En trolsk morgonpromenad!

Skogen låg inbäddad i spindelväv och dimma idag på min morgonpromenad. Även skogstjärnet var insvept i dimma. Så vackert! En trolsk och fridfull stämning. Tyst och stilla. Den ende som jag mötte idag på promenaden var en rådjursbock och förstås, alla osynlig djur!

Visst är det något speciellt med morgondimma, så här i brytningen mellan sommar och höst? Inte detsamma som novembergrått, även om jag kan tycka att det också är vackert.

Länge kan jag stå och kika in mellan träden. Har jag tur ser jag ett rådjur, en hare eller en räv. Fåglarna har blivit tysta, men nog ser jag dem. Ofta har jag en koltrastherre med mig på promenaderna.

Det finns så mycket vackert att titta på i all enkelhet.

Som sagt – spindelväv vart jag än såg! De har varit flitiaga på sin jakt!

Stora fält av spindelväv och kanske några andra kryp också har varit framme!

Visst är det vackert! Så skickliga de är på att spinna tråd!

Dimman låg tät vid skogstjärnet och det är magiskt vackert…

På andra sidan tjärnet finns också skog som brukar spegla sig i vattnet, men idag syntes ingenting. Bara den lilla flytbryggan och vassen vid strandkanten där jag stod.

Någon snok har jag inte sett simmades i tjärnet i år. Kanske den ligger på lur därinne i vassen tillsammans med någon gädda! 🙂

I allt det grå, finns det ändå färg. Naturen kan det där med att använda en palett som harmonierar!

Trädgårdsprojektet som jag nämnde i mitt föregående inlägg, har startat i allra högsta grad! Det är minst sagt slitsamt att såga ned en gedigen tujahäck som har växt i 40 år och dess rötter. Så ska all sleepers också bort, men den faller nästa isär av sig självt! Vidare ska häcken och sleepers forslas till återvinningen och först då kan nästa projekt ta vid. Den stora nya fina altanen som kommer att kunna bli bra mycket större. Det ser vi fram emot.

Något jag också längtar efter är fler skärgårdsbesök. Att få vandra i lugn o ro, nu när det har blivit lugnare ute på öarna. Sommarsäsongen är över och det är vemodigt i sig, men skärgården är vacker året om. Vi får se vad tiden räcker till!?

Må gott och njut av dagarna som kommer!

Kram Gunilla

3+

Fotograferandet – tar det bort det fina i att vara närvarande i stunden?

Idag när jag redigerade mina bilder ifrån gårdagens cykeltur, så tänkte jag dels på den underbara dagen i sig och dels på om fotograferandet tar bort det fina i att vara närvarande i stunden! Min mobil har jag alltid med mig och systemkameran har jag med mig främst då vi åker på en längre resa eller när jag besöker en plats för första gången. Jag fotograferar mycket – för att jag tycker det är roligt – för att jag vill utveckla mitt kunnande. Jag ser det mesta i bilder nu för tiden! Fotograferande hör ju också ihop med att bedriva en blogg. Det är lättare att förmedla en känsla, åsikt eller vad det nu är med både bild och text. Men frågan är om fotograferandet är viktigare än själva upplevelsen. Är det en jakt på ”perfekta bilder?”

Hundkex, blå himmel, blått hav. Allt fångat i den vackra stunden!

Jag ska berätta om ett minne om en elev ifrån min tid som pedagog i grundskolan.

Den här killen, vi kan kalla honom för Pelle, vill jag minnas gick i årskurs 3 och var en kille som älskade att berätta om vad han hade gjort i helgen till exempel, vilket ofta handlade om att vara ute på äventyr i naturen med sina föräldrar. I skolan tyckte han också om när vi hade utflykter, och han var duktig på att rita och skriva och gillade även det. Men plötsligt vid ett tillfälle, så ville Pelle inte gå på utflykt, det hade plötsligt blivit tråkig och jobbigt! Jag och min kollega blev förstås fundersamma över förändringen. Vid det aktuella tillfället, då vi var på väg till skogen (vill jag minnas att det var), så följde han motvilligt med. Men det var inte samma glada Pelle! Många tankar for i mitt och kollegans huvud. Vad hade hänt som påverkade honom så?

