Änglahår i björkskogen!

Tidigt i våras då jag gick i skogen och letade vårtecken, visade jag er ett foto där det växer björkskog. En lite dunge av bara björk. Inga löv och bara torrt fjolårsgräs syns.

För några dagar sedan såg det ut så här…

Änglahår – så vackert!

Eller som om björkarna var insvept i morgondimma…

Mycket vackert!

Vet inte vad det är för något gräs, men jag benämner det kort och gott för ängsgräs. Eller varför inte änglahår! 🙂

Jag har många, många, gånger vandrat i den här skogen på de olika stigarna och det finns alltid något nytt att upptäcka. Men jag har också mina favoritplatser i skogen som jag oftast fotograferar och det är bland annat vid skogstjärnet. Men vid den här promenaden blev det inget foto där. Platsen var upptagen av två kvinnor som verkade vara mycket förtroliga med varandra och jag ville helt enkelt inte störa dem.

Ha en underbar dag!

Kram Gunilla

Alaska – sten- och blomsterträdgården på Nord Långö, samt hällristningarna i Vitlycke!

För en kort tid sedan besökte vi ”Alaska” som egentligen heter Nord Långö. För att komma dit blev det en bussresa till Strömstad och därifrån vidare med båt ut till Nord Långö. Precis som det står i resebroschyren möttes vi varken av glaciärer eller farliga djur, men väl en Golden Gate-bro och av vindarnas tempel bland mycket annat vackert.

På väg in i blomsterträdgården ifrån sjösidan.

Här ute på Nord Långö, fick vi ta del av Hilma, Svedals fascinerande livshistoria. Hon sökte mycket riktigt lyckan i Alaska USA under guldruschen, levde ensam i vildmarken i femton år och återvände sedan till Sverige där hon på ön uppförde sitt livsverk. Här skapade hon trädgården gjord av stenar, snäckor och cement. Stora tempel, valv och broar för att nämna något. Enligt guiden som berättade om hennes fascinerande liv, hade hon en häst till sin hjälp ute på ön. Hästen tröttnade dock på allt ”slit och släp” och flydde simmandes därifrån! Hur nu det kunde gå till undrar jag?

Hilma Wounsch växte upp i ett nordbohuslänskt fiskarhem. På våren 1897 for hon till New York där hon arbetade som hembiträde i fyra år. På 1890-talet började en ny guldrush och hon reste till Alaska för att söka lyckan.

I staden Dawson vid Yukonfloden slog hon sig samman med några irländska ungdomar och tillsammans med dem for hon nedför floden. Efter ett par månader nådde de guldgrävarcampen Ruby. Därifrån fortsatte hon ensam med en bössa i handen mot ishavskusten där de rikaste fyndigheterna skulle finnas. Hon levde ensam i vildmarken i 15 år.

Hon träffade guldgrävaren John Svedal från Trondheim som hon gifte sig med och tillsammans besökte de Sverige 1912 och 1925. Han trivdes inte i Sverige utan återvände till Staterna, medan Hilma Svedal stannade kvar i Sverige. På sin arvslott Nord-Långö började hon i 60-årsåldern bygga sitt livsverk, turistbyn Alaska (Strömstad) med byggnadsverken i Staterna och Alaska som inspirationskälla. Hon påbörjade byggnaderna i slutet av 1920-talet och tog emot de första gästerna på 1930-talet.

Hilma Svedal dog 1965 och på hennes gravsten på Skee kyrkogård står hennes livsdevis ”Don’t worry!” ingraverad. Källa: Wikipedia.

Jag visar ett axplock ifrån vår rundvandring, denna mulna dag. Kanske bra ändå, för fotonas skull. Solen kom fram senare då vi lämnade ön för fortsatt färd mot Resö (lunch) och Vitlycke och hällristningarna där.

Grönt på vissa platser, solbränt och torrt på andra platser på ön.

