds av reliefer, föreställande fjorton av Italiens viktigaste städer. Andra tycker att den är stor och skrytsam. Här finns också den eviga elden som brinner framför altaret som en hyllning till alla Italiens krigshjältar och offer. Här ligger en okänd soldat från första världskriget begravd, och det är en påminnelse om alla dem som dog och aldrig kunde identifieras. Om man tar sig upp för den breda trappan och sedan vidare upp på taket så har man en magnifik utsikt över delar av Rom, samt Forum Romanum. Skulpturerna som jag var så nyfiken på, är två triumfvagnar i brons som styrs av den romerska segergudinnan Viktoria. De här bronsskulpturerna symboliserar enighet och frihet i hela landet. (Källa: expedia.se.)

Hit hade jag förstås också velat komma och komma nära bronsfigurerna och blicka ut över den eviga staden! Men efter det storslagna besöket vid Colosseum och Forum Romanum, så var orken definitivt slut! Det blev en ny taxifärd tillbaka till hotellet och väl där slog vi oss ned i hotellets bar och det blev både kaffe och ett glas kallt, vitt, vin! Åh, det smakade himmelskt! Efter siesta och dusch, var vi flera i gruppen som gick med vår guide till en närbelägen kvarterskrog som hon kände till. Här blev det för min del en supergod spagetti Frutti di mare!

Dagens höjdpunkt

Det är helheten – skulle inte vilja välja bort något av allt det vi fick uppleva under dagen. Men jag nämner ändå Sixtinska kapellet på förmiddagen, samt Forum Romanrum på eftermiddagen. Det första hade jag stora förväntningar på och det infriades kan jag lova! Det andra – Forum Romanum som jag inte alls hade någon kunskap om och som jag var tveksam till att besöka, gjort ett stort intryck på mig! Så, vilken tur att jag lyssnade på Gunlög och följde med! 🙂

Efter två fantastiska dagar i Rom, for vi vidare till Pompeji och Sorrento. Jag är övertygad om att du inte vill missa det inlägget… 🙂

Avslutar med ett foto på de vackra Pinjeträden…

Bilden är tagen uppifrån Colosseum.

Väl mött!

Kram Gunilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En oförglömlig dag i Vatikanmuseerna, Sixtinska kapellet och Peterskyrkan

Efter en ganska tidig frukoststart, begav vi oss iväg tillsammans med två systrar som också var med på resan, för att utforska Rom på egen hand. Det blev en fantastisk dag tillsammans med Gunlög och Kerstin. De liksom vi insåg – att det bästa sättet för att hinna se så mycket som möjligt av Rom, är att åka taxi mellan sevärdheterna. Det visade sig vara ett bra val. Delat på fyra blev inte taxinotorna så dyra… Och så mycket vi hann uppleva! 🙂

Av vår guide fick vi veta att om vi ville besöka Vatikanmuseerna, Sixtinska kapellet och Peterskyrkan, så skulle vi vara där så tidigt som möjligt på morgonen. Gärna en timme före öppning, vilket betyder 8.00. Vi var där runt 10.00 på förmiddagen och då var köerna redan långa. Bara att gå och ställa sig i kön! Vi hann dock inte att stå i någon kö, innan någon ”legitimerad guide”, föreslog för oss, att boka biljett genom honom för att på så sätt komma förbi kön. Priset vi erbjöds 53 € per person. Vi skulle då komma snabbt in till Vatikanmuseerna och vidare till Sixtinska kapellet och slutligen direkt till Peterskyrkan. En biljett kostar normalt 17€ per person. Vi tyckte att priset var alldeles för högt. Tackade nej, gick runt kvarteret och ställde oss i kön. Efter en kort stund kom en annan guide och erbjöd samma sak till ett något lägre pris, men även denna gång avböjde vi. Vi såg hur lång kön var, men det gick ändå framåt. Så kom en tredje guide och erbjöd oss en biljett för 35 € per person. Vi tittade på varandra och på kön och slog till! Följde med till ett biljettkontor, betalade, fick vänta en stund, sedan promenerade vi förbi den långa kön tillsammans med guiden och några till, som valt detsamma som oss, och vidare in till huvudbyggnaden. Där fick vi våra biljetter och passerade säkerhetskontrollen. Vi tittade på varandra och log – vi var inne! Det var absolut värt att betala mer och slippa minst två timmars kö! DET VAR JU NU VI VAR HÄR !

Vill berätta om hur det kan gå till, att vara på sin vakt och inte ”tacka ja till allt som erbjuds!” Varken via guider (hur trevliga de än är), eller via nätbokning. Vi hade kunnat få guidning där inne, men vi avböjde det, då vi resonerade som så, att det skulle ta för mycket av vår dyrbara tid. Självklart missar man en del av väsentligheterna… men så fick det bli!

Vatikanmuseerna är ett museikomplex i Vatikanstaten. Vatikanmuseerna hyser en omfattande samling målningar, skulpturer och gobelänger. Michelangelo, Rafael, Botticelli, Perugino, Ghirlandaio – alla de stora finns representerade här. Även Sixtinska kapellet som alla talar om är en del av museikomplexet. Vatikanmuseet innefattar flera olika museisalar inhysta i flera palats från olika tidsperioder. Ett enda besök räcker inte till för att se allting, det ska man ha klart för sig. Så vårt besök bestod i att vandra igenom och stanna till, njuta så gott det gick, samt hålla koll på varandra och skyltarna som visade vägen mot Sixtinska kapellet. Det som jag hade mest förväntningar på!

Lite kort om gallerierna

Kandelabergalleriet som namnet förtäljer, här såg vi ståtliga marmorkandelabrar, samt romerska skulpturer.

Gobellänggalleriet med tio stora gobelänger. De på vänster sida är vävda i Bryssel på 1500-talet efter ritningar av elever till Rafael. Gobelängerna på motsatta sida är från 1600-talet.

Kartgalleriet där väggarna är täckta av kartfresker målade på 1580-talet av Antonio Danti, med hjälp av hans bror Ignatius som var matematiker och kartograf. Kartorna visar alla Italiens regioner.

Vandringen fortsätter sedan in i Pius V där det finns vävda tapeter av belgiskt ursprung från 1400-talet. Vidare in i Sobieskirummet som helt domineras av Jan Matejkos 1800-tals målning av den polske kungen Johan III.

Så till dagen…

”Titta upp, titta ned och titta åt sidorna! ” Allt lika fantastiskt! Det är tillåtet att fotografera utan blixt, men inne i Sixtinska kapellet råder totalförbud!

Till vänster i bild, Kerstin och Gunlög och många fler som har hittat hit! 🙂

Titta på takmålningarna!

