Nedräkningen har definitivt börjat!

Nedräkningen har definitivt börjat!

Sedan jag kom hem från Sicilien början på november, så har tiden gått med rasande fart! Men snart är det jul och med den kommer julmys med familjen och en lång, mycket lång ledighet!

Vid nyår åker vi och några goda vänner iväg på en kortare resa och när vi kommer tillbaka, så ska jag inte återgå till mitt arbete!

Tidigt i våras fattade jag mitt beslut att efter ett långt och innehållsrikt arbetsliv – hela 48 år, lämna det livet och efter nyåret påbörja mitt nya liv. Mitt liv som pensionär! 🙂 Nu är jag inte pensionär i ordets rätta betydelse, men arbetsbefriad är jag! Beslutet har fått mogna fram och det känns helt rätt! Känslorna är av blandad kompott och det är med både glädje och vemod som jag lämnar mitt yrkesliv. Glädje för att jag i mitt arbete har utvecklats som människa och jag tänker på alla fantastiska människor som jag har träffat och lära känna under alla dessa år. Föräldrar, barn och kollegor! Vemod för att jag inte längre är en del av allt detta fantastiska och när jag inser att jag inte ska återgå till mitt arbete efter nyår, så kommer sannolikt ett stor tomhet att infinna sig.

Många har frågat mig vad jag nu ska ägna mig åt – vad jag ska fylla mina dagar med? Ni som har följt mig här på bloggen under en tid vet vad som intresserar mig och att skriva och fotografera kommer jag allt att fortsätta med på ett eller annat sätt! Mitt hälsointresse finns där och kommer till uttryck på olika sätt och det kommer jag att fortsätta med! Jag är inte det minsta orolig över att inte kunna fylla mina lediga dagar med meningsfullt innehåll. Det kommer att komma av sig självt! Och det handlar definitivt inte bara om att fylla dagarna med ”göranden”, utan också om att söka om stillhet och att vara närvarande i stunden.

Jag har fått en fantastisk avtackning ifrån kollegor och chef. Även ifrån föräldrar och deras barn. Hela hemmet är fyllt av underbara blommor och presenter och nu väntar några få arbetsdagar i nästa vecka och sedan kan jag andas ut och luta mig tillbaka!

Ett gammalt foto, men känslan som jag hade då är densamma idag! 🙂

Inom mig finns alla fina minnen kvar…

Kram, Gunilla

Att bara vara eller att ta dagen som den kommer! Vad menas med det?

Inför semestern blir det som oftast att man samtalar med sina kollegor, familj och vänner om vad man ska göra på sin semester. Svaren blir lite olika som sig bör. Mitt eget svar blev att inget direkt är inplanerat nu under huvudsemestern. ”Jag ska bara vara och ta dagen som den kommer!”  Vad innebär det undrar säkert flera av er läsare? För nog bemöttes mitt svar delvis med frågande blickar eller med frågan som; ”Ska du inte göra någonting?”.

De flesta somrar har vi alltid haft något inplanerat som en kortare eller längre resa. Men också ”bara-vara-dagar”. När barnen var små var vi borta i flera veckor i sträck med vår husvagn och förflyttade oss mellan olika campingplatser för att få många olika upplevelser. Ibland stannade vi längre, för att där fanns mycket roligt att göra. Men med åren och utflugna barn, så har behovet istället blivit att göra mindre och att vara hemma mer. Maken och jag fortsatte att campa själva under några år, men sedan något år tillbaka är campinglivet över. De sista åren innan vi sålde husvagnen stod den mest stilla!

Utbudet av vad man kan göra på sin semester kan vara hur omfattande som helst. Inspiration till det finns i massor! Jag tycker mycket om att se nya platser. Både nära och längre bort. Men har också ett stort behov av att njuta i hemmets lugna vrå. Men att inte göra någonting, är urtråkigt! Är rent av en omöjlighet!