Solbränd gräsyta…

Mycket blommor och framför allt; Lägg märke till alla stenar och snäckor…

Det är svårt att förstå vidden av allt arbete med att bygga alla ”byggnadsverk” av sten, snäckor och cement! Men självklart var hon inte ensam om att genomföra allt själv. Förutom den stackars hästen, måste hon ju haft annan hjälp. Hursomhelst är det ett stycke ”kvinnohistoria” om en färgstark och självständig kvinna med stor beslutsamhet!

Vindarnas tempel…

Vackert!

Visst är det fascinerande?

Hilma Svedal var enligt guiden före med att bygga sin ”Golden Gate-bro”, innan den riktiga blev klar!

Promenad på ”Golden Gate-bron”…

Utsiktplats ovanpå bostaden… som bara bestod av ett rum. Dörren in till ”bostaden” skymtar nere till höger…

Inne i ”bostaden”… Så här såg det väl inte ut då det begav sig, tänker jag. Intill ingången stod det att läsa på en skylt…

Lite kort om det…

Både Hilma och John Svedal var vana vid att bo i tält sedan tiden i Alaska. Så den första tiden var det naturligt för dem att bo i tält även här. Nästa bostad för Hilma, efter att John återvänt till Alaska, blev denna iglo. Även om det fanns en eldstad i den, så var det säkert kallt och rått här och Hilma bodde bara en vinter i denna bostad. Därefter byggde hon en ”bungalow” i flera etapper. Den låg ungefär där kiosken ligger nu.

Ja, det var mulet och faktiskt lite kyligt denna dag. Så något bad blev det inte! Efter besöket här, åkte vi tillbaka mot Strömstad och för vidare färd till Resö där vi fick en mycket god lunch (havets Wallenbergare), tillagad av mästerkocken Dan Lexö. Om ni skulle åka dit på något sätt, så finns rätten på menyn. Rekommenderas!

Nära Resö ligger Vitlycke med de fantastiska hällristningarna, som finns med på Unescos världsarvslista.

Svårt att göra verkligheten rättvisa med mina bilder. Men som sagt åk dit, gå en guidad tur och ta del av ett bildspråk som sträcker sig över ca: tusen år!

En underbar dag, med många nya intryck längs vår vackra väst – och Bohuskust!

Kram Gunilla

Minnet av vatten – en fängslande och skrämmande roman!

Bokens omslag och titel fångade mitt intresse direkt!

Boken visade sig vara både fängslande och skrämmande på en och samma gång.

Jag tänkte mycket på boken igår, då jag gick min promenad genom skogen och återigen blev varse om att det knappt fanns något vatten i bäcken. Vatten som många av oss tar för något självklart. Det ska bara finnas där i våra olika vattendrag som; floder, älvar, sjöar, åar, och i små bäckar. Vi bara öppnar kranen, så vet vi att det kommer vatten – friskt vatten! Ibland – eller mycket sällan råder det bevattningsförbud. men nu gör det det!

Det råder vattenbrist i delar av världen och vi märker också av naturkatastrofer som många menar på, att det vi upplever med ömsom torka, ömsom skyfall och med svåra översvämningar som följd, är en följd av den globala uppvärmningen.

Det här är också en bok som griper tag i en beträffande vår konsumtion och det sopberg (plastberget) som vi lämnar efter oss till kommande generationer.

”Deprimerande att läsa? Inte alls! Men kanske du som jag kommer att minnas att;

…” Allt i världen tillhör inte människorna. Teet och vattnet tillhör inte temästarna, det är temästarna som tillhör teet och vattnet. Vi är vattnets väktare, men framför allt dess tjänare.” …

Bokens handling i korta drag:

”Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit makten över Europa och över Skandinaviska Unionen. Vi får följa sjuttonåriga Noira Kaito i lära för att bli temästare, samma befattning som hennes far haft före henne. Det är bara temästarna som känner till var den dolda vattenkällan finns – den källa som förser Noiras by med vatten. Militären är henne på spåren… Noira tvingas välja mellan att slåss och skydda sig själv, mellan kunskap och släktband och traditioner.”

Språkbruket är rikt och jag fick komma in i en fascinerande värld.

