Årets första kameliablommor!

Hyacinter och amaryllis är blommor som jag har njutit en hel del av under advent och juldagarna. Har alltid färska blommor i rummen tillsammans med gröna kvistar. Det tillsammans med alla ljus gör så mycket för trivseln och mysfaktorn i våra hem.

Den här buketten hade vi med oss till vår svärdotter på julaftonen. Tyckte den blev så fin med bland annat kottar, röda bär, vit amaryllis, brudslöja, röda och mycket grönt!

Tulpaner såg jag redan i november, men det vill jag vänta med till efter trettonhelgen. Häromdagen promenerade maken och jag i staden och vi kikade in i Palmhuset, Trädgårdsföreningen i centrala Göteborg. Till vår glädje såg vi att de första kameliablommorna hade slagit ut. Fram i februari är det som vackrast där i Palmhuset. Men som sagt redan nu fick vi njuta av de vackra blommorna!

Visst är de vackra!?

Om kameliablomman

Kamelian är en städsegrön buske som växer långsamt. En riktigt kall vinter kan dock göra att växten tappar sina blad. Som vildväxande kan kamelia bli 6 – 8 m hög, och påminner ibland om ett litet träd i växtsättet. Den kan bli över 500 år gammal. Denna undersköna växt härstammar från Japan, Taiwan och Korea och är släkt med tebusken, som kommer från Kina. Båda hör till familjen Theaceae, teväxter.

Blommorna kan bli upp till 10 – 15 cm i diameter. De kan vara enkla eller fyllda. De ursprungliga, enkla formerna har fem kronblad. Blomfärgen är vit, röd eller rosa i olika nyanser. Kamelia blommar mycket tidigt på våren. Redan när det fortfarande är minusgrader i luften kan de första blommorna komma. Hybrider och kulturformer kan ha andra blomningstider, från senhöst till senvår. Kameliablomman har fått sitt namn efter jesuitprästen och botanikern Georg Joseph Kamel, som troligen var den som införde växten i Europa.

Det blir nog ett besök till i Trädgårdsföreningen under vårvintern!

Kram Gunilla

3+

God Jul från tomtefabriken!

I morgon är det julafton och jag hoppas och tror att tomtefar, tomtemor och alla nissarna har allt under kontroll! De har rutin – de vet vad som är viktigt… så jag är säker på att hela tomtefamiljen tar allt med ro! Hoppas att du också gör det!

Jag och hela tomtefamiljen önskar alla en riktigt GOD JUL!

Många kramar till er alla!

Gunilla

2+

Gårdstomten och en liten söt vätte!

Under året har jag observerat intressanta skyltar – informationstavlor i ”min skog!” Skyltar som berättar om en svunnen tid – om hur människor, djur, levde och verkade här långt tillbaka i tiden. De här skyltarna berättar bland annat om gärdsgårdar, gravar och om gårdstomten. Idag när jag var ute på min skogspromenad, bestämde jag mig för att titta närmre på vad som menas med ”gårdstomten!” Vore ju underbart att få hälsa på tomten i dessa i dessa tider! 🙂

Klaffs, klaffs! Aningen blött i skogen efter allt regn!

Så mycket vatten att det rann en liten bäck uppå stigen! Men nog ville jag finna gårdstomten! Kanske bakom den stora stenen?

Ingen tomte där bakom stenen och gårdstomten visade sig vara något helt annat!

På skylten stod bland att läsa om en ”gård med historia”.

”Gallhålan var ett kronohemman, vilket innebar att gården ägdes av svenska staten och brukaren fick betala arrende för att få bo och bruka gården. Den äldsta kända brukaren var en änka vid namn Gunilla. Hon finns med i skattelängderna från 1646 till 1666. Därefter beskrivs Gallhålan som öde. Det innebar förmodligen att Gunilla dött och att ingen ingen kunde ta över gården efter henne.”

Det fanns många ödegårdar i det här området under 1600- och 1700-talen. Anledningen tros bero på krig, hårt skattetryck eller epidemier. Gallhålan kom att bli en plats där socknens fattiga fick bo. Det finns inga exakta uppgifter när de sista människorna bodde och levde här, men troligen skedde det någon gång före 1850.