Jag vet inte ens om ”att bara vara” eller ”att ta dagen som den kommer” är samma sak? Det första tolkar jag som; att ha mindre aktiviteter inplanerat, att slippa stress, krav och måsten. Det andra att göra sitt bästa utifrån de förutsättningar som finns. För om man till exempel har drabbats av en svår sjukdom, är arbetslös, är nyskild, drabbats av sorg etcetera. Så är det snarare att försöka ”ta dagen som den kommer”, än ”att bara vara”. Men samtidigt så vävs det samman, beroende på hur livssituationen ser ut. Ingen vill ju till exempel ”bara vara” om det är ett arbete som står högst på önskelistan! Och hur svårt är det inte för en småbarnsförälder att ”bara vara”? Eller kanske längta efter mer gemenskap och aktiviter som singel, änka, änkeman? Ja, helt klart har uttrycken skilda betydelse, beroende på vem du frågar.

Min livssituation är den att jag i detta nuet njuter av mina semesterdagar. Tre veckor av fem är snart tillända och det har blivit så som jag önskade. Planer på vad jag ville göra fanns med från start och det har inneburit att planera dagen utifrån lust, möjligheter och delvis väder och vind! Tre veckor där ingen aktivitet från början har varit inplanerad – inte ens de sköna dagarna i Blekinge och Småland. Lusten och möjligheterna fick styra det valet. Så att ”bara vara” eller ”att ta dagen som den kommer”, har för oss så här långt bara inneburit något positivt. Stillsamma dagar och mer aktiva dagar. Alla dagar har inte varit toppen – är de någonsin det? Nej, ibland infinner sig en salig röra av tankar som leder till känslor som leder mig till oro, besvikelse och ledsamhet. Och har man då semester, så är det lättare att stanna upp och ta hand om de känslorna.

Senare i höst väntar en inplanerad resa och semester! 🙂 Om allt blir som planerat kommer maken och jag att tillbringa två veckor på Sicilien. Resan är inplanerad, men inte varje dag där på plats! Hur det kommer att bli har vi ju så klart ingen aning om. Men min förhoppning är att det blir en bra blandning mellan vila och aktivitet och att det hjälper mig bättre att klara av vinterns påverkan på min kropp och själ!

Att bara vara om så för en stund….

Att stanna till under promenaden, sätta sig ned en stund och betrakta det jag ser…

Eller som här… samtala med Olivia!

Med henne är jag i varandets stund så länge den varar! 🙂

Att som här läsa och sjunga med henne är det roligaste vi båda vet!

Men hur vackert är det inte att vara på cykeltur, blicka ut över ett sädesfält och ett hav i horisonten? (Ven).

Eller gå på en strand och plocka stenar och snäckor…

Eller stanna upp och låta solen belysa ansiktet för en stund!

Att betrakta en solnedgång – att se hur himmelen färgas alldeles röd!

Här är jag i området vid Gardasjön där vi var i fjol. Nog finns det tid till att stanna, kliva av cykeln och njuta med alla sinnen. Resan var planerad, men inte att stanna till vid just den här platsen.

Ja, jag njuter av ” att bara vara”, men också av att vara i rörelse. Men att eftersträva en fulltecknad almanacka är inget för mig. Kanske inte helt lätt när det gäller arbetet – det som man inte kan påverka. Men mycket går att påverka. Både i arbetet och privat! Lite komiskt i sammanhanget kräver det ett visst mått av planering och hur vi använder vår totala tid. Men det tar får bli ett annat inlägg!

Hur tänker du om att ”bara vara” eller att ”ta dagen som den kommer?”. Är det något som du eftersträvar? Provocerar det dig? Tänker du på det överhuvudtaget?

Kram, Gunilla

 

 

 

 

Vem är jag och vem vill jag vara?

Mitt förra inlägg väckte ett stort intresse – ni är många som har läst det inlägget och jag har med stort nöje tagit del av era kommentarer.

Dagens inlägg är kan man säga en fortsättning på föregående tema; Alltså vem är jag när jag inte är någons hustru, fröken, kollega, mamma eller farmor? Kan man tänka så? Alla roller man har, är väl en del av mig? Tillsammans formar de mig till den person som jag är och har blivit. De är i allra högsta grad en del utav mig!