Vattenblänk ifrån det lilla skogstjärnet som skänker mig glädje året om!

Kram Gunilla

Smoothie – ljuvligt gott och nyttigt!

Undrar över hur många skivor vattenmelon (mini) jag har ätit den här varma sommaren? Det slinker gärna ned några skivor till frukost och närsomhelst under dagen! Det är så bra med vattenmelon eftersom den innehåller mycket vatten, vilket vi behöver rikligt av i värmen. Men hur gott det än är med skivad melon, så ville jag pröva att mixa ihop till en smoothie istället! Gudagott kan jag lova!

Både maken och jag är förtjust i både frukt och bär, så varför inte blanda lite för att variera smaken!

Som oftast, den här sommaren, sitter vi på vår balkong och intar vår frukost – det känns som om vi är utomlands! Maken min är den som oftast fixar frukosten åt oss och gör det med den äran!

Jag är en vanemänniska beträffande frukosten och varierar den inte så mycket, förutom just smoothiens smak. Alltid ägg, en grov skiva bröd med ost eller kalkonskinka, lite grönt på, te och så en matig smoothie!

Den här nyttiga, färgglada smoothien innehåller: Vattenmelon, lite ananas, och  jordgubbar. Om man vill, lägg en liten klick yoghurt (vi använder rysk yoghurt) ovanpå och några frön eller nötter. Att blanda i pyttelite, finhackad rosmarin, ger en frisk och angenäm brytning.

Lycka till!

Kram Gunilla

Sommardagar vid Tanumstrand!

Lilla familjen började sin semester med att hyra stuga i Tanumstrand och vi hade den stora äran att få komma dit under några dagar och få njuta av allt som Bohuskusten har att erbjuda! Det är underbart att få vara tillsammans, men jag tycker också om att ge mig iväg på egen hand och gå på upptäcktsfärd! Hittade till strandpromenaden som gicks längs kustlinjen, in mot Grebbestad. Vackra vyer och något annat är inte att förvänta sig här!

Älskar man havet, så älskar man Bohuskusten med sina klippor, hällar, salta bad, skärgårdshus, båthus och som nu SOLIGA DAGAR!

Bilderna behöver nog ingen närmre presentation….

Och strandängar finns det också! 🙂

Men sol och bad i lagom dos är underbart och det finns mycket att se även ifrån badstranden…

Och så vår lilla sessa som tyckte att vattnet var kallt och höll sig mest vid strandkanten, sedan är det mycket mysigt att gå med ”faffa Boije” till lekparken!

En liten hand i en större hand! Tryggt!

Kram Gunilla

En grönskande hälsning inför midsommar!

Ja, tänk att det är midsommar och mycket kretsar kring det för de flesta av oss. Naturen har fått välbehövligt med regn och det grönskar vackert! Men många av midsommarens blommor har redan blommat ut! Men prästkragar, kamomill, smörblommor och hundkex blommar här på ängarna.

Fingerborgsblommor har jag sett en del av, vilket jag är så glad för! Här i våra trakter har de varit borta några år, men nu blommor de lite varstans igen!

Jag tycker de är så vackra och graciösa med alla sina klockor!

Jag har verkligen njutit av att kunna vistas mycket i skog och mark och vid havet. Det har funnits all tid för utflykter och sammankomster med familj och goda vänner!

Maj bjöd på otroligt mycket sol och värme och det varade en bit in även i juni. Därefter har det varit lite av varann dags väder, med en hel del regn som naturen så väl behövde! Det är så grönt och skönt igen.

Hur ska du fira din midsommar? Kanske vid någon sjö eller vid havet? Vid sommarstugan, torpet, hos goda vänner, eller helt enkelt där du bor! Berätta gärna!

Naturen är fantastisk och när jag vandrar där, så infinner sig alltid en varm positiv känsla. Det är som inget annat existerar! Det vi ser här är en del av Vildmarksleden som i sin helhet är 42 km lång och går mellan Skatås Göteborg och till skidorten Hindås. ( Då det begav sig!).