Gobelänggalleriet… Taken vackert upplysta och tunna gardiner för fönstren som bara silade in ljus…

Gobelängerna – vackra och mästerligt utförda!

Här står jag inne i Kartgalleriet och beundrar något intressant i taket. Lägg märke till kartan över Italien i bakgrunden. Där vi nu har varit åtta gånger i olika regioner i Italien.

Jag tittade mycket på själva arkitekturen med de fantastiska utsmyckningarna.

Det förnämsta rummet är La stanza della Segnatura. Det är här de världsberömda freskerna finns.

Det här fotot tror jag var en av de sista innan vi nådde fram till Sixtinska kapellet…

Så står man då slutligen där… vi har gått igenom de flesta gallerierna på vår väg mot Sixtinska kapellet. Njutit, beundrat och förundrats över det vi har beskådat. Orden räcker inte till. Kan det blir vackrare? Kan man bli mer hänförd? Är det så makalöst vackert inne i Sixtinska kapellet? Svar: JA! 

Tätt, tätt, stod vi och alla övriga turister inne i Sixtinska kapellet, så gott som tysta! Människor från hela världen tittade förundrat mot taket och väggarna och försöker förstå (i alla fall jag) hur någon kan åstadkomma något så mästerligt!? Ibland tilltar det ett sorl, och vi uppmanas av de manliga vakterna, ”Silenzio per favore”! ” Tystnad tack!” Vi är nog många som frestas till att ta bilder, men vad jag kan se finns inte en enda kamera uppe! Under tystnad kommer en präst in i den stora salen, håller en kort predikan och ger oss alla i rummet sin välsignelse. Vilken upplevelse! Nej, orden räcker inte till för att beskriva takmålningarna, kapellets väggar och altarväggen. Detaljrikedomen i målningarna är ofattbara!

Sixtinska kapellet uppfördes åt påven Sixtus IV i slutet av 1400-talet – därav kapellets namn. Det har ritats av Baccio Pontelli mellan 1477 och 1480. I det kontrakt som skrevs den 27 oktober 1481, stod att tio fresker skulle målas på kapellets väggar. Långsidorna dekorerades av 1400- och 1500-talets främsta konstnärer: Cosino Rosselli, Sandro Botticelli, Domenico Signorelli. Deras målningar skildrar berättelser ur Gamla testamentet på ena sidan och ur Nya testamentet på den motsatta sidan. Michelangelo blev inkallad för att måla kapellets tak, vilket skedde 1508. Taket var ursprungligen målat i blått. Men när Michelangelo tog sig an det och började skapa den fresk som skulle bli en av världens mest berömda. Det tog honom fyra år och han lär ha ådragit sig en rad krämpor där han låg på rygg upphissad på en bårliknande anordning.

Fresken berättar skapelsens historia från när Gud skiljer ljus ifrån mörker fram till Noas berusning. Drygt 20 år senare fick Michelangelo komma tillbaka och måla Yttersta domen på kapellets altarvägg. Det ska då tilläggas att Perugino redan målat två fresker som Michelangelo målade över! Yttersta domen som avtäcktes 1541, fick ett blandat mottagande. Bland annat för att det var lite för mycket naket för en del påvar. Så tidvis var vissa delar av målningen övertäckt.  Det vi la märke till var det som vår guide sagt till oss om att Michelangelo inte var särskilt förtjust i kvinnor. Varför vet jag inte, men hans sätt att porträttera dem påminde mer om en mans anatomi. Jag har som sagt inga egna bilder att visa inifrån Sixtinska kapellet, men du kan kika här!

Efter dessa fantastiska upplevelser, väntade mera. Peterskyrkan!

Ett antal gånger har jag sett kyrkan utifrån och någon enstaka gång inifrån via tv – sändningar. Nu var jag här på plats och fick tillsammans med de andra se den kolossala kyrkan i verkligheten! San Pietro Vaticano är definitivt en av Roms mest berömda sevärdheter.

Kyrkobyggnaden är belägen i Vatikanstaten i Rom och är katolicismens huvudkyrka. Peterskyrkan är uppkallad efter aposteln Petrus, som led martyrdöden omkring 64 e. Kr. och som antas ha blivit begravd på denna plats. Den nuvarande kyrkan grundsten lades den 18 april 1506, och 120 år senare, den 18 november 1626, invigdes den av påve Urban VIII. Flera kända arkitekter har satt sitt avtryck på kyrkan: Donato Bramante, Rafael och Michelangelo. Det var dock Carlo Madernos förslag som realiserades. Han ritade långhuset och fasaden i början av 1600-talet. I Peterskyrkan inre finns ca: 800 kolonner, 390 kolossala skulpturer som är framställda av travertin, (en typ av kalksten) carraramarmor, eller brons. samt 45 altaren.

Högaltarrummet med Berninis 29 meter höga bronsbaldakin. Mäktigt!

Högaltaret är ett verk av Bernini, vid vilket endast påven får celebrera mässan.

Den mäktiga kupolen består av två skikt och är den största fribärande byggnaden av tegelsten i världen! Den har en diameter av 42,34 meter (86 cm mindre än kupolen över Phantheon men med 43,20 meter högre än denna) och bärs av fyra femkantiga pelare med en diameter av cirka 24 meter! Ofattbart!

Och så ser kupolen så futtig ut på min bild!

Hursomhelst var känslan hisnande att stå där under i dess mitt!

Faktatexten i inlägget har jag hämtat ifrån Wikipedia, samt ur boken ”Resa till Rom”, skriven av Ann-Louise Dahlgren. En mycket bra bok.

Efter dessa fantastiska intryck och upplevelser, behövde vi en paus, för att låta intrycken smälta in och få något gott i magen! Efter lunch väntade en lika fantastisk eftermiddag. Jag kan lova att den inte blev mindre intressant och spännande!

Avslutar detta inlägg med några foton från Petersplatsen…

Peterskyrkans fasad med dess krönande statyer föreställande Kristus, elva apostlar samt Johannes Döparen.

Att skriva finner jag både lärorikt och inspirerande! Jag har lärt mig mycket i efterhand, nu när jag går igenom alla mina bilder och söker efter fakta. Kanske mitt minne sviker mig och att någon bild ifrån Vatikanmuseet har hamnat ”fel!” Du får gärna korrigera mig i så fall! Hursomhelst hoppas jag att du finner mitt inlägg intressant och vill läsa mer! 

Kram Gunilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Följ med på vår första dag i Rom – den eviga staden!

