En ny pärla bland våra utflyktsmål – Näsbokrok i Halland!

Efter ett tips från goda vänner, hittade vi till en ny pärla i Halland. Målet var Näsbokrok som ligger i norra Halland på Ölmanäshalvöns spets. En solig och nästintill vindstilla dag, åkte vi hit och vi blev inte besvikna! Här finns en slinga på 1,4 km för dem som behöver en promenadvänlig slinga att gå på, men det finns också naturstigar i det öppna landskapet. Vi valde att gå den blåmarkerade slingan som löpte över klipphällar, småsten och spänger vid de blötare delarna. Enligt uppgift är den sträckan 2,8 km. Här finns sittbänkar och toaletter. Om toaletterna är öppna året om, vet jag inte! Kan tänka mig att någon är det.

Hav och vind har format ett kargt men vackert landskap med klapperstensfält, klippor och vidsträckt ljunghed. Vid vårt besök fanns inte så mycket som stod i blom av naturliga skäl. Men jag ser framför mig våren och försommaren då strandtriften står i blom. När jag läser om faunan så finns här olika arter av starrväxter, flocksvalting, samt höggul sydbläddra som är en vattenväxt vars finflikiga blad döljer blåsor som fångar och suger ut insekter och andra småorganismer. Sydbläddran är alltså en av de få ”köttätande” arter vi har i landet. Två ätliga växter i faunan är, strandkål och skörbjuggsört. Förr åt sjömännen skörbjuggsört för att motverka bristsjukdomen skörbjugg under långresorna.

Den här dagen njöt vi istället av det karaktäristiska halländska landskapet, solen och av att inta sin matsäck och själva upplevelsen att vara här för första gången! Många gånger under det här högst annorlunda året, (pandemi) har jag uttryckt min tacksamhet över att leva i ett land som Sverige. Naturen ger oss stora möjligheter att ”leva som vanligt”, men det förutsätter förstås att kunna ta sig ut till naturen på ett ”coronasäkert” sätt.

I början följde vi den promenadvänliga slingan, innan vi vek av på den blåmarkerade. Ja, landskapet påminde mig om andra platser i Halland som vi återvänder till om och om igen!

Här vidder så långt ögat når och blicken landar långt ut mot horisonten. Ibland söker ögat sig mot klapperstensfälten och ser de tydliga spåren ifrån inlandsisen.

En stor stenbumling lockade också vårt intresse, fann dock ingen information om den. Så den har väl hamnat där genom ett ”trollkast!” 🙂 På vägen dit, fångade en mindre sten mitt innersta… titta på stenen innan du läser min text!

Ser du hjärtat där nere vid spetsen? <3

En bit nedanför ”trollkastet”, intog vi så vår matsäck!

I området finns det åtta stycken stenrösen, ifrån Bronsåldern… vi såg några av dem..

De uppfördes för att synas från havet som var den tidens importväg för det viktiga bronset och andra handelsvaror. Vid rösena har man en imponerande utblick över havet och Kungsbackafjorden.

Vidablick!

Ute vid horisonten skymtar Nidingen. Här bara som en liten prick!

Vacker himmel och vackert landskap! Vindstilla, vid vårt besök. Men tänk när västanvinden ligger på! Ser du Nidingen?

Ja, här gick det att gå ”torrskodd!” Dessutom med nät på då de kan vara riktigt hala!

Ett märkligt sammanträffande skedde här ute i vidderna. Några bekanta från en närbelägen ort till vår, stötte vi på här ute! 🙂 Det vore inte så konstigt att stöta på dem i vår matbutik, på apoteket eller något liknande. Men här ute, långt hemifrån! Men det verkar vara så vi träffas! För flera år sedan stötte vi på dem en solig sommardag på VEN! Ja, högst osannolikt, men trevligt! 🙂

Avslutningsvis en bild i motljus…

Ja, hit lär vi återvända många gånger! En nytt utflyktsmål. En ny pärla.

P.s Bilden i min header, är fotad ute på Fotö i Göteborgs norra skärgård. Får många frågor om platsen. D.s.