Vilken lycka att ha både skog, äng och hav nära mig! 🙂

Här nedan några foton från förra året då vi åkte ut till Rörö i Göteborgs södra skärgård!

Visst är det vackert med svenska flaggan, midsommarstång och blomster! Men viktigast är väl ändå att trivas där man är. Med livet så som det är just nu!

Jag önskar dig en fin och ljus midsommar!

Kram Gunilla

Vi fick en inbjudan till hemlig dagsutflykt med goda vänner!

Nu är vi inne i juni månad och det soliga och vackra vädret tycks bestå! Visst är det underbart, särskilt tidigt på morgonen och sent på kvällen, då det råder en behagligare temperatur enligt min mening. Men det är extremt torrt och varken vi vill det eller ej, så behövs regn!

Det vackra vädret inbjuder så klart till olika aktiviteter och för vår del har det blivit en hel del utflykter och sammankomster. Både på tu man hand och tillsammans med vänner. Den senaste i raden var en ”hemlig resa” – en dagsutflykt med goda vänner. Kanske det inte lockar att sitta instängd en längre stund i en bil i värmen, men om man får åka nedcabbat, ja, då är det något helt annat! Det blir en helt annan upplevelse på det sättet. Den hemliga resan gick på smala, slingriga vägar och ibland på större väg med mer fart och fläkt! 🙂

Vackrast är att ”glida fram” för att kunna höra fågelsång och känna doften av nyslaget hö! Vad vårt land är vackert! På vår färd in mot landet passerade vi både löv -och barrskog, ängar och åkermark. Så vackert med alla lupiner, smörblommor och hundkex. Detta är sommar för mig! Vi passerade Fotskäl på vår vidare färd mot Sätila kyrka, där vi gjorde ett kort stopp och blickade ut över Lygnern. Vilka vyer!

Nästa längre stopp, blev en fikapaus uppe på ”Seatons kulle” – eller Hyltenäs kulle som det egentligen heter och som ligger i Öxnevalla socken. En grosshandlare från Göteborg med namnet George Seaton som med ett stort natur – och jaktintresse, lät bygga sitt ”jaktslott” här på kullen. Den pampiga byggnaden stod klar 1916, men lyckan blev kortvarig, då det brann ned 1923. Det finns en teori om att det var en spricka i skorstenspipan från eldstaden i Seatons sovrum som orsakade branden. Bedrägeriförsök har det också ryktats om. Bostaden gick inte att rädda, så det som finns kvar idag att beskåda är en del av husgrunden och en källare. Mer dokumentation om bygget och familjen finns dokumenterat på plats och på nätet för den som vill veta mer. Platsen är populärt som utflyktsmål och vid vårt besök träffade vi på både andra bilister och framförallt mc-förare! Det är en härlig känsla att ta sig uppför på den smala, vackra slingriga vägen. Längs kanterna växer det bland annat ek och hassel och på våren lär det lysa blått av blåsippor. Det vill så klart jag uppleva! (Vill betona att blåsippan här är fridlyst!)

Utsikten uppifrån kullen är minst sagt magnifik…

Vart man än tittar så finns det skog och sjöar! Det vi ser här i horisonten är Västra och Östra Öresjön. Det här är en plats jag rekommendera att åka till. Vackert och med en intressant historia!

Vi for vidare på vår hemliga resa! Ett kort stopp blev det i Torestorp. En mycket vacker gammal stenbro fångade vårt intresse och ni kommer att förstå…

Visst är det vackert?

Mitt i Torestorp delar Torestorpsån upp sig i minst sju strömfåror och bildar ett stycke mycket speciell natur.  Även här finns det promenadstigar där lövträden bildar ett tätt tak och marken är täckt av lummig grönska. Här växer bland annat Sveriges största ormbunke – Kungsbräken längs vattenfårorna. När jag läser på nätet om ”Sju strömmar”, så står det att området är täckt av vitsippor på våren! Så det får bli ett återbesök även hit! 🙂

Ni ser hur lummigt det är!

Uppe på den vackra stenbron såg det ut så här över ån…

Förhållandevis lite vatten i Toretorpsån och kanske därför som vi inte kunde se att det fanns sju strömfåror?