Det talas mycket nuförtiden om att ”hitta sig själv eller ”att vara sig själv” eller att söka ”sin sanna identitet”. Men det är inte det jag syftar på när jag skriver om ”vikten av att inte tappa bort sig själv”. Att inte tappa bort eller förlora sig själv, är att tycka om att vara för sig själv – att helt enkelt trivas i sitt eget sällskap och att göra saker på egen hand. Att göra saker som fyller mig med glädje. Att inte över tid och rum helt gå upp i sin roll som hustru, mamma, fröken, farmor eller vad det nu är. Jag behöver och vill också ha ett eget liv. Egna stunder eller tillfällen där jag väljer med vilka jag vill vara! Men att blicka inåt är inte fel – det är rent av nödvändigt för att ändå veta vem jag är! Däremot är det inte nödvändigt att skala bort alla de roller som vi får genom livet, för att vara medveten om sitt innersta – sina egna behov och önskningar. För mig handlar det mer om att vara medveten om vad jag tänker och gör och för vem jag gör det. Det som finns längst därinne i min kärna är den som jag var i begynnelsen och i de första barnaåren. Och det finns kanske tillfällen senare i livet där det är nödvändigt att hitta tillbaka dit.

Men jag är övertygad om att det är i mötet med andra som jag också förstår vem jag är. De egenskaper som visar mina goda och mindre goda sidor. Att bli vän med mina mindre goda sidor har tagit tid – för att säga att det arbetet blir nog aldrig färdigt! Men jag arbetar på att acceptera att de finns, samt att minska dess inverkan på mig själv och på omgivningen! Och kanske det är just detta upptäckande som ryms i de insiktsfulla och positiva orden utveckling och mognad.

Det var på Humanova som jag kom i kontakt med psykosyntesen och det var där som jag utbildade mig till diplomerad stresskonsult. Det var genom psykosyntesen som jag började förstå hur komplext det är att vara människa, samt genom utbildningen till handledare inom sorgbearbetning på Svenska Institutet för sorgbearbetning. Då blev jag också medveten om hur obearbetad sorg påverkar vårt känsloliv. Våra tankar och handlingar. För mig har de här utbildningarna varit värdefulla. Stressituationer och obearbetad sorg och andra förluster är ofta orsaker till ”att tappa bort sig själv”, vilket många är omedvetna om. Ibland behöver vi helt enkelt hjälp utifrån för att förstå vem man är och vilka mål vi har i livet.

Avslutningsvis…

Alla våra olika roller, alla möten, alla erfarenheter… allt det som har format dig och mig. Ibland blir vi vilsna, ibland tvingas vi vara i roller/situationer som vi inte trivs med. Men inte alltid. Inget varar för evigt, varken det som är lustfyllt eller det som är smärtsamt. Livet har sina med – och motgångar och det får vi acceptera. Mycket går att påverka och det är du som är regissören i ditt liv! 🙂

Återigen vill jag illustrera mitt inlägg med foton på Olivia. Vid fotoögonblicket är det Olivas storebror som firas och Olivia har sin ”finklänning” på och hon vill vara ute i trädgården och leka. Jag frågar vad Olivia vad hon vill göra och hon stannar upp och tänker en stund…

Olivia tittar bort mot grannens trädgård och ser vad barnen gör där. Det är just då mycket lek med bollar – en aktivitet som Olivia älskar!

Springer så iväg och får fatt på en boll…

Stannar upp igen och undrar vad som försigår åt det andra hållet…

Hon får syn på sin pappa som är i grilltagen och säger ”där”, det är favoritordet nu! 🙂

Men det är roligare att spela boll än att grilla och så har vi en mysig stund Olivia och jag innan det är dags att gå in och njuta av maten och födelsedagstårtan. 🙂

Visst är hon ljuvlig!?

Kram, Gunilla

 

 

 

 

Vi och våra olika roller – att inte tappa bort sig själv!

Nyligen var det Mors dag och jag blev uppvaktad av sönerna och respektive med blommor och blader! Och visst tycker jag om att bli ihågkommen och uppskattad, men inte nödvändigtvis på Mors dag! Uppskattning och innerlig omtanke får gärna komma när jag minst anar det och när jag mest behöver det! Och så har det blivit vid några tillfällen och det är de gångerna som har betytt mest. Det finns en hel del att säga om det, men det är inte det som jag vill skriva om idag, utan om alla våra olika roller som vi ”tilldelas” genom livet. Vad jag menar är att jag till exempel är någons dotter, syster, fru, mamma, svägerska, faster, moster, svärmor, kollega, och farmor för att nämna några. Det är så livet är och genom våra olika roller utvecklar vi olika sidor, vilket jag tycker är positivt. Men det kan också på sikt innebära ”att tappa bort sig själv!” För vem är jag när jag ”bara är Gunilla”? Förstår du vad jag menar?