Pelle lekte med sina kompisar och verkade ändå glad i stunden. När det var dags för att äta utav vår utflyktsmackor, försökte jag luska lite. Pelle och jag samtalade om allt roligt man kan göra i naturen. Både med kompisarna i skolan och med föräldrarna. Så frågade jag om det var något som han inte tyckte om. Och då fattade jag! Pelle tyckte det var tråkigt att rita och skriva om sina upplevelser efteråt i skolan! Nu var det ju inte så att det var något tvång, men Pelle upplevde det uppenbarligen så. Det blev ett bra samtal med Pelle om att stunden – upplevelsen i att vara ute i naturen inte skulle innebära att allt måste dokumenteras i efterhand. Att uttrycka sig går ju att göra på så olika sätt och vid olika tillfällen. Nu många år senare bär jag fortfarande med mig den här händelsen och vad jag lärde mig då.

Så till mina tankar kring fotograferandet och medveten närvaro.

Att fotografera har intresserat mig, så länge jag kan minnas. Kanske ett arv ifrån mitt morfar som bland annat var fotograf. Jag har alltså fotograferat långt innan jag började att blogga och innan Instagram fanns! För de är mina kanaler numera. För min del fungerar det så att fotograferandet är en slags ”förlängning” av ögonblicket. Jag upplever och ser något som påverkar mig och njuter av ögonblicket och i de flesta fall, vill jag föreviga ögonblicket om det går vill säga, för det är ju inte alltid det är möjligt. Ibland kan jag ju tänka och säga ”att nu skulle jag ha haft en kamera redo!”

Många av mina bilder ger mig idéer till att skriva ett inlägg. Oftare faktiskt än tvärtom. Jag fotograferar mer när jag är själv och när min make är med mig. Han vet vad mina bilder betyder för mig och han läser vanligtvis mina inlägg på bloggen och uppskattar det ”färdiga resultatet!” Är jag med personer som inte själv fotograferar, så är jag mer återhållsam. Då är närvaron med dem mer i fokus. Jag redigerar mina bilder på så sätt att jag vill att de ska ha så bra ljussättning och skärpa som möjligt. Ibland behöver de beskäras. Mer är det inte.

Både här på bloggen och på Instagram, vill jag att mina bilder tillsammans med mina texter, ska förmedla något som väcker tankar, känslor, lust, hos betraktaren. Men bild och text uttrycker kanske mest mina egna upplevelser. Att det är något som jag med bild och text vill förstärka! Att fotografera är för mig att måla med hjälp av kameran.

Då och då tänker jag på Pelle och undrar vad det har blivit av honom. Vad han gör idag? Har han blivit fotograf? Lärare? Hur tänker han om bilder?

Jag kan le ibland när jag fotograferar och tänka att jag ska minsann inte skriva en endaste rad om den här cykelturen, eller promenaden, eller skärgårdsbesöket eller vad det nu är! Jag ska inte ta en endaste bild, om det är med tanke på att det ska dokumenteras efteråt! Naturligtvis ska det vara lustfyllt och inte upplevas som något tvång.

En bild sägs ju också kunna förmedla mer än ord och visst är det så! Avslutar med några bilder som fick mig att både vara i stunden – i nuet. Men också med en närvaro att vilja föreviga ögonblicket.

En härlig dag på cykel mellan Apelviken, Varberg till Gamla Köpstad som vi gjort så många gånger och förhoppningsvis kommer att göra snart igen!

Kram Gunilla

3+

Vårbesök vid Särö Nordanskog!

En kall och klar februaridag, besökte vi Särö Nordanskog för första gången. Nu har vi gjort ett angenämnt vårbesök och promenerat samma fantastiska kuststräcka. Även denna gång övervägande solig dag.

Minns ni det lilla huset från vårt förra besök? Det ser lite kyligt ut, för solen kom fram en stund senare.

Förra gången poserade jag vid det lilla huset. Den här gången under en blommande träd.

Den här sträckan är verkligen en ”Lisa för själen” att vandra! Fastän vi är i Norra Halland, så är upplevelsen både Bohuslän och Italien. Det är väl bra att uppleva naturen så mångfasetterad!

Med bestämda steg bär det uppför till den vackra utsikten!

”Vidablick!” Fantastiskt vackert! Solen börjar komma fram, men vinden är kall.