Därefter förstod maken och jag att vi var på väg mot kusten på den hemliga resan! Varberg nästa – närmare bestämt Getterön, där maken och jag intog årets första havsbad! Inte en dag för tidigt! Så här på stranden intogs den medhavda lunchen och det blev som sagt sol och bad!

Innan hemfärd stannade vi till vid hamnen och promenerade runt Fästningen. En svalkande glass satt fint, innan vi så styrde färden hemåt igen!

Avslutar med några bilder ifrån Kallbadhuset som jag tycker är så vackert!

På bilderna syns inte många badande. Men jag kan lova er att det var fullt både här inne i Varberg och ute på Getterön!

Den ljumna kvällen avslutades hos oss med lite rosé, grillat och en grönsallad. Vilken fin ”hemlig resa!”

Kram Gunilla

Känsö – en historisk pärla i Göteborgs södra skärgård!

Äntligen har jag varit här – på Känsö! Men vi tar det ifrån början!

En perfekt dag att ge sig ut på böljan den blå med ”Svea af Bohuslän” och ”tuffa fram” i ett solglittrigt hav mot Känsö! Tänk att vi återigen har sådan tur med vädret! 🙂

Foto: På väg in mot Stenpiren…

På tidigare resor har vi åkt med Bohuslän, samt Ellen af Bohuslän och nu fick vi den stora äran att kliva ombord på Svea!

Ni ser vilka vyer och motorljudet ifrån en gammal trotjänarinna är underbart!

Nej det här är varken kaptenen eller en sjömatros, utan ”bara jag” som njuter av livets godhet!

Men det fanns en trevlig kapten, annan besättning och en mycket sympatisk trubadur och hans trogna följeslagare!

Den lille hunden blev allas ”kelgris” och husses musikalitet bidrog till att resan blev mycket underhållande!

Efter en mycket behaglig båtresa med kaffe, smörgås och underhållning, närmade vi oss Känsö. Så många gånger genom alla år som jag har åkt förbi och alltid undrat över ”det där tornet” som syns längst upp till höger i bild. Jag har nog vid dags datum varit på alla de större, bebodda öarna i Göteborgs södra och norra skärgård. Kvar på min önskelista stod Känsö! Det är inte så konstigt att jag inte har varit här då det finns militära skyddsobjekt på ön, vilket gör att ön är tillträdesskyddad. Det innebär att ingen får gå iland utan särskilt tillstånd från Försvarsmakten, vilket vi hade genom att vi åkte på en bokad gruppresa. Ön används av hela Försvarsmakten och till viss del av andra myndigheter och näringsliv som samverkar med eller har anknytning till Försvarsmakten.

Väl iland på Känsö blev vi indelade i två grupper med varsin guide och en fantastisk rundvandring på den historiska och natursköna ön kunde starta…

Namnet Känsö har bildats av misstag. Det rätta namnet är Könsö, där stavelsen ”kön” betyder böld eller svulst, som syftar på de rundade bergformationerna som finns på ön. Ordet ”kön” är ett gammalt fornnordiskt ord i svenskan, men finns inte kvar. Det gör det däremot i norska och isländska språket och stavas då ”kaun”. Någon gång har ö blivit förväxlat med ä och namnet Känsö har skapats.