Ta hand om dig!

Gunilla

1+

Utflykter och trädgårdsinspiration!

För en vecka sedan blev vårt stora trädgårdsprojekt klart! Det känns fantastiskt och vi är så nöjda med slutresultatet. En stor härlig altan på cirka 55 kvadratmeter, har nu ersatt den gamla som var hälften så stor. Borta är den förvuxna tujahäcken och slipersmuren.

Det har varit några fina dagar, så vi har kunnat sitta ute och njuta och bara koppla av. För det har varit en intensiv månad för att bli klara så fort som möjligt utan att göra avkall på slutresultatet. Men vi har också tagit oss tid till att göra små utflykter – till platser som vi tycker om att besöka. Vi har också besökt några handelsträdgårdar för att få lite inspiration till våra nya trädgård!

Utflykt till Träslövsläge och Tvååker

Promenad genom naturreservatet mellan Träslövsläge och Gamla Köpstad i Halland.

När jag är ute i naturen, så får jag allt som oftast inspiration till att efterlikna naturen i vår trädgård. Att titta på hur färger och former samspelar. Som här med grässtrån, stenar och nyponbusken som breder ut sig och förskönar.

Det är underbart att promenera här – att vara nära havet

Utflykt till Amundsön som ligger söder om Göteborg

Här på Stora Amundsön har vi vandrat många gånger. Det finns också ett flertal badställen runtom på ön. Naturen är skiftande med små ekskogar, ängsmarker, strandängar, klippor och som sagt fina badvikar. Men något bad den här gången blev det inte för våran del.

Vy ifrån Stora Amundsön mot den Lilla Amundsön

Klipporna är mycket vackra här ute och när solen tittar fram, så skimrar de som guld!

Återigen fascineras jag av hur naturen skapar sina rum.

Det var en ganska blåsig dag, men milt och skönt ändå. Att vandra över stock och sten, genom snårig ekskog, upp och ned över berg och klippor, är för mig en underbar befriande känsla.

Trädgårdsinspiration

När vi var på utflykt i Halland, passade vi på att besöka några handelsträdgårdar också. Där kan man få olika tips och idéer till att skapa fina trädgårdsrum med hjälp av växter och inredningsdetaljer. Att inreda såväl inne som ute är något som jag tycker är så roligt och rogivande. Tanken är inte att köpa så mycket nytt, utan vad vi kan göra med det som vi redan har och sedan komplettera med detaljer av det som vi tycker saknas. Trädäcket är ju så stort, så det behövs mycket grönt, textilier och kanske någon möbel för att få till en ombonad känsla. Viktigt är också funktion – att det inte ”bara är vackert” utan också praktiskt. Men nog sätter jag ibland estetik, före funktion! 😉

Något som vi önskar är en klätterväxt som är vacker även under hösten som rådhusvin…

Mycket fint mot en grånat staket eller som här ett plank. Vill gärna omge mig med ”hösttoner”, då sommaren går mot sitt slut.

Eller kanske ett miniträd som ändrar färg vid hösten….

Är också mycket förtjust i ”rostiga ting” som bryter så fint mot sten och grånat trä.

Järn rostar ju om det får stå oskyddat ute, men visst är det vackert!? Är mycket förtjust i gjutjärn….

Kanske inte så vita längre, men med en underbar patina!

Vackra urnor med patina vill jag gärna ha både ute och inne!

Det finns så mycket fint att använda och för min del får det gärna vara gammalt och nött!

Ja, det var lite av varje …

Har tagit lite före – och efterbilder, beträffande vårt trädgårdsprojekt! Kanske jag visar dig några….

Hoppas du njuter av hösten – det gör jag!

Kram Gunilla

3+

En trolsk morgonpromenad!

Skogen låg inbäddad i spindelväv och dimma idag på min morgonpromenad. Även skogstjärnet var insvept i dimma. Så vackert! En trolsk och fridfull stämning. Tyst och stilla. Den ende som jag mötte idag på promenaden var en rådjursbock och förstås, alla osynlig djur!