Enligt en muntlig tradition drabbades mycket riktigt bygden av en svår farsot och många dog. Man befarade att alla boende hade dött i Gallhålan, men ingen vågade gå dit för att undersöka hur det förhöll sig. Till slut var det prästen som tog mod till sig, och gick dit och fann gårdsfolket liggande döda i storstugan. En lite flicka på tre, fyra år hade överlevt. Hon fick följa med till prästgården, där hon sedermera växte upp. Det var därför, enligt traditionen, som Gallhålan kom att brukas under prästgården. Bara en liten bit ifrån ”gårdstomten” finns en annan skylt som berättar om ”gravar”, som visade sig vara betydligt äldre.

Detta gravröse från bronsåldern lär vara sex meter i diameter.

I Gallhålan finns flera gravrösen och stensättningar. Dessa förhistoriska gravar var vanliga under bronsåldern och järnåldern. De är mellan 2000 och 3000 år gamla. Stensättningar är byggda av ett eller flera lager tätt packade stenar, ofta i rund form och med en upphöjd kant runt graven. Så mycket intressant historia det finns I Gallhålan som är ett naturreservat och mycket uppskattat naturområde av oss som bor i orten. Lite mer berörd blev jag ju om änkan Gunillas levnadsöde….

Nu tillbaka till gårdstomten…

När jag gick omkring där och letade efter ”gårdstomten”, så kände jag mig iakttagen! Jag träffade ju på små tomtenissar i skogen förra året om du minns!? Så varför inte i år igen? Försiktigt satte jag mig ned i den mjuka mossan och inväntade något som jag inte riktigt visste vad det skulle kunna vara.

Men visst var det något där bakom trädet!?

En livs levande VÄTTE! … Så söt och var väldigt nyfiken av sig…

Visst är det fantastiskt! Nu har jag en hel liten familj där ute i ”min skog!”

Kanske jag kommer att lyckas få ett foto på den tillsammans!?

Kram Gunilla

3+

Det lilla lusthuset i Botaniska trädgården i Göteborg.

Den allra första dagen i december i år, var en sådan där härlig frostnupen dag. Vi bestämde oss för en utflykt till Botaniska trädgården i Göteborg, för att där titta på årets julinstallation och framför allt, promenera bland allt det vintergröna. Julinstallationen imponerade inte något nämnvärt på oss. Det gjorde däremot en fotoutställningen i svart/vita bilder på mycket gamla träd runtom i Sverige och från andra länder i Europa. Fantastiska foton! Foton som gick att köpa som posters eller färdiginramade.

I Botaniska trädgården är det vackert året om. Vill man se lite blommor så här års, så kan man besöka de olika avdelningarna i växthuset. Allt det vintergröna i parken är också vackert, särskilt när det är frost som det var vid vårt besök. Men visst såg vi något som även blommade utomhus….

Lite suddigt foto, men får duga!

Kejsarolvon med ursprung från Kina som blommar på bar kvist i december-april med små, väldoftande rosa och vita blommor i öppna klasar. Underbart!

Nu till lusthuset

Låt oss titta på det fina, lilla lusthuset, beläget i örtagården…

Det underbara lusthuset i örtagården är från senare delen av 1700-talet och ritades troligen av stadsingenjören i Göteborg, arkitekt Bengt Wilhelm Carlberg. Carlberg ägde och bebodde egendomen Kärralund mellan 1745-1772. Lusthuset skänktes till Botaniska trädgården 1959 av Röhsska Konstslöjdsmuseet och fick då sin nuvarande placering efter att under en period ha stått i en trädgård mitt emellan Röhsska museet och dåvarande Slöjdföreningens skola.

Tyvärr kan jag inte visa insidan av lusthuset. Det är låst av säkerhetsskäl antar jag. Men ibland är lusthuset öppet för allmänheten, då Röhsska museet, anordnar guidade visningar. Men om man kikar in genom de vackra små fönstren, kan man skymta fantastiska målningar. Lusthusets invändiga målningar återger en trädgård med tuktade häckar, marmorskulpturer och en fontän. Man kan också se hamnar med fartyg, ståtliga palats med kanaler, kajer och parker. Motiven livas upp med promenerande samtalande människor. Kan du försöka se allt det här för din inre syn?

Lusthuset har renoverats både på in – och utsidan och de vackra målningarna har rengjorts från smuts och damm, konserverats och dokumenterats. (2013-2015.) Det är ett under att det lilla lusthuset finns bevarat, för när egendomen Kärralund, förvandlades till Lisebergs camping i slutet av 1940-talet, utplånades huvudbyggnaden och tillhörande ekonomibyggnader, av Göteborgs stads företrädare. Lusthuset hade förmodligen gått samma öde till mötes, om det inte redan hade blivit flyttat från egendomen Kärralund.