Med ökad handel och kontakter med omvärlden spreds inte enbart varor och människor världen över, även sjukdomar, ibland dödliga sådana spreds. Tidigt förstod man att stänga städerna när sjukdom var i antågande, men eftersom då handel och kommers blev lidande ville köpmännen inte stänga städerna. Detta är anledningen till att man inrättar karantänstationer vilka skulle förhindra att städerna var tvungna att stänga ifall de drabbades av sjukdom. Tidigt förstod man att allvarliga sjukdomar har sin inkubationstid, men inte hur lång den var, så när man bestämde tiden för karantän var det inte med hänsyn till sjukdomsförlopp utan snarare resultatet av bibelns heliga tal 40. Det var nämligen just 40 dagar det krävdes för att rena sina synder enligt bibeln. Med tiden lärde man sig hur lång karantänstid som behövdes. Om man kunde konstatera att alla ombord var friska efter en tillräckligt lång tid ansåg man att det inte fanns risk för smitta. Men om någon var sjuk eller avlidit under resan måste besättningen bli fri från smitta och lasten renas. Att just Känsö valdes som den bästa platsen att förlägga en karantänstation på, var att Känsö är en av de yttre öarna i Göteborgs skärgård, det finns bra och skyddade ankarplatser runt både Känsö och grannön Vargö håla. I maj 1771 var anläggningen på Känsö färdig. Den bestod av ett tvåvåningshus för betjäning på ön samt ett magasin för rening av varorna. (Det som syns på ovanstående bild.)

Här ser vi ”chefshuset”, avsett till karantänchefen, läkaren och tjänstemän. Fint skulle det vara, byggt i herrgårdsstil. Fasaden vit mot havet, men…

in mot ön, var huset rödmålat och det stämde bättre mot många av de andra byggnaderna. Det lilla vita huset – Parloiren, byggdes som ett samtalsrum där de besökande kunde träffa och samtala med dem, som var intagna i karantän, utan att eventuell smitta överföres. Vi var där inne och såg att rummet var delat i mitten med en ränna med stänger och galler på var sida. De intagna gick in genom dörren västerifrån. denna dörr hölls sedan stängd för att vinden inte skulle föra osund luft mot den rena sidan, där besökarna vistades. För att ytterligare försvåra att smittad luft skulle föras över till den rena sidan eldandes det med svavel i rännan. På så sätt kunde svavelröken förstöra eventuella smittämnen i luften.

Många andra byggnader passerade vi, som; observationssjukhuset, de olika magasinen som var lossningskarantäner, Pestsjukhuset, Tunnbindarverkstaden, Rydells Värdshus för att nämna några.

Känsö är en otroligt grön ö, vilket vi fick uppleva på vår rundvandring. Tidigare under våren växte här bland annat vitsippor och gullvivor. Nu såg vi strandtrift, strandglim och blå iris. Från juli till september blommar marrisp, vilken är mycket sällsynt och förekommar bara på strandängar längs västkusten. Undrar om jag har sett någon sådan? Blomman är lila med gula ståndarknappar.

Mindre trevligt är att som på de flesta andra öar finns här huggorm och fästingar, vilket guiden upplyste oss om! Vi slapp se dem!

Det har planterats mycket träd och buskar på ön och en trädgård anlades, vilket karantänchefen Jacob Forsell var mån om.

Härligt grönt och vid sidan om alla grönska låg det lilla lusthuset…

På ön finns också en kyrkogård som vi stannade till vid och det sägs att ett 70-tal människor genom åren har blivit begravda här.

Känsö torn – ett torn byggt i tegel, 9 meter höggt och 6 meter i diameter och ligger på Känsö högsta punkt. Här från tornet kunde man ha uppsikt över skärgården, men det fungerade och fungerar som ett sjömärke!

Äntligen har jag så fått svar på vad det är för ett torn – att ön heter Känsö och så mycket mer! Utsikten här uppifrån är obeskrivligt imponerande! Vi kunde se ut över hela Känsö så klart, men också stora delar av södra och lite av den norra skärgården. Längst ute i väst syntes Vinga fyr!

Så finns det andra mindre torn… 🙂

Mycket vackert som sagt och kan bäst uppleves på plats!

Utsikt in över den grönskande ön och i förgrunden syns bland annat karantänmagasinen och Pestsjukhuset.

Avslutar med en vacker vy inifrån ett av magasinen…

Vackert som en tavla eller hur?

Kram Gunilla

Bovallstrand – en pärla i vackra Bohuslän!

I mitt förra inlägg berättade jag om Valön – ett naturreservat beläget ett par km nordväst om Bovallstrand. Efter det fantastiska ”gullvivebesöket” på Valön åkte vidare till vår pärla i vackra Bohuslän – Bovallstrand! Vi var här i juni för tre år sedan och då som nu var min svåger med på turen. Som jag har längtat hit – att återse de sammetslena klipporna, känna doften ifrån havet och gå längs strandpromenaden.

