Resan till Berlin var egentligen inte planerad…

Det här blir ett långt inlägg…

Resan till Berlin över nyår var egentligen inte alls planerad, utan maken och jag hade tänkt att vara hemma själva i lugn och ro äta en middag tillsammans. Möjligen hade vi tänkt att åka in till Göteborg för att se GP:s fyrverkeri, tidig kväll. Vi har med två par, under många år träffats för att fira midsommar och nyår tillsammans. Vi har turats om och jag har sett fram emot att antingen ta emot gäster eller själv få vara gäst! Men jag har under de senaste åren upplevt att de här ”bjudningarna” har gjort sitt. I somras då vi hade midsommarfirandet hos oss, så berättade jag om hur både maken och jag upplevde det. Att det inte handlade om att inte träffas mer – mina vänner är viktiga för mig, utan behovet av förnyelse och lyssna till de egna behoven.

Så i november, hörde det ena paret av sig och frågade om vi ville följa med till Berlin över nyår. Min första tanke var att nej det vill vi inte! Men efter en kortare betänketid, så bestämde vi oss ändå för att åka med. Och det beslutet ångrar vi inte. Resan blev lyckad! Hotellet bra, mat och service utmärkt under själva nyårskvällen, vilket vi kanske inte trodde att det skulle bli, med tanke på hur många vi var i ”balsalen” den kvällen.

Nyårsfirandet blev verkligen festligt på många sätt och som sagt det var roligt och mycket skönt att komma och sätta sig till ett vackert dukat bord och bli uppassad hela kvällen. Njuta av en god buffé, dansa, samtala med vänner, träffa nya människor och så finalen – beskåda fyrverkeriet ifrån en stor terass med ett glas bubbel i handen! Så det där med lugn och ro… uteblev, men jag bär med mig nya minnen tillsammans med goda vänner. Det andra paret valde att inte följa med, de ska snart iväg på en fjällresa.

Under förmiddagen på nyårsaftonen var vi på en buss-guidning och då insåg vi hur stor stad Berlin är. Vi hade aldrig fått se och höra så mycket om vi försökt ta oss runt själva. Guidning var dessutom en av de bästa jag upplevt – en mycket kunnig och inspirerande guide som var född i Sverige, men boende i Berlin sedan många år. Vi valde även att åka på busstur på nyårsdagen och den turen var också mycket bra.

Jag fotograferade en del med min mobilkamera, men det blev inte så många bilder, eftersom det inte blev så många stopp. Tiden räckte inte till för det. Och i ärlighetens namn ville jag inte fotografera, utan mer vara i stunden och lyssna på det som vår guide förmedlade. Vidare har jag också i efterhand funderat över vad det är som jag egentligen vill förmedla med vår resa.

Kanske det är tiden med många pågående krig och terroristhandlingar som påverkar mig att se och förstå min omvärld med andra ögon. Berlin var utsatt för en terrorhandling strax före jul och naturligtvis påverkades vi av det inför vår resa, men vi valde att resa ändå. När vi var på vår guidning och bevittnade spår ifrån bland annat andra världskriget, så insåg jag hur mycket hemskheter människor har utfört mot varandra genom hela den mänskliga historien. Naturligtvis har jag varit medveten om det hela mitt vuxna liv, men det blev så uppenbart på något sätt när vår guide tog med oss till ”betydelsefulla platser.” Den här känslan och insikten infann sig även då vi på en tidigare resa besökte Krakow och vidare Auschwitz och Birkenau.

Vi stannade till vid slutändan av det som en gång var berlinmuren. En mur som sedan en tid tillbaka håller på att restaureras ( bli fri från klotter ) och som är kulturminnesmärkt. Många gånger har jag sett berlinmuren på tv, men att förstå vad muren egentligen har inneburit för människor som levde där är svårt att förstå och är det på sätt och vis fortfarande. Jag har inte tvingats leva åtskild ifrån familjemedlemmar och/eller vänner. Jag har inte blivit tvingad att leva inspärrad och förbjuden att lämna ett bestämt område. Och nu stod vi där som turister och bevittnade guidens berättelser om hur och varför muren kom till och om olika flyktförsök. Och om hur det blev när muren skulle rivas. Idag är muren ett stycke kulturhistoria som ska påminna oss om hur det var och blev. Men gör den det?