Vi är ofta inte samma personer på arbetet som privat och det har en naturlig förklaring. Eller hur? På arbetsplatsen ska vi uppträda proffesionellt, men också personligt i viss mån. Återigen – hur hantera vi alla våra olika roller och hur påverkar det var och en av oss?

Nu tänker vi vanligtvis inte på det här – att vi har olika roller i vårt liv. Utan det är som sagt något naturligt. Vi trivs olika bra med våra olika roller och det finns roller som vi inte kan få! Du kanske inte kan bli farmor eller mormor, för ditt barn kan inte eller vill inte bi förälder. Du kanske har växt upp utan syskon och har saknat det hela ditt liv eller så har du inte alls funderat över det. Det här med ”att tappa bort sig själv” menar jag att det innebär att lägga ett för stort fokus på att tillfredsställa alla andras behov och önskemål och glömma bort de egna. Det kan också innebära att den uppskattning som man får genom att alltid finnas där för andra, blir den uppskattning som kommer att betyda mest. Det är här det där tomrummet kan uppstå. Jag betyder bara något tillsammans med andra och jag förbiser ofta mina egna behov!

Jag både behöver och vill vara för mig själv ibland. Det är i de stunderna som jag funderar över vart jag är på väg i livet. Vad är det jag vill och vad är det jag behöver för att må bra? Jag försöker (för ibland är det svårare) att uppskatta mig själv och vara stolt över den jag är, mer än det jag åstadkommer!

Att bli farmor var absolut ingen självklarhet och när jag och maken fick veta att vi skulle bli farföräldrar och när Olivia kom till världen, så var det en underbar glädje! Vi älskar henne gränslöst och vi tycker så mycket om att vara med henne. Men vi får inte lägga vår lycka i hennes händer. Det är inte hennes ansvar. Det är vårt ansvar.

När jag är med Olivia så försöker jag vara hennes ”medresenär” och låta henne visa mig vad det är som fångar hennes intresse. Och hon är som de flesta i hennes ålder alltid på väg! 🙂

Jag känner ofta igen mig själv i Olivia. Både till utseendet och personligheten. Hon påminner mig om vem jag var när jag var barn.

Åh, det ska bli så spännande att förhoppningsvis få följa dig länge genom livet Olivia och se och uppleva hur din personlighet utvecklas och vilka intressen du kommer att hålla fast vid.

Nu är du någons dotter, syster, kusin och barnbarn. Genom livet blir det så mycket mer, men mest önskar jag att du alltid kommer att vara Olivia!

Kram till alla stora och små därute!

Gunilla

 

 

 

 

 

I väntan på friskare tider!

Förra helgen hade vi vår lilla Olivia här mellan lördag och söndag. Lite förkyld och hostig var hon, men så varit en tid. Men vad tror ni hände!? På måndag kväll insjuknade jag och det rejält med hög feber, snuva och hosta! Farfar kom lite lindrigare undan… Vi fick i alla fall ytterligare en fin helg tillsammans och pappa Jörgen fick egentid! 🙂 Mamma Susanne var på bröllop.

Alldeles utanför vår dörr har vi en fin lekplats och här är Olivia djupt koncentrerad på vår lek med att last i och ur lasten från alla fordonen!

Och här pekar Olivia på gungan – att gunga är också kul! 🙂

Idag är jag feberfri, men orkar inte så mycket mer än att ligga i sängen och blogga. Den här vintern och inledningen av våren har för min del inte varit den bästa… så jag hoppas och tror att de friska dagarna är här nu! 🙂

TACK för all uppmuntran, vänliga och varma kommentarer! 🙂 Det betyder jättemycket ska ni veta! Jag skulle vilja ge var och en av er en ros…

Tänk att det snart är påsk… vågar man hoppas på lite vårvärme? Längtar så efter varmare vindar och mer solsken! 🙂

Med detta blandade innehåll avslutar jag med en stor kram till er alla!