De fina pardörrarna som vid dagens fotograferande hade rimfrost på de små fönsterrutorna. Visst är det vackert!?

Jag letade i mitt fotoarkiv efter någon bild på lusthuset från den ljusare årstiden. Då mycket står i blom i örtagården…

En ynka bild fann jag, som visar lite av grönskan. Här ses en skymt av krydd – och medicinalväxter, samt lavendel. På sommaren blommar också gammaldags rosor och då råder ljuvligt humlesurr! Örtagården började byggas i maj 1999 och invigdes i augusti 2000. Den var Botaniska trädgårdens bidrag till Göteborgs stads millennium-firande.

Vi vandrar vidare i parken…

Tycker det är mycket vackert att gräs och olika fröställningar blir kvar. Tänk så platt och tomt det hade varit annars!

Här och var röda bär som lyste upp bland det gröna och alla frostnupna växter.

Vilken härlig klase och en sådan härlig dag!

Kram Gunilla

6+

Tomtehuset i Vasastan väckte vår nyfikenhet och beundran!

Ett hus som maken och jag passerat ett flertal gånger är ”tomtehuset”, beläget vid korsningen Viktoriagatan/Vasagatan i Vasastan Göteborg. Huset är vid första anblicken inte så vackert om man jämför med andra pampiga byggnader och hus som återfinns i Vasastan. Men om man lyfter blicken och betraktar fasaden ordentligt, då ser man vackra målningar (freskomålningar) på fasaden och runt fönstren. Många gånger har vi undrat när huset är byggt och vem som har utfört målningarna. Det är ett hus som vill uppmärksammas!

Husets fasad mot Viktoriagatan. Vid första anblicken inte så vackert som sagt, men husets målningar har lockat oss till att studera huset närmre. Målningar syns här, men ”tomtarna”, befinner sig på fasaden runt hörnet mot Vasagatan.

Freskomålning i närbild på fasaden mot Viktoriagatan.
Ju mer man studerar fasaden, ju fler fina detaljer uppmärksammas, som förutom freskomålningar, även smidesarbeten, samt putsade ytor kombinerat med vacker tegelsättning. Skickliga hantverkare!

Om fasaden.

Jag fann uppgifter via en artikel i GP (Göteborgsposten) från 2007, om att det gula teglet har blivit tvättat, samt att målningarna har restaurerats. Det ljusgula teglet lär ha varit kolsvart innan det tvättades. Huset hade egentligen aldrig tvättats sedan det byggdes. Nu är det torrblästrat av en fransk firma, som far runt i hela världen och blästrar kulturbyggnader med speciella metoder. Målerikonservatorerna har efter rengöring använt silikatfärg med kalkäkta pigment. Figurernas konturer får svarta prickar, medan hela färgfält täcks av korta streck. Allt för att framtida kolleger ska kunna se skillnaden på gammal och nytt.

Lite historik om tomtehuset.

Tomtehuset uppfördes 1890 för publicisten och riksdagsmannen Sven Adolf Hedlund efter ritningar av arkitekterna Yngve Rasmussen och Hans Hedlund. Den sistnämnde är brorson till byggherren. Huset är ett byggnadsminne sedan den 25 oktober 1982. Arkitekt Hans Hedlund – det namnet känns mycket bekant. Det ska jag strax återkomma till lite längre ned i texten! Övre våningen, som ursprungligen var inredd till fotoateljé, byggdes om till bostad på 1920-talet, varvid ett stort glasfönster mot Vasagatan murades igen och taket förändrades. I övrigt bevarar exteriören i stort sett sitt ursprungliga skick.

Låt oss kika på fasaden mot Vasagatan…

Målningarna på huset, är signerade med arkitekternas och Thorvald Rasmussen initialer samt daterade 4/10 1890. Thorvald Rasmussen var konstnär med tomtar som specialitet och bror till Yngve Rasmussen. Om Hedlund och bröderna Rasmussen själv utfört målningarna är inte helt klarlagt. I alla händelser var målarmästaren Q.W. Bergqvist engagerad i måleriarbetena. (Många namn att hålla reda på!).