Förstod omvärlden verkligen det maktspel mellan öst och väst som pågick och hur kunde det accepteras att människor berövades sin frihet?

Vi fick bara tid till att se en del och jag skulle behövt mycket mer tid för att förstå allt det som olika människor har velat förmedla med sina målningar.

Galler på avstånd mot muren för att förhindra nytt klotter!

Checkpoint Charlie var en av de mest kända gränsövergångarna mellan öst – och västberlin mellan 1945 och 1990. Den låg på gränsen mellan Berlins amerikanska och sovjetiska sektor samt stadsdelarna Mitte i östra Berlin och Kreuzberg i västra Berlin. Kontrollpunkten befann sig på Friedrichstraße i Mitte och endast anställda vid de allierades militärorganisationer eller deras ambassader, icke-tyska utlänningar samt medarbetare vid den ständiga representationen för Västtyskland och östtyska funktionärer fick passera den.

Kontrollpunkten var skådeplats för ett antal uppseendeväckande flyktförsökt från Östberlin. Mycket berömd var flyktingen Peter Fechters död. Tillsammans med sin kamrat Helmut Kulbeik försökte han den 17 augusti 1962 att klättra över muren i kontrollpunktens omedelbara närhet. Kulbeiks flyktförsök lyckades men Fechter träffades av skott som avlossades emot honom. Inför ögonen på civila åskådare från väst, amerikanska soldater och östtyska gränsvakter förblödde han på den delen av gränsbefästningarna som kallades för dödsremsan (Todesstreifen).

Kontrollpunkten revs den 22 juni 1990, som en del i processen som ledde till Tysklands återförening, och nu återstår endast ett så kallat murmuseum, Mauermuseum, om denna en gång så viktiga gränsövergång. Idag räknas Checkpoint Charlie till de mest kända sevärdheterna i Berlin. Samtidigt som det är viktigt att funktioner – historiska platser bevaras för eftervärlden, så vänder det sig i min mage att det blir till en skådeplats – en turistattraktion.

Många turister stannade till här och fotograferade och tittade på statisterna. Jag hoppas att de också tänkte att det en gång var verklighet.

Det finns mycket historia att inhämta för den som vill beträffande Olympiastadion som byggdes inför sommar-OS 1936. Det första arena stod klar 1909, men första världskriget kom emellan och det blev inga olympiska spel. Redan innan nazisterna kom till makten hade Berlin tilldelats de olympiska sommarspelen 1936 och en stor satsning på området inleddes då man skapade Olympiastadion på det befintliga området. Istället för att renovera den existerande stadion beslöt Hitler att bygga ett nytt stort stadion som skulle imponera på besökarna.

Hur många platser arenan rymmer idag vet jag inte, men vid invigningen fanns det plats för ca: 100 000 ståplatser.

Det känns angenämt att stadion används till betydligt trevligare sportevenemang än under Hitlers maktdemonstration.

Platsen här är ett minnesmonument över Europas mördade judar under förintelsen. Holocaust-Mahnmal – eller Förintelsemonumentet som det kallas för i folkmun.

Minnesmärket byggdes efter ritningar av arkitekten Peter Eisenman mellan 2003 och 2005 och upptar en yta av 19 000 kvadratmeter i närheten av Brandenburger Tor. Invigningen ägde rum den 10 maj 2005.

Minnesmärket består av 2711 betongpelare med olika höjd. Mellan dessa pelare finns 0,95 meter breda gångar. Till minnesmärket hör ett underjordiskt museum som visar bland annat en lista över alla judar, som man vet blev mördade under förintelsen. Enligt vår guide har arkitekten inte angivit varför det just är 2711 betongpelare. Det finns kopplingar, med de är inte bekräftade.

Om man inte har varit på platsen, så är det kanske svårt att förstå min känsla som uppstod då jag gick in i en pelargång. Jag kände mig instängd och ville komma ut ur ”labyrinten!” Ut i solen och friheten.