Må gott!

Gunilla

 

Jag behöver förnyelse och inspiration!

Idag på förmiddagen var jag på zumba för andra gången och den glädjen och energin behöver jag massor av som det ger! Jag ha alltid tyckt om att dansa och rör mig gärna till de medryckande latinamerikanska rytmerna.

Min energi och lust till saker och ting har för övrigt varit sparsam. Förkylningar och ryggont har väl bidragit till att min energin har sänkts… och jag känner mig faktiskt lite tom. Och den där olusten gnager i mig, för jag har så mycket att vara glad och tacksam över och det är jag också! Men det hjälper inte… längtar enormt efter fler soliga, varmare dagar för de brukar ju hjälpa mot vinter håglöshet. Ibland vet jag precis vad det är som jag längtar efter, ibland vet jag inte alls. Någon som känner igen sig?

Jag känner igen känslan lite grand sedan tidigare och då har jag fyllt på mig själv med energi genom att påbörja någon kortare eller längre utbildning. Det har bland annat resulterat i utbildning till diplomerad handledare inom stresshantering och certifierad handledare inom sorgbearbetning. Jag har gått en kortare utbildning inom Feng Shui och i Mindfulness. Alla bra utbildningar som har betytt mycket för mig i min personliga utveckling. Även värdefulla kunskaper ha med sig i mötet med andra människor.  Att utvecklas och växa som människa är underbart och rent av nödvändigt! Stagnation är inget att eftertrakta. Men någon ny utbildning är inte aktuell. Jag känner inget behov av det alls, men vill som sagt ändå fortsätta att utvecklas. Snarare börjar jag längta allt mer efter att styra min tid fullt ut och den känslan har börjat växa sig allt starkare.

Den där olusten smittar av sig på olika områden som det där med att blogga… till sommaren i juni har jag bloggat i fem år. Jag startade bloggen ungefär samtidigt som jag startade mitt företag. Bloggens och firmanamnet var detsamma  (nillashalsaharmoni) och tanken var att arbeta med ”hälsa” ur olika perspektiv som; stresshantering och sorgbearbetning. Så blev det också, men av personliga skäl behövde jag så småningom avveckla företaget. Jag behöll bloggen för jag ville fortfarande skriva om hälsa, harmoni, glädje, sorg och allt annat som hör livet till. Men allteftersom så har jag upplevt att min blogg inte riktigt stämmer överens med mitt liv idag. Glädje, sorg och harmoni går hand i hand och det får vi alla uppleva olika mycket av. Och fortfarande tycker jag det är viktigt och något som jag fortfarande vill försöka att förmedla. Men hur?

Jag skriver sällan om stresshantering eller om sorgbearbetning och det beror väl helt enkelt på att det inte längre det som jag arbetar med. Jag har skrivit en hel del om kostens och motionens betydelse för hälsan och lika mycket om andlighet. Om självkänsla och självförtroende och om empati.  Många inlägg har handlat om utflykter och olika resmål. Om vandring och cykling och om naturen i sin helhet. Allt tillsammans – inte minst naturupplevelser ligger mig varmt om hjärtat. Ni som följer mig på Instagram ser att det är mest naturbilder som jag lägger upp där. Jag ska erkänna att det tog tid innan jag fattade tycke för Instagram, men nu tycker jag det är ett bra forum för att på ett snabbt och enkelt sätt att nå ut till likasinnade.

Ja, jag känner mig lite vilsen och vet inte riktigt vad jag vill med bloggen. Det som stör mig mest är att bloggens namn inte stämmer överens med det som jag mest skriver om. Ska jag avsluta den och starta en ny? Och då måste jag vara klar över vad den ska handla om i huvudsak.

Jag har en del stora och små beslut att fatta och det här med ”bloggandet” är ju verkligen inget ”världsproblem”, men det tynger ned mig. Jag längtar verkligen efter förändringar och förnyelser på olika plan!

Kanske jag ska börja med en bloggpaus och låta saker och ting gro i lugn och ro.

Lycka, glädje, sorg, ilska, vemod, vilsen… alla känslor är tillåtna och jag tycker det är viktigt att våga visa sin sårbarhet.