Här är känslan av Italien stor! Härligt när man finner nya pärlor att besöka!

Vacker utsikt även inåt viken. Ni kan se leden där vid berget bakom båthuset och bryggan. Vilket läge!

Att det är vår vittnar äppelblom och strandgossarna om! Det är så vackert…

Strandtrift är något som jag förknippar mycket med Bohuslän! men de växer ju längs hallandskusten och gärna längs vägrenarna där de också trivs. Som vildväxande finns framförallt på norra halvklotet i Europa. men den har spridits över hela världen som en trädgårdsväxt, även då som snittblomma. Den kallas även för gräsnejlika och hylsnejlika. Men det är ingen nejlikväxt. Växten tillhör Triftsläktet.

En härlig och skön dag med fika på en ”go plats!”

Må gott!

Gunilla

3+

Frivillighet, försiktighet och omtanke!

I vårt land är ännu så länge ingen satt i karantän. Allt bygger på frivillighet, till försiktighet och vi har några restriktioner att följa. Till en del känner jag mig begränsad. En del av min vardag ser annorlunda ut. Jag träffar inte barn och barnbarn och heller inte vänner på tu man hand. Jag undviker definitivt platser och butiker som jag annars besöker. Så är det för mig. För andra är begränsningen och ensamheten mer närvarande.

Vi lider ingen nöd. Vi har egentligen allt vad vi behöver. Vi har varandra och vi har naturen att tillgå! Moder jord har bjudit oss på underbara solskensdagar och att vara ute i naturen är just vad vi uppmanas till! Vilken frihet och möjlighet! Igår cyklade vi årets första långtur på tre mil. Vår tur utgick hemifrån, längs vackra sjöar, på småvägar och genom skogspartier. Ibland motvind, ibland medvind. Punktering blev det också på hemvägen. Men ändå, vilken frihet det är att bege sig ut, till fots eller på cykel!

På cykel kommer man ju längre och man hinner se och uppleva det vackra. Stanna till där man kan och vill. Sätta sig i lä, njuta av den medhavda matsäcken och lyfta ansiktet mot solen.

Hur det kommer att bli de närmaste dagarna eller längre fram vet vi inget om. En dag i sänder och var rädd om dig och om varandra.

Kram Gunilla

5+

När ljuset återvänder – vaknar livsandarna!

Läste i GP, (20200122) att från och med dagens datum och fram till midsommar blir det ca: 30 minuter ljusare för varje vecka! Även om jag var trött när jag vaknade vid 7.30-tiden, så blev jag piggare och gladare, när jag såg att det var på väg att ljusna. 🙂

På en av helgdagarna som var, promenerade vi ute vid Askim och Hovås som ligger i de västra delarna av Göteborg. Luften var så där klar och ”krispig” som det är så här års vid kusten.

Här vid Hovåsbadet, såg vi faktiskt några tappra tjejer som tog ett dopp och enligt dem var det ca: fem plusgrader i vattnet! Även vid Askimsbadet badade några. Tycker inte att det ser så lockande ut! Eller vad tycker du? Många badar ju året om.

För vår del räckte det gott att njuta av solen, på torra land! 🙂

Väldigt vackra bergarter här ute som jag inte har lagt märke till förut! Magmatisk bergart?

När vi promenerade här längs havet, så kom också längtan ut till skärgårdsöarna. Hade en tanke att åka ut en solig, klar vinterdag med snö! Det är mycket vackert i skärgården, även då snön ligger, men ännu så…. ingen snö i sikte!

Ett besök på Fotö i Göteborgs norra skärgård i januari 2019. Visst är det vackert?

Idag har det också varit strålande väder och lusten att gå långpromenad här hemma infann sig! Det är vackert i skogen och vid vår sjö och det är något alldeles speciellt med solljuset som jag upplever är mjukare här än vid kusten så här års. (Varmare här än vid kusten, då havet kyler.)

Monet-bron som jag kallar den för, men som egentligen heter ”Lukas bro.” Tänk när gräset blir grönt och björkarnas blad har slagit ut! Tack vare bron, har vi ortsbor fått en fin slinga att följa längs sjökanten och ån! (Hälsoslinga.)