Visst är det något speciellt med morgondimma, så här i brytningen mellan sommar och höst? Inte detsamma som novembergrått, även om jag kan tycka att det också är vackert.

Länge kan jag stå och kika in mellan träden. Har jag tur ser jag ett rådjur, en hare eller en räv. Fåglarna har blivit tysta, men nog ser jag dem. Ofta har jag en koltrastherre med mig på promenaderna.

Det finns så mycket vackert att titta på i all enkelhet.

Som sagt – spindelväv vart jag än såg! De har varit flitiaga på sin jakt!

Stora fält av spindelväv och kanske några andra kryp också har varit framme!

Visst är det vackert! Så skickliga de är på att spinna tråd!

Dimman låg tät vid skogstjärnet och det är magiskt vackert…

På andra sidan tjärnet finns också skog som brukar spegla sig i vattnet, men idag syntes ingenting. Bara den lilla flytbryggan och vassen vid strandkanten där jag stod.

Någon snok har jag inte sett simmades i tjärnet i år. Kanske den ligger på lur därinne i vassen tillsammans med någon gädda! 🙂

I allt det grå, finns det ändå färg. Naturen kan det där med att använda en palett som harmonierar!

Trädgårdsprojektet som jag nämnde i mitt föregående inlägg, har startat i allra högsta grad! Det är minst sagt slitsamt att såga ned en gedigen tujahäck som har växt i 40 år och dess rötter. Så ska all sleepers också bort, men den faller nästa isär av sig självt! Vidare ska häcken och sleepers forslas till återvinningen och först då kan nästa projekt ta vid. Den stora nya fina altanen som kommer att kunna bli bra mycket större. Det ser vi fram emot.

Något jag också längtar efter är fler skärgårdsbesök. Att få vandra i lugn o ro, nu när det har blivit lugnare ute på öarna. Sommarsäsongen är över och det är vemodigt i sig, men skärgården är vacker året om. Vi får se vad tiden räcker till!?

Må gott och njut av dagarna som kommer!

Kram Gunilla

4+

Fotograferandet – tar det bort det fina i att vara närvarande i stunden?

Idag när jag redigerade mina bilder ifrån gårdagens cykeltur, så tänkte jag dels på den underbara dagen i sig och dels på om fotograferandet tar bort det fina i att vara närvarande i stunden! Min mobil har jag alltid med mig och systemkameran har jag med mig främst då vi åker på en längre resa eller när jag besöker en plats för första gången. Jag fotograferar mycket – för att jag tycker det är roligt – för att jag vill utveckla mitt kunnande. Jag ser det mesta i bilder nu för tiden! Fotograferande hör ju också ihop med att bedriva en blogg. Det är lättare att förmedla en känsla, åsikt eller vad det nu är med både bild och text. Men frågan är om fotograferandet är viktigare än själva upplevelsen. Är det en jakt på ”perfekta bilder?”

Hundkex, blå himmel, blått hav. Allt fångat i den vackra stunden!

Jag ska berätta om ett minne om en elev ifrån min tid som pedagog i grundskolan.

Den här killen, vi kan kalla honom för Pelle, vill jag minnas gick i årskurs 3 och var en kille som älskade att berätta om vad han hade gjort i helgen till exempel, vilket ofta handlade om att vara ute på äventyr i naturen med sina föräldrar. I skolan tyckte han också om när vi hade utflykter, och han var duktig på att rita och skriva och gillade även det. Men plötsligt vid ett tillfälle, så ville Pelle inte gå på utflykt, det hade plötsligt blivit tråkig och jobbigt! Jag och min kollega blev förstås fundersamma över förändringen. Vid det aktuella tillfället, då vi var på väg till skogen (vill jag minnas att det var), så följde han motvilligt med. Men det var inte samma glada Pelle! Många tankar for i mitt och kollegans huvud. Vad hade hänt som påverkade honom så?