I ena hörnet av husets fasad…
Det andra hörnet av fasaden mot Vasagatan. (Lägg på minnet Vasagatan 11-7!).

Väggmålningarna, avspeglar husets första invånare och deras yrken. På målningarna syns tomtar verksamma som arkitekt, boktryckare och fotograf. Alla väggmålningar är bevarade utom i ett fält.

Vad tror du stör mitt estetiska öga på den här bilden?

Nu tillbaka till arkitekten Hans Hedlund.

När hans namn nämndes, så funderade jag på i vilket sammanhang jag hört/läst om honom. Så jag googlade på hans namn och då visade det sig att arkitekt Hans Hedlund, har ritat en rad kända fastigheter och andra byggnader i Göteborg. För att nämna några: Kontoristföreningens hus, Stora Saluhallen, Schillerska gymnasiet, (Gamla realverket) som ligger nära ”Tomtehuset”, samt Amerikaskjulet. Sammanlagt fann jag trettio byggnader i och utanför Göteborg som Hans Hedlund har ritat. Nämnas skall att han i några fall har samarbetet med andra arkitekter.

Kontoristföreningens hus som jag visat i ett tidigare inlägg, då jag besökte Trädgårdsföreningen. Då visste inte jag hur känd arkitekt är Hans Hedlund är och var, samt att så många hus bär hans signum.

Tillbaka till ”tomtehuset” och till grannfastigheten

”Tomteuset” som är en grannfastighet till huset nedan, ritades av arkitekterna Hans Hedlund och Yngve Rasmussen. Husets byggdes åt Sven Adolf (S.A.) Hedlund, som alltså var farbror till Hans Hedlund.

Även detta hus har vackra freskomålningar.

Minst sagt vacker ”nummerskylt” och runt hörnet på huset upptäckte jag något mycket intressant…

Det står: Hans Hedlund & Yngve Rasmussen, Arkitektbyrå! Så det var där de satt och ritade många kända byggnader i Göteborg och bland dem grannhuset. ”Tomtehuset!” Dessa två fastigheter sammanfogades genom en tillbyggnad mellan dem.

Här ser man en skymt av det lägre huset – ”tomtehuset” (till höger i bild) som har byggts ihop med den högre fastigheten.

När jag fotograferade byggnaderna visste jag ingenting om alla ”Hedlunds”, för det finns fler, vilken betydelse och inflytande de har haft över Göteborg. Fastigheten här ovan tyckte jag var så vacker och jag fotade fasaden, för dess vackra målningar. När jag senare började att granska mina foton och söka information om Hans Hedlund – först då förstod jag olika samband om släktskap och om de bägge fastigheterna. Dock har jag inte med säkerhet funnit vem som ritat den första fastigheten – den som det står Vasagatan 11 på.

Avslutningsvis…

Riksdagsmannen Sven Adolf Hedlund föddes 1821 på Mälarön Eldgarn i Färetuna socken. Död september 1900 i Göteborg. Den 1 oktober 1852 blev redaktören S.A. Hedlund huvudredaktör och delägare i GHT, (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning) vilket han var fram till sin död den 16 september 1900. Han efterträddes av sin brorson Henrik Hedlund, (en brorson till) som innehade posten till 1917.

Under chefredaktör S.A. Hedlund fick tidningen en liberal prägel. Den mest kända chefredaktören var Torgny Segerstedt som tillträdde 1917 och ledde tidningen till sin död 1945. Segerstedt blev internationellt känd för sin kritik mot Hitler och Nazityskland, som han inledde redan 1933. Viktor Rydberg anställdes som redaktör på GHT i maj 1855 och blev kvar på tidningen i tjugo år. Källa: Wikipedia.

Så många olika sammanträffanden med mycket välkända namn!

Tänk så mycket roligt man kan lära sig genom att vara ”turist” i sin egen stad! Kunskap är ju inte tungt att bära!

Kram Gunilla

6+

Solig nostalgitripp till Halland!

Solen strålar från en nästan klarblå himmel – då ska man ju inte sitta i en bil! Men för att snabbt komma ned till våra pärlor i Halland, fick det bli en biltur först. Hela hösten har vi pratat om att åka ner till våra pärlor – nu blev det av! Getterön, blev första stoppet där finns det fina naturområden att ströva i. För den som inte känner till det, så ligger Getterön, alldeles utanför Varberg. På sommaren jättefina bad, som numera är handikappanpassade. Det har verkligen blivit fint här.