Vår första dag i Rom, bestod av en guidad tur med buss och till fots. Denna första dag, frånsett resdagen, var en blandad kompott, både beträffande väder och upplevelser. Vår lokalguide Birgitta, tog oss bland annat med till Vatikanen med Petersplatsen, Spanska trappan, Fontana di Trevi, Pantheon och förbi Colosseum.

Lite kort om Rom – den eviga staden

Roms historia spänner över 2 800 år och var ifrån början en liten italiensk by på 800-talet f. Kr. Romulus var enligt romersk mytologi den som tillsammans med sin tvillingbror Remus grundade Rom den 21 april 753 f.Kr och, efter att ha dödat sin bror, blev Romulus det romerska kungadömets första kung. Enligt legenden var tvillingarna söner till krigsguden Mars och vestalen Rhea Silvia. Som nyfödda sattes de ut för att dö men blev räddade av en varginna som gav dem di.

I flera hundra år var Rom, som var huvudstad i Kungariket Rom, Romerska republiken och Romerska riket, den viktigaste staden i Västvärlden. Rom blev också en viktig stad som centrum för den katolska kyrkan och som residensstad för Kyrkostatens, sedermera Vatikanstatens, påvar.

Staden ligger som lägst 13 meter över havet vid piazza del Popolo och som högst 121 meter över havet på Monte Mario. Rom lär vara den grönaste staden i Europa tack vare dess många parker. Appia Antikas park är den största stadsparken i världen och den med flest monument. Den sträcker sig från Colosseum till Ciampino. Andra parker är Villa Doria Pamphili, Villa Borghese, Villa Ada, Villa Glori och Gianicolo. (Källa Wikipedia.)

Det vi tyvärr inte hann med på våra två dagar i Rom, var bland annat just dess gröna, stora parker. Men den eviga staden finns förhoppningsvis kvar och kanske vi återvänder någon dag!

I Rom finns tusentals fontäner, både stora och små. Enligt vår guide uppfördes de flesta under renässansen och barocken.

Roms kanske mest kända fontän, Fontana di Trevi  som är byggd mot Palazzo Poli. En skärmfasad utformad som en triumfbåge med en stor nisch i mitten, bildar fond. Bassängen anlades av Bernini omkring 1640, men fullbordades i enlighet med ett projekt av Nicola Salvi 1732-1762. Uppförda akvedukten Aqua Virgo, förser Fontana di Trevi med vatten.

Min spontana reaktion när jag kom fram till fontänen var hur stor den är! Min ”svartvita” bild ifrån filmen, ”Det ljuva livet”, med Anita Ekberg, (1960) stämde inte överens med verkligheten. Verkligheten imponerade stort!

Som ni ser… regn, men inte ihållande regn som tur var.

Det sägs att fontänens vatten är magiskt. I slutet av 1800-talet började man tro att en klunk av vattnet i fontänen skulle garantera ens återkomst till Rom. Man skulle även kasta ett mynt i vattnet. En tradition som kommer från det antika Rom då man kastade ett mynt i vattnet för att be till Gudarna att man skulle få en säker resa hem. Varje dag rensar man nu på fontänen på över 3000 euro, pengar som ges till välgörenhet. Det är ett brott att stjäla mynt från fontänen.

I min iver att njuta av den mytomspunna platsen och det turkosa vattnet, så glömde vi att lägga mynt i vattnet… välgörenhet behövs – det kunde vi se…

Vi fick en säker resa hem ändå och kanske vi återvänder en dag till den eviga staden! 🙂

Den gigantiska figur som är placerad i mitten av fontänen är guden Oceanus. Vid sin sida har Oceanus sjöhästar och tritons (hälften människa, hälften havsman). De olika figurerna symboliserar olika saker och händelser i havet.

Spanska trappan…

Trappan upp till kyrkan Trenit’a dei Monti är en av Roms mest besökta attraktioner. Spanska trappan som inte alls är spansk, utan platsen har fått sitt namn från det intilliggande torget Paalazzo di Spagna (spanska torget). Här finns den spanska ambassaden sedan 1600-talet. Här var så mycket turister vid vårt besök att det var svårt att fotografera. Men några foton blev det.

Mörka moln… Spanska trappan och Trenit’a dei Monti i bakgrunden.

Många vackra byggnader omger trappan och jag är särskilt förtjust i terrakottafärgade hus!

Vy ifrån Spanska trappan ned mot den båtformade barock-fontänen La Barcaccia som betyder ”båtskrället”. Den ska vara en symbol för när floden Tibern en gång svämmade över så mycket att vattnet steg ända upp till platsen där den står. Många båtar flöt alltså med vattnet ända upp till trappan.

Vi blev varnade för ficktjuvar – att vara mycket observanta och ha rejäl koll över våra väskor och inte förfara något värdefullt i fickorna! I trängseln är det lätt hänt att råka ut för stöld. Vet inte om det här kan vara ett bra sätt…

Plånboken i stövelskaftet! 🙂 En polis måste väl ändå veta vad hen gör! I det här fallet en han. Vad jag vet så klarade sig vår grupp, men gruppen innan oss hade någon blivit bestulen. Men tyvärr så händer det i alla städer, inte bara i Rom, utan även på hemmaplan! 🙁

Mitt på dagen blev det lite tid för lunch och vi i gruppen gick lite åt olika håll. Vår lunch blev en trist historia, för att vara i Italiens huvudsäte – ”Den eviga staden!” Drömmen om den godaste pastarätten, blev en mycket trist smörja! Nåväl… det är glömt nu och innan gruppen återsamlades, slog vi oss ned en stund framför statyn här nedan och betraktade den och alla unga, vackra kvinnliga turister som poserade framför den! Inte någon gång såg jag en man posera ensam framför en staty under guidningen? 😉 Men det går lika bra att sitta ned tillsammans med en glass och titta ut över piazzan istället, som paret på mitt foto.

Foto: Jag tror att det vi ser är: ”Fotana del Nettuto”, på piazza Navona. Den romerska guden av vatten och hav.

Fotana dei Quattro Fiumi  ”De fyra flodernas fontän”.

Efter lunchen återsamlades gruppen och vi vandrade till Pantheon vid Piazza della Rotonda. Phanton lär vara Roms mest välbevarade antika byggnad med sina kolonner och stora kupol. Dessutom är det gratis att gå in! Tyvärr lyckades jag inte få till någon ingångsbild, men några därinne…

Lägg märke till helheten. Golvet, kolonnerna, målningarna…

Här vill jag visa de fantastiska kolonnerna som och lite av målningarna som finns runtom i hela kyrkan…

Den vackra tegelväggen… makalöst hantverk!

Öppningen i kupolen… lite suddig tyvärr…

På väg ut… lägg märke till kolonnerna och statyn i förgrunden Fotana dei Quattro Fiumi  ”De fyra flodernas fontän”.

Lite kort historik om Pantheon

Det nuvarande byggnadsverket som vi benämner Pantheon, stod klart någon gång runt år 120 e. Kr.  och är byggt av kejsare Hadrianius. Det ersatte då det tidigare templet som stod på platsen som byggdes 27 f. Kr. av kejsare Augustus närmaste man, Marcus Vipsanius Agrippa. Sedan 600-talet brukas Pantheon som en kyrka, Santa Maria ad Martyres, efter det helgon den är tillägnad. Men det vanliga är att templet – kyrkan benämns vid Panheon.

När man går in i Pantheon så passerar man 16 massiva kolonner som är 11,8 meter höga med en diameter på 1,5 meter och lär väga 60 ton styck! Pantheons kupol mäter 43,30 meter och var i 1300 år världens största kupol. Interiören i Pantheon är format som en cylinder och har sedan en halv sfär ovanför sig – själva kupolen. Höjden på cylindern är exakt densamma som radien på kupolen. (Källa Wikipedia).

En del fakta ger bara en liten fingervisning om vilket mästerverk Pantheon är! Det måste naturligtvis bevittnas med egna ögon. Det är först nu efteråt, när jag skriver och berättar om allt vi såg den här första dagen, som jag också försöker ”ta in” allt som Rom har att uppvisa! Det är en fantastisk kulturstad – ja en enda stor kulturskatt!

Det är lätt att förivra sig när man besöker en stad som Rom. Staden är ju full av pampiga och historiska byggnader och kyrkor. Likaså alla dessa statyer och fontäner som får det mesta i jämförelser att blekna. Vår guide tog oss till fantastiska platser – vi fick en liten glimt av ”den eviga staden”, och dess långa fascinerande historia. Men jag har svårt att vara i en stor grupp, lyssna på all information (via hörlurar) samtidigt som vi förflyttar oss, och hålla koll på var guiden går härnäst. Jag ville stanna upp och få mer tid till att SE och UPPLEVA och fotografera. Men så är det – researrangören och guiden vill så klart att vi ska få se det mesta och det bästa! Samtidigt är det ju som så att jag hade inte fått se allt denna första dag, utan tempo!

En grupp nunnor passerade oss och inte ens de hade tid att stanna upp! Jag såg hur nyfikna och intresserade några av dem var, men de hastade snabbt vidare.

Hoppas att du som inte har varit i Rom, nu skulle vilja resa dit på egen hand och uppleva och utforska. Eller så nöjer du dig med att få ”resa med mig” och på så sätt få en första inblick utav Rom. Du som redan har varit här – en eller flera gånger, för dig hoppas jag att du upplever ett ”kärt återseende” av staden! 🙂

Den andra dagen i Rom, utforskade vi tillsammans med två systrar som också var med på resan. Dagen blev intensiv och bjöd på fantastiska upplevelser, vilket jag önskar återkomma till.

Dagens höjdpunkt får bli: Fontana di Trevi för dess symbolik och rent bildmässigt vackert! Ur historiskt perspektiv blir det Pantheon. Ett byggnadskonstverk som ännu finns kvar i vår tid!

Kram Gunilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Underbara dagar i Italien – ett litet smakprov!

Det är underbart att resa, få uppleva nya vyer och annan kultur. Men också träffa trevliga medresenärer och så blev det även den här gången! Två systrar blev våra följeslagare, varav den ena var född på samma dag, månad och år som jag. Fantastiskt – en tvillingsjäl! 🙂

Det här var vår åttonde resa till Italien, om jag räknar med Venedig, där vi var redan 1978. Så det är inte så svårt att förstå att vi tycker om Italien! Vi har också varit i Toscana, Cinque Terre, (de fem bergsbyarna) Gardasjön, Apulien, Kalabrien, och Sicilien. Alla fantastiska resor med lite olika innehåll. Gemensam nämnare är ändå VYERNA! Den här gången blev det Rom, Pompeji, Sorrento, Capri och Amalfikusten. Mycket kultur och historia, men även fantastiska vyer! Rom och Amalfikusten har länge stått på min önskelista och nu har jag varit där.

Att resa så här på höstkanten tycker vi är att föredra. I medelhavsområdet, råder vanligtvis sol och behaglig värme. Dessutom brukar den värsta turistsäsongen var över. Men när det gäller Rom, så ska man helst vänta till vintermånaderna, om man vill få mer utrymme och slippa långa köer.

Rom är en enda stor kulturskatt och två dagar räcker inte så långt, då det finns så mycket att uppleva där! Men det är en god början. Nu har jag en hel del bilder att sortera och redigera och allteftersom kommer jag att dela med mig utav våra intryck och upplevelser.

Ett litet smakprov…

Sankt Peterskyrkan – Basilica di San Pietro in Vaticano som är belägen i Vatikanstaten och är katolicismens huvudkyrka. Peterskyrkan är en av Roms fyra patriarkalbasiliokor. Basilikans grundsten lades april 1506 och 120 år senare, den, den 18 november, 1626, invigdes den av påve Urban VIII. Platsen heter Petersplatsen. Att stå här framför denna mäktiga, välkända byggnad var en hisnande känsla. Att stå inne i den välkända kyrkan, under kupolen och framför huvudaltaret, var än mer hisnande! Det är rent av svårt att på plats ta in alla synintrycken. Bilder inifrån kyrkan och övriga platser i Rom, som vi besökte, kommer i ett senare inlägg.

Capri… denna fantastiska ö..

Axel Munthes hus och trädgård var fantastiskt vackert! Jag har sett en del bilder därifrån, men det är något annat att uppleva det i verkligheten. Utsikten ifrån huset var lika fantastisk! Det kommer fler bilder… var så säker!

Här istället en vy ifrån Amalfikusten!  Amalfikusten är en sträckning på sydsidan av Sorrentohalvön. Kusten sträcker sig från Positano i väst till Vietri sul Mare i öst.  Kusten finns på listan över världsarv. Vi stannade till i stade Amalfi, med det är inte det vi ser på fotot. Det vi ser på bilden tror jag är: Spiaggia Grande. Fantastiskt vackert och lite läskigt! Skicklig busschaufför som tog oss fram på serpentinvägarna med alla dessa möten av andra stora och små fordon. Man vet liksom inte i vilken kurva man får möte!

Ja, det var ett litet smakprov…

Må gott och njut av dagen som är och som kommer!

Kram Gunilla

 

Vår nyårsresa till Wismar!