Pelle lekte med sina kompisar och verkade ändå glad i stunden. När det var dags för att äta utav vår utflyktsmackor, försökte jag luska lite. Pelle och jag samtalade om allt roligt man kan göra i naturen. Både med kompisarna i skolan och med föräldrarna. Så frågade jag om det var något som han inte tyckte om. Och då fattade jag! Pelle tyckte det var tråkigt att rita och skriva om sina upplevelser efteråt i skolan! Nu var det ju inte så att det var något tvång, men Pelle upplevde det uppenbarligen så. Det blev ett bra samtal med Pelle om att stunden – upplevelsen i att vara ute i naturen inte skulle innebära att allt måste dokumenteras i efterhand. Att uttrycka sig går ju att göra på så olika sätt och vid olika tillfällen. Nu många år senare bär jag fortfarande med mig den här händelsen och vad jag lärde mig då.

Så till mina tankar kring fotograferandet och medveten närvaro.

Att fotografera har intresserat mig, så länge jag kan minnas. Kanske ett arv ifrån mitt morfar som bland annat var fotograf. Jag har alltså fotograferat långt innan jag började att blogga och innan Instagram fanns! För de är mina kanaler numera. För min del fungerar det så att fotograferandet är en slags ”förlängning” av ögonblicket. Jag upplever och ser något som påverkar mig och njuter av ögonblicket och i de flesta fall, vill jag föreviga ögonblicket om det går vill säga, för det är ju inte alltid det är möjligt. Ibland kan jag ju tänka och säga ”att nu skulle jag ha haft en kamera redo!”

Många av mina bilder ger mig idéer till att skriva ett inlägg. Oftare faktiskt än tvärtom. Jag fotograferar mer när jag är själv och när min make är med mig. Han vet vad mina bilder betyder för mig och han läser vanligtvis mina inlägg på bloggen och uppskattar det ”färdiga resultatet!” Är jag med personer som inte själv fotograferar, så är jag mer återhållsam. Då är närvaron med dem mer i fokus. Jag redigerar mina bilder på så sätt att jag vill att de ska ha så bra ljussättning och skärpa som möjligt. Ibland behöver de beskäras. Mer är det inte.

Både här på bloggen och på Instagram, vill jag att mina bilder tillsammans med mina texter, ska förmedla något som väcker tankar, känslor, lust, hos betraktaren. Men bild och text uttrycker kanske mest mina egna upplevelser. Att det är något som jag med bild och text vill förstärka! Att fotografera är för mig att måla med hjälp av kameran.

Då och då tänker jag på Pelle och undrar vad det har blivit av honom. Vad han gör idag? Har han blivit fotograf? Lärare? Hur tänker han om bilder?

Jag kan le ibland när jag fotograferar och tänka att jag ska minsann inte skriva en endaste rad om den här cykelturen, eller promenaden, eller skärgårdsbesöket eller vad det nu är! Jag ska inte ta en endaste bild, om det är med tanke på att det ska dokumenteras efteråt! Naturligtvis ska det vara lustfyllt och inte upplevas som något tvång.

En bild sägs ju också kunna förmedla mer än ord och visst är det så! Avslutar med några bilder som fick mig att både vara i stunden – i nuet. Men också med en närvaro att vilja föreviga ögonblicket.

En härlig dag på cykel mellan Apelviken, Varberg till Gamla Köpstad som vi gjort så många gånger och förhoppningsvis kommer att göra snart igen!

Kram Gunilla

3+

Vårbesök vid Särö Nordanskog!

En kall och klar februaridag, besökte vi Särö Nordanskog för första gången. Nu har vi gjort ett angenämnt vårbesök och promenerat samma fantastiska kuststräcka. Även denna gång övervägande solig dag.

Minns ni det lilla huset från vårt förra besök? Det ser lite kyligt ut, för solen kom fram en stund senare.

Förra gången poserade jag vid det lilla huset. Den här gången under en blommande träd.

Den här sträckan är verkligen en ”Lisa för själen” att vandra! Fastän vi är i Norra Halland, så är upplevelsen både Bohuslän och Italien. Det är väl bra att uppleva naturen så mångfasetterad!

Med bestämda steg bär det uppför till den vackra utsikten!