Vi vandrade lite över klipporna…

Och det var alldeles vindstilla. Kallt, men krispigt och skönt!

Prövade att fotografera i motljus…

Vi åkte vidare mot Träslövsläge som också ligger en bit från Varberg, men åt andra hållet. Söderut mot Falkenberg. Naturreservatet som ligger här mellan ”Läjet” och Gamla Köpstad, är något av det vackraste vi vet. Man följer strandlinjen hela vägen. Här har vi promenerat och cyklat många gånger och det är lika fint varje gång!

De svarta kullerstenarna som ligger här var för dagen klädda i lite vit pudersnö! Så annorlunda landskapet blir mot sommaren.

Promenadslingan går alldeles utanför staketet. Vi satte oss innanför på en bänk, intog vår matsäck och njöt av solen, det karga och vackra landskapet.

Motljus igen …

Mätta och belåtna – alltså hur gott är det inte med kaffe och goa mackor ute i det fria!? Vi for vidare mot Glommen. Ett lite mysigt fiskeläge strax innan Falkenberg. Jag har visat bilder härifrån flera gånger… men kanske inte så här sent på året?

Här fanns ingen snö alls! Den där röda sjöboden måste fotograferas varje gång som jag är här! 🙂

Här står den i ur och skur. Sommar som vinter och har hittills klarat av höst – och vinterstormar!

Innan det var dags att vända hemåt för att slippa köra i mörker, åkte vi till en handelsträdgård som ligger vid Tvååker. Att åka dit, ger mig nästan lika mycket julkänsla som att åka till en julmarknad. Det är växthusen, alla julblommorna, kransar, mossa, kvistar och ljus som ger mig julkänsla.

Här inne i växthuset kan jag gå länge och titta på allt det fina…

Visst är det fint!?

Vackra gamla dörrar, hyacinter, succulenter – inspiration!

Vid närmre eftertanke var vi nog här förra året också, blev då inspirerad till att göra en dörrdekoration. I år ser det ut så här på vår dörr…

Allt har jag plockat i naturen! Ja, inte snörena förstås! De röda grenarna ”knyckte” jag på en väl vald plats! 🙂

Ja, vilken fin avslutning på november och december har börjat bra! 🙂

Kram Gunilla

4+

Besök i skogen inför advent!

Snart är det första söndagen i advent, bara några dagar kvar. Advent är en fin tid. Tycker om att pynta trädgården och hemmet med mossa, kottar, lingonris, blåbärsris, kvistar och lite blommor. I skogen är det grönt och frodigt och det doftar ljuvligt! Det gröna i skogen är viktigt för kropp och själ. Här är ingenting grått. Här finns ingen stress, här kan jag vila ifrån ledsamheter. Jag glömmer bort tid och rum och bara är!

Så här års uppskattar jag skogen otroligt mycket. Jag ”skogsbadar”, så ofta jag kan.

Visst är det vackert och vilsamt för ögat. Många har ögonen på att hitta de sista trattkantarellerna, men jag har mina ögon inställda på kudd – och vitmossa! Det finns i ”min skog!” 🙂

Det är nästan, så man vill lägga sig ned i all mjuk mossa!

Svampar, men vet inte vad det är….

Grankottar – det känner jag till! 🙂

Ett fat med kuddmossa och några tallkottar.

Kram Gunilla

2+

Eftertraktade landshövdingehus på Erik Dahlbergsgatan Göteborg

Det finns flera återkommande områden och gator i Göteborgs som maken och jag gärna besöker. En av dem är Erik Dahlbergsgatan i Vasastaden. Att jag gärna vill promenera här beror inte på gatan i sig, utan på de landshövdingehus som ligger högst upp på gatan mot något som heter Kapellplatsen. Lägenheterna i de här husen med sina förträdgårdar och med lummiga innergårdar är mycket eftertraktade. Det förstår jag!

Kort historik om husen

De bruna landshövdingehusen tillhörde tidigare Brantdala, eller Brandtdala efter ett landeri som låg i området. Det var ett litet kvarter i utkanten av Göteborg precis på gränsen till Landala. Delar av kvarteret kan faktiskt ursprungligen ha legat i Landala som inkorporerades 1883. Husen uppfördes omkring 1914-1920 i nationalromantisk stil. Ritningarna är signerade Johan Jarlén, en välrenommerad arkitekt som även var en utmärkt gymnast med bland annat guldmedalj från Olympiska spelen i London 1908 på sin meritlista. Johan Jarléns namn återkommer ett flertal gånger då jag söker på landshövdingehus och andra byggnader i Göteborg.

