Äntligen – nu är det vårfint i alla utekrukorna!

Äntligen har vi vårfint i våra utekrukor! Det underbara vädret lockade ut oss igår på en utflykt i skärgården och på vägen hem stannade vi till vid en handelsträdgård och köpte med oss växter och jord. Idag har maken skurat altanen, tagit fram möblerna och jag har gjort fint i krukorna. Jag tycker så mycket om att följa årstiderna genom att plantera nytt i krukorna. Och så välkomnande det blir med fräscha växter vid entrén.

Vad kan det bli av de här blommorna då? Dags att börja! I bakgrunden massor av krokusar i rabatten. 🙂

Nu är penséerna så små, men snart har det växt och syns och lyser upp med sin härliga färg! All murgröna har klarat vintern, så de har jag återanvänt! Om man ”fodrar” krukorna noggrant på hösten och lägger mossa runtom på jorden, så klarar sig murgrönan fint!

Tycker mycket om de här fransiga penséerna -mycket dekorativa!

Vid entrén på symaskinsbordet…

Stora och små penséer men i samma färgskala och så murgröna som slingrar sig lite på höjden.

Och så här blev det till höger om entrén. Man kan ha citron till mycket! 🙂

Alla pelargoniorna är omplanterade… men de får allt stå i förrådet ett tag till!

Visst är det härligt att äntligen få pyssla om sin trädgård, balkong eller vad det nu kan vara. Har man ingen uteplats, så går det ju alltid att göra vårfint i ett fönster!

Kram, Gunilla

En hel helg med lilla Olivia!

Först vill jag säga TACK – för alla värme och omtanke som jag har fått beträffande mitt förra inlägg. Det värmer verkligen att jag har så många läsare som uppskattar mig och min blogg och ger så mycket tillbaka! Just nu mår jag lite bättre, det är bara att hoppas att det får fortsätta så. Om bloggen har jag inte så mycket mer att säga nu…jag funderar.

Under hela helgen från fredag förmiddag till söndag eftermiddag hade vi vår lilla Olivia här. Det är många timmar och det är en mycket aktiv liten dam som är ständigt på språng att upptäcka världen! Och det är precis som det ska vara.

Jag har ju vanan inne som möter små aktiva barn på förskolan varje dag. Men att vara nära sitt barnbarn dygnet runt är något helt annat! 🙂 Nu hade inte Olivia varit här på ett tag och det var första gången som hon skulle sova över hos oss. Så visst undrade vi om hon skulle trivas och sova gott här. Men i det stora hela gick det alldeles utmärkt, men nog förstår jag att alla småbarnsföräldrar behöver lite avlastning då och då! 🙂

Det är så roligt att få vara med Olivia när hon utforskar världen. Det är otroligt hur mycket de förstår och hur de kommunicerar med sitt kroppsspråk när inte de riktiga orden finns till. Det går liksom inte att ta miste på om man förstår henne eller inte.

Under de dagarna hon var här utforskades de flesta rummen i detalj och även utemiljön. Nya utmaningar så klart!

Att bläddra i pekböcker är en klar favorit – och här är det allt som kan finnas på en bondgård. Hur låter traktorn och alla djuren?

Och om och om igen ska vi härma djuren. Den svarta hönan och tuppen blev favoriten!

Och hur låter lammen? Och hur känns det att klappa lammen?

Lycka var den här lådan med alla schackpjäserna i. De studerades in i minsta detalj för att sedan läggas tillbaka i rätt fack!

Lammfällen som är bakom henne på golvet… där skulle vi ligga och gosa! 🙂

Dessa gosiga händer och fötter! Vilken glädjekälla du är Olivia!

Kram till er alla!

Gunilla

 

Jag behöver förnyelse och inspiration!

Idag på förmiddagen var jag på zumba för andra gången och den glädjen och energin behöver jag massor av som det ger! Jag ha alltid tyckt om att dansa och rör mig gärna till de medryckande latinamerikanska rytmerna.

