Vi och våra olika roller – att inte tappa bort sig själv!

Nyligen var det Mors dag och jag blev uppvaktad av sönerna och respektive med blommor och blader! Och visst tycker jag om att bli ihågkommen och uppskattad, men inte nödvändigtvis på Mors dag! Uppskattning och innerlig omtanke får gärna komma när jag minst anar det och när jag mest behöver det! Och så har det blivit vid några tillfällen och det är de gångerna som har betytt mest. Det finns en hel del att säga om det, men det är inte det som jag vill skriva om idag, utan om alla våra olika roller som vi ”tilldelas” genom livet. Vad jag menar är att jag till exempel är någons dotter, syster, fru, mamma, svägerska, faster, moster, svärmor, kollega, och farmor för att nämna några. Det är så livet är och genom våra olika roller utvecklar vi olika sidor, vilket jag tycker är positivt. Men det kan också på sikt innebära ”att tappa bort sig själv!” För vem är jag när jag ”bara är Gunilla”? Förstår du vad jag menar?

Vi är ofta inte samma personer på arbetet som privat och det har en naturlig förklaring. Eller hur? På arbetsplatsen ska vi uppträda proffesionellt, men också personligt i viss mån. Återigen – hur hantera vi alla våra olika roller och hur påverkar det var och en av oss?

Nu tänker vi vanligtvis inte på det här – att vi har olika roller i vårt liv. Utan det är som sagt något naturligt. Vi trivs olika bra med våra olika roller och det finns roller som vi inte kan få! Du kanske inte kan bli farmor eller mormor, för ditt barn kan inte eller vill inte bi förälder. Du kanske har växt upp utan syskon och har saknat det hela ditt liv eller så har du inte alls funderat över det. Det här med ”att tappa bort sig själv” menar jag att det innebär att lägga ett för stort fokus på att tillfredsställa alla andras behov och önskemål och glömma bort de egna. Det kan också innebära att den uppskattning som man får genom att alltid finnas där för andra, blir den uppskattning som kommer att betyda mest. Det är här det där tomrummet kan uppstå. Jag betyder bara något tillsammans med andra och jag förbiser ofta mina egna behov!

Jag både behöver och vill vara för mig själv ibland. Det är i de stunderna som jag funderar över vart jag är på väg i livet. Vad är det jag vill och vad är det jag behöver för att må bra? Jag försöker (för ibland är det svårare) att uppskatta mig själv och vara stolt över den jag är, mer än det jag åstadkommer!

Att bli farmor var absolut ingen självklarhet och när jag och maken fick veta att vi skulle bli farföräldrar och när Olivia kom till världen, så var det en underbar glädje! Vi älskar henne gränslöst och vi tycker så mycket om att vara med henne. Men vi får inte lägga vår lycka i hennes händer. Det är inte hennes ansvar. Det är vårt ansvar.

När jag är med Olivia så försöker jag vara hennes ”medresenär” och låta henne visa mig vad det är som fångar hennes intresse. Och hon är som de flesta i hennes ålder alltid på väg! 🙂

Jag känner ofta igen mig själv i Olivia. Både till utseendet och personligheten. Hon påminner mig om vem jag var när jag var barn.

Åh, det ska bli så spännande att förhoppningsvis få följa dig länge genom livet Olivia och se och uppleva hur din personlighet utvecklas och vilka intressen du kommer att hålla fast vid.

Nu är du någons dotter, syster, kusin och barnbarn. Genom livet blir det så mycket mer, men mest önskar jag att du alltid kommer att vara Olivia!

Kram till alla stora och små därute!

Gunilla

 

 

 

 

 

(Visited 81 times, 1 visits today)

10 reaktion på “Vi och våra olika roller – att inte tappa bort sig själv!

  1. Det är precis som du beskriver det. Våra olika roller genomsyrar vår resa genom livet. Jag förstår precis vad du menar med att tappa bort sig själv.
    Du nämner det bortkomna som kan uppstå när man bara lever sina roller och glömmer bort vem man är när man bara är sig själv. Vilsenhet kan också uppstå när man förlorar roller man haft länge. Eller när en roll förändras, kanske från att vara en tydlig och viktig roll, till att bli något diffust och svävande.
    Vem är man när dem viktiga rollerna inte finns längre? Var hittar man sitt värde i den nya situationen? Oavsett om rollerna gömmer det sanna jaget, eller avslöjar vilsenheten genom att dra sig undan, så finns samma behov … i alla fall hos mig …
    Jag har en önskan att hitta mig själv, se mitt värde (eller bara förstå att jag har ett värde) och bli nöjd med att vara där jag är livet.