För att vara den 10 november (Fars dag i år), var det förhållandevis grönt i de trevliga förgårdarna. Fina detaljer som de teglade stolparna vid entréerna och de röda takpannorna ovanpå.

Tyvärr var ingen port öppen så att vi kunde tjuvkika hur det såg ut vid innegårdarna.

Varför heter det landshövdingehus?

För att komma till bukt med bostadsbristen bland arbetarna bildades en byggnadsförening på initiativ av snickaren Johannes Nilsson, år 1872. Våren 1874 hade föreningen samlat ihop så pass mycket pengar att de kunde köpa loss ett antal tomter i Landala. Hösten samma år lämnade Nilsson in en ansökan till byggnadsnämnden för att få uppföra två fastigheter, vilka hade den egenheten att källarens bjälklag hade höjts helt över marken. Resterande våningar var utförda i trä. Men nämnden avslog dock ansökan. De menade att det rörde sig om stenhus med påbyggda våningar av trä, och sådana hus skulle likställas med trähus. Byggnadsföreningens hus var sålunda att betrakta som trähus i tre våningar, vilka sedan 1855 hade varit olagliga att uppföra på grund av brandrisken. Nämnden hade emellertid inte varit fullt eniga i beslutet. Två av herrarna hade reserverat sig med motiveringen att stendelen utgjorde en förhöjd källare. Enligt dem var husen trähus i två våningar uppförda ovanpå en källarvåning ovan mark.

Byggnadsföreningen överklagade och fick rätt hos Länsstyrelsen, vilka rev upp byggnadsförbudet. 1876 kunde föreningen påbörja byggandet av det som skulle bli kvarteret Ananasen i södra Annedal. En intilliggande område. Med tiden skulle det bli 24 hus med två trävåningar ovanpå en bottenvåning av fogstruket tegel. Varje gång byggnadsnämnden avslog bygglovsansökningar för sådana hustyper rev länsstyrelsen upp dem. Här har vi förmodligen bakgrunden till hustypens namn. Landshövdingehusen har helt enkelt blivit uppkallade efter Länsstyrelsens chef, det vill säga landshövdingen.

Landshövdingehusen slog snart igenom i byggnadsbranschen. År 1895 blev hustypen laglig, vilket innebar att byggherrarna nu slapp gå omvägen via ett avslag från byggnadsnämnden.

Med tiden kom landshövdingehus, lägenheterna att bli arbetarbostaden framför alla andra i Göteborg. Vid början av 1940-talet bodde nästan hälften av alla göteborgare i ett landshövdingehus.

Vem var Erik Dahlberg som gatan är uppkallad efter?

Erik Dahlberg, arkitekt, militär, byråkrat och tecknare, föddes 1625 ungefär vid stormaktstiden början och avled 1703 vid tiden för Östersjöväldets fall. Han är en symbol för Sveriges stormaktstid och var en sann renässansmänniska.

Erik Dahlberg var en viktig person i dåtidens Göteborg då han bland annat gjorde ritningarna till Skansen Lejonet och Skansen Kronan. Tidigare hette gatan Brandtalagatan, och gick från Nya allén till landeriet Östra Brandtala, som var beläget där Erik Dahlbergsgatan och Föreningsgatan numera korsar varandra. Gatan är cirka 760 meter lång och är en tvärgata till Vasagatan. Den löper från Parkgatan till Kapellplatsen. Gatan namngavs 1882 till minne av greve Erik Dahlberg.

Promenaden fortsatte nerför Erik Dahlbergsgatan mot själva centrum av Vasastaden. I ett annat inlägg ska jag berätta om ”Jeriko”, samt ”Tomtehuset.”

Flera av mina inlägg om Göteborg är populära! Hoppas att du också tycker om att läsa om ”min stad!” Om landshövdingehus kan du också kika under kategorin Göteborg/Majorna.

Kram Gunilla

4+

Mod, självinsikt, vänskap, relationer och tacksamhet!