Fina vyer nere vid sjön…. älskar att stå här och blicka ut över viken!

Ja, så gott det gör med promenader i solsken och snart ska jag bege mig iväg på ett yogapass. Härligt att vara igång med både: zumba, rörlighetsträning och yoga igen! Men jag måste ändå tillägga att det bästa jag vet är promenaderna – och gärna vandra lite längre sträckor! Alla promenader som blir av är hälsosamma!

Må gott!

Gunilla

3+

Gårdstomten och en liten söt vätte!

Under året har jag observerat intressanta skyltar – informationstavlor i ”min skog!” Skyltar som berättar om en svunnen tid – om hur människor, djur, levde och verkade här långt tillbaka i tiden. De här skyltarna berättar bland annat om gärdsgårdar, gravar och om gårdstomten. Idag när jag var ute på min skogspromenad, bestämde jag mig för att titta närmre på vad som menas med ”gårdstomten!” Vore ju underbart att få hälsa på tomten i dessa i dessa tider! 🙂

Klaffs, klaffs! Aningen blött i skogen efter allt regn!

Så mycket vatten att det rann en liten bäck uppå stigen! Men nog ville jag finna gårdstomten! Kanske bakom den stora stenen?

Ingen tomte där bakom stenen och gårdstomten visade sig vara något helt annat!

På skylten stod bland att läsa om en ”gård med historia”.

”Gallhålan var ett kronohemman, vilket innebar att gården ägdes av svenska staten och brukaren fick betala arrende för att få bo och bruka gården. Den äldsta kända brukaren var en änka vid namn Gunilla. Hon finns med i skattelängderna från 1646 till 1666. Därefter beskrivs Gallhålan som öde. Det innebar förmodligen att Gunilla dött och att ingen ingen kunde ta över gården efter henne.”

Det fanns många ödegårdar i det här området under 1600- och 1700-talen. Anledningen tros bero på krig, hårt skattetryck eller epidemier. Gallhålan kom att bli en plats där socknens fattiga fick bo. Det finns inga exakta uppgifter när de sista människorna bodde och levde här, men troligen skedde det någon gång före 1850.

Enligt en muntlig tradition drabbades mycket riktigt bygden av en svår farsot och många dog. Man befarade att alla boende hade dött i Gallhålan, men ingen vågade gå dit för att undersöka hur det förhöll sig. Till slut var det prästen som tog mod till sig, och gick dit och fann gårdsfolket liggande döda i storstugan. En lite flicka på tre, fyra år hade överlevt. Hon fick följa med till prästgården, där hon sedermera växte upp. Det var därför, enligt traditionen, som Gallhålan kom att brukas under prästgården. Bara en liten bit ifrån ”gårdstomten” finns en annan skylt som berättar om ”gravar”, som visade sig vara betydligt äldre.

Detta gravröse från bronsåldern lär vara sex meter i diameter.

I Gallhålan finns flera gravrösen och stensättningar. Dessa förhistoriska gravar var vanliga under bronsåldern och järnåldern. De är mellan 2000 och 3000 år gamla. Stensättningar är byggda av ett eller flera lager tätt packade stenar, ofta i rund form och med en upphöjd kant runt graven. Så mycket intressant historia det finns I Gallhålan som är ett naturreservat och mycket uppskattat naturområde av oss som bor i orten. Lite mer berörd blev jag ju om änkan Gunillas levnadsöde….

Nu tillbaka till gårdstomten…

När jag gick omkring där och letade efter ”gårdstomten”, så kände jag mig iakttagen! Jag träffade ju på små tomtenissar i skogen förra året om du minns!? Så varför inte i år igen? Försiktigt satte jag mig ned i den mjuka mossan och inväntade något som jag inte riktigt visste vad det skulle kunna vara.

Men visst var det något där bakom trädet!?

En livs levande VÄTTE! … Så söt och var väldigt nyfiken av sig…

Visst är det fantastiskt! Nu har jag en hel liten familj där ute i ”min skog!”

Kanske jag kommer att lyckas få ett foto på den tillsammans!?

Kram Gunilla

3+

Solig nostalgitripp till Halland!

