Vem är jag och vem vill jag vara?

Mitt förra inlägg väckte ett stort intresse – ni är många som har läst det inlägget och jag har med stort nöje tagit del av era kommentarer.

Dagens inlägg är kan man säga en fortsättning på föregående tema; Alltså vem är jag när jag inte är någons hustru, fröken, kollega, mamma eller farmor? Kan man tänka så? Alla roller man har, är väl en del av mig? Tillsammans formar de mig till den person som jag är och har blivit. De är i allra högsta grad en del utav mig!

Det talas mycket nuförtiden om att ”hitta sig själv eller ”att vara sig själv” eller att söka ”sin sanna identitet”. Men det är inte det jag syftar på när jag skriver om ”vikten av att inte tappa bort sig själv”. Att inte tappa bort eller förlora sig själv, är att tycka om att vara för sig själv – att helt enkelt trivas i sitt eget sällskap och att göra saker på egen hand. Att göra saker som fyller mig med glädje. Att inte över tid och rum helt gå upp i sin roll som hustru, mamma, fröken, farmor eller vad det nu är. Jag behöver och vill också ha ett eget liv. Egna stunder eller tillfällen där jag väljer med vilka jag vill vara! Men att blicka inåt är inte fel – det är rent av nödvändigt för att ändå veta vem jag är! Däremot är det inte nödvändigt att skala bort alla de roller som vi får genom livet, för att vara medveten om sitt innersta – sina egna behov och önskningar. För mig handlar det mer om att vara medveten om vad jag tänker och gör och för vem jag gör det. Det som finns längst därinne i min kärna är den som jag var i begynnelsen och i de första barnaåren. Och det finns kanske tillfällen senare i livet där det är nödvändigt att hitta tillbaka dit.

Men jag är övertygad om att det är i mötet med andra som jag också förstår vem jag är. De egenskaper som visar mina goda och mindre goda sidor. Att bli vän med mina mindre goda sidor har tagit tid – för att säga att det arbetet blir nog aldrig färdigt! Men jag arbetar på att acceptera att de finns, samt att minska dess inverkan på mig själv och på omgivningen! Och kanske det är just detta upptäckande som ryms i de insiktsfulla och positiva orden utveckling och mognad.

Det var på Humanova som jag kom i kontakt med psykosyntesen och det var där som jag utbildade mig till diplomerad stresskonsult. Det var genom psykosyntesen som jag började förstå hur komplext det är att vara människa, samt genom utbildningen till handledare inom sorgbearbetning på Svenska Institutet för sorgbearbetning. Då blev jag också medveten om hur obearbetad sorg påverkar vårt känsloliv. Våra tankar och handlingar. För mig har de här utbildningarna varit värdefulla. Stressituationer och obearbetad sorg och andra förluster är ofta orsaker till ”att tappa bort sig själv”, vilket många är omedvetna om. Ibland behöver vi helt enkelt hjälp utifrån för att förstå vem man är och vilka mål vi har i livet.

Avslutningsvis…

Alla våra olika roller, alla möten, alla erfarenheter… allt det som har format dig och mig. Ibland blir vi vilsna, ibland tvingas vi vara i roller/situationer som vi inte trivs med. Men inte alltid. Inget varar för evigt, varken det som är lustfyllt eller det som är smärtsamt. Livet har sina med – och motgångar och det får vi acceptera. Mycket går att påverka och det är du som är regissören i ditt liv! 🙂

Återigen vill jag illustrera mitt inlägg med foton på Olivia. Vid fotoögonblicket är det Olivas storebror som firas och Olivia har sin ”finklänning” på och hon vill vara ute i trädgården och leka. Jag frågar vad Olivia vad hon vill göra och hon stannar upp och tänker en stund…

Olivia tittar bort mot grannens trädgård och ser vad barnen gör där. Det är just då mycket lek med bollar – en aktivitet som Olivia älskar!