Morgon då jag vaknade, infann sig en ledsamhet som jag först inte förstod varför den fanns där. Jag kände mig tom och ledsen. Min känsla ”borde” vara en annan, jag som precis hade fyllt år och blivit uppvaktad av min familj och av goda vänner. Men jag visste mycket väl varför jag var ledsen. Jag bär på en rädsla som handlar om att inte bli lyssnad på, att inte får uttrycka känslor och behov, att bli feltolkad, att bli avvisad. Rädslor som funnits med mig sedan barndomen.

Den här morgon, var dagen då du käraste syster somnade in! Det har gått sju år och saknaden efter dig är stor. Du finns inte fysiskt bland oss längre, men du finns inom mig. Jag kan känna din närhet ibland när jag befinner mig nära vårt barndomshem, eller på platser som har en positiv betydelse för oss båda. Det känns bra. Den sorg som jag upplever idag är den att vi två – du och jag inte fick möjligheten att åldras tillsammans. Det var något som vi såg fram emot. Sorg är det pris vi får betala för att också uppleva kärlek.

Mina tankar och känslor handlade också om en närstående vän…

Du – en av mina närmaste vänner som är den som bejakar mina känslor, som låter mig vara den jag är, som lyssnar och vill mig väl. Du skulle höra av dig så fort du kommit i ordning i ditt nya hem – det var vad du sa till mig då vi talades vid i slutet av sommaren. Du gjorde inte det. Du hörde heller inte av dig till mig till min födelsedag, som du alltid brukar göra. Jag blev både ledsen och orolig. Jag sände iväg ett sms, där jag uttryckte min oro. Jag tänkte ringa, men rädslan fanns där och jag hoppades på att du skulle kontakta mig istället. Du gjorde det! Någon timme senare ringde du mig, förklarade, berättade om allt som hänt och jag lyssnade och bejakade. Det blev ett långt samtal där du fick det utrymme som du behövde. Du frågade sedan om mitt mående, men jag var dels inte redo för att berätta om mina känslor, dels var jag hungrig och trött. Jag insåg dock att jag behövde ringa tillbaka och prata med dig om vad som är viktigt för mig i vår relation, för att den ska byggas på ömsesidighet, respekt och på ärlighet. Jag är glad att jag gjorde det – att jag ringde dig och att det samtalet fick en mycket positiv betydelse för vår fortsatta relation.

Jag insåg också den här morgonen att den gratulationshälsning som jag fick sent på kvällen på min födelsedag, att det hade fyllt mig med mer sorg och saknad än med glädje. Varför kom hälsningen så sent? Varför ringde du inte istället? Jag tänkte att du var för trött att ringa mig, efter en lång arbetsdag. Men det hade du i så fall kunnat skriva till mig. Att du ville ringa mig en annan dag!

Stärkt av mitt samtal med min väninna, ringde jag upp dig och jag tackade ytterligare en gång för ditt sms. Du frågade mig om jag blev glad för din hälsning och jag svarade uppriktigt att jag både blev glad och ledsen. Det blev ett bra samtal. Du lyssnade och tog emot. Jag lyssnade och du fick uttrycka hur du kände det. Jag vet inte om det här samtalet var hjälpsamt, men jag tror och hoppas det! Det kändes fint att lyssna till varandras behov och att jag förhoppningsvis fick dig att förstå att DU ÄR VIKTIG FÖR MIG.

Vi bär alla på en historia och ingen av oss går genom livet utan att få uppleva besvikelser, sorger och andra förluster. Hur vi klarar av att möta våra svårigheter i livet, beror på olika saker som personlighet, hur vi i vår barndom får lära oss att hantera olika rädslor och hur vi blir bekräftade. Det handlar ju också inte minst om att under livets gång att förstå orsak och verkan. Att se sitt eget agerande i förhållande till sin medmänniskor. Att komma till insikt – att ha självrespekt.

Jag har precis läst ut Kristin Kaspersens senaste bok som heter ”Tacksamhet.” En personlig bok som handlar om ”tankar” – om att välja tankar, om kärleken till: sina barn, föräldrar, syskonen, vänner och till en partner. Men också om glädje, mod, sorg, och om kropp och själ. Om insikt och självrespekt. En varm och innerlig bok.

När jag läste ett kapitel som Kristin kallar för ”tankar”, grepp texten tag i mig direkt och jag citerar.