Kram, Gunilla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Underbar bok som leder mina tankar till vikten av sorgbearbetning!

Förkyld och febrig… det ena avlöser det andra för min del! Jag har legat nedbäddad i en vecka, men nu är jag på bättringsvägen och hoppas att jag får vara frisk nu!

När man är krasslig och ligger nedbäddad, så är en bra bok räddningen! Min man hade lånat några böcker av vår sonhustru och en av dem var ” Om du bara visste” av Caroline Säfstrand. Maken gav mig den och sa kort och gott, ”Läs den, du kommer att älska den!” Vilket jag också gjorde av flera anledningar.

Jag citerar en bit av författarens prolog:

”Om man översätter jordens ålder till ett dygn varar ett människoliv endast bråkdelen av en sekund. Hur förvaltar du den? Med en kosmisk suck, förvånade blinkning, ett skratt med bottenklang av jävlar anamma? vad gör du med denna obegripliga korta tid?”

Jag tycker mycket om boken då den delvis utspelar sig I Torekov – en plats där vi varit flera gånger då vi varit på husvagnssemester. Däremot har vi tyvärr inte kommit ut till Hallans väderö, en betydelsefull plats i bokens handling. ”Om du bara visste”, är en vacker och fängslande roman om två kvinnor som möts över generationsgränserna och om deras kamp för att ta makten över sina öden. Sina liv. Men den ger oss också en lektion i sorgbearbetning, vilket ofta innebär att;

  • Acceptera det som händer eller har hänt
  • Ta konsekvenserna av de val man gör eller har gjort
  • Framföra en ursäkt (vilket inte är samma sak som att be om förlåtelse)
  • Förlåta sig själv och andra, vilket sker inom en
  • Om möjligt – försonas
  • Gå vidare och uppfylla sina drömmar

Ibland ställs vi inför svåra prövningar i livet. Det är oändligt många situationer och relationer som vi ska ta hand om. Vi har alla en mängd olika relationer runt omkring oss och vi kan naturligtvis inte ha en nära och välfungerande relation till dem alla. En del relationer tar slut av naturliga skäl och förhoppningsvis utan att det har påverkat vårt inre negativt. Andra relationer har varit eller är viktiga för oss och om en sådan relation bryts på ett sådant sätt att den får negativa konsekvenser för oss, så behöver vi bearbeta förlusten för att kunna gå vidare. En förlust går alltid att bearbeta och det är viktigt att veta, men det kräver engangemang och kunskap om vad sorgbearbetning är. Det är inte alltid det går att försonas, men om det är möjligt så är det ofantligt värdefullt för det inre välbefinnandet. Det finns så många trasiga hjärtan här i världen och de läker inte med skam, skuld och hämnd eller med att stänga av och/eller döva sina sinnen och känslor på ett destruktivt sätt.

Tänk om alla förstod hur viktigt det är att acceptera, bearbeta, förlåta och gå vidare och fylla livet med glädje! Observera att jag skriver förlåta och gå vidare. Inte förlåta, glömma och gå vidare! Förlåtelse innebär inte att glömma, utan att försonas med det som har hänt. Det går inte att ändra på! Möjligen de närmaste valen som man gör.

Ja, en vacker och gripande roman som fick mig att tänka på mitt eget liv, Ifrån barndomen fram till idag. På alla de val vi gör. Medvetna och omedvetna. På alla relationer – energigivande relationer och energislukande relationer. På sorg och andra förluster och inte minst alla underbara glädjeämnen! Det viktigaste som jag lärt mig är att det går inte att fly ifrån en dålig situation eller relation – den måste bearbetas!

Jag vill poängtera att boken inte handlar om sorgbearbetning, utan som sagt det är en roman om kvinnoöden. Att försonas med det som varit och leva vidare i glädje! Men för den som har blivit inspirerad att läsa boken, utifrån att den är en välskriven roman och ha med mina personliga reflektioner i bakhuvudet, så hoppas jag att du därmed får en stunds bra och insiktsfull lässtund!

Hursomhelst – Läs den!