Solen strålar från en nästan klarblå himmel – då ska man ju inte sitta i en bil! Men för att snabbt komma ned till våra pärlor i Halland, fick det bli en biltur först. Hela hösten har vi pratat om att åka ner till våra pärlor – nu blev det av! Getterön, blev första stoppet där finns det fina naturområden att ströva i. För den som inte känner till det, så ligger Getterön, alldeles utanför Varberg. På sommaren jättefina bad, som numera är handikappanpassade. Det har verkligen blivit fint här.

Vi vandrade lite över klipporna…

Och det var alldeles vindstilla. Kallt, men krispigt och skönt!

Prövade att fotografera i motljus…

Vi åkte vidare mot Träslövsläge som också ligger en bit från Varberg, men åt andra hållet. Söderut mot Falkenberg. Naturreservatet som ligger här mellan ”Läjet” och Gamla Köpstad, är något av det vackraste vi vet. Man följer strandlinjen hela vägen. Här har vi promenerat och cyklat många gånger och det är lika fint varje gång!

De svarta kullerstenarna som ligger här var för dagen klädda i lite vit pudersnö! Så annorlunda landskapet blir mot sommaren.

Promenadslingan går alldeles utanför staketet. Vi satte oss innanför på en bänk, intog vår matsäck och njöt av solen, det karga och vackra landskapet.

Motljus igen …

Mätta och belåtna – alltså hur gott är det inte med kaffe och goa mackor ute i det fria!? Vi for vidare mot Glommen. Ett lite mysigt fiskeläge strax innan Falkenberg. Jag har visat bilder härifrån flera gånger… men kanske inte så här sent på året?

Här fanns ingen snö alls! Den där röda sjöboden måste fotograferas varje gång som jag är här! 🙂

Här står den i ur och skur. Sommar som vinter och har hittills klarat av höst – och vinterstormar!

Innan det var dags att vända hemåt för att slippa köra i mörker, åkte vi till en handelsträdgård som ligger vid Tvååker. Att åka dit, ger mig nästan lika mycket julkänsla som att åka till en julmarknad. Det är växthusen, alla julblommorna, kransar, mossa, kvistar och ljus som ger mig julkänsla.

Här inne i växthuset kan jag gå länge och titta på allt det fina…

Visst är det fint!?

Vackra gamla dörrar, hyacinter, succulenter – inspiration!

Vid närmre eftertanke var vi nog här förra året också, blev då inspirerad till att göra en dörrdekoration. I år ser det ut så här på vår dörr…

Allt har jag plockat i naturen! Ja, inte snörena förstås! De röda grenarna ”knyckte” jag på en väl vald plats! 🙂

Ja, vilken fin avslutning på november och december har börjat bra! 🙂

Kram Gunilla

4+

Besök i skogen inför advent!

Snart är det första söndagen i advent, bara några dagar kvar. Advent är en fin tid. Tycker om att pynta trädgården och hemmet med mossa, kottar, lingonris, blåbärsris, kvistar och lite blommor. I skogen är det grönt och frodigt och det doftar ljuvligt! Det gröna i skogen är viktigt för kropp och själ. Här är ingenting grått. Här finns ingen stress, här kan jag vila ifrån ledsamheter. Jag glömmer bort tid och rum och bara är!

Så här års uppskattar jag skogen otroligt mycket. Jag ”skogsbadar”, så ofta jag kan.

Visst är det vackert och vilsamt för ögat. Många har ögonen på att hitta de sista trattkantarellerna, men jag har mina ögon inställda på kudd – och vitmossa! Det finns i ”min skog!” 🙂

Det är nästan, så man vill lägga sig ned i all mjuk mossa!

Svampar, men vet inte vad det är….

Grankottar – det känner jag till! 🙂

Ett fat med kuddmossa och några tallkottar.

Kram Gunilla

2+

Efter Lysefjorden väntade fler naturupplevelser!

Båtfärden på Lysefjorden var precis så vacker som jag hade föreställt mig och inte blev det mindre vackert uppe på fjällplatån! Efter lunchen vid Örnnästet, som jag skrev om i det föregående inlägget om vår resa till Sydnorge, så for vi vidare över ett sagolikt vackert landskap på vår färd mot Vrådal, där vi hade vår tredje och sista övernattning.