”Morgontrött och eftertänksam. Vad sköna morgnar är. Allt är stilla. Allting runt omkring börjar sakta vakna till liv. På morgonen kan jag känna ett lugn, men också vara som mest ledsen. Det rinner över. Så jag välkomnar dagen. Jag ska inte bita ihop. Jag gör det för ofta. Finns så mycket vänliga människor därute som omfamnar, får mig att skratta och lyssnar. Så fokus på rätt saker nu. Det finns så många möjligheter. Jag har alltid rest mig utan att förvänta mig något från någon annan och jag gör det igen. Det är bara mitt ansvar och det är något mamma har lärt mig. Skyll aldrig på någon annan, se vad du själv kan göra. Ta det i egna händer”.

Den här texten talade till mig. Jag hade ”tagit saken i egna händer” och ringt de där två samtalen som jag behövde göra. Efteråt kändes det mycket befriande och glädjefyllt. Men jag inser att min rädsla för att bli avvisad eller förlöjligad fortfarande stoppar mig. Jag biter ihop och undertrycker därmed egna behov och känslor. För mig är det viktigt, att om jag vill avsluta en relation som har blivit destruktiv, eller av annan orsak, så vill jag avluta relationen på ett respektfullt sätt. Om det är möjligt! Jag har en pågående relation, där personen, mer eller mindre alltid får mig att må dåligt efter ett samtal. Det är inte alltid så, det kan också vara ett riktigt bra samtal eller möte, men mer sällan. Jag känner den här personen så väl, och jag kan ana vad som döljer sig bakom lustigheter och ironin.

Jag påminner mig om vad jag behöver göra, vilket ansvar som vilar på mig, vilket ansvar som vilar på den andre personen. Jag har försökt, men inte varit tillräckligt tydlig. Jag behöver förbereda mig på att relationen kanske kommer att avslutas. Men det är inte min innersta önskan.

För några veckor sedan var jag ute och lunchade med en väninna. Vi träffades tidigare i somras, men bestämde att vi skulle ses även nu i höst. När vi träffas har vi alltid mycket att samtala om. Både om gemensamma intressen och att vi tidigare har varit arbetskollegor. Jag såg mycket fram emot en ny träff och mot nya goda samtal. Vi åt en bit mat, samtalade så som vi brukar göra. Efter ca: en och halv timme, ville min väninna bryta upp, hon berättade att hon skulle gå på bio lite senare och ville hem först. Jag blev först besviken och hade velat ha lite mer tid tillsammans. Behövde hennes klokhet, lugn och humor. Så kom känslan av att ha blivit avvisad! Vi sa ”hej då” till varandra med en kram och gick åt skilda håll. Känslan av tomhet omslöt mig. Men jag sa ingenting, visade ingenting då vi bröt upp. Jag behöll min besvikelse för mig själv.

Vädret den här dagen var strålande – en klar och solig höstdag. Jag började promenera genom staden – ”mitt Göteborg!” Jag kände att besvikelsen lättade, jag insåg faktiskt att jag kunde ”välja mina tankar” och gjorde det efter en stund. Jag hade lagt min besvikelse i hennes händer och det var inte rätt! Vi hade träffats som avtalat och vi hade en trevlig lunch. Vi hade inte pratat om att göra något efter lunchen. Jag la sedan fokus på en ha en trevlig stund för mig själv – att flanera genom staden, fotografera och le mot mina medmänniskor! Njuta av det vackra höstvädret. Jag avslutade dagen med att ta ett glas rött på ett av stadens anrika hotell. Det blev en bra dag med ett bra avslut. Jag är så tacksam över att ha dig i mitt liv.

Ja, relationer och vänskap är något som kan vara underbart på flera sätt, men det kan också vara svårhanterbart och destruktivt. En relation måste byggas på förståelse, ödmjukhet, lyhördhet, värme, humor och på ömsesidighet.

Att komma till insikt och ta ansvar för mina egna behov och känslor är något som jag ständigt arbetar med. Jag har egentligen en bra ”verktygslåda” som jag tillförskansat mig genom olika utbildningar. Men det räcker inte alltid till. Rädslan är tyvärr ibland större än modet. Jag lägger ofta skulden på mig själv och tänker att felet är mitt.

Jag tänker också som Kristin uttrycker så bra att jag är gärna ”följsam” i en relation, men jag vill undvika det där med att ”anpassa mig”. Att vara följsam är spännande och positivt. Det ger energi. Att anpassa sig är mer negativt. Det kan innebära att förlora sig själv.

Kram Gunilla

5+