”Vidablick!” Fantastiskt vackert! Solen börjar komma fram, men vinden är kall.

Här är känslan av Italien stor! Härligt när man finner nya pärlor att besöka!

Vacker utsikt även inåt viken. Ni kan se leden där vid berget bakom båthuset och bryggan. Vilket läge!

Att det är vår vittnar äppelblom och strandgossarna om! Det är så vackert…

Strandtrift är något som jag förknippar mycket med Bohuslän! men de växer ju längs hallandskusten och gärna längs vägrenarna där de också trivs. Som vildväxande finns framförallt på norra halvklotet i Europa. men den har spridits över hela världen som en trädgårdsväxt, även då som snittblomma. Den kallas även för gräsnejlika och hylsnejlika. Men det är ingen nejlikväxt. Växten tillhör Triftsläktet.

En härlig och skön dag med fika på en ”go plats!”

Må gott!

Gunilla

3+

Frivillighet, försiktighet och omtanke!

I vårt land är ännu så länge ingen satt i karantän. Allt bygger på frivillighet, till försiktighet och vi har några restriktioner att följa. Till en del känner jag mig begränsad. En del av min vardag ser annorlunda ut. Jag träffar inte barn och barnbarn och heller inte vänner på tu man hand. Jag undviker definitivt platser och butiker som jag annars besöker. Så är det för mig. För andra är begränsningen och ensamheten mer närvarande.

Vi lider ingen nöd. Vi har egentligen allt vad vi behöver. Vi har varandra och vi har naturen att tillgå! Moder jord har bjudit oss på underbara solskensdagar och att vara ute i naturen är just vad vi uppmanas till! Vilken frihet och möjlighet! Igår cyklade vi årets första långtur på tre mil. Vår tur utgick hemifrån, längs vackra sjöar, på småvägar och genom skogspartier. Ibland motvind, ibland medvind. Punktering blev det också på hemvägen. Men ändå, vilken frihet det är att bege sig ut, till fots eller på cykel!

På cykel kommer man ju längre och man hinner se och uppleva det vackra. Stanna till där man kan och vill. Sätta sig i lä, njuta av den medhavda matsäcken och lyfta ansiktet mot solen.

Hur det kommer att bli de närmaste dagarna eller längre fram vet vi inget om. En dag i sänder och var rädd om dig och om varandra.

Kram Gunilla

5+

När ljuset återvänder – vaknar livsandarna!

Läste i GP, (20200122) att från och med dagens datum och fram till midsommar blir det ca: 30 minuter ljusare för varje vecka! Även om jag var trött när jag vaknade vid 7.30-tiden, så blev jag piggare och gladare, när jag såg att det var på väg att ljusna. 🙂

På en av helgdagarna som var, promenerade vi ute vid Askim och Hovås som ligger i de västra delarna av Göteborg. Luften var så där klar och ”krispig” som det är så här års vid kusten.

Här vid Hovåsbadet, såg vi faktiskt några tappra tjejer som tog ett dopp och enligt dem var det ca: fem plusgrader i vattnet! Även vid Askimsbadet badade några. Tycker inte att det ser så lockande ut! Eller vad tycker du? Många badar ju året om.

För vår del räckte det gott att njuta av solen, på torra land! 🙂

Väldigt vackra bergarter här ute som jag inte har lagt märke till förut! Magmatisk bergart?

När vi promenerade här längs havet, så kom också längtan ut till skärgårdsöarna. Hade en tanke att åka ut en solig, klar vinterdag med snö! Det är mycket vackert i skärgården, även då snön ligger, men ännu så…. ingen snö i sikte!

Ett besök på Fotö i Göteborgs norra skärgård i januari 2019. Visst är det vackert?

Idag har det också varit strålande väder och lusten att gå långpromenad här hemma infann sig! Det är vackert i skogen och vid vår sjö och det är något alldeles speciellt med solljuset som jag upplever är mjukare här än vid kusten så här års. (Varmare här än vid kusten, då havet kyler.)