Wismar – visade sig vara en sevärd och promenadvänlig liten stad! En stad med rik historia och inte för allt längesedan i svensk ägo!

En kort historisk tillbakablick…

Vid den Westfaliska freden i 1648, som avslutade det trettioåriga kriget, så tillföll staden Wismar kungariket Sverige. Sverige anlade den största befästningen på den nordtyska kusten och staden blev navet för den hanseatiska handeln mellan Sverige och Tyskland.

Tittar vi så raskt framåt i tiden…

År 1795, bröt kung Gustav den IV Adolf sin förlovning med en mecklenburgsk  prinsessa, vid namn Louise Charlotte. Detta accepterades dock inte så där utan vidare av prinsessans far, den mecklenburgska hertigen. Konflikten slutade med att Sverige som plåster på såren överlämnade Wismar åt Mecklenburg-Schwerin mot en pantsumma av 1 250 000 riksdaler. Detta skedde i ett fördrag i Malmö i juni 1803. Det var mycket pengar, och affären hade nära nog betytt att det fattiga hertigdömet ruinerats, såvida inte banker i Hamburg, Hannover och Braunschweig samt en och annan privatperson hade skjutit till medel för att bestrida kostnaden. Sverige kunde – om så önskades – lösa tillbaka staden efter hundra, alternativt tvåhundra, år. När de hundra första åren gått blev det praktiskt taget omöjligt för Sverige att lösa in den höga pantsumman som hade belagts med en ränta på fem procent. I ett fördrag i Stockholm i juli 1903 avstod följaktligen Sverige helt från Wismar och staden blev först då helt tysk. Wismar är, tillsammans med staden Stralsund, listade på UNESCO:s världsarvslista sen år 2002.

Vår resa gick med buss genom Sverige och vidare via Öresundsbron till Danmark och därefter färja via Rödby-Puttgarden och så tog bussen oss fram till Wismar. Väldigt vackert att åka över Öresundsbron och när vi passerade var det klart väder! På vägen hem på nyårsdagen var det rejält blåsigt. Otäckt! Vi anlände till Wismar på eftermiddagen den 29 december och då hann vi bara efter middagen gå en runda i de närmaste kvarteren. Vi såg fram till de kommande dagarna – att bekanta oss mer med staden!

En mycket vacker gran på ett mysigt torg, som heter Am Markt. Av julmarknaden fanns inte mycket kvar, men några stånd som höll öppet fram till nyårsaftonen. I bakgrunden skymtar det mäktiga tornet på Mariakyrkan (S:ta Marienkirche)

Tornet som är 80 meter högt syns vida omkring. Kyrkan skadades svårt under andra världskriget och tyvärr sprängdes resten bort 1960. Kvar är endast tornet som håller på att restaureras. (Bilden togs nyårsdagen, strax innan vi lämnade Wismar och då var alla stånd och karuseller borttagna. Kvar var bara den vackra julgranen.)

Många gågator och här smyckade med julbelysning.

Som sagt många vackra och ståtliga byggnader runt torget. Det som skymtar till höger i bild är den berömda brunnen ”Wismarer Wasserkunst” som är ett verk från 1602 av holländaren Philipp Brandin. Fram till 1897 försörjdes staden med vatten från denna brunn.

Wismarer Wasserkunst i närbild.

En vy över torget – Am markt. Vårt hotell skymtar bakom julgranen. Här ligger stadens äldsta byggnad Alter Schwede med sin karakteristiska tegelstensfasad med fönster ut i intet. Det är det mörkaste huset på bilden.

 Imponerande byggnadskonst!

”Alter Schwede” betyder ju ”gammal svensk” och används som ett uttryck när något är riktigt bra om jag har förstått det rätt.  Det finns en teori om att talesättet kom till någon gång under det trettioåriga kriget, då många svenska soldater tillfångatogs här. Efter ett tag fick de börja jobba för den tyska armén, och eftersom de visade sig vara så duktiga och lojala blev flera utnämnda till korpraler. När folk sen pratade om de svenska korpralerna kallade man dem ofta för ”de gamla svenskarna” och uttrycket blev kvar i tyska språket.

En av de vackraste kyrkorna i Wismar är, St Georgen kyrka. När vi kom hit var vi på guidad tur med en mycket kunnig guide. Problemet var bara att han i allt sitt kunnande inte såg hur frusna vi var. Det var råkallt och alla frös av att stå stilla så mycket. Så när vi kom in i den vackra och förhållandevis varma kyrkan, vek vi fyra av den guidade turen! Inte snällt – jag vet! Men så blev det. I kyrkan stannade vi länge och begrundade och beundrade återigen byggnadskonsten! Så mäktigt!

Åh, den där stjärnan som hängde ned från taket var så vacker och syntes väl från olika håll.

Så svårt att förmedla något så vackert!

En annan kyrka som vi hittade fram till var; ”Heiligen Geist Kirche”. En helt annan typ av kyrka och vacker på ett annat sätt än den föregående…

Takmålningen – helt fantastiskt!

Likaså de här fantastiska kristna ”figurerna” i trä… Jungfru Maria, Jesusbarnet och Josef.

Två av de vise männen…? Enligt bibeln finns det inget bevis på att de vise männen var tre. I den kristna traditionen utgår man ifrån det eftersom gåvorna var tre. Guld, rökelse och myrra.

 De stod tillsammans framför ett vackert glasparti.

Efter kyrkobesöken vandrade vi ned mot den gamla delen av hamnen och trots årstiden var där lite liv och rörelse.

Gamla båtar, magasin och vatten skapar en sådan där atmosfär som jag trivs i! Samtidigt är det en fin brytning med de nybyggda husen på andra sidan som harmonierar så fint med det gamla.

Vid ån som jag tror heter; Frische Grube, låg ett underbart gammalt hus….

Det låg tvärs över ån med den gamla hamnen på andra sidan gatan…

Har försökt göra lite efterforskningar vad korsvirkeshuset har använts till och kommit fram till att det byggdes i mitten av 1700-talet, men att det fanns en föregångare som dateras till 1400-talet. I huset har det testats vinkvalité, innan det nådde rådhuset och öl har serverats till gäster. År 1864 flyttade Wesenberg in med sin verksamhet. Fisk – och ålrökeri. Därefter har huset varit utsatt för brand och restaurerades och återuppbyggdes 2003.

Förutom ån låg det här huset vid ett förtjusande litet torg med andra mysiga hus…

Åh, vad de här husen är fina! Har sett andra foton på platsen och då var det sommar med uteservering här.

Den här bilden är ifrån nyårsaftonens förmiddag och som synes regnade det. Men inte värre än att vi kunde njuta av allt som vi passerade.