Det var här vid Örnnästet som vi åt vår lunch, efter den soliga och vackra färden på Lysefjorden! För att komma hit passerade vi genom 28 hårnålskurvor och fler blev det sedan på den vidare färden över högfjällsplatån.

Innan vi klev på bussen igen blickade jag ut över landskapet och såg betande får och skyltar som visade på olika vandringsvägar. Nog skulle jag också vilja ge mig ut på en vandringstur i vårt vackra grannland!

Undrar vilken väg fåret ska välja!? 🙂

Bland annat vägen till Kjerag – den runda stenen som alla vill nå och helst kliva ut på!

Ett bättre liv kan knappast de fria fåren få i det vackra landskapet. Och för det mesta höll de sig undan från vägarna, men ville de gå framför en bil eller vår buss, så gjorde de det! 🙂

Alltså vidderna…

Ser du fåren längst ned i bild?

Ibland är landskapet kalt och kargt. Ibland blir det mer grönt och mjukare…

Så har vi kommit ned ifrån högfjällsplatån. Väl framme i Vrådal, blev det en stunds vila, innan den goda kvällsbuffén. Hotellet i Vrådal låg mycket vackert, så vi satt ute en stund och njöt återigen av det norska landskapet. Tidigt nästa morgon, på dag fyra, startade vi så hemfärden. Under dagen passerade vi återigen vackra platser och vyer.

Vi gjorde ett längre stopp som lär vara Norges vackraste rastplats. Tyvärr minns jag inte namnet, men vackert var det belägget vid en fors.

Svåger och make…. så roligt för dem och för mig att dela alla minnen efter resan!

På vår väg hem, gjorde vi också ett besök vid ett musteri! Gården låg otroligt vackert och jag blev imponerad av ”Ingeborg”, som tillsammans med sin man driver musteriet. Ingeborg tog emot oss, visade oss runt och berättade om musteriets utveckling. Men det där får jag berätta mer om i ett nytt inlägg! 🙂

Må gott!

Kram Gunilla

0

Shinrin-yoku – Att skogsbada!

Vaknade inatt av ljudet från regn! Tänk att regn kan göra en människa glad! Ja, säkert flera och inte minst naturen! 🙂 Så det får gärna regna hela dagen idag! Oavsett så ska jag gå ut på promenad och ta mig ett skogsbad! Nu tänker jag inte på att bada i det lilla skogstjärnet som finns i ”min skog!” Nej, att skogsbada är något annat.

Vad är Shinrin-Yoku?

Shinrin-Yoku är en japansk term som betyder att ”ta in skogsatmosfären med alla sinnen” eller bokstavligen att ”skogsbada”. Den har fått sin utveckling i USA genom ”Forest Bathing” och ”Forest Therapy” som här i Sverige kallas Skogsbad och Skogsterapi.

Shinrin-Yoku/Skogsbad  är en kombination av mycket långsam vandring på mjuka stigar i park eller skog, med guidade förslag och aktiviteter som kan öppna våra sinnen för att uppleva naturen på ett nytt vis. När vi ”skogsbadar” tillbringar vi alltså en tid i skogen på ett särskilt närvarande sätt, med våra sinnen i en fördjupande kontakt med den omgivande miljön. Så vandra ut i skogen, ta några djupa andetag, sakta ned och öppna dina sinnen. Detta är vägen till Shinrin-Yoku, att bjuda in naturen som medicin och väg till läkande.

Shinrin-Yoku eller ”Skogsbad” har vuxit fram som del av den japanska kulturen där människans ömsesidiga kontakt med naturen anses vara avgörande för bådas välbefinnande. När ohälsan hos befolkningen ökade dramatiskt i början av 1980-talet, uppmärksammades att naturkontakten saknades i den urbana, hårt arbetande människans vardag. Som ett led i att råda bot på ”Karoshi”, alltså stressrelaterad död till följd av överarbete, inrättade Hälsoministeriet hälsoparker runtom i landet. Det var också i samband med detta som det blev viktigt med en etablerad forskning och utbildade Shinrin-Yoku guider, för att ge människor en vetenskapligt grundad tillgång till en guidad reträtt för avslappning, terapeutisk återhämtning och läkning genom närvaro och sensorisk kontakt med en levande miljö. Numera finns omkring ett 60-tal etablerade hälsoparker runtom i Japan och Shinrin-Yoku utgör en av hörnstenarna i den japanska hälsovården. Skogsbad och Skogsterapi ökar nu stadigt i popularitet världen över. Det är en utveckling som brukar jämföras med hur meditation och yoga med tiden fått en allmän spridning i vår västerländska kultur. 