Springer så iväg och får fatt på en boll…

Stannar upp igen och undrar vad som försigår åt det andra hållet…

Hon får syn på sin pappa som är i grilltagen och säger ”där”, det är favoritordet nu! 🙂

Men det är roligare att spela boll än att grilla och så har vi en mysig stund Olivia och jag innan det är dags att gå in och njuta av maten och födelsedagstårtan. 🙂

Visst är hon ljuvlig!?

Kram, Gunilla

 

 

 

 

Vi och våra olika roller – att inte tappa bort sig själv!

Nyligen var det Mors dag och jag blev uppvaktad av sönerna och respektive med blommor och blader! Och visst tycker jag om att bli ihågkommen och uppskattad, men inte nödvändigtvis på Mors dag! Uppskattning och innerlig omtanke får gärna komma när jag minst anar det och när jag mest behöver det! Och så har det blivit vid några tillfällen och det är de gångerna som har betytt mest. Det finns en hel del att säga om det, men det är inte det som jag vill skriva om idag, utan om alla våra olika roller som vi ”tilldelas” genom livet. Vad jag menar är att jag till exempel är någons dotter, syster, fru, mamma, svägerska, faster, moster, svärmor, kollega, och farmor för att nämna några. Det är så livet är och genom våra olika roller utvecklar vi olika sidor, vilket jag tycker är positivt. Men det kan också på sikt innebära ”att tappa bort sig själv!” För vem är jag när jag ”bara är Gunilla”? Förstår du vad jag menar?

Vi är ofta inte samma personer på arbetet som privat och det har en naturlig förklaring. Eller hur? På arbetsplatsen ska vi uppträda proffesionellt, men också personligt i viss mån. Återigen – hur hantera vi alla våra olika roller och hur påverkar det var och en av oss?

Nu tänker vi vanligtvis inte på det här – att vi har olika roller i vårt liv. Utan det är som sagt något naturligt. Vi trivs olika bra med våra olika roller och det finns roller som vi inte kan få! Du kanske inte kan bli farmor eller mormor, för ditt barn kan inte eller vill inte bi förälder. Du kanske har växt upp utan syskon och har saknat det hela ditt liv eller så har du inte alls funderat över det. Det här med ”att tappa bort sig själv” menar jag att det innebär att lägga ett för stort fokus på att tillfredsställa alla andras behov och önskemål och glömma bort de egna. Det kan också innebära att den uppskattning som man får genom att alltid finnas där för andra, blir den uppskattning som kommer att betyda mest. Det är här det där tomrummet kan uppstå. Jag betyder bara något tillsammans med andra och jag förbiser ofta mina egna behov!

Jag både behöver och vill vara för mig själv ibland. Det är i de stunderna som jag funderar över vart jag är på väg i livet. Vad är det jag vill och vad är det jag behöver för att må bra? Jag försöker (för ibland är det svårare) att uppskatta mig själv och vara stolt över den jag är, mer än det jag åstadkommer!

Att bli farmor var absolut ingen självklarhet och när jag och maken fick veta att vi skulle bli farföräldrar och när Olivia kom till världen, så var det en underbar glädje! Vi älskar henne gränslöst och vi tycker så mycket om att vara med henne. Men vi får inte lägga vår lycka i hennes händer. Det är inte hennes ansvar. Det är vårt ansvar.

När jag är med Olivia så försöker jag vara hennes ”medresenär” och låta henne visa mig vad det är som fångar hennes intresse. Och hon är som de flesta i hennes ålder alltid på väg! 🙂

Jag känner ofta igen mig själv i Olivia. Både till utseendet och personligheten. Hon påminner mig om vem jag var när jag var barn.

Åh, det ska bli så spännande att förhoppningsvis få följa dig länge genom livet Olivia och se och uppleva hur din personlighet utvecklas och vilka intressen du kommer att hålla fast vid.

Nu är du någons dotter, syster, kusin och barnbarn. Genom livet blir det så mycket mer, men mest önskar jag att du alltid kommer att vara Olivia!

Kram till alla stora och små därute!

Gunilla