Avslutar med en vacker vy över kanalen och några av alla hus med de olikfärgade fasaderna. Ja, det där var en liten rundvandring i sevärda Wismar! Det finns så mycket mer att visa – men att se mer överlåter jag till vara och en! 🙂

Själva nyårsfirandet höll till på vårt hotell som låg som sagt centralt och bra vid Am Markt. Det blev en trevlig kväll med start kl.18.00 med lite bubbel. Sedan serverades en fyrarätters måltid. Det blev dans, lotteri och vid tolvslaget fylldes torget av festglada människor. Det blev ett rejält fyrverkeri – så rejält att automatlarm utlöstes och räddningstjänst var på plats och övervakande det hela noggrant! De var nog oroliga för att rådhuset ytterligare en gång skulle eldhärjas! Det blev nattamat i form av en god gulaschsoppa med tillbehör. Därefter var det hög tid att gå till sängs för att orka åka hem nästa dag!

Kram Gunilla

 

 

Underbara dagar på Sicilien!

Dagarna går så fort och de gjorde de även på Sicilien! Det blev Italien den här gången också – hela fjorton dagar med underbara vyer med allt det som ger mig njutning, avkoppling och energipåfyllning. Vi bodde i Giardini-Naxos och vårt hotell Arathena Rocks låg alldeles vid havet. Nu var det inte i första hand en sol – och badresa som vi valt, men det fick vi en hel del av på köpet!

En liten vy över hotellets vackra trädgård!

En vy över havsvattenpoolen och alldeles nedanför kunde vi bada i havet.

Det här med att åka iväg på hösten är verkligen något som jag rekommenderar om möjligheten finns. Det blir en förlängning av sommaren och i oktober har den värsta turistströmmen lagt sig. Så det är bara fördelar som jag ser det. Jag vill njuta av sommaren här hemma och jag vill också uppleva den vackra hösten med alla vackra färger. Och så blev det.

Vyerna är som sagt underbara och som alltid har jag fotograferat en hel del. Men ändå försökt begränsa mig för jag har lärt mig vilka foton som jag kommer att behålla och vilka slags foton som hamnar i ”papperskorgen!”

Inne i Giardini-Naxos gick vi strandpromenaden så gott som varje dag. Vyerna med havet och de höga bergen runtomkring gjorde promenaden till ett sant nöje. Många restauranger och butiker. Men någon shopping var vi inte roade av, mest ett och annat besök i någon av alla restaurangerna eller för att köpa ömsom italienskt vin eller ”sparkling water”. Inget fel på deras vatten, men vi blev rekommenderade att köpa vatten på flaska så…

Lite mer av Giardini-Naxos

En morgon när vi hade vaknat och kikade ut från vår balkongen, såg vi att det låg snö på Etnas topp. Så otroligt vackert! Här en vy över Etna ifrån strandpromenaden.

Vy ifrån vår balkongen och det är Etnas nordöstra sida som vi ser.

Att vara uppe på 1800 meter som vi var på Etna var såklart en ”häftig känsla” och om vi fortsatt med linbanan och ytterligare en bit med jeep hade vi nått 3000 meter. Men vi avstod och höll oss på platån där utsikten så klart var magnifik! Men jag kan inte tycka att det var vackert uppe på själva platån. Etna är Europas största aktiva vulkan och dess sidor är täckta med bördig vulkanisk jord och på de lägre höjderna växer citrusfrukter, fikon, mandel, vindruvor och olivträd.

Av vår guide fick vi veta att Etna är en hon – just för att hon är aktiv och oberäknelig! 🙂

Hon har varit särskilt aktiv ungefär var tionde år… men det har gått några fler år sedan sista större utbrottet. 🙂

Inte så vackert eller hur? Men imponerande! Vackert var det på vägen upp förbi ek – bokskogarna i höstfärger.

Färgprakten var oerhörd vacker här uppifrån!

Siracusa, Isolabella, Taoromina, Castelmola, Savoca och Forza di Agro, några av de underbara platser som vi besökte. Siracusa låter kanske bekant? Det är Santa Lucias hemstad. Helgonet Santa Lucia led martyrdöden den 13 december år 310.

Isolabella – den lilla ön och orten som vi åkte lokalbussen till. Det visade sig vara ett bra val! Hit ut vadade vi och promenerade runt på den lilla ön och beundrade utsikten åt alla håll.

Vi valde en bra dag för en del dagar var vågorna höga och det blev bad varken man ville eller ej! 🙂

Mitt på den lilla ön växte ett gammalt knotigt olivträd som var vackert som ett konstverk! Allt runtomkring bleknade i jämförelse. Så otroligt vackert!

Men de platser och vyer som jag förälskade mig i – som alltid – är bergsbyarna. Från strandpromenaden kunde vi se två av dem högt uppe där bland bergstopparna.

Taormina – trevlig by med alla möjligheter till shopping. För den som vill det.

Men jag beundrade mest all vackra hus och dess balkonger med alla blommor och grönska.

Vackert överallt! Så många trevliga uteserveringar och vi var välkomna överallt eftersom turistsäsongen började gå mot sitt slut.

Och när vi lämnade Taormina och fortsatte med taxi upp till den högsta toppen för att nå Castelmola, var utsikten helt fantastisk! 🙂

I Castelmola fanns bara en huvudgata och en mycket välkänd bar!

 Man kan säga att inredningen där präglades av fruktsamhet! 🙂 En historia vi hörde och som gärna berättades, var att barnlösa kvinnor begav sig upp i bergen och passade då på att ha ärenden förbi munkarnas kloster och rätt antal månader senare var dessa kvinnor ej barnlösa längre! 🙂

Nåväl… några bilder inifrån ska jag inte visa er, men väl ifrån barens balkong!

Jag beundrade utsikten över det vackra golvet därnere vid det lilla torget, samt över kyrkan och nejden.

Vackert eller hur? Lite regnigt men alldeles ljummet.

En annan utflyktsdag… På väg upp till Savoca

Och så till sist – det vackraste av allt! Savoca och Forza di Agro. Bergsbyarna som hade allt jag kunde önska mig! Kanske ni också känner till dem för att filmerna om ”Gudfadern” har spelats in här. Framför allt i Forza di Agro. Om jag minns rätt. Vi hade turen att träffa på en italienare som hade varit med under inspelningarna och hade hur mycket som helst att berätta om den välkända regissören och skådespelarna. Vi får nog ta och se om filmerna nu när vi har varit i byarna! Dock inte att förglömma att det handlar om maffian!

På slingriga vägar tog vi oss upp med buss och promenerade sedan bort mot kyrkan som ni kan se på bilden längst upp.