Min energi och lust till saker och ting har för övrigt varit sparsam. Förkylningar och ryggont har väl bidragit till att min energin har sänkts… och jag känner mig faktiskt lite tom. Och den där olusten gnager i mig, för jag har så mycket att vara glad och tacksam över och det är jag också! Men det hjälper inte… längtar enormt efter fler soliga, varmare dagar för de brukar ju hjälpa mot vinter håglöshet. Ibland vet jag precis vad det är som jag längtar efter, ibland vet jag inte alls. Någon som känner igen sig?

Jag känner igen känslan lite grand sedan tidigare och då har jag fyllt på mig själv med energi genom att påbörja någon kortare eller längre utbildning. Det har bland annat resulterat i utbildning till diplomerad handledare inom stresshantering och certifierad handledare inom sorgbearbetning. Jag har gått en kortare utbildning inom Feng Shui och i Mindfulness. Alla bra utbildningar som har betytt mycket för mig i min personliga utveckling. Även värdefulla kunskaper ha med sig i mötet med andra människor.  Att utvecklas och växa som människa är underbart och rent av nödvändigt! Stagnation är inget att eftertrakta. Men någon ny utbildning är inte aktuell. Jag känner inget behov av det alls, men vill som sagt ändå fortsätta att utvecklas. Snarare börjar jag längta allt mer efter att styra min tid fullt ut och den känslan har börjat växa sig allt starkare.

Den där olusten smittar av sig på olika områden som det där med att blogga… till sommaren i juni har jag bloggat i fem år. Jag startade bloggen ungefär samtidigt som jag startade mitt företag. Bloggens och firmanamnet var detsamma  (nillashalsaharmoni) och tanken var att arbeta med ”hälsa” ur olika perspektiv som; stresshantering och sorgbearbetning. Så blev det också, men av personliga skäl behövde jag så småningom avveckla företaget. Jag behöll bloggen för jag ville fortfarande skriva om hälsa, harmoni, glädje, sorg och allt annat som hör livet till. Men allteftersom så har jag upplevt att min blogg inte riktigt stämmer överens med mitt liv idag. Glädje, sorg och harmoni går hand i hand och det får vi alla uppleva olika mycket av. Och fortfarande tycker jag det är viktigt och något som jag fortfarande vill försöka att förmedla. Men hur?

Jag skriver sällan om stresshantering eller om sorgbearbetning och det beror väl helt enkelt på att det inte längre det som jag arbetar med. Jag har skrivit en hel del om kostens och motionens betydelse för hälsan och lika mycket om andlighet. Om självkänsla och självförtroende och om empati.  Många inlägg har handlat om utflykter och olika resmål. Om vandring och cykling och om naturen i sin helhet. Allt tillsammans – inte minst naturupplevelser ligger mig varmt om hjärtat. Ni som följer mig på Instagram ser att det är mest naturbilder som jag lägger upp där. Jag ska erkänna att det tog tid innan jag fattade tycke för Instagram, men nu tycker jag det är ett bra forum för att på ett snabbt och enkelt sätt att nå ut till likasinnade.

Ja, jag känner mig lite vilsen och vet inte riktigt vad jag vill med bloggen. Det som stör mig mest är att bloggens namn inte stämmer överens med det som jag mest skriver om. Ska jag avsluta den och starta en ny? Och då måste jag vara klar över vad den ska handla om i huvudsak.

Jag har en del stora och små beslut att fatta och det här med ”bloggandet” är ju verkligen inget ”världsproblem”, men det tynger ned mig. Jag längtar verkligen efter förändringar och förnyelser på olika plan!

Kanske jag ska börja med en bloggpaus och låta saker och ting gro i lugn och ro.

Lycka, glädje, sorg, ilska, vemod, vilsen… alla känslor är tillåtna och jag tycker det är viktigt att våga visa sin sårbarhet.

Kram, Gunilla