Monet-bron som jag kallar den för, men som egentligen heter ”Lukas bro.” Tänk när gräset blir grönt och björkarnas blad har slagit ut! Tack vare bron, har vi ortsbor fått en fin slinga att följa längs sjökanten och ån! (Hälsoslinga.)

Fina vyer nere vid sjön…. älskar att stå här och blicka ut över viken!

Ja, så gott det gör med promenader i solsken och snart ska jag bege mig iväg på ett yogapass. Härligt att vara igång med både: zumba, rörlighetsträning och yoga igen! Men jag måste ändå tillägga att det bästa jag vet är promenaderna – och gärna vandra lite längre sträckor! Alla promenader som blir av är hälsosamma!

Må gott!

Gunilla

3+

Gårdstomten och en liten söt vätte!

Under året har jag observerat intressanta skyltar – informationstavlor i ”min skog!” Skyltar som berättar om en svunnen tid – om hur människor, djur, levde och verkade här långt tillbaka i tiden. De här skyltarna berättar bland annat om gärdsgårdar, gravar och om gårdstomten. Idag när jag var ute på min skogspromenad, bestämde jag mig för att titta närmre på vad som menas med ”gårdstomten!” Vore ju underbart att få hälsa på tomten i dessa i dessa tider! 🙂

Klaffs, klaffs! Aningen blött i skogen efter allt regn!

Så mycket vatten att det rann en liten bäck uppå stigen! Men nog ville jag finna gårdstomten! Kanske bakom den stora stenen?

Ingen tomte där bakom stenen och gårdstomten visade sig vara något helt annat!

På skylten stod bland att läsa om en ”gård med historia”.

”Gallhålan var ett kronohemman, vilket innebar att gården ägdes av svenska staten och brukaren fick betala arrende för att få bo och bruka gården. Den äldsta kända brukaren var en änka vid namn Gunilla. Hon finns med i skattelängderna från 1646 till 1666. Därefter beskrivs Gallhålan som öde. Det innebar förmodligen att Gunilla dött och att ingen ingen kunde ta över gården efter henne.”

Det fanns många ödegårdar i det här området under 1600- och 1700-talen. Anledningen tros bero på krig, hårt skattetryck eller epidemier. Gallhålan kom att bli en plats där socknens fattiga fick bo. Det finns inga exakta uppgifter när de sista människorna bodde och levde här, men troligen skedde det någon gång före 1850.

Enligt en muntlig tradition drabbades mycket riktigt bygden av en svår farsot och många dog. Man befarade att alla boende hade dött i Gallhålan, men ingen vågade gå dit för att undersöka hur det förhöll sig. Till slut var det prästen som tog mod till sig, och gick dit och fann gårdsfolket liggande döda i storstugan. En lite flicka på tre, fyra år hade överlevt. Hon fick följa med till prästgården, där hon sedermera växte upp. Det var därför, enligt traditionen, som Gallhålan kom att brukas under prästgården. Bara en liten bit ifrån ”gårdstomten” finns en annan skylt som berättar om ”gravar”, som visade sig vara betydligt äldre.

Detta gravröse från bronsåldern lär vara sex meter i diameter.

I Gallhålan finns flera gravrösen och stensättningar. Dessa förhistoriska gravar var vanliga under bronsåldern och järnåldern. De är mellan 2000 och 3000 år gamla. Stensättningar är byggda av ett eller flera lager tätt packade stenar, ofta i rund form och med en upphöjd kant runt graven. Så mycket intressant historia det finns I Gallhålan som är ett naturreservat och mycket uppskattat naturområde av oss som bor i orten. Lite mer berörd blev jag ju om änkan Gunillas levnadsöde….

Nu tillbaka till gårdstomten…

När jag gick omkring där och letade efter ”gårdstomten”, så kände jag mig iakttagen! Jag träffade ju på små tomtenissar i skogen förra året om du minns!? Så varför inte i år igen? Försiktigt satte jag mig ned i den mjuka mossan och inväntade något som jag inte riktigt visste vad det skulle kunna vara.

Men visst var det något där bakom trädet!?

En livs levande VÄTTE! … Så söt och var väldigt nyfiken av sig…

Visst är det fantastiskt! Nu har jag en hel liten familj där ute i ”min skog!”