Jag kan inte se mig mätt på dessa vyer…

Så varför inte sätta sig ned och själv bli förevigad i en sådan vacker miljö!

Under samma dag åkte vi vidare till den vackraste av dem alla – byn  Forza di Agro.

Här gick vi runt på de smala gatorna och trånga gränderna ända till mörkret föll. Obeskrivligt vackert och charmigt! Bedöm själv!

Någon som känner igen trappan och kyrkan som var en del av inspelningsplatsen i ”Gudfadern?”

Ja, våra upplevelser tillsammans på Sicilien är oförglömliga och det bästa är att vi också delar en del av våra minnen med flera nyfunna vänner! 🙂

November är en hektisk månad för oss i familjen. Tre födelsedagar och fars dag som har blivit firad. Nu ser jag fram emot Advent, med alla vackra ljus och stjärnor som ska tändas och lysa upp i mörkret.

Kram Gunilla

 

 

 

 

 

 

 

 

Resan till Berlin var egentligen inte planerad…

Det här blir ett långt inlägg…

Resan till Berlin över nyår var egentligen inte alls planerad, utan maken och jag hade tänkt att vara hemma själva i lugn och ro äta en middag tillsammans. Möjligen hade vi tänkt att åka in till Göteborg för att se GP:s fyrverkeri, tidig kväll. Vi har med två par, under många år träffats för att fira midsommar och nyår tillsammans. Vi har turats om och jag har sett fram emot att antingen ta emot gäster eller själv få vara gäst! Men jag har under de senaste åren upplevt att de här ”bjudningarna” har gjort sitt. I somras då vi hade midsommarfirandet hos oss, så berättade jag om hur både maken och jag upplevde det. Att det inte handlade om att inte träffas mer – mina vänner är viktiga för mig, utan behovet av förnyelse och lyssna till de egna behoven.

Så i november, hörde det ena paret av sig och frågade om vi ville följa med till Berlin över nyår. Min första tanke var att nej det vill vi inte! Men efter en kortare betänketid, så bestämde vi oss ändå för att åka med. Och det beslutet ångrar vi inte. Resan blev lyckad! Hotellet bra, mat och service utmärkt under själva nyårskvällen, vilket vi kanske inte trodde att det skulle bli, med tanke på hur många vi var i ”balsalen” den kvällen.

Nyårsfirandet blev verkligen festligt på många sätt och som sagt det var roligt och mycket skönt att komma och sätta sig till ett vackert dukat bord och bli uppassad hela kvällen. Njuta av en god buffé, dansa, samtala med vänner, träffa nya människor och så finalen – beskåda fyrverkeriet ifrån en stor terass med ett glas bubbel i handen! Så det där med lugn och ro… uteblev, men jag bär med mig nya minnen tillsammans med goda vänner. Det andra paret valde att inte följa med, de ska snart iväg på en fjällresa.

Under förmiddagen på nyårsaftonen var vi på en buss-guidning och då insåg vi hur stor stad Berlin är. Vi hade aldrig fått se och höra så mycket om vi försökt ta oss runt själva. Guidning var dessutom en av de bästa jag upplevt – en mycket kunnig och inspirerande guide som var född i Sverige, men boende i Berlin sedan många år. Vi valde även att åka på busstur på nyårsdagen och den turen var också mycket bra.

Jag fotograferade en del med min mobilkamera, men det blev inte så många bilder, eftersom det inte blev så många stopp. Tiden räckte inte till för det. Och i ärlighetens namn ville jag inte fotografera, utan mer vara i stunden och lyssna på det som vår guide förmedlade. Vidare har jag också i efterhand funderat över vad det är som jag egentligen vill förmedla med vår resa.

Kanske det är tiden med många pågående krig och terroristhandlingar som påverkar mig att se och förstå min omvärld med andra ögon. Berlin var utsatt för en terrorhandling strax före jul och naturligtvis påverkades vi av det inför vår resa, men vi valde att resa ändå. När vi var på vår guidning och bevittnade spår ifrån bland annat andra världskriget, så insåg jag hur mycket hemskheter människor har utfört mot varandra genom hela den mänskliga historien. Naturligtvis har jag varit medveten om det hela mitt vuxna liv, men det blev så uppenbart på något sätt när vår guide tog med oss till ”betydelsefulla platser.” Den här känslan och insikten infann sig även då vi på en tidigare resa besökte Krakow och vidare Auschwitz och Birkenau.

Vi stannade till vid slutändan av det som en gång var berlinmuren. En mur som sedan en tid tillbaka håller på att restaureras ( bli fri från klotter ) och som är kulturminnesmärkt. Många gånger har jag sett berlinmuren på tv, men att förstå vad muren egentligen har inneburit för människor som levde där är svårt att förstå och är det på sätt och vis fortfarande. Jag har inte tvingats leva åtskild ifrån familjemedlemmar och/eller vänner. Jag har inte blivit tvingad att leva inspärrad och förbjuden att lämna ett bestämt område. Och nu stod vi där som turister och bevittnade guidens berättelser om hur och varför muren kom till och om olika flyktförsök. Och om hur det blev när muren skulle rivas. Idag är muren ett stycke kulturhistoria som ska påminna oss om hur det var och blev. Men gör den det?

Förstod omvärlden verkligen det maktspel mellan öst och väst som pågick och hur kunde det accepteras att människor berövades sin frihet?

Vi fick bara tid till att se en del och jag skulle behövt mycket mer tid för att förstå allt det som olika människor har velat förmedla med sina målningar.

Galler på avstånd mot muren för att förhindra nytt klotter!

Checkpoint Charlie var en av de mest kända gränsövergångarna mellan öst – och västberlin mellan 1945 och 1990. Den låg på gränsen mellan Berlins amerikanska och sovjetiska sektor samt stadsdelarna Mitte i östra Berlin och Kreuzberg i västra Berlin. Kontrollpunkten befann sig på Friedrichstraße i Mitte och endast anställda vid de allierades militärorganisationer eller deras ambassader, icke-tyska utlänningar samt medarbetare vid den ständiga representationen för Västtyskland och östtyska funktionärer fick passera den.

Kontrollpunkten var skådeplats för ett antal uppseendeväckande flyktförsökt från Östberlin. Mycket berömd var flyktingen Peter Fechters död. Tillsammans med sin kamrat Helmut Kulbeik försökte han den 17 augusti 1962 att klättra över muren i kontrollpunktens omedelbara närhet. Kulbeiks flyktförsök lyckades men Fechter träffades av skott som avlossades emot honom. Inför ögonen på civila åskådare från väst, amerikanska soldater och östtyska gränsvakter förblödde han på den delen av gränsbefästningarna som kallades för dödsremsan (Todesstreifen).