Det ligger en bok därunder som jag precis börjat läsa…den tror jag också att jag kommer att tycka om! ”Trädens hemliga liv!” jag tror inte att jag kommer att bli besviken…

Kram, Gunilla

 

 

 

 

 

 

Alla helgons dag

Alla helgons dag

Det finns oro och förtvivlan

Det finns förtröstan och hopp

Det finns glädje och harmoni

Det finns sorg och saknad

Det finns skam och skuld

Att älska är vackert

Att sakna likaså

I skam och skuld finns inget vackert

I skam och skuld finns inget meningsfullt

Förlåtelse är inget du ger eller får

Det är något som du bär inom dig

Ljuset finns i omtanken och i kärleken

Så vårda det liv du har fått

En kort tid på jorden.

 

Idag tänder vi ljus för de som inte längre finns hos oss

Men vi minns att de fanns en stund på jorden.

Kram, Gunilla

DSC_0011

DSC_0023

Föräldraskapet – eller vem är jag och vem vill jag vara?

I mitt arbete träffar jag på vuxna som har tankar, funderingar kring föräldraskapet. Jag tycker det är mycket stimulerande och intressant att få ta del av deras olika tankar i det ämnet. Naturligt är att det finns tankar, funderingar som har sitt ursprung i osäkerhet, farhågor, rädsla, men också den stora positiva förväntan i att få bli förälder. Föräldraskapet innefattar så många olika områden, men det jag och många andra har noterat beträffande föräldraskapet är en ökad osäkerhet som bottnar i ”Hur blir jag en bra förälder?”. ”Hur vet jag vad som är bäst för mitt barn?”.

Jag vet att många blivande föräldrar och redan existerande föräldrar söker kunskap på olika sätt. Inte minst genom Internet. Och ju mer kunskap de söker, ju mer osäkra kan de bli eftersom olika ”källor” ger olika svar. Många gånger finns svaren inombords, men frågan/funderingen, behöver ställas högt och det behövs någon som är genuint intresserad av att lyssna. För att få en förståelse för föräldraskapet och för den förälder som vi vill vara, behöver vi blicka bakåt…långt bakåt. Många av svaren finns att finna generationer bakåt. I vilket samhälle har vi växt upp i?

Jag tänker ibland tillbaka på hur det var när jag blev förälder för första gången, endast 23 år gammal. Hur tänkte jag? Hur sökte eller fick jag kunskap om hur det är att vara förälder? Förmodligen var min mor och min syster mina förebilder och som de allra flesta besökte jag regelbundet Barnavårdscentralen (BVC)  för att få ”råd och stöd” kring frågor som berörde amning, smakportioner och barnsjukdomar. Idag vet jag att det ser helt annorlunda ut. Både personal på BMM (Barnmorskemottagning) och BVC, informerar och ger stöd på ett annat sätt, så att det förutom medicinska frågor också berör graviditet, sex – och samlevnad, föräldraskapet och om barns behov och utveckling.

Många föräldrar idag söker efter ”olika metoder” som ett sätt att fostra sitt barn. I och för sig är alla förhållningssätt en slags metod, men kan ändå enligt min mening vara mer eller mindre hjälpsamma. När vi samtalar om föräldraskapet så finns det några viktiga frågor att ställa till sig själv; ” Hur vill vi ha det i vår familj?” ” Vad är viktigt för oss?” ” Hur skapar vi energigivande relationer?”

För att kunna svara på dessa frågor, behöver vi ha kunskap om vår kärnfamilj – vår urfamilj. Vanligtvis bestod den av en mamma och pappa och eventuella syskon. Vilka värderingar och traditioner fanns i min familj? Vilket syn – och förhållningssätt hade mina föräldrar till föräldraskapet. Hur bemötte de mig som barn och vilka konsekvenser har det fått? Hur var det i min partners familj? Har vi vuxit upp under likvärdiga förhållanden eller olika? Kanske kommer vi ifrån helt skilda kulturer? Hur har syskon påverkat oss? Och alla närstående släktingar som till exempel mor – och farföräldrar? Alla kamrater och lärare som vi har mött under uppväxten? Alla har de med sitt syn – och förhållningssätt påverkat och format oss till dem vi är idag. De flesta tänker eller talar inte om det, då de står inför sitt eget föräldraskap. Men när de har blivit föräldrar så ser och känner de av både likheterna och olikheterna i deras uppväxt och ibland kan den ena partners beteende eller åsikter verka främmande.