Efter fyra timmars guidning var det skönt att komma tillbaka till vårt hotell beläget vid Alexanderplatz och därifrån gå vidare mot Nikolaikyrkan. Den är en av de äldsta byggnaderna i Berlin, uppförd omkring 1230, skades som de flesta andra byggnader under andra världskriget och återuppbyggdes under 1980-talet. Tyvärr var kyrkan inte öppen vid vårt besök, men rymmer numera både museum och konsertlokal.

I området fanns det mysiga restauranger och småbutiker – lite av ”gamla stan” i miniatyr.

Här inne åt vi en mycket god lunch och här lät jag alla förmiddagens intryck få sjunka in.

En mycket solig och skön nyårsafton som synes.

På flera platser fanns det julmarknader kvar…även den plats som blev utsatt för terrorhandling. Vi såg ett hav av blommor….

Det kändes befriande att staden trots eller kanske på grund av det som hade hänt, sjöd av liv och rörelse.

Vårt hotell – en skyskrapa på 37 våningar. Vi bodde på vån 12. I förgrunden den mäktiga Radio – och tv-masten som även är ett utsiktsplats.

Härifrån är det visst en fantastisk utsikt över stora delar av Berlin. Eftertraktat att komma upp hit, så förhandsbokning var det som gällde! Inget för oss alltså!

Dagen går sakta över till sen eftermiddag…då blev det dags att smälta intryck och vila inför nyårskvällen.

På nyårsdagen blev det som sagt en ny tur och vi åkte ut ifrån Berlin mot Potsdam. Vi åkte den gamla vägen, vilket jag rekommenderar för att uppleva allt på den vackra och märkliga på vägen. Den så kallade jaktstigen. Potsdam är ju dels en lite stad och ett enormt rekreationsområde med alla gamla jaktslott och dess bevarade parker.

En av de mest berömda slotten är; Sassouci Palace. Fredrik den Stores sommarresident.

Slottsbyggnad var under restaurering med en del avspärrningar som följd. Men det vi såg – otroligt pampigt!

Svårt att visa när de råder kal och kall vinter, men längs hela muren klänger sommartid prunkande vinrankor!

Bild lånad från internet.

Men återigen det som berörde mig mest var berättelserna som vi fick höra på vägen till Potsdam och om husen inne i själva staden. Staden ligger i regionen Berlin/Bradenburg och angränsar i nordost direkt till Berlin.

Alexandrowka är ett område bestående av hus i rysk stil i norra Potsdam och som blev hem för ryska soldater och har en lång historia tillbaka i tiden.

Som alla kan se har jag lånat bilden ifrån Internet och visar rysk stil och sommaridyll. Men det som jag ville visa er och som jag inte har funnit några foton på är både de total- renoverade husen och de sönderskjutna och övergivna husen. Ytterligare ett perspektiv på motsatsförhållanden.

Potsdam tillföll DDR vid kriget slut, men när Tyskland skulle enas och bli ett land, blev bland annat Potsdam ett ”ingenmansland”! Staten ägde tidigare allt – husen hyrdes, få ägde sina hus. Ryssar och andra som under kriget verkat här fick lämna allt och tog med sig allt! Husen tömdes helt sonika på allt som gick att ta med sig.

Husen tillhörde inte längre staten, utan de flesta tillhörde den judiska befolkningen som hade fått fly eller gripits. Ett sökande inleddes sedermera av stora mått för att hitta husens ägare eller som i de flesta fall dess ättlingar spridda över hela världen.

Det här är ett axplock av mina upplevelser och som jag har nämnt så är det inte resmålet i sig som är det viktigaste utan om upplevelserna, intrycken – hur de påverkade mig och vikten av att inte glömma bort det – det som hände för inte alls så längesedan!

Resan till Berlin var inte alls planerad – jag och även maken var som sagt inställda på att inte göra något särskilt utöver att vi två skulle vara tillsammans och fira in det nya året. Men min nyfikenhet väcktes och något inom mig sa att åka. Och vet ni – det bästa med att resa är att ha ett hem att återvända till!

Det blev ett långt inlägg…

Kram, Gunilla