Kontrollpunkten revs den 22 juni 1990, som en del i processen som ledde till Tysklands återförening, och nu återstår endast ett så kallat murmuseum, Mauermuseum, om denna en gång så viktiga gränsövergång. Idag räknas Checkpoint Charlie till de mest kända sevärdheterna i Berlin. Samtidigt som det är viktigt att funktioner – historiska platser bevaras för eftervärlden, så vänder det sig i min mage att det blir till en skådeplats – en turistattraktion.

Många turister stannade till här och fotograferade och tittade på statisterna. Jag hoppas att de också tänkte att det en gång var verklighet.

Det finns mycket historia att inhämta för den som vill beträffande Olympiastadion som byggdes inför sommar-OS 1936. Det första arena stod klar 1909, men första världskriget kom emellan och det blev inga olympiska spel. Redan innan nazisterna kom till makten hade Berlin tilldelats de olympiska sommarspelen 1936 och en stor satsning på området inleddes då man skapade Olympiastadion på det befintliga området. Istället för att renovera den existerande stadion beslöt Hitler att bygga ett nytt stort stadion som skulle imponera på besökarna.

Hur många platser arenan rymmer idag vet jag inte, men vid invigningen fanns det plats för ca: 100 000 ståplatser.

Det känns angenämt att stadion används till betydligt trevligare sportevenemang än under Hitlers maktdemonstration.

Platsen här är ett minnesmonument över Europas mördade judar under förintelsen. Holocaust-Mahnmal – eller Förintelsemonumentet som det kallas för i folkmun.

Minnesmärket byggdes efter ritningar av arkitekten Peter Eisenman mellan 2003 och 2005 och upptar en yta av 19 000 kvadratmeter i närheten av Brandenburger Tor. Invigningen ägde rum den 10 maj 2005.

Minnesmärket består av 2711 betongpelare med olika höjd. Mellan dessa pelare finns 0,95 meter breda gångar. Till minnesmärket hör ett underjordiskt museum som visar bland annat en lista över alla judar, som man vet blev mördade under förintelsen. Enligt vår guide har arkitekten inte angivit varför det just är 2711 betongpelare. Det finns kopplingar, med de är inte bekräftade.

Om man inte har varit på platsen, så är det kanske svårt att förstå min känsla som uppstod då jag gick in i en pelargång. Jag kände mig instängd och ville komma ut ur ”labyrinten!” Ut i solen och friheten.

Efter fyra timmars guidning var det skönt att komma tillbaka till vårt hotell beläget vid Alexanderplatz och därifrån gå vidare mot Nikolaikyrkan. Den är en av de äldsta byggnaderna i Berlin, uppförd omkring 1230, skades som de flesta andra byggnader under andra världskriget och återuppbyggdes under 1980-talet. Tyvärr var kyrkan inte öppen vid vårt besök, men rymmer numera både museum och konsertlokal.

I området fanns det mysiga restauranger och småbutiker – lite av ”gamla stan” i miniatyr.

Här inne åt vi en mycket god lunch och här lät jag alla förmiddagens intryck få sjunka in.

En mycket solig och skön nyårsafton som synes.

På flera platser fanns det julmarknader kvar…även den plats som blev utsatt för terrorhandling. Vi såg ett hav av blommor….

Det kändes befriande att staden trots eller kanske på grund av det som hade hänt, sjöd av liv och rörelse.

Vårt hotell – en skyskrapa på 37 våningar. Vi bodde på vån 12. I förgrunden den mäktiga Radio – och tv-masten som även är ett utsiktsplats.

Härifrån är det visst en fantastisk utsikt över stora delar av Berlin. Eftertraktat att komma upp hit, så förhandsbokning var det som gällde! Inget för oss alltså!

Dagen går sakta över till sen eftermiddag…då blev det dags att smälta intryck och vila inför nyårskvällen.

På nyårsdagen blev det som sagt en ny tur och vi åkte ut ifrån Berlin mot Potsdam. Vi åkte den gamla vägen, vilket jag rekommenderar för att uppleva allt på den vackra och märkliga på vägen. Den så kallade jaktstigen. Potsdam är ju dels en lite stad och ett enormt rekreationsområde med alla gamla jaktslott och dess bevarade parker.

En av de mest berömda slotten är; Sassouci Palace. Fredrik den Stores sommarresident.

Slottsbyggnad var under restaurering med en del avspärrningar som följd. Men det vi såg – otroligt pampigt!

Svårt att visa när de råder kal och kall vinter, men längs hela muren klänger sommartid prunkande vinrankor!

Bild lånad från internet.

Men återigen det som berörde mig mest var berättelserna som vi fick höra på vägen till Potsdam och om husen inne i själva staden. Staden ligger i regionen Berlin/Bradenburg och angränsar i nordost direkt till Berlin.

Alexandrowka är ett område bestående av hus i rysk stil i norra Potsdam och som blev hem för ryska soldater och har en lång historia tillbaka i tiden.

Som alla kan se har jag lånat bilden ifrån Internet och visar rysk stil och sommaridyll. Men det som jag ville visa er och som jag inte har funnit några foton på är både de total- renoverade husen och de sönderskjutna och övergivna husen. Ytterligare ett perspektiv på motsatsförhållanden.

Potsdam tillföll DDR vid kriget slut, men när Tyskland skulle enas och bli ett land, blev bland annat Potsdam ett ”ingenmansland”! Staten ägde tidigare allt – husen hyrdes, få ägde sina hus. Ryssar och andra som under kriget verkat här fick lämna allt och tog med sig allt! Husen tömdes helt sonika på allt som gick att ta med sig.

Husen tillhörde inte längre staten, utan de flesta tillhörde den judiska befolkningen som hade fått fly eller gripits. Ett sökande inleddes sedermera av stora mått för att hitta husens ägare eller som i de flesta fall dess ättlingar spridda över hela världen.

Det här är ett axplock av mina upplevelser och som jag har nämnt så är det inte resmålet i sig som är det viktigaste utan om upplevelserna, intrycken – hur de påverkade mig och vikten av att inte glömma bort det – det som hände för inte alls så längesedan!

Resan till Berlin var inte alls planerad – jag och även maken var som sagt inställda på att inte göra något särskilt utöver att vi två skulle vara tillsammans och fira in det nya året. Men min nyfikenhet väcktes och något inom mig sa att åka. Och vet ni – det bästa med att resa är att ha ett hem att återvända till!

Det blev ett långt inlägg…

Kram, Gunilla