Som jag ser det så börjar föräldraskapet med att utforska och förstå sitt och sin partners ursprung. Vilka värdering och traditioner har vi med oss. Vilka vill vi behålla och vilka vill vi släppa taget om? Har jag fått en positiv eller negativ självbild? Vad vill vi förändra och hur når vi dit?

Många gånger är det så att vi har svaren inom oss, men då måste vi vara medvetna om varifrån vi inhämtar frågeställningen. Det är lite som; ” Jag har svaren och du ställer frågorna!” Först blickar vi bakåt och lite inåt, därefter blickar vi framåt.

Vad vi vill med föräldraskapet och hur vi kan nå dit! Hur ger vi våra barn mod, självkänsla och självförtroende och hur lär vi dem att bli ansvarskännande och empatiska? Eller vilka egenskaper tror du att de behöver för att om möjligt en dag bli en god förebild för sin omvärld och i sitt eventuella föräldraskap? 

Nej, jag har inte alltid svar på funderingar kring föräldraskapet, men jag kan tydligt se och uppleva varje dag, att mitt och andras syn- och förhållningssätt får positiva eller negativa konsekvenser. Barnen är mina läromästare!

Kram, Gunilla

thumb_DSC_0003_1024

thumb_DSC_0006_1024

thumb_DSC_0008_1024

 

 

 

 

 

På väg mot nya mål….

Njuter av de lediga dagarna där det mest är lusten som får styra vad som sker med dagen. Bara känslan att kunna ligga kvar i sängvärmen och läsa en god bok eller klä på sig och gå ut och gå en skön runda. Det mysiga med julledigheten är också att träffa nära och kära. Att ibland få komma till dukat bord eller att själv duka upp och laga mat med omsorg. Vi har också som så många andra varit på bio – hela två gånger på en vecka! Mysigt, mysigt med bio – ja, film ska ses på bio!

Nyåret brukar också innebära att köpa en dagbok – ja, jag vill skriva för hand i en vacker bok – en bok där jag skriver för min egen skull. Det är mycket rogivande att skriva för hand, samtidigt som det kräver närvaro. Det skrivna ordet är svårt att ändra på!

 

DSC_0011

Nej inte min handstil, men visst är det handskrivna vackert!?

DSC_0010

I början på året brukar maken och jag också planera för någon resa. Nu är det bokat och klart och den här gången blir det en cykelsemester i Italien. Vi ska cykla runt Gardasjön och det är friskt vågat…med tanke på en och annan krämpa, (milt sagt)  både för mig och maken. Men det är långt till september och krämpor är till för att övervinnas och eftersom det är en och annan backe som ska passeras har vi elcyklar till vår hjälp! 🙂 Det är märkligt, men Italien lockar oss gång på gång med olika innehåll.

Idag har jag varit och inhandlat ”trainingskor”, ser fram emot att varva min yoga träning med gymträning på Nordic Wellness som har öppnat här där jag bor. Jag blev nedstämd och frustrerad över beskedet i höstas att jag har begynnande knäartros, men en positiv egenskap jag har är att jag är målmedveten och envis, så nu tar jag nya tag!

DSC_0008

Väldigt lätta och sköna på foten…jag kommer sväva fram! 🙂

DSC_0004

De passar dessutom väldigt bra till träningskläderna! Eller hur?

DSC_0002

Jag känner mig så inspirerad att fortsätta på den inslagna vägen mot mina hälsomål med mat och motion som jag mår bra av. Det är som alltid mycket grönt, fisk och skaldjur på tallriken. Lite mindre av kött och när jag äter det så blir det kyckling, ibland lamm. Två dagar i veckan äter jag mindre av kolhydrater och det har gjort att jag har minskat sex kilo på ca: tre månader. Jag har fortsatt med det och därmed börjar jag ett nytt år, utan att tänka på viktminskning! Jag tycker inte om ”förbud” när det gäller mat. Det som är viktigt är att veta på vilka grunder man går upp i vikt. Det finns alltid en orsak och verkan!

Kram, Gunilla