På ett sätt låter allt det här konstlat i mina öron – att det inrättas särskilda parker/naturområden, som tillsammans med särskilda utbildade ”naturguider” och terapeuter ska bidra till att människors tillfrisknande, beträffande fysisk och psykisk ohälsa. På ett annat sätt förstår jag det eftersom många – alltför många i dagens ”uppskruvade samhälle”, lever långt ifrån naturen och ett obalanserat liv. Vi lever i en tid där många unga och även vuxna tillbringar mycket av sin tid inomhus och där alltför många tillbringar tiden med att vara uppkopplade på Internet. Jag vet av egen erfarenhet att naturen är oerhörd viktig för vår hälsa. Att vistelser i naturen bidrar till ett snabbare tillfrisknande vid till exempel utmattningssyndrom. Så kanske Shinrin-Yoku, Skogsbad och Skogsterapi är ett sätt att balansera det moderna livets krav för att må bra, både fysiskt och psykiskt genom en fördjupad kontakt kontakt i balans med naturen. Det är väl också ett ypperligt sätt att förstå hur vi kan leva hållbart och i samklang med vår levande miljö, både för vår egen hälsas skull och för vår värld i stort.

Varför just i skogen?

Naturligtvis kan man vara på olika platser i naturen för att uppnå ett rofyllt sinne. Jag älskar ju att vandra nära eller i direkt anslutning till havet. Att gå längs en vattenlinje på en sandstrand är mycket rogivande. Eller att sitta på ett berg och följa en solnedgång. Eller vandra i fjällmiljö. All vistelse i naturen är ju av godo, men skogens träd ger en känsla av skydd. Tillsammans med annan växtlighet bildar skogen rum. I skogen finns på så vis både golv, väggar och tak som vi upplever som ”omhuldande.”

Hur går ett skogsbad till?

Vill man göra vistelsen extra avstressande – à la shinrin-yoku – gäller det att hitta ett skogsområde där man kan vara någorlunda ostörd, där du känner dig trygg och där du kan avsätta några timmars tid. Sedan sitter eller står man still, ligger ner eller strosar sakta omkring med vidöppna sinnen. Man försöker släppa alla vardagstankar och låta sinnena fånga upp det som kommer; dofterna, ljuden, ljuset, formerna. När tankarna ändå börjar vandra, för det gör de, så släpper man dem så snart man märker det och går tillbaka till sinnesupplevelserna. En mer medveten vandring/promenad med andra ord. Att låta blicken vandra och inte stirra ned i backen – att lyssna efter skogens ljud.

Jag har flera platser i ”min skog”, där jag ”skogsbadar.” Idag, efter regnet var ju dofterna från mossa och jord väldigt tydliga och intensiva. Ja, mina sinnen är vidöppna och jag stannar ofta till och blundar, lyssnar efter skogens ljud och känner in dofterna.

Den här delen av stigen är den grönaste. Lövträden bildar med sina grenar och löv ett tak över stigen. Här och var finns mindre stigar som jag utforskar och att vandra på dem i sakta gemak är en ”Lisa för själen.”

Foto: Se hur solljuset letar sig in mellan träden och träffar mossan.

Jag har lagt märke till att jag både är fokuserad och avslappnad när jag går i skogen. Fokuserad på så sätt att ”störande tankar” avtar och istället lägger jag min uppmärksamhet på vad jag faktiskt SER. Det är så lätt att missa allt det vackra om man går och tänker på annat eller alltid går mycket raskt. Motionsgång är en sak, men skogsbada är något annat.

Idag på promenad såg jag att ”änglahåret” igen! Kanske någon som kommer ihåg att jag skrivit om det förut? Tycker det är så fint med änglahår i skogen! 🙂

Blir glad om du vill som läser vill dela med dig av dina erfarenheter! Vad betyder naturen för dig? Någon speciell plats du dras till? Känner du till begreppen som ” Skogsbad och Skogsterapi?”

Må gott!

Kram Gunilla

1+