Här i Bovallstrand har vi tillbringat många semesterdagar, men också spontana utflykter vår och höst. Alltid lika ljuvligt att komma hit – vi har så många minnen härifrån!

Badholmarna… inte så många badgäster vid vårt besök en vanlig vardag i Maj. Men i helgen i det underbara vädret som nu råder, kan jag tänka mig att här är fullt med sol – och badtörstiga människor! 🙂

Vi vårt besök höll en trevlig ”gubbe” på att skrapa och måla vid badhytterna! Han ville inte vara med på bild! 🙂

Vy ifrån strandpromenaden mot Badholmarna… Visst är det vackert!?

Vy ifrån Badholmarna in mot sjömagasinen…

Och som vanligt gillar jag bäst de magasin som är till åren komna! Vindbitna, solblekta, lite sneda och så underbara!

Ser ni det mindre magasinet bredvid? Älskar´t! 🙂

Så lämnade vi Badholmarna och magasinen och gick vidare längs strandpromenaden mot båtvarvet och Idrottsplatsen och campingen där vi bott så många gånger i vår husvagn!

Längs promenaden här ligger en hel del stenblock kvar ifrån den tiden då det bröts sten. Kanske inte så vackert ingrepp i naturen, men en stycke viktig historia!

Sedan kan man ju som här göra vackra stenformationer! Inspiration ifrån Mästarnas mästare kanske!? 🙂

Uppe vid campingen hade nya hus byggts och de låg insprängda vid Gullviksbergets fot. För min del hade det varit vackrare utan dem!

Tack för den här gången du vackra pärla – vårt underbara Bovallstrand!

Kram Gunilla

 

Valön – ett paradis i norra Bohuslän

För många år sedan runt Kristi himmelsfärdsdag, besökte vi Valön som är ett naturreservat som ligger ett par km nordväst om Bovallstrand. Då som nu hoppades vi på att finna gullvivor eller ”majnycklar” som några av er vet vid det här laget, att de också kallas för! Vid vårt första besök fann vi en hel äng full av gullvivor och den synen har vi aldrig glömt! Vi blev inte besvikna den här gången heller. Fantastiskt att få uppleva det här igen och ha en sådan tur med vädret!

Först möttes vi av en äng med maskrosor och med havet som bakgrund blir det som en vacker tavla…

Som en vacker svensk försommardag!

Vi fortsatte längs vägen vidare in…

Och först såg vi några gullvivor här och där och snart i mängder…

Och här sitter jag och undrar om lilla gubben har tagit det där fotot någon gång?

Om ni inte har fått se gullvivor i vår, så har ni det nu! 🙂

Överallt vackra vyer…

Valön är lättillgängligt både från land- och sjösidan. Bra möjligheter till bad och fiske finns inom reservatet. Stigar och spångar leder till de mest attraktiva delarna.

Man kan gå ut på en stig bland kullerstenarna och komma till klippstränderna och till de mjuka, kala klipporna…

Ibland pausar man och beundrar allt vackert!

Eller så kan man gå upp för de nygjorda trapporna och blicka ut över ett magiskt landskap…

Mjuka och badvänliga klippor längst ut…

Barnvänliga vikar längre in…

Det är ett rikt växt – och djurliv här. Förutom gullviva kunde jag se blodnäva, skogsviol och backsmultron. Jag kunde också läsa mig till att här finns en rad olika mossor och olika örtväxter. Strandängarna och torrängarna betas fortfarande, vilket är en förutsättning för att deras botaniska värden skall bestå.

Valön – ett utflyktsmål som jag varmt rekommenderar…

Kan inte bli mycket vackrare! Eller hur?

Vi åkte sedan vidare till Bovallstrand och Hunnebostrand. Två andra pärlor att besöka, vilket jag berättar om i ett nytt inlägg!

Må gott vänner!

Kram Gunilla