Kanske jag kommer att lyckas få ett foto på den tillsammans!?

Kram Gunilla

3+

Solig nostalgitripp till Halland!

Solen strålar från en nästan klarblå himmel – då ska man ju inte sitta i en bil! Men för att snabbt komma ned till våra pärlor i Halland, fick det bli en biltur först. Hela hösten har vi pratat om att åka ner till våra pärlor – nu blev det av! Getterön, blev första stoppet där finns det fina naturområden att ströva i. För den som inte känner till det, så ligger Getterön, alldeles utanför Varberg. På sommaren jättefina bad, som numera är handikappanpassade. Det har verkligen blivit fint här.

Vi vandrade lite över klipporna…

Och det var alldeles vindstilla. Kallt, men krispigt och skönt!

Prövade att fotografera i motljus…

Vi åkte vidare mot Träslövsläge som också ligger en bit från Varberg, men åt andra hållet. Söderut mot Falkenberg. Naturreservatet som ligger här mellan ”Läjet” och Gamla Köpstad, är något av det vackraste vi vet. Man följer strandlinjen hela vägen. Här har vi promenerat och cyklat många gånger och det är lika fint varje gång!

De svarta kullerstenarna som ligger här var för dagen klädda i lite vit pudersnö! Så annorlunda landskapet blir mot sommaren.

Promenadslingan går alldeles utanför staketet. Vi satte oss innanför på en bänk, intog vår matsäck och njöt av solen, det karga och vackra landskapet.

Motljus igen …

Mätta och belåtna – alltså hur gott är det inte med kaffe och goa mackor ute i det fria!? Vi for vidare mot Glommen. Ett lite mysigt fiskeläge strax innan Falkenberg. Jag har visat bilder härifrån flera gånger… men kanske inte så här sent på året?

Här fanns ingen snö alls! Den där röda sjöboden måste fotograferas varje gång som jag är här! 🙂

Här står den i ur och skur. Sommar som vinter och har hittills klarat av höst – och vinterstormar!

Innan det var dags att vända hemåt för att slippa köra i mörker, åkte vi till en handelsträdgård som ligger vid Tvååker. Att åka dit, ger mig nästan lika mycket julkänsla som att åka till en julmarknad. Det är växthusen, alla julblommorna, kransar, mossa, kvistar och ljus som ger mig julkänsla.

Här inne i växthuset kan jag gå länge och titta på allt det fina…

Visst är det fint!?

Vackra gamla dörrar, hyacinter, succulenter – inspiration!

Vid närmre eftertanke var vi nog här förra året också, blev då inspirerad till att göra en dörrdekoration. I år ser det ut så här på vår dörr…

Allt har jag plockat i naturen! Ja, inte snörena förstås! De röda grenarna ”knyckte” jag på en väl vald plats! 🙂

Ja, vilken fin avslutning på november och december har börjat bra! 🙂

Kram Gunilla

4+

Besök i skogen inför advent!

Snart är det första söndagen i advent, bara några dagar kvar. Advent är en fin tid. Tycker om att pynta trädgården och hemmet med mossa, kottar, lingonris, blåbärsris, kvistar och lite blommor. I skogen är det grönt och frodigt och det doftar ljuvligt! Det gröna i skogen är viktigt för kropp och själ. Här är ingenting grått. Här finns ingen stress, här kan jag vila ifrån ledsamheter. Jag glömmer bort tid och rum och bara är!

Så här års uppskattar jag skogen otroligt mycket. Jag ”skogsbadar”, så ofta jag kan.

Visst är det vackert och vilsamt för ögat. Många har ögonen på att hitta de sista trattkantarellerna, men jag har mina ögon inställda på kudd – och vitmossa! Det finns i ”min skog!” 🙂

Det är nästan, så man vill lägga sig ned i all mjuk mossa!

Svampar, men vet inte vad det är….

Grankottar – det känner jag till! 🙂

Ett fat med kuddmossa och några tallkottar.

Kram Gunilla

2+