    Ett fint inlägg, med ett viktigt ämne … och du beskriver det så bra 🙂
    Kram

    • Ett innerligt tack Lollo för ditt engagemang! Du har verkligen förstått vad jag menar och dessutom givit mig ett utvecklande svar, vilket var precis vad jag hoppades på! Tack för att du delade med dig.
      Kram, Nilla

      • Ämnet berör mig djupt, så det var inget problem att gå in i det lite extra. 😀
        Önskar dig en fin Pingst och Nationaldag. Kram <3

        • Ja, ämnet har berört många, vilket framkommer via statistiken här på bloggen. Återigen – tack Lollo för att du delade med dig av dina tankar här på bloggen! Jag hoppas att fler vill göra det!
          Trevlig helg till dig också!
          Kram, Gunilla

  2. Viktiga rader och Du skriver så bra!
    Det är lätt att tappa bort sig själv i livets vindlingar.
    Jag har varit väldigt mycket dotter en längre tid och före det var jag väldigt mycket mamma. Men känner att jag nu är stolt över det ”arbete” jag gjort med båda generationerna och kan tillåta mig att göra lite mer saker för mig själv och hittar då också tillbaka till mig själv. Jag ska ju faktiskt leva med mig själv resten av livet 🙂 och trivs också bra med att vara lite själv mellan varven. Lätt att säga när stunderna är självvalda. Men viktigt att känna att man har ett eget liv också är en egen person inte lever genom man, barn etc. Tror såklart också att jag blir en trevligare person att leva tillsammans med om jag trivs med mig själv och är trygg i mig själv.
    Kram och trevlig helg!
    Annika

    • Åh tack Annika! Så klokt du skriver och så givande att läsa hur du upplever det här med våra olika roller. Och precis som du skriver så är det viktigt att ha eget liv och inte bara leva sitt liv genom make/maka, barn och barnbarn etc. Tack för att delade med dig!
      Kram, Gunilla

  3. Det låter som att du ger ditt barnbarn en av de finaste gåvor man kan få, nämligen att bara vara sig själv och känna att ens närmaste uppskattar den hon är.

    Fint inlägg som triggar igång många tankar om livets olika roller. För visst är det så att vi har våra roller, ibland har vi själv valt dem men ibland känns det som att andra tvingar på en en roll som man inte visste att man skulle få…. Olika tillfällen och olika roller. Absolut ett intressant ämne!

    Tack för fint och tankvärt inlägg!
    Kram Christina

    • Tack Christina! Ja jag hoppas att Olivia alltid ska förstå att hon ”duger precis så som hon är!” Svårt att leva upp till, men så viktigt!
      Ju mer jag läser av kommentarerna som jag har fått, ju mer nya tankar föds. Det finns sannerligen många aspekter!
      Kram, Gunilla

  4. Vi föds med hundra språk men berövas nittionio. Så hette en mycket bra italiensk film vi såg när jag gick Fritidspedagoglinjen. Den filmen gick rakt in i mitt hjärta. Tyvärr är det sant och sorgligt. Ofta tillåts inte barn att lämna mallen/formen. Där har vi pedagoger ett viktigt ansvar för framtidens vuxna.

    Som vuxna har vi med oss alla våra åldrar, behov och ärr vi får på livets snåriga resa. Även vuxna behöver få uppleva och få bekräftelser som barn alltid törstar efter. Vi ska leva med varandra, inte åt varandra. Alla människor behöver få egen tid för att komma till ro med egna tankar och känslor.

    Mycket bra inlägg som startar upp en tankeprocess inom ett område som jag alltid varit mycket intresserad av.
    Kram Bosse

    • Tack Bosse! Jag kan inte minnas att jag sett filmen, men läst boken då jag utbildade mig till fritidspedagog!
      Någonstans där i bakhuvudet minns jag att du nämnt att du är utbildad fritidspedagog. Det kunde jag ju annars ha anat! 🙂
      Minns också hur boken påverkade mig – budskapet gick rakt in i hjärtat som sagt! Det finns mycket att säga och tack för att du delade med dig!
      Kram, Gunilla

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *